Kriget som formade ett land

Finska inbördeskriget 1918 utspelade sig mot en fond av ännu brinnande världskrig, nybliven finsk själv­ständighet och samtidigt en närmast ofattbar fattigdom hos landets arbetar- och torpar­befolkning. Efter tre och en halv månads krig stod den borger­liga, vita sidan som vin­nare. Deras hämnd blev blodig och oför­sonlig – och hanteringen av kriget och min­net av det kom att prägla en hel nation.

Det är ett ofta bortglömt krig, förutom i den stat som det skapade. I kriget och dess efter­spel dog 38 000 människor, av vilka 28 000 var ”röda”. 5 200 röda och 3 400 ”vita” stupade i själva striderna. Cirka 7 400 röda och 1 500 vita mördades. 2 200 utlänningar stupade eller avrättades. Av dessa var 99 svenskar.

Artikelförfattaren Tobias Berglund är forskare i modern politisk historia vid Uppsala universitet och tillsammans med Niclas Sennerteg författare till boken Finska inbördeskriget (Natur & Kultur, 2017).

I fånglägren som upprättades efter kri­get dog mer än 13 500 röda av svält, sjukdomar eller genom avrättning. Kriget inva­li­diserade 4 000. Mer än 80 000 människor fängslades, tiotusentals förklara­des statslösa och omkring 10 000 flydde landet. Närmare 25 000 barn, varav nära 90 procent var barn till röda, förlorade någon­dera föräldern eller blev helt för­äl­d­ra­lösa. Till detta kom de tiotusentals vuxna som mist en nära anhörig.

Finska inbördeskriget 1918, det näst blodigaste i Nordens historia, utkämpades mot en europeisk fond av blodigt vanvett och politisk omstörtning – dels till tonerna av första världskrigets avlägsna kanonmuller, den konflikt som utgjorde den politiska och moraliska kollaps som skulle komma att tillintetgöra Europas överhöghet – dels i såväl bokstavlig som bildlig anslutning till den ryska revolution som utgjorde den halv­sekelgamla, marxistiska samhällsteorins praktiska utlopp.

Det är bara hundra år sedan – endast tre generationer. Trots detta känns den fysiska värld i vilket detta krig utkämpades märkligt avlägsen. Det är en värld av brukspatroner i käpp och benlindor, av myndiga prostar i fotsida kappor och av hukande torpare och statare med mössorna i hand. Det är också en av närmast ofattbar fattigdom, där svälten alldeles nyligen knackat på dörren. Brödkravaller utspelade sig i Nordens städer.

Mellan 1809 och 1917 var Finland ett ryskt storfurstendöme, efter att tidigare ha varit en del av Sverige. Det var under senare delen av den ryska epoken som visionen om ett självständigt Finland växte fram i olika finska samhällsskikt.
Mellan 1809 och 1917 var Finland ett ryskt storfurstendöme, efter att tidigare ha varit en del av Sverige. Det var under senare delen av den ryska epoken som visionen om ett självständigt Finland växte fram i olika finska samhällsskikt. Karta: Vasilij Petrovitj Pjadyshev/Wikimedia Commons

Det är en värld av delvis motstridiga paradigm. Å ena sidan en av brinnande nationalism, i vilken varje folkgemenskaps sammansmältning med en självständig geo­politisk enhet – en nationalstat – sågs som det högsta goda. Å andra sidan en där socialismens budskap om det fattiga och förtryckta folkflertalets emancipation och gemensamma framtid över gamla gränser vunnit gehör. Mellan dessa två kraftfält stod den europeiska borgerligheten. Trots dess nyvunna styrka och dominans hade den att förhålla sig till den gamla världens fysiska och socioekonomiska strukturer och arbetarbefolkningens krav på ekonomiskt och politiskt medbestämmande. Samtidigt skakades den av ett uppror inifrån – från dess kvinnor. Kvinnorna krävde deltagande i det offentliga liv som deras män sedan länge dominerade, inte bara för sig själva utan för alla kvinnor. Det var en svindlande tanke.

Krigets grundläggande orsaker låg i den djupa ekonomiska klyfta som orsakats av skiften, ökad mekanisering av jordbruket och en befolkningsökning som inte kunnat regleras med emigration, samt den brist på politiskt medbestämmande som tsarregimen upprätthållit, delvis med hjälp av den finsknationella, så kallade fennomanska rörelsen. Industrialiseringen hade också skapat ett industriproletariat som i likhet med landsbygdens obesuttna var ytterst socialt och ekonomiskt utsatt. Konfliktens direkt utlösande faktorer utgjordes dock av den serie händelser som inleddes efter det abrupta avlägsnandet av den regim som upprätt­­hållit status quo i mer än ett sekel. Denna ryska revolution var i sin tur en effekt av att krigsansträngningens tryck till slut gjort den dysfunktionella ryska autokratin omöjlig att upprätthålla.

Oron för att möjligheten till politisk förändring höll på att försvinna ledde till bildandet av ett officiellt rött garde för att möta vad man såg som hotet från den expanderande
skyddskårsrörelsen. På bilden röda gardet i Tammerfors i början av 1918.
Oron för att möjligheten till politisk förändring höll på att försvinna ledde till bildandet av ett officiellt rött garde för att möta vad man såg som hotet från den expanderande skyddskårsrörelsen. På bilden röda gardet i Tammerfors i början av 1918. Foto: Okänd/Wikimedia Commons
Kort efter sitt maktövertagande i
Ryssland i november 2017 utfärdade
bolsjevikerna ett erkännande (bilden)
av Finlands självständighet.
Kort efter sitt maktövertagande i Ryssland i november 2017 utfärdade bolsjevikerna ett erkännande (bilden) av Finlands självständighet. Foto: Wikimedia Commons

Den finska arbetarrörelsens omedelbara och kraftfulla mobilisering för att snabbt få till stånd genomgripande reformer tog borgerligheten på sängen, vilken i sin tur svarade med att med alla medel förhala och stoppa socialdemokratiska lagförslag i lantdagen. De arbetsmarknadskonflikter som också användes för att driva igenom socialdemokratisk politik blev i avsaknad av den ordningsmakt som efter marsrevolutionen i princip upphört att fungera, allt mer kaotiska och våldsamma. Detta ledde i sin tur till bildandet av lokala skyddskårer, en utveckling som kulminerade under sensommaren 1917.

Den kraftiga expansionen av antalet skyddskårer, tillsammans med att de borgerliga med den ryske regeringschefen Kerenskijs hjälp lyckades få den så kal­lade maktlagen upphävd och lantdagen upp­­­löst, fick socialdemokratin att börja tvivla på den parlamentariska vägen. Denna tvivlan förstärktes genom de bor­gerligas agerande i lantdagen under hösten, och underblåstes av påtryck­ningar från ledande ryska bolsjeviker. Dessa hade också från november tagit över makten i Petrograd.

Vid krigets början kontrollerade den röda sidan huvuddelen av de industrialiserade
storstadsregionerna i södra Finland.
Vid krigets början kontrollerade den röda sidan huvuddelen av de industrialiserade storstadsregionerna i södra Finland. Foto: Ville Virrankosko/Jnienenmaa/WMC

Oron för att möjligheten till politisk förändring höll på att försvinna ledde till bildandet av ett officiellt rött garde för att möta vad man såg som hotet från den expanderande skyddskårsrörelsen. Den ”kapp­­­rustning” som därmed inleddes gjorde successivt en väpnad storkonflikt oundviklig. Storstrejken i november 1917 hade utvecklats till ett fullskaligt krig om båda sidor haft bättre tillgång till vapen, men såren i samhällskroppen som den orsakat gjorde att frågan därefter bara hand­­­lade om när och hur kriget skulle bryta ut. Den 27 januari 1918 tog ledning­en för arbetarrörelsen steget.

