Gävle, maj 1937. Klara läste om det i tidningen: Det skulle ha varit en vanlig marknadsdag, som alla måndagar. Det fanns förväntan i luften. Stånden sattes upp och varorna lades fram och män- niskor stod på sina balkonger och längtade ut. Männen var i fabrikerna och på åkrarna utanför staden. Från de södra delarna av […]

Gävle, maj 1937.

Klara läste om det i tidningen: Det skulle ha varit en vanlig marknadsdag, som alla måndagar. Det fanns förväntan i luften. Stånden sattes upp och varorna lades fram och män- niskor stod på sina balkonger och längtade ut. Männen var i fabrikerna och på åkrarna utanför staden. Från de södra delarna av Baskien hade det kommit flyktingar så invånar- na var ovanligt många. Barn sprang mellan stånden och försökte norpa till sig klart lysande körsbär och ännu hellre pastellfärgade karameller. Kossor råmade, hönor kacklade. Senare skulle människorna gå hem, packa upp det inhandlade, sätta sig på terrasserna eller i sina små kök. Ensamma, eller tillsammans. Cigaretter skulle tändas och vin hällas upp, lukten av middagsmat skulle spridas ut genom de öppna balkongdörrarna och blandas med andra middagsdofter. Sedan förberedelser för sömn, några skulle älska och andra gräla, ett barn skulle gråta och tröstas och somna – eller ligga vaken, länge, och längta efter att se stjärnbilder på himlen utanför fönstret.

Men nu var det varm eftermiddag och de sista flaskorna med olivolja ställdes upp. Brödet täcktes med vita dukar. Ord byttes, röster och skratt höj- des. Då hördes underliga ljud långt bortifrån, ett brus som blev ett hårt och snabbt dånande. Kyrkklockorna började ringa, människorna stannade upp. Klockorna skulle varna men hann inte. Ett flygplan, ett visslande, en kraftig smäll – sedan tystnad, sedan skrik. Människor kom från sina göm- ställen för att hjälpa de skadade. Femton minuter senare hördes motorljuden igen, mullrande, ökande, närmare och närmare – Legión Cóndor kom i tät flock och släppte sin last. Splitterbomber, eldbomber. Vit fosfor föll över marknaden, eldhavet spreds. Människor försökte springa ut mot åkrarna men jaktplanen flög in snabbt och lågt – kvinnor, äldre, barn mejades ner med kulsputor, kreaturen likaså. Baskerna, som visat sådant motstånd mot Franco, skulle skrämmas ut ur kriget. Fyrtiofem minuter senare kom en hel division bombplan Junker 52. Det tog två och en halv timme för Guernica att förintas.

Republikanerna hade försökt nå fram till Guernica via Brunete men kom för sent. I Svenska Dagbladet stod ingenting om förödelsen. Inget om de brinnande kvinnor som hoppat från balkongerna. Allt fick Klara till sig från Arbetarbladet, Ny Dag och Handels- och Sjöfartstidningen (fast det gick förstås inte att säga om det verkligen var allt). Flickan skulle inte undanhållas någonting men Guernica läste hon om när flickan somnat. Hennes lugna andetag var en räddning, hon fick inte väckas med jämmer och gråt. Det fanns i Guernica en ek som kallades Faderträdet och som i olika versioner stått på samma plats sedan 1300-talet. Trädet var en mötesplats. Det klarade sig från bomberna. Men vad skulle trädet göra när människorna inte fanns? Fast det var väl tokigt tänkt, för inte brydde sig väl träd om människorna? Ändå, den bilden: trädet, men inte människorna.

I Spanien blommade magnolia. I Gävle slog pingstliljor och tulpaner ut, kunde inte veta om det var säkert än, om svinkylan skulle komma med hagel och isvindar och förstöra allt. Klaras mamma kom med en bukett blåsippor och Klara strök över de tjocka bladen och sträckte blommorna mot flickan:

Titta vilka fina! Snart är det sommar, hjärtat mitt!

Hellgren in genom dörren, och eftersom det var lördag och han var rufsig i håret och sent hem (klockan var halv åtta) hade han druckit igen. Det märkte inte Rosemarie som genast vände sig till honom:

Så fort hon gnyr blir hon upplyft. Jag vet då inget barn som mått bra av det.

Hon håller på så, sa Hellgren och lutade sig närmare Kla- ras mamma som om de ingick i en pakt (och som om Klara inte var där). Det var uppenbart att han druckit mer än en pilsner. Det är som om hon tror, viskade han, att flickan förstår vad hon säger.

Och att hon inte blivit döpt i kyrkan än, Anders, det är vansinne.

Klara såg att flickan inte brydde sig om vad de sa. Jag vill bara känna mig säker, sa hon.

Men pappan då, har han inget att säga till om?

Rosemarie vände sig igen till Hellgren. Han såg ut som en stor lufs och en värme for igenom Klara, hon var oförberedd på den och kunde inte låta bli att le, mamman fick en rynka mellan ögonbrynen, men Hellgren log tillbaka.

De är i särskild närkontakt, sa han frimodigt, så jag väntar mig att flickan snart låter meddela sitt rätta namn.

Av det begrep mamman ingenting, och muttrade därför. Men Klara förstod att han förstod och det var en underlig känsla.

Randiga tält som seglet på Godtemplargården – det var så präktigt att hon inte kunnat låta bli att smeka hans kön, hastigt, som om hon råkat komma åt i trängseln vid scenen, och när hon rört honom blev han hård på en gång, som trolleri. Efteråt hade han tryckt henne mot väggen i hennes rum men hon märkte att han spelade, det var som på film, han trodde det var så han skulle vara. Hon gick bland tälten på marknaden och tänkte att drag av honom skulle bli tydligare i flickans ansikte för varje dag. Hon kände andra kvinnors blickar. Gävle var en stor stad men inte tillräckligt. Antingen var pappan till barnet en röding som stuckit till Spanien, eller så var han alkisen som gick utan arbete – det var sak samma. Det luktade bränt socker och överallt stod par och hånglade. Klara visste vart hon skulle. Den lilla tid som fanns, utan ett barn som ammade och krävde, skulle hon låta sig luras, för hon behövde det. Ingenting spelade någon roll. Hon hade sitt arbete, som hon kunde förlora, och sitt barn, som hon kunde förlora. Hon hade sig själv, Klara Amanda Jansson, som följt med från början, ett motsträvigt och inåtvänt barn som aldrig brytt sig om sig själv, mer än i de hemligaste drömmarna, och som vuxit upp till någon hon inte riktigt kände.

Sibyllan, Madame Gina, hade svart spetsslöja för ansiktet och fingrar täckta av ringar – blodrött avskavt lack. Klara såg på en gång att hon var gravid och att hon försökte dölja det. Hon såg genom slöjan de mörka ögonen och rynkorna runt dem. Klara hörde ett barn gny till bakom draperiet. Om solen sken skulle det ha blivit vackra ljusa ränder över dem. Sibyllan sträckte fram sin hand och tog Klaras. Hon var nära att skratta. Nästan allting var bluff utom möjligen kärleken, men hon kom inte åt den. Om solen lyst kunde den ha träffat deras händer men molnen for grå och tjuriga över Gävle. Madame Gina stirrade ner i handflatan och det var absurt men Klara vågade varken skratta eller le. Det var bara en kort stund hon var här.

Jag ser, började hon, att du kommer att möta någon, någon okänd, som kommer att gå vid din sida. Ni kommer alltid att vara förenade, även utanför livet.

Jaså, sa Klara och knep ihop läpparna.

Madame Gina pustade så att slöjan lyftes och de svarta tänderna blev synliga: Ditt barn kommer inte att lida nöd. Det kommer att gå bättre för er (pust) än för många andra… Men jag ser ett mörker närma sig. Det har med den okända att göra. Du måste titta ordentligt in i det mörkret. Du måste fortsätta titta, fast du blir rädd, och sedan tänds det ett ljus i ditt bröst. Hon pekade mot Klaras hjärta. Det ljuset går att spara och använda. Glöm inte det. Sedan vände hon hand- flatan uppåt, ingen sol föll in, hon pustade igen: Det var allt. Klara lade pengen i den öppna handen, neg och gick ut.

Hon ville inte darra, det var inte kallt i luften. Hon stanna de till. Hon hade aldrig varit någonting, och kände i den sockerstinna luften kring stånden att hon kanske egentligen var allting.

