Det krävs inte många sidors läsning av Magnus Västerbros Svälten: Hungeråren som formade Sverige för att den ameri­kanske historikern Mike Davis banbrytande verk om hung­ers­nöd under den viktorianska kolonia­lismens glansdagar, Svält och kolonialism (2001, på svenska 2004), osökt ska kom­­ma i tankarna.

[BOK] Svälten. Hungeråren som formade Sverige
Magnus Västerbro
Albert Bonniers förlag, 2018
Likheterna mellan det sena 1800-talets koloniala svältvåg och de svenska hung­er­­­­­åren är många, såväl rörande orsaker som förlopp. Båda författarna äger dessutom den effektfulla förmågan att väva samman den övergripande historien med de drabbade individernas öden.

Men också de avgörande skillnaderna i historiska förutsättningar och konse­kven­ser framstår i extra skarpt ljus vid en parallell läsning.

Davis skildrade i sin bok hur dogmatiskt liberal kolonialpolitik gång på gång förvandlade torka till hungersnöd över stora delar av tropikerna, norra Kina och Nordafrika under 1800-talets sista decennier. Man räknar med att 50 miljoner dog av svält och dess följdsjukdomar under åren 1876–79, 1889–91 och 1896–1902.

Numera vet vi att det vädersystem vi vanligtvis benämner El Niño låg bakom den meteorologiska torka, det vill säga brist på regn, som var den utlösande faktorn till denna våg av globala kata­strofer. Men det betyder inte att svälten var en naturkatastrof.

För det första leder inte meteorologisk torka nödvändigtvis till hydrologisk torka, det vill säga brist på bevatt­nings­resurser. Välskötta bevattnings­system kan ofta säkra jordbruket också under perioder av regnbrist. För det andra leder inte missväxt nödvändigtvis till svält. Reservlager och överskott från angränsande områden kan ofta hindra att så blir fallet.

Under den period Davis tar upp handlade det aldrig om någon absolut brist på mat, utom möjligen i Etiopien 1889. Detsamma gäller för de svenska svält­åren 1867–69, som krävde 27 000 liv, beräknat på överdödligheten under perioden
Det hade funnits mat nog att mätta de hungrande om den politiska viljan önskat det.
Extrem kyla i Norrland under 1867–68, med frostnätter redan i juli och augusti 1867, och svår torka i södra Sverige under 1868, ledde till missväxt. Men det hade funnits mat nog att mätta de hungrande om den politiska viljan önskat det. 1867 slogs exportrekord för spannmål, efter goda skördar i södra delarna av landet. Särskilt brittiska köpmän lade beslag på mer svenskt spannmål än någonsin, inte minst för att mätta Lon­­dons alla droskhästar.

Tio år senare sågs samma mönster i den brittiska kolonin Indien, ett av de allra hårdast drabbade områdena under det sena 1800-talets svältvåg. Medan miljoner hungrade till döds slog spannmålsexporten rekord. Veteexporten till Storbritannien femdubblades exempelvis mellan 1875 och svältåret 1877.

Marknaden och de moderna kommunikationerna skulle, enligt den koloniala propagandaapparaten, närmast ha omöjliggjort svält i Indien under det sena 1800-talet. I själva verket blev effekten den motsatta. Groteskt nog var det i de allra modernaste distrikten, med utbyggda järnvägsnät och stark kommersiell utveckling, som dödligheten var störst.

Gemensamt för Sverige och Indien var att båda länderna höll på att lämna en patriarkal, moralisk ekonomi bakom sig till förmån för liberal individualism.

Skiftesreformer och jordprivatisering hade koncentrerat ägandet och ökat ojämlikheten. Mängder av fattiga hade förlorat sin tillgång till jorden under de föregående hundra åren. I Sverige hade hälften av de som bodde på landet varit självägande bönder under 1700-talet. Vid tiden för svältåren gällde det färre än en fjärdedel.

Allt fler blir allt mer beroende av att arbeta mot betalning, i pengar eller in natura. Samtidigt splittras bykollektiven och med dessa försvinner också gemenskapskänslan och tanken på ”den starkes” ansvar för ”den svage”. Som en del av denna utveckling har även de tidigare offentliga reservlagren för nödår avskaffats och överskotten i stället sugits upp av marknaden – också detta var gemensamt för Sverige och Indien.