Efter tre och en halv månads krig stod den borgerliga, vita sidan som vinnare. Segern hade vunnits med hjälp av bättre ekonomiska resurser, tillgång till professionella utbildare och officerare, framför allt jägare och rikssvenskar, en rikssvensk frivilligstyrka, samt en tysk reguljär division. Båda sidor hade gjort sig skyldiga till terror och grymheter som stod bortom krigets krav, och på vit sida hade terrorn tilltagit ju längre kriget pågick.

Efter kriget fortsatte den vita terrorn i och med den så kallade ”eftersläckningen” av upproret, och i de fångläger som upprättades avrättades tusentals. Många andra fångar dukade under av svält och sjukdom. I den vita efterräkningen ingick också rättegångar beträffande brott begångna av röda under kriget. I synnerhet den grymhet och den blodtörst som ådagalades under eftersläckningen och händelserna i fånglägren är svår att ta in, än mindre tolka.

I Sverige drogs det i borgerliga kretsar samman ett frivilligförband som slogs på de vitas sida i finska inbördeskriget. På bilden
står Svenska brigaden uppställd i Helsingfors den 16 maj 1918.
I Sverige drogs det i borgerliga kretsar samman ett frivilligförband som slogs på de vitas sida i finska inbördeskriget. På bilden står Svenska brigaden uppställd i Helsingfors den 16 maj 1918. Foto: Raphael Saulus/Wikimedia Commons
Kvinnor ur ett av de lokala röda gardena vid tiden för inbördeskrigets
utbrott. De tillfångatagna kvinnliga rödgardisterna uppges av många källor ha varit särskilt hatade av den segrande vita sidan vid krigsslutet.
Kvinnor ur ett av de lokala röda gardena vid tiden för inbördeskrigets utbrott. De tillfångatagna kvinnliga rödgardisterna uppges av många källor ha varit särskilt hatade av den segrande vita sidan vid krigsslutet. Foto: Arkiv

Vilka blev då följderna, efterspelet – och eftermälet – till detta blodiga inbördeskrig med vilket den nya nationen Finland inlett sin existens? Det var olika slags frågor som behövde hanteras. Det handlade dels om de rent mänskliga följderna av det blodiga trauma som nyss utspelats. Det handlade också om sociala, kulturella, ekonomiska och politiska effekter på både kort och lång sikt.

Vad gäller kostnaden i mänskligt lidande var den nästan ofattbar. Under ett drygt halvår hade närmare 200 000 människor direkt drabbats av kriget. Detta i ett land som vid tiden för självständigheten haft 3,1 miljoner invånare. Det är, med historikerna Aapo Roselius och Tuomas Teporas ord, en chockerande hög siffra.

Efter tre och en halv månads krig stod den borgerliga, vita sidan som vinnare. Segern hade vunnits med hjälp av bättre ekonomiska resurser, tillgång till professionella utbildare och officerare, en rikssvensk frivilligstyrka samt en tysk reguljär division. På bilden förs av tyskarna tillfångatagna rödgardister genom Helsingfors gator.
Efter tre och en halv månads krig stod den borgerliga, vita sidan som vinnare. Segern hade vunnits med hjälp av bättre ekonomiska resurser, tillgång till professionella utbildare och officerare, en rikssvensk frivilligstyrka samt en tysk reguljär division. På bilden förs av tyskarna tillfångatagna rödgardister genom Helsingfors gator. Foto: TT
En mor sörjer sin döde son, tillhörande de röda, vid kistan i en massgrav i Björneborg. I kriget och dess efterspel
dog 38 000 människor, av vilka 28 000 var röda.
En mor sörjer sin döde son, tillhörande de röda, vid kistan i en massgrav i Björneborg. I kriget och dess efterspel dog 38 000 människor, av vilka 28 000 var röda. Foto: TT
Gradvis fick de vita övertaget i kriget. På bilden skadade röda soldater på sjukhus i Tammerfors.
Gradvis fick de vita övertaget i kriget. På bilden skadade röda soldater på sjukhus i Tammerfors. Foto: Museokeskus Vaprikki/Wikimedia Commons
Obegravda kroppar av röda soldater på Kalevankangas kyrkogård efter slaget om Tammerfors i mars och april 2018.
Obegravda kroppar av röda soldater på Kalevankangas kyrkogård efter slaget om Tammerfors i mars och april 2018. Foto: Wikimedia Commons

Att hantera denna smärta var en ytterst svår, om inte omöjlig, process. Den inleddes under slutet av 1918 och är egentligen ännu inte avslutad. En första utmaning gällde den rent praktiska hanteringen av det skedda. En sådan sak gällde grav­sättning.

Begravningen av de döda hade under kriget och sommaren 1918 varit högst rudimentär; stupade och avrättade hade i regel antingen kastats i omärkta massgravar eller lämnats på stället. En annan gällde omsorg av de överlevande off­ren. De föräldralösa barnen behövde tas omhand och invaliderna få vård.

Det var i denna praktiska hantering som den finska arbetarrörelsen försökte hitta en strategi för att hitta existensberättigande och återuppstå som en politisk kraft. Genom att fokusera på offren för den vita terrorn kunde man samla den splittrade och sargade rörelsen, utan att för den skull ursäkta eller visa stöd för den röda revolutionen.

Det var i denna praktiska hantering som den finska arbetarrörelsen försökte hitta en strategi för att hitta existensberättigande och återuppstå som en politisk kraft.

Förutom att verka politiskt för att efterlevande till offren för den vita terrorn skulle få rätt till ersättning, uppmanade man lokala arbetarföreningar att samla in vittnesmål om både offer och förövare, ett arbete som sammanställdes i arbetar­rörelsens så kallade terrorstatistik. Man inledde också ett arbete för att identifiera gravar och gravplatser, samt i möjligaste mån fastställa identiteten på de män­ni­skor som begravts.

Minnesplatser började också iordning­ställas över hela Finland. Orsakerna till denna komplicerade och tidskrävande och process, som framför allt på röd sida pågick under många decennier, har undersökts av den finska historikern Ulla-­Maija Peltonen. Hon tolkar den med utgångspunkt från den franske filosofen Pierre Noras teorier, som framhåller platsers betydelse för det mänskliga minnet. Till en plats kopplas mänskliga käns­lor som sorg, saknad, glädje och stolthet. Vissa av minnesritualerna – som exempelvis att rista in kors i trädstammar och stenar – anknöt också till mycket gamla, finska traditioner. Även minnet upprätt­höll splittringen. Trots att det vid den senaste inventeringen år 2000 fanns närmare 500 minnesmärken av olika slag över nästan hela Finland var endast tre av dem gemensamma för röda och vita.

Just tanken på vad den nyfödda nationen Finland var för något och vilka som hade rätt att vara del av den hade satts på sin spets i och med det nyligen avgjorda inbördeskriget och dess grymma, tumultartade efterspel. I ett nyfött land blir också tolkningen och berättandet av historien också kopplat till de levande medborgarnas egna erfarenheter; en kamp om rätten till sina egna erfarenheter och upplevelser. Det är i detta ljus som arbetarrörelsens agerande bör ses. Förutom att dessa projekt bidrog till och underlättade läkningen av och sammanhållningen inom den sargade rörelsen, gav den också de överlevande röda och deras anhöriga rätten till sin egen historia.

