200 nya fuskjägare på skatteverket och 300 på försäkringskassan gör 500 nya tjänstemän. Lägg därtill prisjägarna på Migrationsverket och de åklagare och polismän som förväntas följa upp jägarnas anmälningar och du har ett helt batteri av ”storebröder” på jakt. I vissa fall med inbyggda bonussystem. Ett antal teve-program följt av en undersökning av Statistiska Centralbyrån […]
200 nya fuskjägare på skatteverket och 300 på försäkringskassan gör 500 nya tjänstemän. Lägg därtill prisjägarna på Migrationsverket och de åklagare och polismän som förväntas följa upp jägarnas anmälningar och du har ett helt batteri av ”storebröder” på jakt. I vissa fall med inbyggda bonussystem.
Ett antal teve-program följt av en undersökning av Statistiska Centralbyrån föregick storsatsningen. Enligt SCB:s undersökning visade det sig att hela 50 procent av de tillfrågade svenskarna trodde att det fuskades med socialförsäkringen. Av detta drog Stig Orustfjord, försäkringsdirektör med ansvar för Försäkringskassans kontrollsatsning, den långtgående slutsatsen att ”svenska folket visade sig ha en nolltolerans mot fusk”. Han går i reportaget så långt att han menar sig ha fått ett öppet mandat att göra vad som helst: samköra register, göra oanmälda hembesök och så vidare.
Fusk, eller som man helst säger på försäkringskassan, bedrägeri. Att fuskjägarnas största bekymmer är att påvisa uppsåt, eller uppsåtligt bedrägeri, hindrar inte att de ska fyllas på med fler jägare – de betalar nämligen sig själva. Ju fler fuskjägare, desto fler fuskare. På polisen kliar man sig bekymrat i huvudet: hur ska de kunna hantera alla nya anmälningar?
Stig Sandgren, polisinspektör i Stockholm drar ett exempel: ”Jag talar med många ensamstående mödrar som har två, tre ungar. De kommer inte ihåg vilken unge som var sjuk”.
När SCB presenterade resultaten av sin undersökning 2003 gick ett sus genom det politiska etablissemanget. Socialdemokraterna vände kappan efter vinden och övergav sin forna linje för att, som man säger, ”försvara socialförsäkringsmodellen”. Före SBC:s undersökning fanns inga fuskare. Sedan gjorde det plötsligt det.
Av exemplen Försäkringskassan gärna häver ur sig pekar flertalet ut invandrade och fattiga grupper. Den ”sociala turisten” nämns inte vid namn, utan går som ett spöke mellan raderna. Sällan har en enstaka undersökning skapat så stora förändringar så snabbt.
Och nu kommer de: fuskjägarna. Att de som fuskar, ouppsåtligen eller uppsåtligen, uppges vara så få som 0,5 procent hindrar inte att de ska bekämpas med hundratalet jägare. I kölvattnet växer ett kontrollsamhälle fram, märk väl, i den liberala marknadsekonomins kölvatten.
Och var det nu pengar man ville tjäna, varför inte satsa 500 nya tjänster på rehabilitering och vård av de många förtidspensionerade och långtidssjukskrivna som önskar att komma tillbaka till arbetslivet?
Ett av förslagen som nämnts i sammanhanget är samkörning av register. Det kan verka radikalt, men jämfört med hundratalet fuskjägare beväpnade med kameror i buskarna är det rimligare. Inte bara för trovärdigheten för systemen, utan också för att de kan hjälpa den ensamstående mamman att komma ihåg vilken unge som var sjuk vecka tre.
Men det förutsätter att man skapar säkerhetsföreskrifter och sekretess på uppgifterna, så att de på inga sätt kan komma att användas emot enskilda. Till detta en stor tydlighet så att alla inblandade får information om hur, varför och var de olika uppgifterna lagras.
Att ett jämkningsbesked hamnar hos a-kassan, eller att ett läkarintyg kan läsas av både försäkringskassan och arbetsförmedlingen innebär till och med för många utökad samhällsservice. Kanske till och med ökad trovärdighet för systemen.
Detta till skillnad från fuskjägare som skapar ett allt större vi och dem i välfärdssverige: de närande och tärande. Eller vi som behöver nyttja socialförsäkringarna och ni som betalar dem. Eller ”vi som syns och ni som ser”.