Det fanns ingen i hela världen, förutom flickan, hon kunde prata om det med. Han har rest ifrån oss, Lill. Vad ska vi göra? Hennes blick flackade. Klara föreställde sig att hon var en dimma. Han har ändå aldrig varit den som talar om vart han ska, sa Klara till flickan, eller vad han gör. Det kunde gå dagar utan att han syntes till. Visst förändrar det väl platsen – gör den mer osäker, ostadig, som en ödeläggelse i skymundan – om en person bara försvinner på det sättet, om så bara in i sig själv. Sedan dök han upp och ville kyssas, men mest av allt bli kysst. Hon frågade inte var han varit, inte för att han skulle bli arg utan för att hon inte ville veta. Han fick väl också ha hemliga platser i sig, men det var synd att de låg så långt ifrån henne och att han aldrig sa när han skulle dit. Det finns inget elakt i honom, sa hon till flickan, men det var konstigt sagt. Det fanns väl något elakt i alla, men han bara försvann. Till sin barndom, in i sina konstiga minnen, eller vart han nu tog vägen. Hon hade sett honom men han visste inte det. Märkte det inte. Flickan dåsade. Blev som ett tungt bröd i famnen. Klara bäddade ner henne i spjälsängen som Hellgren snickrat fast mamman tyckte hon borde ha en vagga i början. När hon tvättat av sig och var på väg att lägga sig tänkte hon att det gick att begripa Ingemar också. Hon förstod behovet att vara på låtsas, men om det nu var så, om Ingemar och Klara varit en del av en lek, varför hade han ändå inte försökt förstå henne bättre? Varför hade inte det varit en del av leken? Bara ett spretigt hjärta mellan deras namn och kroppar, det var allt. Men han ville inte rita dit det.

Innan Hellgren kom hem hade hon läst om S/S Allegro som skulle frakta vapen från Tyskland till Francos trupper men genom en kupp blev lådorna utbytta: 500 ton tegelstenar kom fascisterna till handa. Tredje Internationalen ordnade frakten av de tyska vapnen till regeringssidan. Det var en svensk styrman som arrangerat kuppen: Eric Ericsson. Hon berättade för Hellgren när han krupit ner i sängen.

Visst är det spännande? sa hon. Spanien är skitlångt bort, sa han.

Jag beundrar människor som gör något, sa hon.

Det beror väl på vad de gör, muttrade Hellgren och somnade.

Klara drömde att människor hoppade i Gavleån, vid Alderholmen, skrattande, med kläderna på. Hon också. Vattnet bar henne, hon behövde inte vara rädd. Människorna hade bytt plats med båtarna, hela ån – kanske hela havet – var deras, men Ingemar stod kvar på lastbryggan och försökte se ut som om han inte brydde sig, som om han inte längtade efter att vara med. Hon ville simma fram till honom, ropa, hade aldrig sett honom rädd, han var inte rädd, han trodde att han stod över dem.

De första veckorna på fabriken hade hon hört barnets skrik ända dit. Brösten värkte och läckte. Hon hatade Johansson för det. Hon fick stoppa linnet och arbetsrocken full med trasor. På rasten stod Rosemarie utanför med den gråtande flickan och Klara tryckte henne intill sig. Flickan fyllde hennes famn. Hennes blick var svår att fånga, Rosemarie sa att det var övergående – snart kommer hon inte att släppa dig med blicken – hon fick rätt i annat, det gjorde till exempel inte ont längre när flickan sög. Det kändes inget särskilt. Mer än att hon ville att flickan skulle bli mätt och nöjd så snabbt som möjligt.

Så ja, försökte hon avsluta, men flickan hängde sig kvar. Glurk glurk. Men nu, Lill, så du inte spricker och blir en kladdig fläck på väggen bara. Jag måste gå in nu, gumman. Rosemarie fick slita henne från Klara. Barnet från bröstet, mamman från barnet, hon skrek och blev inte mätt.

Också när hon skulle till arbetet om mornarna. Hon smågrät och hade fjantig mun under hela tiden när Klara åt sin gröt. Krånglade i famnen. Och om Hellgren tog henne krånglade hon än värre.

Kommer du? sa han. Tog hennes sjal och lade den om hennes axlar. Lät i några sekunder sina långa, smala fingrar följa mönstret på tyget – ett mönster som ingen annan såg och kunde följa eftersom det var dolt, men hans fingrar gjorde snirklar som grenar som späda armar och sedan en loop upp i himlen. Anders. Hon såg virvlarna i hans tjocka hår. Hon väckte Rosemarie, som flyttat in hos dem och sov i kökssoffan. Flickan grät när hon lämnade över henne, hon fick många pussar men fortsatte gråta.

Mamma måste gå, så är det bara.

Det knep om hjärtat. Flickans ansikte var illrött. Gråt inte, lillstumpan, sa Hellgren.

Det går bra, sa Rosemarie. Gå på en gång istället, så att hon inte tror hon kan bestämma.

Klara på Makaronifabriken rev sina fingrar genom solo-makaroner, solo-spaghetti, vermicelli – kontrollerade, sorterade. Ibland tittade hon upp mot de smala fönstren. Men då kunde Johansson stampa så där i golvet, som en tjurig häst. Sara log och Klara log tillbaka och tyckte det blev stelt, inte så varmt som hon ville.

När hon kom hem ville flickan inte släppa hennes bröst. Hon sög kraften ur Klara, gnydde till så fort hon tappade bröstvårtan. När hon sedan somnat och också mamman sov – med gardiner, benvita, eller gräddvita svepande över henne om köksfönstret var öppet och vindarna tillräckliga – rev hon händerna genom Hellgrens hår, flikar upp mot hjässan, drog ner hårtestar över dem och över rynkorna vid hans ögon så att han började frusta för att blåsa bort. Hon ville att det skulle vara mjukt överallt. Mjukare än Ingemars hud som lätt blev torr och rödfnasig. Det var säkert bra för honom med värmen där borta. Hellgren var äldre än Ingemar. Och längre. Större. Han sov på rygg med smal, öppen mun. Hon såg åldern, kanske döden, lysa genom hans hud. När hon försökte älska honom kunde det ta stopp vid olika ställen: den halvöppna munnen, kinden som i sömnen slappnat av, rynkorna. Hans leende när han vaknade som inneslöt henne så fullständigt att hon inte kunde stanna kvar bredvid.

Han försökte få in henne i sin famn men hon var rastlös, och flickan också. Djupt ner i spjälsängen låg hon med armarna viftande och blicken hade kunnat vara oförklarlig, rent av dum, om inte Klara förstått den, direkt, och lyft upp henne, klätt henne, och sedan burit henne ner för alla hala trappsteg, burit ut henne i vårsolen. Kanske var hon för påklädd under filten men vindarna var inte som på sommaren, och mamman sa att vinden kunde blåsa inunder huden på riktigt små barn och linda kyla kring barnens hjärtan.

Det är maj nu, sa Klara högt för sig själv. Hon har en vagn, tack och lov, och en filt. Alla barn har inte det.

Första maj hade varit som vanligt men ändå inte. De hade samlats på Fisketorget och tågat mot Boulognerskogen. Men det var något som fattades. Någon. Han brukade gå i första ledet, och i fjol hade han burit fanan. Efter talen och applåderna hade hon gått med honom under de höga träden och den ännu högre himlen. De var glada för de tyckte om varandra, och där och då, mindes hon, hade hon lekt med tanken att det skulle vara de två resten av livet. Vad han tänkt visste hon inte, men inte heller han kunde väl tro att det skulle ta slut så snabbt, bara några veckor senare. Inte hade han väl kunnat ana ens, när de höll varann i handen och var glada, att han skulle resa långt bort, till ett krig på en plats som inte alls liknade Gävle.

Just det kriget hade dominerat årets förstamajtåg och samtalen i små klungor runt om. Hon hörde Guernica upprepas med stumma munnar. Efter det tycktes orden inte orka mer. Kanske var det därför som flera tidningar var tvungna att tvivla: nä inte var det väl tyskarna som gjort det? Nog brann väl staden upp av sig själv? Av oaktsamhet. Eller rent av var det invånarna som, ihop med republiken, tuttat på för att kunna lägga skulden på fiendesidan?

Något måste göras! hördes i klungor med kostymklädda män och hon ville påminna dem om Ingemar. Ni märker väl att någon fattas, ville hon säga, och ni vet väl var han är och vad han gör? John och Eken hälsade men sa inget om honom, han som fattades. Hade de fått brev? Visste de något? Hellgren hade varit för bakfull för att gå med och det var tur eftersom han ändå bara skulle grymta och kritisera. Ta orden på banderollerna och bända dem till oigenkännlighet – när som helst skulle de kunna mista sin betydelse. Männen i klungorna trodde de visste och kunde allt. På ett subtilare sätt än Hellgren kunde de vrida sig ur sanningen. Om Ingemar stått med hade han varit likadan, vänt henne ryggen, för vad visste hon? Under demonstrationen sov flickan snällt i vagnen. Genom slagorden som inte dundrade som de borde. Genom polishundarnas skall. Genom talen från scenen vid Skogspaviljongen: Demokratiernas feghet är inte vår maktlöshet! Vi glömmer ej den viktigaste dygden: solida- ritet! Hon drömde om en spökstad där det fortfarande knastrade i ruinerna, små glödpunkter, slocknande, en efter en.