På den andra sidan av denna kamp om berättelsen befann sig den nya nationens vita etablissemang. Här handlade det i stället i huvudsak om att hantera eller förhålla sig till skulden för den vita terrorn. Den vite regeringschefen Pehr Evind Svinhufvud hade före kriget gett sin överbefälhavare Gustaf Mannerheim en i stort sett oinskränkt fullmakt att föra kriget på det sätt han önskade. Mannerheim hade i sin tur beordrat att inte bara ryssar och röda skulle skjutas, utan också de som misstänktes ha varit, eller skulle kunna bli, röda stridande. Detta gav i stort sett fria händer för vita förband att genomföra avrättningar efter eget gottfinnande. För att sluta cirkeln utfärdade Svinhufvud också en allmän amnesti för brott begångna under kriget och ”eftersläckningen”. I den mån någon genomfört avrättningar utanför de redan mycket omfattande fullmakterna, var denne nu alltså i stort sett befriad från straffansvar.

Redan under kriget hade frihetskrigsberättelsen – idén om att kriget handlade om att försvara den nyvunna självständigheten genom att bekriga de ryska in­kräktarna och deras finska hantlangare – etablerats och använts för att hålla ihop den bräckliga vita koalitionen. Efter kriget blev den ett sätt för de vita eliterna att rättfärdiga det skedda och hantera den egna självbilden. Ett officiellt historiskt verk beställdes – Finlands frihetskrig – som kom ut i åtta band mellan 1921 och 1928. Under åren efter kriget utkom också ett flertal böcker om och av de ledande vita militärerna och politikerna. Det gäll­­de även vissa av de deltagande svens­karna, och även Svenska brigaden fick en egen officiell historik. Gemensamt för dessa berättelser är att de, förutom att ansluta sig till befrielsekrigstanken, i regel undviker att diskutera den vita terrorn.

Gemensamt för dessa berättelser är att de, förutom att ansluta sig till befrielsekrigstanken, i regel undviker att diskutera den vita terrorn.

Ibland antyds den dock i korta underförstådda passusar, som exempelvis i den rikssvenske officeren Harald Hjalmarsons memoarer. Han skriver där bara ett kort stycke om avrättningarna som då pågick i Tavastehus:

”Med fångarna hade jag ingen annan befattning än att se till, att de blevo inkvar­terade. Många dödsdomar avkunnades emellertid av vederbörande rättsmyndigheter, och varje eftermiddag kunde jag från mitt kvarter, som var förlagt till den s.k. Kungsgården i närheten av slottet, höra arkebuseringarna. Men sinnet måtte ha blivit förslöat, ty ehuru jag visste, att det var ett människoliv som släcktes för varje skott, förblev jag fullständigt oberörd och icke ens, då jag en gång passerade arkebuseringsplatsen, där ännu några kvällen förut skjutna kvarlågo, förnam jag den ringaste reaktion. Man blir alldeles omedvetet rå och okänslig i krig.”

Känsligheten hos ledande vita kretsar för hur kriget skulle beskrivas och tolkas var stor. Finlands mest förmögne man, Hjalmar Linder, som varit en av finansiärerna av den vita krigsinsatsen, kritiserade under sommaren 1918 situationen i fånglägren. I en insändare i Huf­­vudstadsbladet under rubriken ”Nog med blodblad.” skrev han:

”Vad som försiggår i landet är förfärligt. Trots överbefälhavarens förbud fortgå arkebuseringarna oaflåtligt. Den röda galenskapen har faktiskt efterträtts av den vita terrorn (…). På Sveaborg är eländet bland fångarna oerhört. Och den goda överklassen går omkring, rycker på axlarna och säger: låt dem dö, de hava förtjänat det, smittan skall utrotas med rötterna.”

Insändaren renderade Linder så häftig kritik att han valde att gå i exil. 1921 begick han självmord i Marseille.

Redan under kriget hade idén om att kriget handlade om att försvara den nyvunna självständigheten genom att bekriga de ryska in­kräktarna och deras finska hantlangare etablerats. Ett officiellt historiskt verk beställdes efter kriget – Finlands frihetskrig – som kom ut i åtta band mellan 1921 och 1928.
Redan under kriget hade idén om att kriget handlade om att försvara den nyvunna självständigheten genom att bekriga de ryska in­kräktarna och deras finska hantlangare etablerats. Ett officiellt historiskt verk beställdes efter kriget – Finlands frihetskrig – som kom ut i åtta band mellan 1921 och 1928. Foto: Wikimedia Commons

Ett annat sätt som ansvaret och själv­rannsakan hanterades på, som anknyter till frihetskrigsberättelsen, var deltagandet i de så kallade frändefolkskrigen 1918–1922. De fick inbördeskriget och dess efter­släckning att framstå som bara en del av en större nationell mission, med hjälp av vilken den finska nationen inte bara skulle befrias, utan också uppnå sitt naturliga tillstånd. I detta ingick att införliva de östkarelska områden i vilka akti­vister och karelianer såg finskhetens ur­­­sprung.

Socialdemokrater och borgerliga etable­rade alltså snabbt två i mångt och mycket väsensskilda berättelser om kriget. Men schismen tog sig också rent fysiska ut­tryck. Samhällslivet i lokalsamhället var tvådelat; det var de vitas skydds­kårshus och arbetarföreningarnas hus, arbetarnas idrottsförening och de vitas idrottsföre­ning, den traditionella handeln kontra arbetarnas andelshandel.

Även på kulturens område ägnades mycket kraft åt att tolka kriget och dess orsaker. Idéhistorikern Sten Högnäs har undersökt hur kriget behandlades i litteraturen under och åren efter kriget. Han konstaterar att litteraturen såg förklaringen till grymheterna i att bolsjevismen hade varit särskilt lämpad att väcka och förstärka den ”finska rasens” inneboende blodtörst och råhet. Det var alltså upproret och de röda grymheterna som avsågs. Just beskrivningen av de röda som blodtörstiga vilddjur återfinns exempelvis i Bertel Gripenbergs dikt ”Klyftan” från 1918:

Beseglad med blod är klyftan,
beseglad med blod och brand,
mellan redliga män i Finland
och rasande röda band
en klyfta, djup som döden
och gapade, mörk och bred
mellan människobarn i landet
och vilddjurens röda led.

Kulturetablissemanget var alltså obe­nä­get att diskutera den vita sidans terror. Men det fanns undantag. Ett exempel är Elmer Diktonius dikt ”Balladen om Röd-Eemeli” från 1930:

Elmer Diktonius (1896–1961).
Elmer Diktonius (1896–1961). Foto: Wikimedia Commons

(…)
Röd-Eemeli står
inför rättens bord,
under lugg
bligar dystert framför sig. – Bekänn din fan, att du mördade, stal, och var chef för ett dödskompani! Nå bekänn, din satan, eller vill du att colten talar! Under lugg mumlar Eemeli själv sin dom: hellre colten då.
(…)

Trots sin borgerliga, finlandssvenska bakgrund var Diktonius vänstersinnad och hade varit god vän med den röde ledaren Otto Ville Kuusinen.