”Individen i fri tävlan, med egoismen som drivkraft” var, med Magnus Västerbros ord, melodin för dagen. Även under svältår. Det är var och ens skyldighet att vara tillräckligt lönsam på marknaden för att kunna överleva. Och varje ingrepp i denna ordning anses skadligt, åtminstone om det gynnar de fattiga.

Att all statlig hjälp är av ondo menar exempelvis André Oscar Wallenberg, grundare av Stockholms Enskilda Bank och familjedynastins anfader: ”Så litet medicin som nödvändigt och tillit till naturens egen kraft” är hans rekommendation. Att han själv accepterar ett nöd­lån från staten på 30 miljoner kronor för att rädda sin bank tio år senare är förstås en annan historia.

Med liberalismen kommer de fattiga allt oftare att skuldbeläggas och fattigdomen för­­klaras med moraliska tillkortakommanden eller genetik. Landshövdingen i Västernorrland, Ernst August Weidenhielm, menade att mycket av nöden berodde på att skogsarbetare, som vant sig vid alltför ”högt uppjagad dagspenning” under de bättre åren, haft fräckheten att gifta sig och skaffa barn.

För Norrlandsbiskopen tillika riksdagsmannen Anders Fredrik Beckman var de svältandes begäran om hjälp ”en fattigdomens och nödens oförskämdhet”.
Enligt läraren Erik August Selberg är det i själva verket mest synd om de välbärgade som ”får bära hela bördan av ett nödår”, eftersom de fattiga hellre tigger än försöker försörja sig själva. Allra sämst tyckte Selberg om nybyggarna i fjällen, som hellre levde ”i lättja och svält” än gav sig av från sina magra jordar för att söka arbete. Nu hoppas han slutligen att ”nöden ska driva dem till denna utväg”.

Det är en förhoppning som ekat hos överheten i varje samhälle under övergången till kapitalism: genom svält ska folk drivas att ge upp det relativa oberoende som en mager jordlapp och möjligheten att fiska, jaga och samla kan ge, för att acceptera det för vår natur så förhatliga lönearbetet.

”Vad ni än gör, så ge aldrig gåvor eller lån till de som tigger”, råder Selberg. Han, och många med honom, menar att de ljuger och överdriver om sin nöd, hittar på historier, använder sina barn att tigga med hjälp av inövade ramsor och vänjer dem vid lättja. Allra sämst be­handlas långväga tiggare, de som desperat vandrat iväg från de hårdast drabbade områdena för att be om hjälp där nöden var lite mindre. Det är inte utan att omdömen och attityder klingar välbekant i våra dagar.

Den hjälp som ändå organiserades av överheten under dessa hungerår – alldeles för lite och alldeles för sent – är kanske än mer talande än likgiltigheten. Magnus Västerbro poängterar gärna att något trots allt gjordes i Sverige och att dödssiffrorna annars kunde blivit oändligt mycket hög­re, som de blev i vårt östra grannland Finland, då en del av ett inför lidandena ointresserat ryskt imperium.

I grund och botten framstår ändå hjälp­insatserna, som Västerbro beskriver dem, snarast som en upp­visning i praktisk cynism. I Indien inrättade britterna arbets­läger som för tankarna till nazismens dödsläger. Svältande män, kvinnor och barn kunde indelas i arbetslag som krävdes på en daglig arbets­­insats mot­svarande nio timmars kroppsarbete per person mätt med en frisk mans mått.

Matransonerna var lägre än i Buchenwald och sänktes ytterligare för den som inte höll tempot. Riktigt så illa var det kanske inte i Sverige, men också här organiseras nödarbeten under grymma former. Svältande män kommenderas till tunga vägarbeten mitt i vintern, i norr­ländsk iskyla och djup snö. Kvinnor sätts att utföra meningslösa handarbeten, undermåliga och osäljbara produkter, bara för att det ska så vara, av princip. Arbetslinjen 1867.