Flickan var snart två månader och hade varken hennes eller Ingemars ögon, näsan kände hon absolut inte igen. Det lilla hår som fanns var märkligt mörkt, händerna för ofärdiga för att likna någon annans, men runt kinderna och munnen fanns något som påminde om honom. Det var den fjärde maj och hon ville inte somna, stirrade upp på Klara med sin blick som fixerats och tycktes gammal. De gick från Stadsträdgården och visste inte vad som samtidigt hände i Barcelona. Passerade ån, gick över bron vid Kärleksparken, mot den södra sidan av stan. Somna nu då, sov! Om Klara fortsatt gå, mycket längre söderut än Södertull, skulle hon till slut ha kommit dit och någon skulle ha berättat för henne att förstamajfirandet ställts in på grund av oroligheter. Anarkister och kommunister hade börjat skjuta på varann

– och marxister på trotskister och trotskisterna skjuter förstås tillbaka… förstår du, men hur klokt låter det? De sa åt henne att skynda sig undan med barnvagnen. Det förstår du väl att du inte kan ta med dig ditt barn hit, mitt in i striderna?

Hon hörde skotten, skriken. Böjde sig mot flickan i vag- nen:

Kom ihåg, Lill, hur bomberna över Guernica föll.

Längtan spänner sin båge. Vill något med kropparna som kropparna inte tror att de klarar av. Och så blir det sorg av det, och kropparna får för sig att det är sorg de bär på, fast det är fel, för det är något vildare, större, mycket svårare att berätta för någon än tårar. Barnet var en lycka förstås, fast var lycka rätt ord? Hon var otålig, krävande, allvarlig, glupsk. När hon skrek lät hon kränkt, även om Hellgren sa att det inte kunde höras hos en så liten (som om han visste). Jag kommer, jag kommer, fick Klara ropa även om hon var alldeles i närheten, men det hjälpte inte. Det var som om hon förväntades säga att hon skulle ha kommit för länge sedan. Han kunde väl plocka upp tidningarna efter sig åtminstone, sa mamman när hon lämnat över flickan, när Klara kommit hem från fabriken.

Det är mina tidningar, sa Klara.

Dina? sa mamman och rynkade pannan som hon brukade. Hur har du tid med sånt? Det är förresten inte bra att läsa för mycket, det är inte bra för barnet. Nu har jag städat undan dem i varje fall.

Klara vaggade flickan i famnen, det tog säkert en timme för henne att somna. Hon fick klappa rytmiskt på rygg och rumpa, och sjunga så lågt och lugnt som det gick.

Anders kom hem tilltufsad och otydlig – kanske han varit på Fyran sedan de öppnade? Kanske han helt struntat i att söka arbete i dag?

Rosemarie grep tag i honom: Alla idéer hon har!

Vem då? sa Hellgren förvirrat.

Vad ska du med hela världen till, det räcker väl bra det som är…

Sa hon verkligen så? En viskning genom rummet:

Nöj dig, Klara, lilla barn.

Mamman knöt sjalen om huvudet.

Jag går ut med soporna. Hon slog igen dörren.

Vad var det om? Hellgren stod mitt i rummet, bredbent, halva skjortan över byxlinningen. Finns det nåt att äta?

Det finns kokt potatis i skafferiet. Och burkärtor. Vad är det för jävla mat?

Hon hyssjade. Han snubblade till lite på väg till skafferiet. Kom tillbaka med potatis i mustaschen. Rosemarie var uppe igen, andfådd, sa att hon skulle gå och lägga sig och drog igen förhänget som Klara satt upp vid soffan.

Förlåt Klara, viskade Hellgren, jag hade så mycket ångest i kroppen, jag behövde driva ut den, jag tar nya tag i morgon, jag lovar.

Du behöver inte lova mig, sa Klara.

Jag lovar barnet då, sa han. Jag vill lova henne att vi ska klara det, men jag tillför ju inget. Han sträckte handen mot henne. Jag är inte värd dig, Klara. Du förstår inte hur nytt allt det här är för mig. Ett hem som är… fint liksom. Och du, som är den finaste jag vet. Och flickan, fast jag inte ens vet om hon, om hon är… Han slokade med huvudet. Slokade med hela sig. Jag är inte värd nåt av det här. Kerstins och Knuts son. Som ingen trodde nåt om, inte med den farsan, nä nä.

Klara förstod inte varför hon kände sig arg. Det var fint att han pratade, det var det, men jag då? ville hon säga. Han sträckte sig efter henne, nådde inte fram, fast rummet var så förtvivlat litet. Det hade behövts en korridor att rusa igenom. Stora fönster att slå upp. Hon visste att det fanns människor som hade något som hette terrasser, och uterum. Det växte ett träd inuti henne och det fick inte plats. Det var kanske en palm. Hon visste ingenting om palmer. Bara att de, som alla andra växter, sträckte sig mot solen, att de fick solljus i överflöd, och att det var därför de var just palmer. Utan all sol hade de blivit några andra.

Anders Hellgren, son till Kerstin och Knut, stod bredbent mitt i rummet och tittade på henne. Hon skulle omfamna honom, kyssa hans kinder och låtsas att hon kysste bort tårar. Men jag då? ekade det i henne.

Det var väl en tröst eller en förbannelse att flickan vaknade och hon fick vända sig bort från honom. Men det räckte inte att hålla om. Klara höll och höll och det växte inte upp någon vacker blomma inom henne. Istället började hon skaka i kroppen men hon fick inte tillåta det eftersom hon hade armarna om flickan. Hon kände kramperna men hon fick inte förvridas på det sättet för hon fick inte skrämma henne. Fick inte känna sig ensam, dålig – Ingemar skulle ha sagt att det var kontraproduktivt.

*******

Barcelona, maj 1937.

Staden hade förvandlats. Människorna höll sig undan eller gick med snabba steg och flackande blickar. Flera av de nattklubbar som Conxa varit med om att stänga öppnades igen. Hon såg kypare buga för gäster på restauranger, hon hörde av Rosa att varorna kom från svarta börsen. Kvinnor köade igen efter livsmedel (som hon varit med om att ransonera). Livsmedelskommittéerna var upplösta, kollektiven på väg åt samma håll. På Marcos sjätte födelsedag vaknade hon av ett skott. När hon tittade ut från Rosas rum såg hon människor som sprang (bort från Plaça d’Espanya mot Plaça 19 de Juliol) och ljudet av deras steg och röster ekade. Rosa hade gått för att köa för bröd. Conxa skyndade att klä på sig.

Utanför kaféet stod Victor, han vinkade henne till sig, viskade:

De har prickskyttar på taken. De har tagit över telegraftornet.

Rädslan i hans blick hade hon aldrig sett förr.

Vem ska vi lita på nu? frågade han och rösten höll på att brista.

Du ska förstås lita på oss, på dig själv, på revolutionen! Hon hade aldrig tidigare fräst åt Victor. Han stod handfallen. Anarkosyndikalisterna bort från makten! hörde hon en röst ropa. Vilken makt, ville hon ropa tillbaka men då kunde hon vara död sedan.

Jag är trött, ropade Victor efter henne. Det här kriget tröttar ut en.

Han ville väl försvara sig, och hon ville respektera det, honom. Han som har gjort så mycket i kampen. Som var i Asturien när det hemska hände, han och Rosa förlorade sin pappa där, i Oviedo, och Victor förlorade sin fru och dotter… fast de inte hade med strejken att göra annat än stöttade arbetarna, och svärfadern, med vatten och mat.

Du har varit borta i flera månader, hade Rosa sagt till Conxa. Du förstår inte hur vi haft det här. Det vi drömde om hamnade i någon annans händer, och det gick fort för de händerna att –

Hon pressade sina handflatorna hårt mot varandra.

Conxa hjälpte till att bryta upp gatstenar. Arbetet kändes oorganiserat, hafsigt. Ur högtalarna som hon satt upp hörde hon Montseny mana till lugn. Det fanns en folkfront, men ingen enighet. Folkfronten höll på att rasa samman med Stalinkommunister mot anarkister, och mot marxisterna i POUM. Ingen pratade ens om Franco och fascisterna. Hon såg en svart fågel kretsa ovanför dem och hon kunde inte slita blicken från den. Det var inte en rovfågel. Det gick att vila blicken på den, följa dess rörelser, innan den anföll. Det enda hon hörde om nationalisterna var att de närmade sig Bilbao. Var Ingemar på väg åt samma håll?

Kom med, vi behöver hjälp här, ropade två män som hon kände igen som anarkister men hon bara stirrade på dem och fortsatte gå. Hernandez! Vart är du på väg?

De skulle kunna skjuta henne. Staden blundade, husen hade skakat av sig, eller blivit brutalt avrivna de svartröda fanorna och banderollerna. Hon skyndade mot prinsen i slottet i fjärran.

Det räckte inte att stryka honom över ryggen. Hon virade in ett finger i hans hår, en lock av den långa luggen som borde klippas, han satt still och höll andan.

Jag älskar dig, kunde hon ha sagt, men hon visste att det inte skulle ha räckt det heller. Hon skulle inte bli någon vidrig gråtvarelse vars tårar gjorde hela ansiktet till en sörja. Som mamman blivit ibland. När hon sjöng vid stenplatsen i trädgården i Horta med främmande röst som sprack, och sprack ännu mer när pappan försvunnit igen. Ropade till sig Conxa, klamrade sig fast vid flickkroppen som låtsades att den var sten eller något annat hårt och helst halt material.