Bortsett från den spricka i samhällslivet som orsakats av inbördeskriget kom också den bräckliga, finska demokratin att sättas på stora prövningar under 1920- och 1930-talen. Inrikespolitiken kom då också att präglas av hätska språkstrider och av kvasifascistiska och öppet nazistiska rörelsers framväxt och agerande.

Den största av de finska organisationer som inspirerats av en fascistisk idévärld var den så kallade Lapporörelsen. Den bildades 1929 som ett svar på vad man menade var en alltför mjuk och försonlig atti­tyd mot arbetarrörelsen hos de bor­gerliga partierna. Organisationen, som bildats i Lappo socken i Österbotten, växte snabbt och fick snart stor politisk betydelse. Den aktivistiskt inriktade rörelsen genomförde regelrätta kidnapp­ningar, under vilka meningsmotståndare kördes ut i skogen och misshandlades. Ibland genomfördes dessa så kallade ”skjutsningar” över gränsen till Sovjetunionen ”där de [kidnappade] hörde hemma”. Organisationens agerande blev allt våldsammare, och efter att i maj 1930 ett kommunistiskt tryckeri i Vasa utsatts för ett brandattentat, inledde regeringen försök att stävja våldet genom att tillmötesgå Lapporörelsens krav på strängare lagstiftning gentemot arbetarrörelsen. I samband med det­ta anordnades en 12  000 man stark marsch till Helsingfors.

Trots att det vid den senaste inventeringen år 2000 fanns närmare 500 inbördeskrigsminnesmärken
i Finland var endast tre av dem gemensamma för röda och
vita. Minnesmonument över avrättade och stupade röda på Kalevankangas kyrkogård
i Tammerfors. Under finns monumentet finns en massgrav med avrättade.
Trots att det vid den senaste inventeringen år 2000 fanns närmare 500 inbördeskrigsminnesmärken i Finland var endast tre av dem gemensamma för röda och vita. Minnesmonument över avrättade och stupade röda på Kalevankangas kyrkogård i Tammerfors. Under finns monumentet finns en massgrav med avrättade. Foto: Per Lindblom

En annan schism gällde hur den unga nationen skulle definieras. Vari bestod finskheten? En del av den processen var den ”språkstriden” under vilken svenskspråkigheten kraftigt ifrågasattes. Språk­striden bedrevs genom studentde­mon­strationer, strej­­ker på universitetet, sa­bo­­tage mot två­­språkiga skyltar och enstaka våldsdåd. 1937 blev också Hel­singfors universitet formellt finsksprå­kigt, vilket enligt Heikki Ylikangas var det slutgiltiga steget i proces­sen för att få finskan officiellt accep­­terad.

Definitionen av det finska hand­lade inte bara om språket utan också om att positionera sig gentemot ”den andre”. Det handlade dels om avståndstagande mot Ryssland och ryskhet, men också om att dis­­tansera sig gentemot Sverige och svensk­het. Historikern Ainur Elmberg har analyserat mellankrigstidens politiska satir, och visar att en av de stereotyper som användes var svensken som krämare och principlös legoknekt. Ett exempel är den text som kommenterade en karikatyr av en svensk brigadist i satirtidningen Kurikka 1923.

”Jag gjorde konkurs – for till Finland och det blev bra – kom tillbaks – ebb i kassan – jag for till Estland – det gick bra – kom hem – dåliga geschäfter igen – drog till Olonets, och nu är det gott att leva.”

Några år in på 1930-talet var Finland alltså ett sargat land. Den splittring som inbördeskriget orsakat hade förstärkts av Lapporörelsens agerande, och att den språk­­konflikt som temporärt lagts åt sidan under inbördeskriget hade återupptagits än mer hätsk än tidigare. Till detta kom den internationella ekonomiska krisen. Men, landet var en demokrati, om än en bräcklig sådan.

Ett knappt decennium senare, när andra världskrigets olika skeenden lade Europa i spillror, skulle landet åter kastas ut i förtärande våld.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen från fackföreningen Älvdalsbygdens LS i Dalarna.
Efter många år i dvala har den syndikalistiska verksamheten i gränslandet runt nordöstra Dalarnas och Hälsinglands storskogar vaknat till liv. Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen från Älvdalsbygdens LS är två av de som fått verksamheten på benen igen. Foto: Johan Apel Röstlund

Fackets uppgång i Orsa Finnmark: ”Nu är det klasskamp här med”

Det rör på sig i de tidigare så syndikalist-täta skogstrakterna runt Orsa. Den fackliga verksamheten är på uppgång och allt fler medlemmar söker sig nu till det pånyttfödda Älvdalsbygdens LS. Arbetaren reste dit för att höra mer om hur en liten fackförening växer i det stora men glest befolkade området.
– Nu är det klasskamp här med, säger Monika Fredriksson som varit aktiv syndikalist i över 50 år.

Länsväg 296 från Orsa följer Ore älv längs de lika vackra som ödsligt inbäddade småbyarna norr om Siljan i gränstrakterna mellan nordöstra Dalarna och Hälsinglands storskogar. Det åtminstone tidigare ganska otillgängliga området som kallas Orsa Finnmark delas mellan Orsa, Rättviks och Ljusdals kommuner. Geografiskt stort men glest befolkat. Täta tallskogsplantage, timmerbilar och historiskt viktiga syndikalistiska trakter.

Skattungbyn hade länge, precis som många andra mindre orter i det glest befolkade Orsa finnmark, ett eget LS. Foto: Johan Apel Röstlund

– Titta där uppe, säger Monika Fredriksson och pekar ut genom bilfönstret mot det sedan länge nedlagda Kallholns kalkbruk. 

Syndikalist sedan ett halvt sekel

– Där jobbade det många syndikalister förr och oj vilka historier jag fick höra av gubbarna som varit där. De var helt otroliga berättare, och sådana har vi alltid haft många av i den här rörelsen.

Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen på väg från den gamla prästgården i byn som idag fungerar som fackföreningslokal. Foto: Johan Apel Röstlund

Hon är pensionerad folkhögskolelärare och aktiv syndikalist sedan nästan ett halvt sekel tillbaka.

Men verksamheten i den lilla fackföreningen låg länge på is. Folk pensionerades och det var svårt att hålla aktiviteten rullande. Men så hände något.

– Älvdalsbygdens LS var inte så mycket mer än ett konto på JAK-banken och jag gick nog i tankarna att lägga ned det här. Därför blev det nästan som en chock när Oskar och några till hörde av sig. Plötsligt var vi fem nya medlemmar och två av oss tog genast plats i styrelsen, vi fick till ett årsmöte och ja, då blev det fart, skrattar Monika Fredriksson när vi sitter i soffan i den gamla rödmålade trävillan hemma hos Oskar Lehtinen i Skattungbyn mellan Orsa och Furudal.

Oskar Lehtinen har bott i byn i snart tre år. Foto: Johan Apel Röstlund

Oskar Lehtinen flyttade hit för tre år sedan och läser en kurs i hållbar utveckling och ekologisk odling vid Mora folkhögskola, och där står även lokal organisering med som en av punkterna på schemat. Han bor i huset med fyra kompisar och utanför på gårdsplanen står andra elever vid skolan och klyver ved som sedan ska torkas och staplas.

Allt fler medlemmar

–  I början hade vi inte så mycket aktivitet. Vi gjorde lite utåtriktade grejer, som en arbetarfilmfestival i Orsa och Pride-paraden i Falun där vi hade bokbord, men nu börjar det blir mer fackligt. Fler medlemmar och fler förhandlingsärenden, säger Oskar och häller upp kaffe.