Annars distribueras det mesta av hjälpen som lån. Och lån ska återbetalas. Därför gavs det mest hjälp till de rikaste, jordägande bönderna, som naturligt nog ansågs ha bäst förut­sättningar för att göra detta. De fattiga fick lite eller inget. Hjälp gavs i omvänd proportion till behov, med andra ord. Snart satte dessutom hjälp­trött­heten in. Statens ekonomi är för svag och utgifter måste ställas mot utgifter. Bara de kungliga teatrarna dras med ett underskott lika stort som den sammantagna nödhjälpen till Norrland. Och så ska en prinsessa gifta sig. Politik är att välja.
De som har makt och pengar kan alltsomoftast sko sig på en katastrof.
I svältens spår föddes också profitörer. De som har makt och pengar kan alltsomoftast sko sig på en katastrof. För kolonialmakterna erbjöd svältvågen över tredje världen en ”gudasänd” möjlighet till expansion. Utländska kreditorer kunde öka sitt inflytande och ägande. Skuldsatta bönder som drevs från sin jord blev billig arbetskraft för plantager och gruvor. Militärt tog man tillvara möjligheten att besegra såväl ännu självständiga riken som lokala uppror, från Afrika till Ostasien, i några av historiens grymmaste krig. “Européerna följer svälten i spåren som en himmel full av gamar”, uttryckte en samtida afrikan det.

Också i Sverige fungerar det som Naomi Klein döpte till ”chockdoktri­nen”. Även om nödhjälpen alltså gavs efter bedömd återbetalningsförmåga, ledde den ändå till en våg av tvångsförsäljningar.

I en hungersnöd blir allt som inte går att äta billigt. Arbete exempelvis. På landsbygden kunde man köpa hårt arbete i utbyte mot lite mat, så usel att den inte stoppade svälten, bara bromsade den något. Precis som i de brittiska arbets­lägren. En annan källa till billigt arbete är de barn till döda eller medellösa föräldrar som auktioneras ut till lägst­bjudande – alltså den som kräver minst i ersättning från det offentliga för att ta hand om dem. De blir i praktiken ofta inte stort mer än halvsvultna, miss­handlade, utarbetade barnslavar.
Runt om i landet passar också företag på att sänka lönerna, när nu utbudet av desperata arbetare ändå är så stort. Protester möts av militär.

Men hur formade då hungeråren Sverige, för att återknyta till undertiteln på Västerbros bok? För Västerbro utgör svältåren en brytpunkt i svensk historia, för att de på en rad områden kom att skynda på en utveckling som så småning­­om gav oss den moderna, social­liberala välfärdsstaten: Industrialiseringen och urbaniseringen fick en skjuts, när utblottade människor tvingades söka sig bort från jorden som försörjningskälla.

Emigrationen ökade lavinartat, framför allt till Amerika. Det var förstås inte de svagaste, svältande, fattigaste som gav sig av över Atlanten. Därtill var biljetterna alltför dyra. Och även om en del skyllde emigrationen på bristande patriotism och bortskämdhet, så insåg också överheten gradvis att det var ett problem när ett land tycktes driva ut så många friska, starka, unga människor.

Samtidigt såddes frön till det som skulle bli den moderna arbetar- och fackföreningsrörelsen i det motstånd som uppstod under nödåren. Ordet ”strejk”, från engelskans ”strike”, kom till svenskan när murare i hela Stockholm strejkade i solidaritet med sina kamrater på Inedals sockerbruk på Kungsholmen. De vann och slapp en 20-procentig lönesänkning. Därefter bildade murarna en form av fackförening, som förvisso snart löstes upp men ändå pekade mot framtiden.

Allt sammantaget leder till insikter om att alltför stor ojämlikhet är till skada för hela samhället, att mat är för viktigt för att helt lämna till marknaden och att liberalismens osynliga hand behöver kompletteras med en synlig. Demokratin växer fram, även om det krävs decennier av kamp. Och nödåren blir den sista svälten i Sverige.
Allt sammantaget leder till insikter om att alltför stor ojämlikhet är till skada för hela samhället, att mat är för viktigt för att helt lämna till marknaden och att liberalismens osynliga hand behöver kompletteras med en synlig.
Indien däremot fick uppleva fler svältkatastrofer under britterna. Så sent som 1943 krävde svält i Bengalen uppskattningsvis två miljoner liv. Om närmare 200 år av brittiskt styre skulle sammanfattas vore detta, enligt Mike Davis, följande: mellan 1757 och självständigheten 1947 ökade Indiens inkomst per capita överhuvudtaget inte.

Men man skulle lika gärna kunna framhålla det faktum att den genomsnittliga matkonsumtionen, enligt Davis, troligen var högre i 1500-talets Indien än vid tiden för självständigheten. Efter självständig­heten och upprättandet av den borgerliga demokratin har landet däremot försko­nats från storskalig svält.