Grattis min lilla vän på födelsedagen. Hon gav honom en bok och en fin sten hon hittat på vägen, skön att hålla i handen.

Kan du läsa nu? frågade hon. Marcos skakade på huvudet.

Jo men Marcos, lite kan du väl, protesterade kvinnan som tagit emot Conxa. Du kan skriva ditt namn. Och Dorias.

Dorias?

Flickan som sitter där borta. Hon som ritar.

Conxa tittade dit. Längst in i rummet satt en flicka med kort, rakt hår, hela ansiktet mot papperet, koncentrerad. Ett fint gyllene ljus föll in genom takfönstret. Och du kan läsa era namn, Marcos, och flera andra ord också. Som hund och katt och höna. Conxa vände sig till flickan: Vad ritar du? Men flickan svarade inte, flyttade sig inte från teckningen för att visa.

Det är bra, Marcos, sa Conxa. Jag är stolt över dig.

Hon kramade om honom men han tittade på Doria. Bet på en nagel.

Gå dit du, sa hon. Jag kommer snart tillbaka och hämtar dig.

Hon höll en hand på hans axel, klorna ville gripa, borra sig in, rycka upp – men fingrar kan inte sådant, mammor kan inte vara svarta rovfåglar, för människor tar det bara en sekund att slita sig från någon annan.

Conxa och Rosa tog skydd bakom skorstenar. Låg på taken och skulle pricka stalinister.

Vad är det som händer med allting? frågade Rosa. Vi måste befria staden igen.

Vet du ens vilka du ska knäppa, hur de ser ut, så det inte är våra?

BAM!

En kula i takplåten, tre meter från Rosa. Hon for omkull av smällen men Conxa fick fatt i henne. Hon sköt tillbaka och hörde hur de skrattade där borta på andra sidan. Hon dundrade iväg ytterligare kulor och skratten tystnade. Hon fick plötsligt svindel, hon var inte rädd för höga höjder, hon var inte rädd. Händerna skakade.

ERA JÄVLA HOROR.

Motelden kom som ett intensivt regn och de var tvungna att dra sig bakåt. De klättrade in på vinden, bäddade in sig i gamla tyger: banderoller och fanor och underligt vackra sidentyger med purpurfärgade fåglar och blomgirlander.

Unga anarkister på Barcelonas trottoarer. Hon kunde inte räkna hur många de var, de som låg just där – bakom katedralen, på Carrer dels Tallers – för hon registrerade istället hålen i kropparna, ville veta var de blivit skjutna, vad som fått dem att dö. Det var flera hon kände igen. Miguel sa att ungefär femhundra människor dödats under de fem dagar långa striderna. Det var tyst på gatorna, förutom ljudet av lastbilarna som hämtade lik. Människor vågade sig försiktigt ut – Barcelonas gator måste återtas, men vilka ägde dem? Vilka hade vunnit? Människor tittade på varandra på ett nytt sätt. Ville inte möta några blickar. Ville bara skydda sig själva, och överleva.

Conxa hjälpte Miguel att bära kropparna till flak och ambulanser. Bokstäverna CNT och FAI lyste inte längre mot dem. Det var som om också bokstäverna bar sorg, eftersom de betydde något som inte längre fick vara meningsfullt och avgörande.

En kvinna hade blivit skjuten i ansiktet men Conxa kände ändå genast igen henne.

Josefa! utbrast hon. Hon bar byxor och arbetsblus.

Josefa de Silva? frågade Miguel. Men vad hade hon med det här att göra?

Jag tror att hon försökte gömma sig, sa Conxa.

Försiktigt knöt hon Josefas händer över bröstet när hon lagt henne på britsen.

Hon tittade upp mot klostret. Hon kunde inte hämta hem honom till det här.

Fortsätt vara prins, tänkte hon, så länge du bara kan.

*

Den sjunde maj tog sig nationalisterna in i Bilbao. Sirenerna varnade: en lång signal när bombplanen syntes, tre korta när planen stod rätt ovanför. Minst femton räder på en morgon.

Revbenen kändes genom barnens hudar när de bars fram och tillbaka mellan skyddsrum och bostäder. Kvinnor med papphattar, som skydd mot solen, satt i rader på sandsäckar utanför husen. Ingen idé att springa eller ta skydd. Fascistgeneralen Mola kom över bergen med femtiotusen man. Till Medelhavet skulle de skära sig. Det var bara en tids- fråga och tiden började ta slut. Blå bergsväggar rätt upp i himlen, blommornas envisa stänglar, solen lockade fram varje liten planta. Republikanerna höll den ena höjden och nationalisterna den andra. Dalen emellan var ingenmansland. Soldater från båda sidor köpte ägg i byn och tittade under lugg på varandra, gick tillbaka till sina fästen och riktade åter gevären mot varann. Marken täcktes av gul ginst

och luften var tät av rosmarin.

Mitt i natten, i regnet, kom order om anfall, Ingemar och de andra höll i ett rep för att inte förlora kontakten med varandra. Det märkliga var att kyrkklockorna började ringa. I tystnaden efteråt hördes varje andetag, skrapet av sulor. De måste hinna fram innan soluppgången men kulsprutan var tung att dra med sig och slänten mot fascistställningen brant. De kom fram samtidigt med soluppgången, tog tre fångar som spottade och svor. En fjärde lyckades Einar inte hålla fast. Kulsprutan kom pustande över slänten men då var det för sent. Ingemar såg den äldre av bröderna Rojas, och kulsprutan, tillfångatas.

Zurück! Beschleunigen! skrek Vogl. Ingemar måste också ha sprungit för han var en bra bit ifrån när han kände skottet svida genom benet. Han ramlade bakåt mellan klippsprång- en och när han äntligen hittade repet igen brände det mellan hans händer. Han följde det stapplande och försökte lyssna sig till de andras andetag men kunde inte ens höra sina egna.

Det blev ljust och ljuset brände även när han blundade. Han tittade upp och såg ett stort djur på en utskjutande bergs- platå, inte mer än femton meter därifrån. Repet drog honom närmare djuret. Var det en tiger? Det fanns väl inte tigrar i Spanien? Djuret tycktes inte se honom, det gick fram och till- baka på den trånga ytan. Repet drog honom upp till djuret, fast han inte ville. Under dem var moln och ovanför dem himmel. Han kände inte längre hampan mellan händerna, istället tigerns päls mot huden. Han orkade inte vara rädd. Lade sig ner och hörde tigerns hjärta slå.

Eftersom han inte visste hur det kändes att vara död visste han inte heller, när han slog upp ögonen, om han levde. Kanske döden kändes just så här: att släpa på sin kropp, som blev tyngre för varje steg. Det var först när han hörde Ragnar ropa hans namn som han tänkte att han ändå var vid liv. Kamrater omringade och lyfte upp honom, han kände febern strömma genom kroppen.

I mitten av juni föll Bilbao och i hamnen tog ångaren Habana ombord nästan femtusen barn för att föra dem i exil. Barnen hängde ut över relingen och genom snäva hytter, deras ansikten gick inte att urskilja, bara deras vinkande händer. Vid midsommartid var norra Spanien förlorat. Växterna skyddade sig mot värmen med sina tjocka blad. Enligt svenska konsuler som telegraferade hem höll nordvästra Spanien på att tvättas rent från rött. Fjortonde juli gick Internationella brigaden in i Brunete. Hettan gjorde dem loja och vansinnigt törstiga. De sög saften ur vindruvorna. Overkligt vacker växtlighet, regnade det i bergen eller var det kulsprutornas smatter? Stridsvagnar släpptes ut, ner för slätterna, för att nosa upp om fienden hade artilleri, och det hade de. Och flyg. Ur Brunetes innersta steg svart rök. Kulspruteeld i bildens mitt.

Ingemar kom från det norsk-svenska sjukhuset i Alcoy väl- behållen och kry. Himlen darrade, det var över fyrtio grader i skuggan. Han och Einar blev satta att gräva vattenbrunnar men jorden var full av lik och spadarna gav upp. Vi får dricka sprit istället, sa Torsten. Han hade skjutit ner ett tyskt jaktplan med kulsprutan och det skulle han leva länge på, sa han. Britterna hade dött som flugor och ingen mark hade vunnits. Men de sa att det var en stor seger. Tjugofemtusen stupade. Fan om man inte skulle ta och sticka, sa Ragnar med låg röst och bara till dem som skulle hålla med, eller i varje fall inte skvallra för befälen. Han sa det till Ingemar och Einar.

Vad ska jag säga till mina barn?

Han var mörk i synen, liknade Klas.

De är stolta över dig, sa Ingemar, hörde orden slå mot plåthinkens sidor. Så in i helvete stolta, förstår du väl? Vi gör det vi måste och sen åker vi hem.