Bara ett stenkast från huset han hyr ligger byns gamla prästgård med sliten fasad och där färgen på sina håll lossnat. Här håller den lilla men växande fackföreningen sina möten. De som på grund av avstånden inte kan komma loss är med via länk.

”Klasskamp här med”

Huset i Skattungbyn delar Oskar Lehtinen med några kompisar. Foto: Johan Apel Röstlund

– Vi har ju följt vad som händer på andra håll, som i Stockholm med organiseringen av migrantarbetare och hur jävligt de har det. Men skurkföretag finns ju även här omkring och det är därför vi måste bygga organisering. Plötsligt var det en medlem som just gått med några månader tidigare som hörde av sig. Han hade blivit uppsagd och företaget hade löneskulder till honom. Så vi körde igång med det och allt gick bra. Vi vann och det var lärorikt och kändes peppigt, att nu är det liksom klasskamp här med, säger Monika.

Hon sköter det ekonomiska i Älvdalsbygdens LS medan Oskar och de andra i styrelsen tar hand om förhandlingarna.

– Vi får hela tiden nya ärenden. I går satt jag i telefon hela dagen, så det vore verkligen bra om vi kunde bli ännu fler, säger Oskar.

Ett syndikalistiskt arv

Upptagningsområdet är som sagt stort. Närmaste lokala samorganisation finns i Borlänge drygt tio mil bort och tankarna på att slå ihop de bägge fackföreningarna finns. I Borlänge finns nämligen ingen egen styrelse så Älvdalsbygdens LS tar hand om deras medlemsärenden också. En sammanslagning skulle därför öka såväl medlemsantalet som den fackliga kunskapen som krävs för att växa ännu mer, förklarar Monika och Oskar när vi lite senare står vid grusvägen utanför huset med milsvid utsikt över sjön Skattungen och skogen som just börjat vakna till liv efter en lång kall vinter.

Området runt byn arvet i Orsa finnmark bär på en lång historia av syndikalistisk organisering. Foto: Johan Apel Röstlund

Här fanns organiserade syndikalister i varje by under 1920, 30- och 40-talen. Skogsarbetare som inte sällan spelade en avgörande roll i hårda konflikter kring arbetsvillkor och ackordsystem.

– Det märks, säger Oskar och fortsätter.

– Folk på byn pratar, ”det var mycket syndikalister här i skogen förr” kan man höra. Och det finns ju en stark tradition av självorganisering här också. Vår lilla lanthandel drivs som ekonomisk förening och vi har ett lokalt inköpskooperativ i byn, där bara medlemmar får handla.

Länsväg 296 slingrar sig vackert genom centrala Skattungbyn upp mot Hälsingland och Härjedalen. Foto: Johan Apel Röstlund

Monika tittar ner mot bygatan och fyller i.

– Visst, långt tillbaka hade ju Skattungbyn ett eget LS och likadant var det i varje by upp mot Hälsingland, säger hon och pekar.

Fanns många nazister

– Men samtidigt som det bodde många skogsarbetare här fanns det också rika skogsägare och flera av dem tillhörde den fascistiska Lindholmsrörelsen under kriget och i Orsa fanns det flera organiserade nazister, så nog var det motsättningar här i området.

Livet för de som jobbade i skogen var hårt och slitsamt. I dag ser det naturligtvis annorlunda ut men en ny och inte sällan förslummad arbetsmarknad har vuxit fram där paralleller ofta dras till hur det såg ut i början av förra sekelskiftet. 

Avstånden i nordöstra Dalarna är långa men trots det har den fackliga aktiviteten ökat i det glest befolkade området. Foto: Johan Apel Röstlund

Både Monika och Oskar pratar därför om potentialen som finns och vikten av facklig organisering.

Gårdagens gröt intill huset Oskar håller på att bygga som en del i utbildningen på Mora folkhögskolas kurs i hållbarhet. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det handlar ju inte bara om storstäderna. Titta bara på skid- och turistanläggningarna som finns här uppe. Vilka är det som reparerar liftsystemen och bygger stugbyarna, de har det nog inte alltid så bra, säger Monika. 

Mer accepterad som syndikalist

Hon märker också att attityden till syndikalister förändrats i takt med att arbetsmarknaden förändrats.

– Tidigare accepterades man väl inte riktigt som syndikalist bland alla LO-medlemmar, men så känns det inte riktigt nu. Många i de stora organisationerna är nog lite besvikna och vill se fackliga resultat. Så vem vet, de kanske börjar snegla mot oss snart.

Oskar plockar upp en talrik med gårdagens frukost från släpvagnen ute på gården.

– Den fick stå kvar där säger han och skrattar innan han fortsätter tillbaka mot huset.

Monika Fredriksson har varit organiserad syndikalist i mer än ett halvt sekel. Foto: Johan Apel Röstlund

– Rent krasst är det ju så att vi skulle behöva få in fler aktiva medlemmar. För förhandlingar tar tid och vi hinner inte med så mycket annat just nu.

Stora behov av facklig hjälp

Monika nickar och kisar mot förmiddagssolen som sakta håller på att värma upp den frusna skogsmarken.

– Ja så är det ju, för de som kommer med nu har verkligen behov av facklig hjälp och så var det inte för bara fyra, fem år sedan. Då gick en del med som stödmedlemmar för att de kanske hade hjärtat i syndikalismen. Nu är det annorlunda och därför vore det jättekul om vi kunde växa ännu mer och på sikt kanske bilda en förhandlingskommitté. Långsiktigt skulle det ju kunna bli fler LS också för det finns så mycket som behövs göras här.

Publicerad
4 dagar sedan
Läkaren, krönikören och författaren Jona Elings Knutsson har skrivit en dagsvers till 1 maj exklusivt för Arbetaren. Foto: Tomas Oneborg/TT, Vendela Engström

Utan oss så stannar just allt 

”Ingen herre och gud ska klä på oss befrielsens skrud”. Jona Elings Knutsson i en dagsvers skriven för 1 maj.

Första maj, första maj 
Varje slitet plakat
blir en sköld mot 
förtvivlan och hat 

Varje trött demonstrant 
nu på stadiga ben
travar framåt 
i vårsolens sken

I en tid som är svår 
varje gig-proletär 
över hyra och
matpriser svär

LO, sossar och V
tigger bara en plats
i utsugarnas 
fina palats 

Vi har endast varann 
Ingen herre och gud 
ska klä på oss 
befrielsens skrud 

Men se makten är vår 
För vi vet ju rent kallt 
att utan oss så
stannar just allt 

Låt oss strejka och slåss 
Låt mig hålla din hand 
Låt mig gråta 
mot axeln ibland 

Vi ska starka ihop 
i den mörkaste tid 
bjuda både på
motstånd och strid

När sen segern är vår 
Väntar vila och fest 
Där envar är en 
stolt hedersgäst 

Fritt skriven efter författaren och socialisten Hannes Skölds text till låten Första maj (1911).

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan

Emil Boss:
Det dånar uti rättens krater

Syndikalisterna i Stockholm är fler än på tjugo år. På första maj tar byggarbetare och städare täten. Deras usla arbetsvillkor är lika ålderdomliga som Internationalen självt. Den andra maj står klass mot klass på en annan arena, när ett ovanligt mål prövas i Nacka tingsrätt. Emil Boss om kamp som lönar sig.

