När det nya pensionssystemet infördes i slutet av 1990-talet möttes det av hård kritik från vänster. Tanken att pensionen ska komma från tre håll, staten, arbetsgivaren och ett eget frivilligt sparande och att det ska baseras på livsinkomstprincipen i stället för de tio bästa intjänandeåren, innebär ett rättviseproblem av stora mått. För den som går […]
När det nya pensionssystemet infördes i slutet av 1990-talet möttes det av hård kritik från vänster. Tanken att pensionen ska komma från tre håll, staten, arbetsgivaren och ett eget frivilligt sparande och att det ska baseras på livsinkomstprincipen i stället för de tio bästa intjänandeåren, innebär ett rättviseproblem av stora mått. För den som går arbetslös långa perioder blir pensionen betydligt sämre än för den som haft turen att hitta ett fast jobb. När detta ställs mot det faktum att arbetslöshet, inte minst deltidsarbetslöshet, inte drabbar befolkningen blint, utan allra värst grupperna kvinnor och invandrare och dessutom riktigt illa på vissa orter – ja, då framträder rättviseproblematiken tydligt. Genom arbetslöshet sjunker inkomsten och vem har då råd att avsätta stora belopp i ett privat pensionssparande? Knappast de arbetslösa, och inte heller låginkomsttagarna.
Docent Göran Normann presenterade nyligen rapporten ”Har vi råd att bli äldre?”. Hans slutsats är häpnadsväckande: En sjuksköterska som pensioneras vid 65 års ålder förväntas endast få 46 procent av sin slutlön som pensionär. Vill hon/han komma upp i 80 procent av slutlönen och börjar sitt pensionssparande vid 45 års ålder måste sparandet uppgå till drygt 4500 kronor i månaden. Om hon/han pensionssparar fullt ut redan i samband från dag ett på första jobbet skulle summan behöva uppgå till drygt 2000 kronor i månaden. Vem har råd med sparande av sådana mått? Dessutom är det rent samhällsekonomiskt skadligt med ett så högt sparande i ekonomin. Konsumtionsbeslut skjuts upp, och tillväxten minskar.
Normanns prognoser är ifrågasatta, för räknar du på annat sätt får du andra siffror – kanske blir pensionsprognosen bättre. Fast den kan också bli ännu sämre.
Just nu pågår Pensionsskatteutredningen, som efter riksdagsvalet ska lägga fram förslag till reformerade skatteregler för pensionssparandet. Men eventuella skattelättnader runt privat pensionssparande förändrar inte systemet i sig, vilket måste ifrågasättas.
Dels eftersom det förutsätter ett individuellt sparande av orimliga mått. Dels eftersom de allmänna pensionspengarna placeras i fonder som kan stiga eller falla – och vars hela existens bygger på att mervärdet tas ifrån dem det borde tillfalla, arbetarna. I och med att alla löntagare genom det svenska pensionssystemet har tvingats in i det jättelika roulettspel börsen innebär har löntagare och fackföreningar fått dubbla lojaliteter. Förutom lönestriden är den allmänna börsutvecklingen intressant – vilken bland annat kan gynnas av att lönerna hålls nere – för då stiger medlemmarnas pensionsfonder.
Och vad händer om en börskrasch av 1930-talets mått inträffar? Vilket inte är ett helt otänkbart framtidsscenario när vi ser till den sinande oljans roll i världsekonomin. Får vi alls någon pension att tala om då?
Ska vi börja köpa guld eller se oss om efter en värdefull tavla att sälja på ålderns höst för att säkra vår ålderdom? Nej, det är snarare dags att gå samman och kollektivt kräva ett helt nytt pensionssystem – utan roulett – där alla garanteras en dräglig ekonomisk nivå.