På sjukhuset hade han sett sådana skador och sådant lidande att han trodde att han skulle vara för evigt tacksam över att vara vid liv, och hel. Men perspektiv av det slaget är värdelösa i ett krig, åtminstone efter en seger som Brunete. Efter Brunete var stämningen uppgiven. Spärrförband sattes in. Det var som om Ragnars längtan tagits till fånga, tänkte Ingemar. Ingen skulle fan få för sig att fly. De åt mor- gonmål bestående av linser och vin efter den enastående segern i Brunete. Ragnar berättade om en kvinnlig fotograf som dött när en T-26, en kommunisttank, kört rätt in i henne. Hon var där från Amerika, trodde han. Från någon tidning.

Det blev kaos efter bombräden, sa Torsten. Hon var jävligt ung, sa Ragnar.

Vad skulle hon hit och göra? sa Torsten. Fortsatte, med en blick på Ingemar: Och det i Barcelona…

Det är satans komplicerat, sa Ragnar.

Det är det väl inte, sa Torsten, höll fast blicken på Ingemar. Anarkisterna ska krångla och motsätta sig samarbete. Klart att det går åt helvete då.

Det var väl för fan inte anarkisterna som började. Ingemar tog sin ränsel. Spottade i marken.

Om ni inte hade hållit på och tjatat om er revolution. Om ni inte motarbetat –

Äh, jag orkar inte diskutera det här med dig, sa Ingemar. För att du vet att jag har rätt.

För att du har så fel att din hjärna inte kan omfatta alla fel du har.

Torsten borde ha stormat upp, eller åtminstone garvat, men han klättrade bara upp i lastbilen och tryckte sig mot lämmarna. Motorn brummade igång.

Fan de där lata jävla spanjackerna, mumlade han, deras jävla mañana. Det är väl klart att landsmännen dör.

Men tyskarna då, sa Einar, deras disciplin tar hjärtat ur det hela.

Och fransmännen då, sa Ragnar, tror de är bättre än alla andra.

Och ni svenskar, så duktiga, och ariska, och fega.

Det var lillebror Rojas som sa det och vände sig till Einar: Hur kunde du låta den där fascisten komma undan?

Einar svarade inte, vände sig bort. Lastbilen skramlade och guppade. Vägen var spårig och gropig.

Hade den svenska regeringen varit här och sett vad vi ser hade de skickat vapen på en gång, sa Ragnar.

Jo säkert, sa Ingemar fast han trodde ju inte det. Om de varit här hade de ändå kunnat ljuga ihop vad som helst. Eller nä, de behövde inte ljuga, det var bara att säga när de kom tillbaka att bolsjevikerna var på väg att ta över. Nu stod det verkligen mellan två oönskade ideologier. Så kunde de säga och skaka på sina huvuden, låta civilbefolkningen klämmas ihjäl. Och sedan ändå bestämma sig för att stödja den minst röda ideologin. Det var ju redan det som hände.

Vägen mot Belchite planade ut, det skulle ta halva dan att komma fram. Ingemar längtade efter att höra måsar.

Det känns som om vi börjat slåss för oss själva, för att rädda våra egna skinn, sa Einar.

Ingemar skramlade med sin plåthink och orden trillade ut, som på måfå:

Innerst inne vet vi vad vi slåss för. Ingenting har egentligen förändrats.

Eller så har allt förändrats, sa Einar. Eller så har det varit lika jävla suddigt hela tiden.

Fortsättning följer…

Det rör på sig i de tidigare så syndikalist-täta skogstrakterna runt Orsa. Den fackliga verksamheten är på uppgång och allt fler medlemmar söker sig nu till det pånyttfödda Älvdalsbygdens LS. Arbetaren reste dit för att höra mer om hur en liten fackförening växer i det stora men glest befolkade området.
– Nu är det klasskamp här med, säger Monika Fredriksson som varit aktiv syndikalist i över 50 år.

Länsväg 296 från Orsa följer Ore älv längs de lika vackra som ödsligt inbäddade småbyarna norr om Siljan i gränstrakterna mellan nordöstra Dalarna och Hälsinglands storskogar. Det åtminstone tidigare ganska otillgängliga området som kallas Orsa Finnmark delas mellan Orsa, Rättviks och Ljusdals kommuner. Geografiskt stort men glest befolkat. Täta tallskogsplantage, timmerbilar och historiskt viktiga syndikalistiska trakter.

Skattungbyn hade länge, precis som många andra mindre orter i det glest befolkade Orsa finnmark, ett eget LS. **Foto: Johan Apel Röstlund**

– Titta där uppe, säger Monika Fredriksson och pekar ut genom bilfönstret mot det sedan länge nedlagda Kallholns kalkbruk.

Syndikalist sedan ett halvt sekel

– Där jobbade det många syndikalister förr och oj vilka historier jag fick höra av gubbarna som varit där. De var helt otroliga berättare, och sådana har vi alltid haft många av i den här rörelsen.

Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen på väg från den gamla prästgården i byn som idag fungerar som fackföreningslokal. **Foto: Johan Apel Röstlund**

Hon är pensionerad folkhögskolelärare och aktiv syndikalist sedan nästan ett halvt sekel tillbaka.

Men verksamheten i den lilla fackföreningen låg länge på is. Folk pensionerades och det var svårt att hålla aktiviteten rullande. Men så hände något.

– Älvdalsbygdens LS var inte så mycket mer än ett konto på JAK-banken och jag gick nog i tankarna att lägga ned det här. Därför blev det nästan som en chock när Oskar och några till hörde av sig. Plötsligt var vi fem nya medlemmar och två av oss tog genast plats i styrelsen, vi fick till ett årsmöte och ja, då blev det fart, skrattar Monika Fredriksson när vi sitter i soffan i den gamla rödmålade trävillan hemma hos Oskar Lehtinen i Skattungbyn mellan Orsa och Furudal.

Oskar Lehtinen har bott i byn i snart tre år. **Foto: Johan Apel Röstlund**

Oskar Lehtinen flyttade hit för tre år sedan och läser en kurs i hållbar utveckling och ekologisk odling vid Mora folkhögskola, och där står även lokal organisering med som en av punkterna på schemat. Han bor i huset med fyra kompisar och utanför på gårdsplanen står andra elever vid skolan och klyver ved som sedan ska torkas och staplas.

Allt fler medlemmar

– I början hade vi inte så mycket aktivitet. Vi gjorde lite utåtriktade grejer, som en arbetarfilmfestival i Orsa och Pride-paraden i Falun där vi hade bokbord, men nu börjar det blir mer fackligt. Fler medlemmar och fler förhandlingsärenden, säger Oskar och häller upp kaffe.

Bara ett stenkast från huset han hyr ligger byns gamla prästgård med sliten fasad och där färgen på sina håll lossnat. Här håller den lilla men växande fackföreningen sina möten. De som på grund av avstånden inte kan komma loss är med via länk.

”Klasskamp här med”

Huset i Skattungbyn delar Oskar Lehtinen med några kompisar. **Foto: Johan Apel Röstlund**

– Vi har ju följt vad som händer på andra håll, som i Stockholm med organiseringen av migrantarbetare och hur jävligt de har det. Men skurkföretag finns ju även här omkring och det är därför vi måste bygga organisering. Plötsligt var det en medlem som just gått med några månader tidigare som hörde av sig. Han hade blivit uppsagd och företaget hade löneskulder till honom. Så vi körde igång med det och allt gick bra. Vi vann och det var lärorikt och kändes peppigt, att nu är det liksom klasskamp här med, säger Monika.

Hon sköter det ekonomiska i Älvdalsbygdens LS medan Oskar och de andra i styrelsen tar hand om förhandlingarna.

– Vi får hela tiden nya ärenden. I går satt jag i telefon hela dagen, så det vore verkligen bra om vi kunde bli ännu fler, säger Oskar.

Ett syndikalistiskt arv

Upptagningsområdet är som sagt stort. Närmaste lokala samorganisation finns i Borlänge drygt tio mil bort och tankarna på att slå ihop de bägge fackföreningarna finns. I Borlänge finns nämligen ingen egen styrelse så Älvdalsbygdens LS tar hand om deras medlemsärenden också. En sammanslagning skulle därför öka såväl medlemsantalet som den fackliga kunskapen som krävs för att växa ännu mer, förklarar Monika och Oskar när vi lite senare står vid grusvägen utanför huset med milsvid utsikt över sjön Skattungen och skogen som just börjat vakna till liv efter en lång kall vinter.

Området runt byn arvet i Orsa finnmark bär på en lång historia av syndikalistisk organisering. **Foto: Johan Apel Röstlund**

Här fanns organiserade syndikalister i varje by under 1920, 30- och 40-talen. Skogsarbetare som inte sällan spelade en avgörande roll i hårda konflikter kring arbetsvillkor och ackordsystem.

– Det märks, säger Oskar och fortsätter.

– Folk på byn pratar, ”det var mycket syndikalister här i skogen förr” kan man höra. Och det finns ju en stark tradition av självorganisering här också. Vår lilla lanthandel drivs som ekonomisk förening och vi har ett lokalt inköpskooperativ i byn, där bara medlemmar får handla.