Västerbro framhåller, med hjälp av den indiske ekonomen Amartya Sen, demokratin som bästa vapnet mot svält. Eftersom svält oftast inte handlar om absolut matbrist, blir det i stället en fråga om makt, om vad man kan kräva. Och demokratin ger folket makten att kräva att hotande massvält åtgärdas.

Västerbro illustrerar med att jämföra Sverige och Finland under hungeråren. Långt färre dog i Sverige eftersom det, i och för sig väldigt odemo­kratiska, Sverige trots allt var lite mer demokratiskt än Finland. På samma sätt har Indien klarat sig undan svältkatastrofer sedan självständigheten, i motsats till den stalinistiska diktaturens Kina som drabbades hårt i början av 1960-talet.

Men, även om det är lätt att hålla med om att svält i allmänhet är en fråga om makt och att demokrati är en grundläggande försvarsmekanism, måste man ändå framhålla den borgerliga demo­kratins begränsning och instabilitet. Demokratins djup bestäms i sista hand av dess förmåga att utöva makt över ekonomin, den livsnödvändiga försörj­ningen, i stället för tvärtom.

Och hur stor förmåga demokratin har i förhållande till ekonomin – eller marknaden eller kapitalet, om man så vill – är i sista hand en fråga om konjunkturer i klasskampen.

I dag har vi länge sett hur demokratin gjort reträtt inför marknaden och i takt med denna reträtt återser vi också många av de attityder vi känner igen från 1800-talets svältår. Den offentliga toleransen för fattigdom ökar, de fattiga skuldbeläggs allt oftare, allt fler stämplas som lögnare, fuskare, ovärdiga hjälp.
I dag har vi länge sett hur demokratin gjort reträtt inför marknaden och i takt med denna reträtt återser vi också många av de attityder vi känner igen från 1800-talets svältår.
Som av en händelse var det förra året just precis 27 000 personer som nekades ersättning av Försäkringskassan, en radikal ökning sedan 2014 (Kollega 8/10 2018).
Det är naturligtvis långt ifrån detsamma som att låta 27 000 dö av svält, men det är att döma, i flera fall svårt sjuka och invalidiserade, människor till onödigt lidande och, jo, ibland till en förtida död.

Att betrakta historien genom svältkatastrofernas perspektiv kan vara oerhört fruktbart, som både Västerbro och Davis bevisar. Men det innebär också en risk för blindhet inför de många som dör och dött i onödan av undernäring och fattigdom i alldeles ”normala” tider.

I Indien är i dag 33,6 procent av kvinnorna (The Asian Age 15/10 2018) och 34 procent av städernas barn under fem år (Business Standard 3/6 2015) kroniskt undernärda. Trots ”ekonomiskt mirakel” och sju decennier av borgerlig demokrati.

Generellt har både hunger och under­näring under de senaste 70 åren varit ett långt större problem i demokratiska Indien än i Kina. Detta inte på något sätt sagt som ett försvar av den brutala kinesiska diktaturen, utan enbart för att ge perspektiv åt den borgerliga demokratins förmåga.

I dag ökar den globala hungern på nytt sedan ett par år, ett faktum som Västerbro av förklarliga skäl inte hunnit få med i sin bok. Men vi vet alla att de ekonomiska klyftorna ökat lavinartat i både Sverige och internationellt de senaste decennierna och att den demokratiska västvärlden överallt genomgått en process av raserade välfärdssystem.

Västerbro nämner de ökade klyftorna i förbigående, men han minimerar det radikala trendbrottet, hur snabbt vi rör oss tillbaka mot det sena 1800-talets extrema ojämlikhet. I den beskrivning Västerbro ger av dagens svenska välfärd låter det tvärtom som om ingenting alls hänt de senaste decennierna. Därmed överdriver han också sannolikt styrkan i den socialliberala kompromiss vi i dag ser förtvina.

Om klimatkrisen drabbar också Sverige så svårt att vi får se missväxt och vattenbrist, vilket exempelvis den brittiske professorn Jem Bendell ser som en realistisk möjlighet (SVT Nyheter 8/10 2018), kan vi då känna oss säkra på att vår demo­­krati är stark nog att fördela resur­serna rättvist nog för att hålla svälten borta? Eller får fattigpensionärerna med ”sämre gener” kanske hungra?

Dessa invändningar till trots, det kommer inte att ges ut många viktigare – eller mer välskrivna – fackböcker i Sverige i år.

radar@arbetaren.se