Det är vår i luften. Efter att ha krympt i decennier, har syndikalisterna i Stockholm på bara tre år hämtat igen hela det medlemstapp som kom med reformen av a-kassan och högervindarna. Det är inte gratis biobiljetter, billiga försäkringar eller kryssningar till Tallinn som lockat nya medlemmar. Längst fram i majtåget från Sergels Torg går två block: Solidariska byggare och Solidariska städare, branschföreningar som huvudsakligen består av migrantarbetare från hela världen, från Uzbekistan till Honduras, från Ukraina till Nigeria. 

För att kräva ut det stulna, bröder

Internationalens ålderdomliga rader får en ny klang. För oavsett härkomst delar migrantarbetarna erfarenheten av att ha blivit lurade och utnyttjade på jobbet i Stockholm. Nu tågar de med fackföreningen som har fått ut deras stulna löner, kompensation för deras arbetsskador eller jobben tillbaka.

Bara under förra året krävde syndikalisterna tillbaka elva miljoner kronor i stulna löner. Arbetare i LO-yrkena förtrycks numera i sådan skala att till och med den borgerliga regeringen talar om systemhot. Kollektivavtalen reduceras ofta till en inkomstkälla för kriminella utsugare, som struntar i innehållet men genom avtalen får tillgång till finare kunder.

Den som intresserar sig för kampen mot den så kallade arbetslivskriminaliteten gör klokt i att snegla mot människorna under Joe Hill-flaggorna på första maj. Takläggare, betongare, ställningsbyggare, hemstädare, skolstädare. Arbetare som byggde Ersta sjukhus. Arbetare som städat samhällselitens hem. 

Många rovdjur på vårt blod sig mätta 

En stor del av den samlade kunskapen om arbetslivskriminaliteten kommer just från dem. Under det gångna året har de trätt fram och berättat om sin situation gång på gång i riksmedia, intervjuats till forskningsrapporter och syndikalisterna har suttit i möten med arbetsmarknadsdepartementet och regeringens delegation mot arbetslivskriminalitet.

Den andra maj inleds ett ovanligt mål i Nacka tingsrätt. Den papperslösa städerskan som arbetade hemma hos Magdalena Andersson kräver sin rätt. Trots att hon brutalt låstes in och deporterades är hon med fackets hjälp nu tillbaka i Sverige för att vittna. Städbossen har hittills kommit undan. Allt han behövt göra för att skjuta fram rättegången i ett år har varit att säga att han är sjuk och i lugn och ro tömma bolaget. Men nya bevis tyder på att sjukdomen bara var bluff och Herr Ahlholm har troligen en svettig dag att se fram emot i domstolen. Sällan står klasskillnaderna i så tydlig dager som i detta mål.   

Upp till kamp emot kvalen

Inte bara migranter utsugs och exploateras. Vi lever i ett orättvist och orättfärdigt ekonomiskt system. Produktiviteten skjuter i höjden men bara den som äger tar del av överflödet. Levnadsomkostnaderna ökar medan löneläget i princip står still. Patriarkatet lever och frodas. En tjuvarnas marknad breder ut sig över allt fler delar av samhällslivet. 

Du som är medlem i SAC Syndikalisterna, sträck på ryggen i dag på första maj. Med lokalt självbestämmande, kreativitet och jävlar anamma kan även en liten fackförening rubba berg. 

Från mörkret stiga vi mot ljuset.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Två ambulansförare framför en ambulans.
Andrea Markund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården, och Ann Blomstrand, ambulanssjukvårdare utanför Södersjukhuset i Stockholm. Foto: Tuija Roberntz

Ambulanspersonal: ”Vi förväntas jobba till vilket pris som helst”

Den 25 april gick Vårdförbundets 63 000 medlemmar ut i övertidsblockad. Arbetaren mötte upp ambulanspersonal, utanför Södersjukhuset i Stockholm, som kräver ett bättre avtal med arbetstidsförkortning.
– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand.

I torsdags eftermiddag inleddes Vårdförbundets övertidsblockad, mertidsblockad och nyanställningsblockad. Stridsåtgärderna omfattar omkring 63 000 medlemmar i landets samtliga regioner och fyra kommunala bolag i Stockholm. 

Andrea Marklund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården och facklig representant i Vårdförbundet, har just kommit tillbaka från en utryckning tillsammans med ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand. De berättar att de är glada över att blockaden dragit igång.

– Det känns historiskt, jag känner mig stolt över Vårdförbundet. Ge oss de förutsättningar vi behöver för att göra ett bra jobb, säger Andrea Marklund.

Den här morgonen har hittills varit lugn för dem. Men trots att blockaden inletts har deras kollegor redan arbetat över.

– I dag började vi på stationen, men bilen var på SÖS så vi fick åka dit byta av personalen som jobbat övertid, eller skyddsarbete som det blir nu, berättar Andrea Marklund.

På grund av blockaden räknas all övertid som skyddsarbete, vilket innebär att arbetet måste beordras av en chef.

Vårdförbundet uppger att deras yrkesgrupper arbetade 3 miljoner timmar i övertid förra året, något som motsvarar 1 800 tjänster och 9 000 timmar per dag. Ambulanspersonalen på Södersjukhuset hör till de som har allra mest erfarenhet av övertidsarbete.

– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger Ann Blomstrand.

Enligt ambulanspersonalens avtal ska de inte ha planerad övertid, men SOS Alarm kan skicka ut ett uppdrag när det bara är en minut kvar tills bilen ska sluta rulla.

– Vi har haft ett test där SOS Alarm bara skickar ut prio ettor sista halvtimmen innan vi ska byta personal, berättar Andrea Marklund.

Hon tycker att det har funkat bra och är något som borde komma in i deras avtal. En prio etta innebär ett larm när en patienten kan ha livshotande symtom.

”Jobbar dag och kväll och natt”

De krav som Vårdförbundet ställer till arbetsköparorganisationerna Sveriges kommuner och regioner, SKR, och Sobona handlar bland annat om arbetstidsförkortning.

– När man jobbar dag och kväll och natt tycker jag att det är rimligt att man ska ha en arbetstidsförkortning för att orka. Vi vill också ha en rimlig lön och en rimlig löneutveckling, säger Andrea Marklund.

Hon lyfter hur personal under en lång tid har larmat för att patientsäkerheten är hotad. Hon pekar på Sjukvårdsupproret, ett Instagramkonto som under flera år publicerade vittnesmål inifrån sjukhusen. Vittnesmål som Andrea Marklund beskriver som katastrofala.

Efter att en läkare larmat om den hårt pressade situationen på Södersjukhuset 2017, svarade sjukhusets vd, i tidningen Etc, att patientosäkerheten inte var hotad.

– Det känns som ett hån när de säger att det är samhällsfarligt att vi inte tar extrapass eller jobbar övertid.

SKR och Sobona tycker att arbetstidsförkortning är för dyrt

Enligt SKR är Vårdförbundets krav inte hanterbara för landets kommuner och regioner, som enligt SKR:s prognoser kommer att ha ett ekonomiskt underskott på 30 miljarder kronor 2024.

– Vi kan inte tillmötesgå kravet på en arbetstidsförkortning och det beror på att det skulle medföra enorma kostnader och riskera att leda till stora svårigheter att klara av att bemanna verksamheterna, Jeanette Hedberg, förhandlingschef på SKR, till Svt.