Länsväg 296 slingrar sig vackert genom centrala Skattungbyn upp mot Hälsingland och Härjedalen. **Foto: Johan Apel Röstlund**

Monika tittar ner mot bygatan och fyller i.

– Visst, långt tillbaka hade ju Skattungbyn ett eget LS och likadant var det i varje by upp mot Hälsingland, säger hon och pekar.

Fanns många nazister

– Men samtidigt som det bodde många skogsarbetare här fanns det också rika skogsägare och flera av dem tillhörde den fascistiska Lindholmsrörelsen under kriget och i Orsa fanns det flera organiserade nazister, så nog var det motsättningar här i området.

Livet för de som jobbade i skogen var hårt och slitsamt. I dag ser det naturligtvis annorlunda ut men en ny och inte sällan förslummad arbetsmarknad har vuxit fram där paralleller ofta dras till hur det såg ut i början av förra sekelskiftet.

Avstånden i nordöstra Dalarna är långa men trots det har den fackliga aktiviteten ökat i det glest befolkade området. **Foto: Johan Apel Röstlund**

Både Monika och Oskar pratar därför om potentialen som finns och vikten av facklig organisering.

Gårdagens gröt intill huset Oskar håller på att bygga som en del i utbildningen på Mora folkhögskolas kurs i hållbarhet. **Foto: Johan Apel Röstlund**

– Det handlar ju inte bara om storstäderna. Titta bara på skid- och turistanläggningarna som finns här uppe. Vilka är det som reparerar liftsystemen och bygger stugbyarna, de har det nog inte alltid så bra, säger Monika.

Mer accepterad som syndikalist

Hon märker också att attityden till syndikalister förändrats i takt med att arbetsmarknaden förändrats.

– Tidigare accepterades man väl inte riktigt som syndikalist bland alla LO-medlemmar, men så känns det inte riktigt nu. Många i de stora organisationerna är nog lite besvikna och vill se fackliga resultat. Så vem vet, de kanske börjar snegla mot oss snart.

Oskar plockar upp en talrik med gårdagens frukost från släpvagnen ute på gården.

– Den fick stå kvar där säger han och skrattar innan han fortsätter tillbaka mot huset.

Monika Fredriksson har varit organiserad syndikalist i mer än ett halvt sekel. **Foto: Johan Apel Röstlund**

– Rent krasst är det ju så att vi skulle behöva få in fler aktiva medlemmar. För förhandlingar tar tid och vi hinner inte med så mycket annat just nu.

Stora behov av facklig hjälp

Monika nickar och kisar mot förmiddagssolen som sakta håller på att värma upp den frusna skogsmarken.

– Ja så är det ju, för de som kommer med nu har verkligen behov av facklig hjälp och så var det inte för bara fyra, fem år sedan. Då gick en del med som stödmedlemmar för att de kanske hade hjärtat i syndikalismen. Nu är det annorlunda och därför vore det jättekul om vi kunde växa ännu mer och på sikt kanske bilda en förhandlingskommitté. Långsiktigt skulle det ju kunna bli fler LS också för det finns så mycket som behövs göras här.

Samantha Ohlanders och landsbygdsupproret

”Ingen herre och gud ska klä på oss befrielsens skrud”. Jona Elings Knutsson i en dagsvers skriven för 1 maj.

Första maj, första maj
Varje slitet plakat
blir en sköld mot
förtvivlan och hat

Varje trött demonstrant
nu på stadiga ben
travar framåt
i vårsolens sken

I en tid som är svår
varje gig-proletär
över hyra och
matpriser svär

LO, sossar och V
tigger bara en plats
i utsugarnas
fina palats

Vi har endast varann
Ingen herre och gud
ska klä på oss
befrielsens skrud

Men se makten är vår
För vi vet ju rent kallt
att utan oss så
stannar just allt

Låt oss strejka och slåss
Låt mig hålla din hand
Låt mig gråta
mot axeln ibland

Vi ska starka ihop
i den mörkaste tid
bjuda både på
motstånd och strid

När sen segern är vår
Väntar vila och fest
Där envar är en
stolt hedersgäst

Fritt skriven efter författaren och socialisten Hannes Skölds text till låten Första maj (1911).

De som startar transhatsdrev kan börja visa sina skrev

Syndikalisterna i Stockholm är fler än på tjugo år. På första maj tar byggarbetare och städare täten. Deras usla arbetsvillkor är lika ålderdomliga som Internationalen självt. Den andra maj står klass mot klass på en annan arena, när ett ovanligt mål prövas i Nacka tingsrätt. Emil Boss om kamp som lönar sig.

Det är vår i luften. Efter att ha krympt i decennier, har syndikalisterna i Stockholm på bara tre år hämtat igen hela det medlemstapp som kom med reformen av a-kassan och högervindarna. Det är inte gratis biobiljetter, billiga försäkringar eller kryssningar till Tallinn som lockat nya medlemmar. Längst fram i majtåget från Sergels Torg går två block: Solidariska byggare och Solidariska städare, branschföreningar som huvudsakligen består av migrantarbetare från hela världen, från Uzbekistan till Honduras, från Ukraina till Nigeria.

För att kräva ut det stulna, bröder

Internationalens ålderdomliga rader får en ny klang. För oavsett härkomst delar migrantarbetarna erfarenheten av att ha blivit lurade och utnyttjade på jobbet i Stockholm. Nu tågar de med fackföreningen som har fått ut deras stulna löner, kompensation för deras arbetsskador eller jobben tillbaka.

Bara under förra året krävde syndikalisterna tillbaka elva miljoner kronor i stulna löner. Arbetare i LO-yrkena förtrycks numera i sådan skala att till och med den borgerliga regeringen talar om systemhot. Kollektivavtalen reduceras ofta till en inkomstkälla för kriminella utsugare, som struntar i innehållet men genom avtalen får tillgång till finare kunder.

Solidariska byggare växer och vinner allt fler mål i AD

Den som intresserar sig för kampen mot den så kallade arbetslivskriminaliteten gör klokt i att snegla mot människorna under Joe Hill-flaggorna på första maj. Takläggare, betongare, ställningsbyggare, hemstädare, skolstädare. Arbetare som byggde Ersta sjukhus. Arbetare som städat samhällselitens hem.

Många rovdjur på vårt blod sig mätta

En stor del av den samlade kunskapen om arbetslivskriminaliteten kommer just från dem. Under det gångna året har de trätt fram och berättat om sin situation gång på gång i riksmedia, intervjuats till forskningsrapporter och syndikalisterna har suttit i möten med arbetsmarknadsdepartementet och regeringens delegation mot arbetslivskriminalitet.

Det står på spel i rättegången mot Anderssons städbolag

Den andra maj inleds ett ovanligt mål i Nacka tingsrätt. Den papperslösa städerskan som arbetade hemma hos Magdalena Andersson kräver sin rätt. Trots att hon brutalt låstes in och deporterades är hon med fackets hjälp nu tillbaka i Sverige för att vittna. Städbossen har hittills kommit undan. Allt han behövt göra för att skjuta fram rättegången i ett år har varit att säga att han är sjuk och i lugn och ro tömma bolaget. Men nya bevis tyder på att sjukdomen bara var bluff och Herr Ahlholm har troligen en svettig dag att se fram emot i domstolen. Sällan står klasskillnaderna i så tydlig dager som i detta mål.

Upp till kamp emot kvalen

Inte bara migranter utsugs och exploateras. Vi lever i ett orättvist och orättfärdigt ekonomiskt system. Produktiviteten skjuter i höjden men bara den som äger tar del av överflödet. Levnadsomkostnaderna ökar medan löneläget i princip står still. Patriarkatet lever och frodas. En tjuvarnas marknad breder ut sig över allt fler delar av samhällslivet.

Du som är medlem i SAC Syndikalisterna, sträck på ryggen i dag på första maj. Med lokalt självbestämmande, kreativitet och jävlar anamma kan även en liten fackförening rubba berg.

Från mörkret stiga vi mot ljuset.

SAC:s generalsekreterare: ”Den svenska modellen är uträknad”

Den 25 april gick Vårdförbundets 63 000 medlemmar ut i övertidsblockad. Arbetaren mötte upp ambulanspersonal, utanför Södersjukhuset i Stockholm, som kräver ett bättre avtal med arbetstidsförkortning.
– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand.

I torsdags eftermiddag inleddes Vårdförbundets övertidsblockad, mertidsblockad och nyanställningsblockad. Stridsåtgärderna omfattar omkring 63 000 medlemmar i landets samtliga regioner och fyra kommunala bolag i Stockholm.

Andrea Marklund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården och facklig representant i Vårdförbundet, har just kommit tillbaka från en utryckning tillsammans med ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand. De berättar att de är glada över att blockaden dragit igång.

– Det känns historiskt, jag känner mig stolt över Vårdförbundet. Ge oss de förutsättningar vi behöver för att göra ett bra jobb, säger Andrea Marklund.

Den här morgonen har hittills varit lugn för dem. Men trots att blockaden inletts har deras kollegor redan arbetat över.

– I dag började vi på stationen, men bilen var på SÖS så vi fick åka dit byta av personalen som jobbat övertid, eller skyddsarbete som det blir nu, berättar Andrea Marklund.

På grund av blockaden räknas all övertid som skyddsarbete, vilket innebär att arbetet måste beordras av en chef.

Facket ger sig inte: 63 000 vårdanställda i massiv övertidsblockad

Vårdförbundet uppger att deras yrkesgrupper arbetade 3 miljoner timmar i övertid förra året, något som motsvarar 1 800 tjänster och 9 000 timmar per dag. Ambulanspersonalen på Södersjukhuset hör till de som har allra mest erfarenhet av övertidsarbete.

– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger Ann Blomstrand.

Enligt ambulanspersonalens avtal ska de inte ha planerad övertid, men SOS Alarm kan skicka ut ett uppdrag när det bara är en minut kvar tills bilen ska sluta rulla.

– Vi har haft ett test där SOS Alarm bara skickar ut prio ettor sista halvtimmen innan vi ska byta personal, berättar Andrea Marklund.

Hon tycker att det har funkat bra och är något som borde komma in i deras avtal. En prio etta innebär ett larm när en patienten kan ha livshotande symtom.

”Jobbar dag och kväll och natt”

De krav som Vårdförbundet ställer till arbetsköparorganisationerna Sveriges kommuner och regioner, SKR, och Sobona handlar bland annat om arbetstidsförkortning.

– När man jobbar dag och kväll och natt tycker jag att det är rimligt att man ska ha en arbetstidsförkortning för att orka. Vi vill också ha en rimlig lön och en rimlig löneutveckling, säger Andrea Marklund.

Hon lyfter hur personal under en lång tid har larmat för att patientsäkerheten är hotad. Hon pekar på Sjukvårdsupproret, ett Instagramkonto som under flera år publicerade vittnesmål inifrån sjukhusen. Vittnesmål som Andrea Marklund beskriver som katastrofala.

Efter att en läkare larmat om den hårt pressade situationen på Södersjukhuset 2017, svarade sjukhusets vd, i tidningen Etc, att patientosäkerheten inte var hotad.

– Det känns som ett hån när de säger att det är samhällsfarligt att vi inte tar extrapass eller jobbar övertid.

SKR och Sobona tycker att arbetstidsförkortning är för dyrt

Enligt SKR är Vårdförbundets krav inte hanterbara för landets kommuner och regioner, som enligt SKR:s prognoser kommer att ha ett ekonomiskt underskott på 30 miljarder kronor 2024.

– Vi kan inte tillmötesgå kravet på en arbetstidsförkortning och det beror på att det skulle medföra enorma kostnader och riskera att leda till stora svårigheter att klara av att bemanna verksamheterna, Jeanette Hedberg, förhandlingschef på SKR, till Svt.

Ann Blomstrand menar att sjukvården måste få kosta.

– Vi har sjuka människor i samhället och då kostar det, säger hon.

Andrea Marklund tycker att man borde spara in på andra utgifter än de som ”jobbar på golvet”:

– I det långa loppet skjuter man sig i foten. Får man ett bra avtal får man fler sjuksköterskor som stannar kvar, säger Andrea Marklund.

Hon tror även att färre skulle sjukskriva sig och fler gå upp i procent om SKR och Sobona går med på Vårdförbundets krav.

63 000 medlemmar i Vårdförbundet varslade om övertidsblockad

Hon berättar att i nuläget får nya sjuksköterskor axla tunga uppgifter tidigt. Uppgifter som egentligen kräver mer erfarenhet, det gäller bland annat inom ambulanssjukvården.

– Många har inte tillräcklig erfarenhet och blir jätteosäkra när det blir skarpt läge, säger Ann Blomstrand, och tillägger:

– När det var som värst under pandemin var vi kungar, nu har vi kommit ner under skosulorna igen och förväntas jobba till vilket pris som helst, det är orättvist.

Ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand och specialistsjuksköterskan Andrea Marklund tycker om sitt arbete men vill ha bättre villkor. **Foto: Tuija Roberntz**

Jeanette Hedberg säger till Svt att arbetsköparen inte ska utnyttja övertiden men att en viss övertid är nödvändig.

– Det här är en verksamhet där det måste finnas övertid då det handlar om att täcka för korttidsfrånvaro, när andra blir sjuka eller är föräldralediga. Sedan har vi jour och beredskap, så fort man ska gå i aktivt arbete under jour så uppstår övertid, säger Jeanette Hedberg.

Hon beskriver även att konfliktåtgärderna kommer få konsekvenser.

– Det är ett omfattande varsel. Regionerna bedömer att konfliktåtgärderna får stor påverkan på samhällsfunktionen och sjukvårdens resurser kommer att behöva koncentreras till akuta operationer och behandlingar för att undvika fara för liv och hälsa, säger Jeanette Hedberg.

pengar och byggnaden Region Gävleborg, kollage Arbetaren

Arbetaren avslöjar: Högerstyret vill sälja ut all vård i Gävleborg

Andrea Marklund tror att flera ambulanser kommer stå stilla pågrund personalförlust.

– Jag tror att de sjukaste kommer få vård, men att många äldre kommer få vänta länge på ambulans.

Men hon förklarar att tanken med blockaden är att de ska visa att nuvarande avtal inte fungerar om de inte tar extrapass eller arbetar övertid. Förhoppningen är att blockaden ska få arbetsköparsidan att gå med på kraven.

– Jag hoppas att det pågår tills att SKR och Sobona förstår att de måste betala för bra vård. Det går inte att snåla och samtidigt få bra vård, den ekvationen har gått ut för länge sedan, säger Andrea Marklund.

”Att inte agera är också att agera.”, skriver Per-Anders Svärd i en ledare och menar att kostnaderna för passiviteten i klimatpolitiken också en dag kommer att märkas i våra plånböcker.

Det är dyrt att stoppa den globala uppvärmningen. Så mycket tycks alla i debatten vara överens om. Inte sällan anförs den stora ekonomiska bördan som ett hinder för att genomföra snabba förändringar.

En snabb klimatomställning skulle skada ekonomin. Jobben skulle bli lidande. Vi skulle få prioritera ner andra viktiga saker. Därför måste vi ta det försiktigt med åtgärderna. I alla fall just nu. Så låter det ofta från politiskt håll.

Men att inte agera är också att agera. Att inte göra något är samma sak som att ställa sig bakom fortsatt temperaturökning. Och med stigande temperaturer kommer ökade kostnader ändå.

Klimatförändringarnas konsekvenser är redan här

Det högsta priset för klimatförändringarna betalas i lidande, död och ödelagda livsmöjligheter. Hunger, vattenbrist, extremväder, flyktingkriser och konflikter riskerar att förstöra oräkneliga liv.

Men kostnaderna för passiviteten kommer också att märkas i våra plånböcker.

I en studie som publicerades i den ansedda tidskriften Nature i förra veckan har forskarna Maximilian Kotz, Anders Levermann och Leonie Wentz undersökt hur klimatförändringarna kommer att påverka våra inkomster.

Enligt deras beräkningar kan vi förvänta oss en minskning av världens inkomster med omkring 19 procent (inom ett sannolikt spann mellan 11 och 29 procent) fram till år 2050.

Vid det laget skulle den totala inkomstförlusten motsvara ca 38 biljoner dollar per år.

Forskarna pratar om the economic comittment of climate change – det vill säga de kostnader vi har åtagit oss att betala genom att påverka klimatet i det förflutna och bygga in oss i dagens socioekonomiska system.

Inkomsterna reduceras i framtiden

Man skulle kunna säga att vi, genom att organisera samhället som det nu ser ut, har skrivit på ett kontrakt om att få våra inkomster reducerade med en femtedel under det kommande kvartsseklet.

I grunden handlar det om att en varmare värld blir mindre produktiv. Rubbade nederbördsmönster, högre medeltemperatur, större temperatursvängningar, fler översvämningar och hårdare påfrestningar på infrastrukturen kommer att påverka såväl jordbrukets produktivitet som arbetskraftens kapacitet och hälsa.

Vi kommer kort sagt att få mindre utväxling på våra ansträngningar än tidigare, och därmed lägre inkomster.

Klimatfrågan är en rättvisefråga

Som man kan förvänta sig i en orättvis värld kommer bördorna att fördelas ojämnt över världens invånare. Medan Nordamerika och Europa kan komma undan med en inkomstreduktion på omkring 11 procent riskerar Afrika och Sydasien att drabbas av den dubbla kostnaden.

De regioner som får betala det högsta priset tillhör inte bara världens fattigaste områden. Historiskt sett har de också påverkat klimatet mycket mindre än världens rika länder.

Det är svårt att tänka sig en bättre illustration av vad miljörörelsen och den unga klimatrörelsen påpekat så många gånger, nämligen att klimatfrågan i grunden är en rättvisefråga som kräver radikal samhällsomvandling.

Det har tidigare beräknats att kostnaderna för att uppfylla Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen under två grader kommer att uppgå till 6 biljoner dollar om året.

Mot bakgrund av de siffrorna är det är lätt att förstå varför många politiker drar sig för att göra de nödvändiga investeringarna i framtiden. Lättare då att vifta bort miljörörelsens krav som extrema och antyda att klimataktivisterna är ett hot mot vanligt folks inkomster.

Men som studien i Nature signalerar är vi inne på en väg där de ekonomiska kostnaderna riskerar att bli sex gånger så höga som prislappen för att möta Parisavtalet. Sett i det ljuset är det tvärtom den passiva klimatpolitiken som står för en extrem attack mot människors ekonomi.

Kamp lönar sig. Åtminstone för de tre restaurangarbetare som utnyttjats på den veganska lyxkrogen ChouChou i centrala Stockholm. Nu går ägarna facket till mötes och betalar både skadestånd samt de uteblivna lönerna på hundratusentals kronor.

– Det känns jättebra och våra medlemmar är nöjda, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och drivit det uppmärksammade fallet, till Arbetaren.

Det var för tre veckor sedan som Arbetaren kunde rapportera om hur tre migrantarbetare jobbat under slavliknande förhållanden på den veganska lyxkrogen ChouChou nära Stureplan i centrala Stockholm.

Agnes Lansrot på Stockholms LS har skött förhandlingarna med restaurangen. **Foto: Johan Apel Röstlund**

Med arbetspass på upp till 23 timmar och med uteblivna löner fick de till slut nog och vände sig till facket.

Kunderna reagerade med avsky

Men restaurangen, som profilerar sig som ett ”hållbart och bohemsikt ställe för alla” nobbade kraven på förhandling och Stockholms LS inledde därför en uppmärksammad blockad som fick flera av stamgästerna att reagera med avsky mot hur personalen behandlades.

– Det var först då, med blockaden och Arbetarens rapportering, som restaurangen kom tillbaka till förhandlingsbordet, säger Agnes Lansrot.

Löneskulder på hundratusentals kronor

Sedan gick allt fort och i veckan undertecknades avtalet som innebär att de tre före detta anställda diskarna får sina uteblivna löner. Sammanlagt rör det sig om över 100 000 kronor per person. Restaurangen tvingas dessutom betala ett skadestånd för bland annat brott mot semesterlagen.

”Vegansk visionär och djurvän”

– Våra medlemmar är jätteglada för de trodde inte att det här skulle gå att lösa, säger Agnes Lansrot.

Bakom ChouChou står bland annat Gustav Johansson, en av Sveriges största matinfluencers och debattör i hållbarhetsfrågor, och den profilerade krogprofilen Robert Hållstrand, som bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare”.

Vegansk lyxkrog på Stureplan utnyttjade migrantarbetare: Nu slår facket tillbaka

Arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee har röstat för att organisera sig fackligt i UAW. Omröstningen ses som ett genombrott för facklig organisering i de amerikanska sydstaterna.

– Ni har visat vägen, nu tar vi kampen vidare till Mercedes och alla andra, sade förbundets ordförande Shawn Fain till en jublande folkmassa.

Beslutet att organisera sig fackligt beskrivs som ett genombrott i den amerikanska södern, där fackföreningar historiskt sett haft ett svagt inflytande.

Historisk bilstrejk

När nu 73 procent av arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee röstat för att gå in i United Auto Workers, UAW – facket med omkring 400 000 medlemmar som bland annat organiserar anställda inom biltillverkningsindustrin – kan det mycket väl bli början på något nytt i USA. Inte minst efter förra årets historiska storstrejk där 13 000 bilarbetare vid fordonsjättarna General Motors, Ford och Stellantis Jeep förra året lade ner arbetet med krav på kraftiga löneökningar.

UAW:s ordförande Shawn Fain håller tal till Volkswagen-arbetarna i Tennessee. **Foto: George Walker/AP/TT**

Volkswagen-arbetarnas beslut att organisera sig fackligt beskrivs redan som historiskt. Det är nämligen första gången sedan 1940-talet som arbetare på en bilfabrik i den amerikanska södern röstar för facklig organisering, skriver Reuters.

Och redan nu smids det planer i andra sydstater där bilarbetarna väntas göra samma sak som sina kollegor i Tennessee.

I bland annat Alabama hålls inom bara några veckor en liknande omröstning på den väldiga Mercedes Benz-fabriken och UAW-ordföranden Shawn Fain har tidigare sagt att facket kommer driva på för fortsatt organisering på bilfabrikerna i flera andra delstater den kommande tiden.

USA:s arbetare ökar militansen – hot strike summer är här

Allt fler unga positiva till facket

Förra året rapporterade Arbetaren om undersökningen från det amerikanska opinionsinstitutet GBAO som visar att stödet för facklig organisering vuxit sig starkare än på väldigt länge.

Inte minst bland unga som i betydligt högre grad än den äldre generationen ställer sig positiva till strejker och andra fackliga stridsåtgärder för bättre arbetsvillkor.

Nytt minnesmärke över Joe Hill ska mana till facklig kamp i USA

”Den supporterkultur som jag engagerar mig i har varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.” Sara Karlén om fotboll och klass.

Klasstillhörighet inom fotbollen har alltid varit en viktig markör. Supportrar framhäver gärna sin lokala identitet och därtill sin klasstillhörighet. Inom fotbollen finns fortfarande värderingar och relationer kring detta, och att vara arbetarklass anses vara någonting fint och ”äkta”.

Inte så förvånande är det bruksortslaget Degerfors som främst håller detta vid liv. I mars visade supportrarna upp ett tifo under bortamatchen mot Djurgården med texten: ”Ingen stil – bara arbetarklass”. En humoristisk pik till Djurgårdarnas egna uttryck: ”Stil & klass”.

Sara Karlén inklippt framför stor fotbollspublik som firar med fyrverkerier och flaggor.

Sara Karlén:
Mot meningslös repression och rättsosäkerhet – för allsvenskans publik

Ett annat exempel är från några år sedan, när Degerfors spelade på Tele2 mot Hammarby, och supportrarna visade upp en banderoll med texten ”Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Arbetarklass och supporterkultur

Inom supporterkulturen är de noga med att saker ska vara just ”äkta”. I mångt och mycket betyder det att vara trogen sitt lokala lag och sin klassbakgrund – ofta går staden och klassen hand i hand. Ett exempel är att IFK Göteborg varit laget med bred publik och med en markör av att vara arbetarklass. I samma stad finns Örgryte IS som kommit att bli förknippad med medelklassen.

I Stockholm är den symboliska kampen om staden och stadsdelarna ständigt närvarande genom Stockholmslagens tifon. Men från att de olika klubbarna i Stockholm rört sig inom olika stadsdelar uttrycks numera en gemenskap kring staden. Kanske för att många städer blivit mer och mer segregerade och stadsdelar fått nya betydelser. Det som en gång var arbetarklassens Söder är i dag någonting annat. Förmodligen är just Södermalm ett av de tydligaste exemplen på stadsdelar som gentrifierats. Men, som sig bör, anammar Hammarbyarna den plats där de grundades.

Idrott som klasskamp och självförsvar

Att kunna identifiera sig med en fotbollsklubb via staden kan däremot skapa en gemenskap där det går att överbrygga klass, kön, etnicitet, ålder med mera. Lokalpatriotism kan på så vis föra samman olika människor. I mitt fall gäller detta staden Borås och fotbollslaget IF Elfsborg. För mig personligen är den klackläktare som jag står på och den supporterkultur som jag engagerar mig i den viktigaste platsen för att kunna möta olika typer av människor (ja, inte är det på min arbetsplats på universitetet i alla fall). Det har också varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.

Klassbegreppets frånvaro i samhället

I Sveriges politiska och sociala samtal lyser däremot klassbegreppet med sin frånvaro, trots politikernas attack mot arbetarklassen. Kanske beror det på ordets svåra definition, kanske för att många lämnat tron på dess betydelse i den neoliberala världsåskådningen, där allt är möjligt om individen bara ‘kämpar’.

Här skiljer sig värderingarna inom fotbollen från många andra delar av samhället. Inom fotbollen får arbetarklassen vara någonting fint och något som kan ge status. Min förhoppning är att klassmedvetenheten inom fotbollen får leva kvar, dels utifrån sin livslånga historia och dels för att uppmärksamheten och uppvärderingen av arbetarklassen måste finnas.

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla.

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan.

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen.

Annie Hellquist:
Ett folkmord kan inte stoppas efteråt

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”. Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret.

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen.

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge.

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar.

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den.

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget.

Kampanjen Stäng ner Elbit protesterar utanför Wallenstams kontor i Göteborg.

Krav till Wallenstam: Vräk vapenföretaget Elbit

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete.

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Solidärer – avsnitt 9

***

*

Fackets uppgång i Orsa Finnmark: ”Nu är det klasskamp här med”