Ann Blomstrand menar att sjukvården måste få kosta.

– Vi har sjuka människor i samhället och då kostar det, säger hon.

Andrea Marklund tycker att man borde spara in på andra utgifter än de som ”jobbar på golvet”:

– I det långa loppet skjuter man sig i foten. Får man ett bra avtal får man fler sjuksköterskor som stannar kvar, säger Andrea Marklund.

Hon tror även att färre skulle sjukskriva sig och fler gå upp i procent om SKR och Sobona går med på Vårdförbundets krav.

Hon berättar att i nuläget får nya sjuksköterskor axla tunga uppgifter tidigt. Uppgifter som egentligen kräver mer erfarenhet, det gäller bland annat inom ambulanssjukvården.

– Många har inte tillräcklig erfarenhet och blir jätteosäkra när det blir skarpt läge, säger Ann Blomstrand, och tillägger:

– När det var som värst under pandemin var vi kungar, nu har vi kommit ner under skosulorna igen och förväntas jobba till vilket pris som helst, det är orättvist.

Ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand och specialistsjuksköterskan Andrea Marklund tycker om sitt arbete men vill ha bättre villkor. Foto: Tuija Roberntz

Jeanette Hedberg säger till Svt att arbetsköparen inte ska utnyttja övertiden men att en viss övertid är nödvändig.

– Det här är en verksamhet där det måste finnas övertid då det handlar om att täcka för korttidsfrånvaro, när andra blir sjuka eller är föräldralediga. Sedan har vi jour och beredskap, så fort man ska gå i aktivt arbete under jour så uppstår övertid, säger Jeanette Hedberg.

Hon beskriver även att konfliktåtgärderna kommer få konsekvenser.

– Det är ett omfattande varsel. Regionerna bedömer att konfliktåtgärderna får stor påverkan på samhällsfunktionen och sjukvårdens resurser kommer att behöva koncentreras till akuta operationer och behandlingar för att undvika fara för liv och hälsa, säger Jeanette Hedberg.

Andrea Marklund tror att flera ambulanser kommer stå stilla pågrund personalförlust.

– Jag tror att de sjukaste kommer få vård, men att många äldre kommer få vänta länge på ambulans.

Men hon förklarar att tanken med blockaden är att de ska visa att nuvarande avtal inte fungerar om de inte tar extrapass eller arbetar övertid. Förhoppningen är att blockaden ska få arbetsköparsidan att gå med på kraven.

– Jag hoppas att det pågår tills att SKR och Sobona förstår att de måste betala för bra vård. Det går inte att snåla och samtidigt få bra vård, den ekvationen har gått ut för länge sedan, säger Andrea Marklund.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren. Foto: Claudio Bresciani / TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Politikernas passiva klimat­politik kommer slå tillbaka­ ­

”Att inte agera är också att agera.”, skriver Per-Anders Svärd i en ledare och menar att kostnaderna för passiviteten i klimatpolitiken också en dag kommer att märkas i våra plånböcker.

Det är dyrt att stoppa den globala uppvärmningen. Så mycket tycks alla i debatten vara överens om. Inte sällan anförs den stora ekonomiska bördan som ett hinder för att genomföra snabba förändringar.

En snabb klimatomställning skulle skada ekonomin. Jobben skulle bli lidande. Vi skulle få prioritera ner andra viktiga saker. Därför måste vi ta det försiktigt med åtgärderna. I alla fall just nu. Så låter det ofta från politiskt håll.

Men att inte agera är också att agera. Att inte göra något är samma sak som att ställa sig bakom fortsatt temperaturökning. Och med stigande temperaturer kommer ökade kostnader ändå.

Klimatförändringarnas konsekvenser är redan här

Det högsta priset för klimatförändringarna betalas i lidande, död och ödelagda livsmöjligheter. Hunger, vattenbrist, extremväder, flyktingkriser och konflikter riskerar att förstöra oräkneliga liv.

Men kostnaderna för passiviteten kommer också att märkas i våra plånböcker.

I en studie som publicerades i den ansedda tidskriften Nature i förra veckan har forskarna Maximilian Kotz, Anders Levermann och Leonie Wentz undersökt hur klimatförändringarna kommer att påverka våra inkomster.

Enligt deras beräkningar kan vi förvänta oss en minskning av världens inkomster med omkring 19 procent (inom ett sannolikt spann mellan 11 och 29 procent) fram till år 2050. 

Vid det laget skulle den totala inkomstförlusten motsvara ca 38 biljoner dollar per år.

Forskarna pratar om the economic comittment of climate change – det vill säga de kostnader vi har åtagit oss att betala genom att påverka klimatet i det förflutna och bygga in oss i dagens socioekonomiska system. 

Inkomsterna reduceras i framtiden

Man skulle kunna säga att vi, genom att organisera samhället som det nu ser ut, har skrivit på ett kontrakt om att få våra inkomster reducerade med en femtedel under det kommande kvartsseklet.

I grunden handlar det om att en varmare värld blir mindre produktiv. Rubbade nederbördsmönster, högre medeltemperatur, större temperatursvängningar, fler översvämningar och hårdare påfrestningar på infrastrukturen kommer att påverka såväl jordbrukets produktivitet som arbetskraftens kapacitet och hälsa. 

Vi kommer kort sagt att få mindre utväxling på våra ansträngningar än tidigare, och därmed lägre inkomster.

Klimatfrågan är en rättvisefråga

Som man kan förvänta sig i en orättvis värld kommer bördorna att fördelas ojämnt över världens invånare. Medan Nordamerika och Europa kan komma undan med en inkomstreduktion på omkring 11 procent riskerar Afrika och Sydasien att drabbas av den dubbla kostnaden.

De regioner som får betala det högsta priset tillhör inte bara världens fattigaste områden. Historiskt sett har de också påverkat klimatet mycket mindre än världens rika länder.

Det är svårt att tänka sig en bättre illustration av vad miljörörelsen och den unga klimatrörelsen påpekat så många gånger, nämligen att klimatfrågan i grunden är en rättvisefråga som kräver radikal samhällsomvandling.

Det har tidigare beräknats att kostnaderna för att uppfylla Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen under två grader kommer att uppgå till 6 biljoner dollar om året.

Mot bakgrund av de siffrorna är det är lätt att förstå varför många politiker drar sig för att göra de nödvändiga investeringarna i framtiden. Lättare då att vifta bort miljörörelsens krav som extrema och antyda att klimataktivisterna är ett hot mot vanligt folks inkomster.

Men som studien i Nature signalerar är vi inne på en väg där de ekonomiska kostnaderna riskerar att bli sex gånger så höga som prislappen för att möta Parisavtalet. Sett i det ljuset är det tvärtom den passiva klimatpolitiken som står för en extrem attack mot människors ekonomi.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Den veganska restaurangen ChouChou i Stockholm går med på fakcets krav
Trycket blev till slut för mycket för den veganska lyxkrogen som utnyttjat minst tre migrantarbetare. Nu går de därför facket till mötes. Fotot: Volodya Vagner

Efter blockaden: Veganska lyxkrogen tvingas betala hundra­tusentals kronor

Kamp lönar sig. Åtminstone för de tre restaurangarbetare som utnyttjats på den veganska lyxkrogen ChouChou i centrala Stockholm. Nu går ägarna facket till mötes och betalar både skadestånd samt de uteblivna lönerna på hundratusentals kronor.

– Det känns jättebra och våra medlemmar är nöjda, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och drivit det uppmärksammade fallet, till Arbetaren.

Det var för tre veckor sedan som Arbetaren kunde rapportera om hur tre migrantarbetare jobbat under slavliknande förhållanden på den veganska lyxkrogen ChouChou nära Stureplan i centrala Stockholm. 

Agnes Lansrot på Stockholms LS har skött förhandlingarna med restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund

Med arbetspass på upp till 23 timmar och med uteblivna löner fick de till slut nog och vände sig till facket.

Kunderna reagerade med avsky

Men restaurangen, som profilerar sig som ett ”hållbart och bohemsikt ställe för alla”  nobbade kraven på förhandling och Stockholms LS inledde därför en uppmärksammad blockad som fick flera av stamgästerna att reagera med avsky mot hur personalen behandlades.

– Det var först då, med blockaden och Arbetarens rapportering, som restaurangen kom tillbaka till förhandlingsbordet, säger Agnes Lansrot.

Löneskulder på hundratusentals kronor

Sedan gick allt fort och i veckan undertecknades avtalet som innebär att de tre före detta anställda diskarna får sina uteblivna löner. Sammanlagt rör det sig om över 100 000 kronor per person. Restaurangen tvingas dessutom betala ett skadestånd för bland annat brott mot semesterlagen.

”Vegansk visionär och djurvän”

– Våra medlemmar är jätteglada för de trodde inte att det här skulle gå att lösa, säger Agnes Lansrot.

Bakom ChouChou står bland annat Gustav Johansson, en av Sveriges största matinfluencers och debattör i hållbarhetsfrågor, och den profilerade krogprofilen Robert Hållstrand, som bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare”.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Bilarbetarna på Volkswagen i den amerikanska delstaten Tennessee organiserar sig
Kraven på högre löner och bättre villkor ser ut att ge resultat. Foto: George Walker/AP/TT

Amerikanska södern: Facklig framgång när bilarbetarna bet ifrån

Arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee har röstat för att organisera sig fackligt i UAW. Omröstningen ses som ett genombrott för facklig organisering i de amerikanska sydstaterna.

– Ni har visat vägen, nu tar vi kampen vidare till Mercedes och alla andra, sade förbundets ordförande Shawn Fain till en jublande folkmassa.

Beslutet att organisera sig fackligt beskrivs som ett genombrott i den amerikanska södern, där fackföreningar historiskt sett haft ett svagt inflytande.

Historisk bilstrejk

När nu 73 procent av arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee röstat för att gå in i United Auto Workers, UAW – facket med omkring 400 000 medlemmar som bland annat organiserar anställda inom biltillverkningsindustrin – kan det mycket väl bli början på något nytt i USA. Inte minst efter förra årets historiska storstrejk där 13 000 bilarbetare vid fordonsjättarna General Motors, Ford och Stellantis Jeep förra året lade ner arbetet med krav på kraftiga löneökningar.

UAW:s ordförande Shawn Fain håller tal till Volkswagen-arbetarna i Tennessee. Foto: George Walker/AP/TT

Volkswagen-arbetarnas beslut att organisera sig fackligt beskrivs redan som historiskt. Det är nämligen första gången sedan 1940-talet som arbetare på en bilfabrik i den amerikanska södern röstar för facklig organisering, skriver Reuters.

Och redan nu smids det planer i andra sydstater där bilarbetarna väntas göra samma sak som sina kollegor i Tennessee.

I bland annat Alabama hålls inom bara några veckor en liknande omröstning på den väldiga Mercedes Benz-fabriken och UAW-ordföranden Shawn Fain har tidigare sagt att facket kommer driva på för fortsatt organisering på bilfabrikerna i flera andra delstater den kommande tiden.

Allt fler unga positiva till facket

Förra året rapporterade Arbetaren om undersökningen från det amerikanska opinionsinstitutet GBAO som visar att stödet för facklig organisering vuxit sig starkare än på väldigt länge.

Inte minst bland unga som i betydligt högre grad än den äldre generationen ställer sig positiva till strejker och andra fackliga stridsåtgärder för bättre arbetsvillkor.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Foto av Sara Karlen med Degerfors arena Stora vall i bakgrunden.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Tommy Pedersen/TT, privat

Sara Karlén:
Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen

”Den supporterkultur som jag engagerar mig i har varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.” Sara Karlén om fotboll och klass.

Klasstillhörighet inom fotbollen har alltid varit en viktig markör. Supportrar framhäver gärna sin lokala identitet och därtill sin klasstillhörighet. Inom fotbollen finns fortfarande värderingar och relationer kring detta, och att vara arbetarklass anses vara någonting fint och ”äkta”.

Inte så förvånande är det bruksortslaget Degerfors som främst håller detta vid liv. I mars visade supportrarna upp ett tifo under bortamatchen mot Djurgården med texten: ”Ingen stil – bara arbetarklass”. En humoristisk pik till Djurgårdarnas egna uttryck: ”Stil & klass”. 

Ett annat exempel är från några år sedan, när Degerfors spelade på Tele2 mot Hammarby, och supportrarna visade upp en banderoll med texten ”Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Arbetarklass och supporterkultur

Inom supporterkulturen är de noga med att saker ska vara just ”äkta”. I mångt och mycket betyder det att vara trogen sitt lokala lag och sin klassbakgrund – ofta går staden och klassen hand i hand. Ett exempel är att IFK Göteborg varit laget med bred publik och med en markör av att vara arbetarklass. I samma stad finns Örgryte IS som kommit att bli förknippad med medelklassen.

I Stockholm är den symboliska kampen om staden och stadsdelarna ständigt närvarande genom Stockholmslagens tifon. Men från att de olika klubbarna i Stockholm rört sig inom olika stadsdelar uttrycks numera en gemenskap kring staden. Kanske för att många städer blivit mer och mer segregerade och stadsdelar fått nya betydelser. Det som en gång var arbetarklassens Söder är i dag någonting annat. Förmodligen är just Södermalm ett av de tydligaste exemplen på stadsdelar som gentrifierats. Men, som sig bör, anammar Hammarbyarna den plats där de grundades. 

Att kunna identifiera sig med en fotbollsklubb via staden kan däremot skapa en gemenskap där det går att överbrygga klass, kön, etnicitet, ålder med mera. Lokalpatriotism kan på så vis föra samman olika människor. I mitt fall gäller detta staden Borås och fotbollslaget IF Elfsborg. För mig personligen är den klackläktare som jag står på och den supporterkultur som jag engagerar mig i den viktigaste platsen för att kunna möta olika typer av människor (ja, inte är det på min arbetsplats på universitetet i alla fall). Det har också varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.

Klassbegreppets frånvaro i samhället

I Sveriges politiska och sociala samtal lyser däremot klassbegreppet med sin frånvaro, trots politikernas attack mot arbetarklassen. Kanske beror det på ordets svåra definition, kanske för att många lämnat tron på dess betydelse i den neoliberala världsåskådningen, där allt är möjligt om individen bara ‘kämpar’.

Här skiljer sig värderingarna inom fotbollen från många andra delar av samhället. Inom fotbollen får arbetarklassen vara någonting fint och något som kan ge status. Min förhoppning är att klassmedvetenheten inom fotbollen får leva kvar, dels utifrån sin livslånga historia och dels för att uppmärksamheten och uppvärderingen av arbetarklassen måste finnas.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund

Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad