Piraterna är tillbaka

En pirat med helskägg gör en ironisk honnör när jag går emot honom över fängel­segårdens röda grus. Hans medfångar vänder bort sina ansikten eller ropar ut skällsord genom gallren. Här i Somalias största piratfängelse i Puntlands huvudstad Garoowe sitter 47 pira­ter – de flesta med decennier kvar att av­tjäna.

– Vi hatar dig. Det är ert fel att vi sitter här som djur i bur. Det är förödmjukande att det hela tiden kommer vita män och tar foton på oss och ställer samma dumma frågor, säger fångarnas förtroendevalde, Abdi Mahad, och tillbakavisar att någon av dem skulle vilja ställa upp på en intervju.

I stället ser jag mig omkring lite. Enligt fängelsedirektören finns det inga piratbossar bland de hundratals fångarna klädda i röda, gula och blå heldräkter. Det är de pirater som står lägst i hierarkin som skakar galler här, tillsammans med soldater från den islamistiska terrorgruppen Al-Shabaab och simpla småtjuvar, våldsbrottslingar och hustrumisshandlare.

Aktiviteter finns det inte många att företa sig här; det pågår lite ofruktbar jordbruksundervisning på ett knastertorrt fält. Så ser en av de största framgångssagorna i svensk utrikespolitik på senare tid ut: 47 män bakom lås och bom på en stenig högslätt präglad av hungersnöd, torka och klankrig. Sverige har bland annat bidragit med krigsfartyget HMS Carlskrona till EU:s insats för att beskydda skeppstrafiken genom Adenbukten, med att utbilda somaliska kustvakter och med pengar till piratfängelser som det här.

Somalias största piratfängelse ligger i Garoowe, huvudstad i regionen Puntland. Här sitter de pirater som står lägst i hierarkin, tillsammans med soldater från den islamis­tiska terrorgruppen Al-Shabaab, småtjuvar, våldsbrottslingar och hustrumisshandlare.
Somalias största piratfängelse ligger i Garoowe, huvudstad i regionen Puntland. Här sitter de pirater som står lägst i hierarkin, tillsammans med soldater från den islamis­tiska terrorgruppen Al-Shabaab, småtjuvar, våldsbrottslingar och hustrumisshandlare. Foto: Frederik Østerby

Enligt en rapport från det brittiska utrikesministeriet sitter 54 barn bland de internerade i ett annat av väst stöttat pirat­fängelse, och nio barn där har blivit dömda till döden. Fängelset betraktas dock som en framgång, eftersom man sedan det öppnades 2014 inte bara, som dess­­förinnan, försätter anhållna pirater på fri fot igen.

Och bekämpandet av piratverksamheten har gett resultat. Under sjöröveriets guldålder åren 2010–2013 blev över 100 fartyg kapade årligen och miljarder kronor i lösensummor utbetalda. Under 2015 och merparten av 2016 förekom inga lyckade kapningar. EU:s lilla svenskstöttade Operation Atalanta patrullerar ännu i Aden­bukten, men framgångarna fick Natos krigsfartyg att vända och segla mot nya brännande mål i december förra året.

Konsekvensen blev att angreppen på fartygstrafiken i bukten påbörjandes igen, nästan i samma ögonblick som Natoskeppen lämnat. Minst fem fartyg har hittills i år kapats utanför Somalias kust, däribland den stora oljetankern Aris 13 och en fiskekutter, som nu omvandlats till ett så kallat moderskepp från vilket nya kapningar kan orkestreras.

Somalias pirater är kort och gott tillbaka. Jag reser till deras högborg Puntland för att ta reda på varför.

Det var i denna ökenprovins på spetsen av Afrikas horn som sjöröveriet startade då det begav sig, och det är härifrån som flera av den senaste tidens angrepp sjösatts. Puntland är en region med självstyre och klarar sig lite bättre än resten av Somalia, men lider också av kronisk fattigdom och inbördeskrig. Den senaste tiden har regionen blivit en allt viktigare bas för terrororganisationerna Islamiska staten och Al-Shabaab. Varje vecka utförs anfall ur bakhåll och självmordsbombningar.

Regionens huvudstad Garoowe är belägen 20 mil från kusten och härbärgerar de styrande politikerna. Flera av dem är med på samma flyg som jag: tio svarta SUV:ar står på rad och väntar på dem framför lika många vita pickups av märket Toyota, vars flak är fulla av magra män i kamouflagekläder beväpnade med gevär. Landningsbanan är en gropig jordremsa utan stängsel som håller getter och kameler ute. Passkontrollen sker i ett skjul.

Merparten av investeringarna i piratindustrin har gjorts av traktens välbärgade män. En stor del av intäkterna har förbrukats på drogen kat, prostituerade och fester på hotell som Holy Day i centrum. Hotellet är format som skrovet på ett skepp och ägs av en känd pirat som nu omvandlat det till lägenheter.

Framför ett annat av stadens hotell står en tio meter lång rosa limousin parkerad. Ali Ahmed hyr ut den för 50 dollar i timmen och berättar att det var stor efterfrågan på den under sjöröveriets storhetstid. Nu hyrs den bara ut några gånger i månaden till bröllop. Det högra framdäcket är helt platt.

De blev tillfälligt förhindrade att kapa skepp, men deras kriminella nätverk bestod.
Abdinasir Yusuf, som har forskat på sjöröveri och kriminella nätverk i Somalia under tio års tid

Garoowe är en rik och förhållandevis säker stad med somaliska mått mätt. Det är också en överraskande internationell stad. Här möter jag indiska elektriker,
pakistanska byggarbetare, kenyanska kock­ar, ugandiska receptionister, nack­tatuerade sydafrikanska säkerhetsvakter och ett stort antal somalier som vänt hem från fjärran platser som Ålborg, Stockholm och Minnesota.

Folk på gatorna är inte beväpnade. I staden vittvättas fortfarande massor av svarta pengar, men de kriminella har blivit mer diskreta. Vapenhandlaren med smeknamnet Gaagaale – ”han som stammar” – har till exempel inte längre ett skjul nere vid rondellen i staden. Men man kan fortfarande köpa Makarov-­pistoler av honom för 1 600 dollar styck, eller en Kalashnikov för 1 400, om man känner någon som har hans nummer. Det gör min dansk-somaliska guide uppenbarligen.

Vi svänger förbi den välrenommerade ickestatliga organisationen Puntland Development Reserch Center för att få veta hur piraterna egentligen kunnat slå till igen när de just verkade ha blivit besegrade.

– De blev tillfälligt förhindrade att kapa skepp, men deras kriminella nätverk bestod. Därför har de återupptagit angreppen nu när omvärlden hade börjat glömma dem – endast det ökade antalet vakter på fartygen gör att omfånget trots allt är mindre den här gången, säger Abdinasir Yusuf, som har forskat på sjöröveri och kriminella nätverk i Somalia under tio års tid.

Abdinasir Yusuf forskar på sjöröveri och kriminella nätverk på Puntland Deve­lopment Research Center. Han framhåller en upplysningskampanj som forskningscentrets chef, Ali Farah Ali, deltog i tillsammans med åldermän, imamer och klanledare. ”De är piratkampens förbisedda hjältar”, säger han.
Abdinasir Yusuf forskar på sjöröveri och kriminella nätverk på Puntland Deve­lopment Research Center. Han framhåller en upplysningskampanj som forskningscentrets chef, Ali Farah Ali, deltog i tillsammans med åldermän, imamer och klanledare. ”De är piratkampens förbisedda hjältar”, säger han. Foto: Frederik Østerby

De första piraterna var fiskare som attackerade fartyg som utnyttjade laglösheten i Somalia genom att tråla havet tomt på fisk och dumpa giftigt avfall. Piraterna framställs därför av och till än i dag som en sorts frihetskämpar. Men Abdinasir Yusuf har inte mycket till övers för den romantiserade bilden.

– Det handlar inte om fisk. Det handlar om cynisk opportunism. Kriminella gör vad de kan komma undan med, inte vad det finns heroiska, moraliska argument för. Samma organiserade kriminella som bedriver sjöröveriet har begått en massa andra brott också. Antipiratinsatsen bör i högre utsträckning betrakta dem som rationella, säger han.

Abdinasir Yusuf framhäver också en soma­lisk upplysningskampanj som forskningscentrets chef, Ali Farah Ali, deltog i tillsammans med åldermän, imamer och klanledare.

– De besökte några av världens farligaste städer och utmanade lokala maffior genom att lägga fram reella argument mot att låta sig rekryteras till sjöröveriet. De är piratkampens förbisedda hjältar. I motsats till många av västvärldens upp­lys­ningskampanjer var de sakliga och osenti­mentala, säger han.

De besökte några av världens farligaste städer och utmanade lokala maffior genom att lägga fram reella argument mot att låta sig rekryteras till sjöröveriet.
Abdinasir Yusuf

Centrets chef själv berättar att han visade kuststädernas unga analfabeter videoklipp av hur piratfartygen sprängs i luften och statistik på hur få pirater som faktiskt blir rika.
Den sortens initiativ har helt klart bidragit till att stigmatisera sjöröveriet, det finns det gott om bevis på i Garoowe. Några halvfärdiga praktpalats står och förfaller eftersom ingen ville köpa dem av piraterna när dessas byggpengar tog slut. På ett av dem står det i blå sprejfärg skrivet Waaib – till salu.

Fler lokala affärsmän motarbetar än stöttar i dagsläget piraterna. En av dem är 32-årige Ahmed ”Jowle” Jama som har tjänat sina pengar på att sälja begagnade bilar och kontorsmöbler. För tre år sedan öppnade han konstgräsfotbollsplanen Clas­­sic Stadium för att, som han säger medan han visar runt, ”ge de unga ett alternativ till att ansluta sig till piraterna”.

Ett skarpt strålkastarljus lyser upp de moderna banorna där det spelas Ramadan Cup från solnedgången till långt in på nätterna. Nivån är tämligen hög: Garo­owe har varit nationella mästare. Men självklart är det rätt få eller inga av killarna som kommer att kunna försörja sig på att spela fotboll, och flera av dem låter sig frestas in i kriminalitet eller att kämpa för Al-Shabaab för 150 dollar i månaden. Ett faktum all världens goda erbjudanden inte kan ändra på.

En maskerad somalisk pirat efter fri­släppandet av en kidnappad besättning på ett taiwanesiskt fiskefartyg.
En maskerad somalisk pirat efter fri­släppandet av en kidnappad besättning på ett taiwanesiskt fiskefartyg. Foto: Farah Abdi Warsameh/TT

På sistone har det hävdats att några av piraterna har blivit rika på att smuggla migranter. Det skriver bland annat tanke­smedjorna OEF Research, Oceans Beyond Piracy och Secure Fisheries i rap­­porten ”Stable Seas” – Stabila hav.

”Pirater har länge smugglat migranter. Det har hjälpt dem att hålla sig ovanför ytan medan sjöröveriet gick på sparlåga och det har bidragit till att finansiera den senaste tidens attacker”, skriver en av huvudförfattarna till rapporten, Ben Lawellin, i ett mejl.

Han kan dock inte lägga fram några klara, handgripliga bevis på det. Så vitt jag vet har ingen heller lyckats offentliggöra några sådana. Påståendet måste därför tills vidare anses som ”ganska tveksamt”, skriver den erkända tankesmedjan International Crisis Groups Somaliaexpert Abdul Khalif i ett mejl.

Jag använder den mesta av tiden av mitt besök i Garoowe till att undersöka saken närmare.

Frestelsen är stor för de unga att för 150 dollar i månaden ansluta sig till kri­mi­nalitet eller Al-Shabaab. För tre år sedan öppnade Ahmed Jama en konst­gräsfotbolls­plan för att ge de unga ett alternativ.
Frestelsen är stor för de unga att för 150 dollar i månaden ansluta sig till kri­mi­nalitet eller Al-Shabaab. För tre år sedan öppnade Ahmed Jama en konst­gräsfotbolls­plan för att ge de unga ett alternativ. Foto: Frederik Østerby

I utkanten av Garoowe ligger ett stort läger för flyktingar och internt fördrivna.

– Det heter Washington eftersom solcellslyktstolparna liknar skyskrapor om natten, säger den 20-åriga kocken Idil Ghalbi med ett skratt.

Idil Ghalbi sitter framför en liten restaurang med väggar av mjölkkartonger tillsammans med några kvinnor som också är från den somaliska minoriteten i Etiopien. De har flytt både hembygdens eviga klankamp och den torka som är orsaken till att över sex miljoner somalier enligt FN är i behov av akut nödhjälp.

Den unga kvinnan har rest hit på egen hand, men var i alla fall tvungen att vid en rad vägspärrar på vägen från Etiopien till Garoowe betala över en miljon somaliska shilling till okända män beväpnade med gevär, en summa motsvarande cirka 16 000 svenska kronor.

Två av Afrikas största migrantrutter löper genom Puntland upp till regionens stora nordliga hamnstad Boosaaso.

Den ena av dem går därifrån med båt till Jemen och in i Gulfstaterna, den andra via Sudan och Libyen till Europa. Det beräknas att migranter som färdas dessa rutter betalar människosmugglare omkring 85 000 svenska kronor var. Som regel utkrävs beloppet först nära slutmålet. Därför arbetar somliga migranter i slav­liknande arbetsläger. Andra spärras rätt och slätt in i tortyrkammare medan deras familjer utpressas på pengar. Det kan hålla på i månader. De lokala medierna är fyllda av berättelser om anhöriga som desperat vandrar från stad till stad och tigger pengar för att kunna betala lösensummorna.

Hawa Said och hennes barn utanför Garoowe. Många barn riskerar att rekryteras av piraterna på grund av fattigdom.
Hawa Said och hennes barn utanför Garoowe. Många barn riskerar att rekryteras av piraterna på grund av fattigdom. Foto: Frederik Østerby

Migrantsmugglingen är en miljonaffär. Bara i Puntland registreras, enligt officiella siffror, 3 000 migranter per månad. En talesperson för Washingtonlägret uppskattar att cirka 100 av dem varje månad gör ett kort stopp hos vänner och släktingar i Garoowes läger för internt fördrivna och flyktingar. Det talas sällan högt om deras förehavanden på grund av att det är förbjudet att migrera, något som enbart ökar män­niskosmugglarnas möjligheter att utnyttja migranterna.

För att ta reda på mer om migrant­smugg­larna och om de har förbindelser med pirater söker jag upp en man som har träffat på dem. Den 23-åriga före detta dag­lönaren Abdikadir Mohamud Barre reste under försommaren från Kismayo i södra Somalia med kurs mot Europa, eftersom det i Somalia bara var Al-Shabaab som erbjöd honom ett fast arbete. Han blev anhållen i Etiopien och skickad till det fängelset i Garoowe, där piraterna också sitter.

Abdikadir Mohamud Barre berättar att han där tillfrågades av en person som han tuggade kat med under ett träd om han ville migrera. När han svarade ja ringde personen upp några lokala smugglare som ordnade allt och instruerade honom precis hur han skulle göra. Smuggelbossarna mötte han aldrig.

– Men det fanns somalier längs hela smuggelrutten och många av dem lik­nande hårdkokta kriminella, om några av dem var pirater vet jag inte, säger han.

Vi blir avbrutna av en utmärglad katt som kastar sig mot plastrutan i fängelsets uppehållsrum.

– Alla vill bort som du kan se. Jag kommer att försöka igen så snart jag blir fri­släppt.

Slaktaren Hassan Ali styckar upp lamm i Washington, ett läger för intern­flyktingar i utkanten av Garoowe. Här går det att köpa det mesta, men den lokala matproduktionen är sparsam och de flesta varor är importerade.
Slaktaren Hassan Ali styckar upp lamm i Washington, ett läger för intern­flyktingar i utkanten av Garoowe. Här går det att köpa det mesta, men den lokala matproduktionen är sparsam och de flesta varor är importerade. Foto: Frederik Østerby

De kriminella nätverken är svåra att kartlägga eftersom de flesta med tillgång till förstahandsinformation om deras före­havanden arbetar för underrättelsetjänster och sällan ger intervjuer.

Genom en gemensam bekant lyckas jag dock att få en av dem att göra ett undantag. Han är somalier, arbetar som konsulent på frilansbasis för bland annat CIA och har just avslutat flera månaders fält­arbete bland Puntlands migrantarbetare. Av den anledningen får jag inte uppge hans namn.

Vi möts på mitt hotells takterrass. Från en minaret utropas aftonbön och på gatan under oss finns lekande barn och bräkande getter. Jag får lov att läsa ett utdrag ur hans rapport i vilken en rad bekräftade migrantsmugglare namnges.

– Det är inte rapportens fokus, men jag upptäckte att flera piratbossar blev rika på att smuggla migranter, säger han.

– En av dem är poliskonstapel. Han berät­tade för mig att han hade tjänat stora pen­gar på migrantsmuggling. Han hävdade att han inte var aktiv längre, men det sa flera andra smugglare att han är. Enligt konstapeln och de andra smugglarna spelar piratbossarna och deras nätverk en stor roll i både vapen- och människo­smugglandet.

Samma personer tar ofta med mig­ranter till Jemen och vapen tillbaka på hemvägen.
Anonym frilanskonsulent och fältarbetare bland Puntlands migrantarbetare

Min kontakt förklarar att det inte är täta skott mellan de kriminella nätverken utifrån den typ av brottslighet de ägnar sig åt.

– I stället skiljs de åt av vilka de opererar för. Samma personer tar ofta med mig­ranter till Jemen och vapen tillbaka på hemvägen. De som har sin bas öster om Boosaasi säljer framför allt vapen till Islamiska staten, de som verkar väster om Boosaaso typiskt sett till Al-Shabaab.

Det lönar sig bättre för terrorgrupperna att samarbeta med smugglarna än att själva smuggla. Och det ger ett gott skäl för före detta pirater att investera i mig­rantsmuggling.

– Det är nämligen en stor logistisk opera­tion att transportera, husera och livnära migranter som ju inte betalar i för­väg, säger min anonyma källa.

Piratbossarna och deras kontakter bland affärsfolk tillhörande samma klan har de pengar som behövs. Och de saknade något att investera i efter att det blev svårt att kapa skepp i Puntland från och med omkring 2012, till följd av alla de utländska krigsfartygen och vakterna på dessa, förklarar min källa.

Puntlands smugglargäng samarbetar inte bara med pirater och terrrorister utan också med några av regionens politiker. Politikerna är beroende av ljusskygga vapenleveranser eftersom FN sedan 1992 har haft ett vapenembargo mot Somalia. Varje år utarbetar FN-analytiker en flera hundra sidor lång rapport om hur effektivt embargot verkställs, och den är alltid full av spännande detaljer om Somalias organiserade kriminella.

Den senaste rapporten från oktober förra året avhandlar bland andra piratbossen Isse Mohamoud Yusufs, kallad ”Yullux”, förbindelser med politiker, vapen­­smugglare och islamister.
Det var han som kidnappade den danska lustyachtsfamiljen från Kalundborg 2011.

Yulluxs kusin, Sheikh Abdulqader Mu­min, som leder Islamiska staten i Somalia, är en del av detta så kallade Qandala-­Hafunnätverk. Bland nätverkets kända politiska vänner i Puntland återfinns fis­ke­­ministern, tillika regionen Baris guver­nör mellan 2011 och 2015. En representant från nätverket överför, enligt rapporten, månatligen 4 000 dollar till ett konto tillhörande Puntlands finansdepartement för var och en av de illegala fisketrålare som de har anställt före detta pirater att agera privata väktare till.

Fiskare i Eyl,i nordvästra Somalia. Kap­­­­ningen nyligen av en oljetanker har överraskat den internatio­nella sjöfarten eftersom många före detta pirater, med stöd av antipiratenheten i Puntland, återgått till att bli fis­kare. Myndigheterna har varnat för utländskt rovfiske som förstör de inhemska fiskarnas inkomstmöjligheter, vilket innebär en risk att dessa återgår till sjöröveri.
Fiskare i Eyl,i nordvästra Somalia. Kap­­­­ningen nyligen av en oljetanker har överraskat den internatio­nella sjöfarten eftersom många före detta pirater, med stöd av antipiratenheten i Puntland, återgått till att bli fis­kare. Myndigheterna har varnat för utländskt rovfiske som förstör de inhemska fiskarnas inkomstmöjligheter, vilket innebär en risk att dessa återgår till sjöröveri. Foto: Ben Curtis/TT

Jonnah Leff, som sedan 2013 har forskat på somaliska smugglarnätverk för Conflict Armament Research, bekräftar per mejl att Puntlands regering av allt att döma fortfarande använder dessa smugglare till att skaffa fram vapen till sina soldater: ”Det är systematiskt. Det är därför smugglarna fortsätter att agera med straffrihet. De är sammanbundna genom klantillhörigheten.”

En av de mest prominenta kritikerna av dessa alarmerande starka band mellan pirater, politiker, smugglare och terrorister är Abdirizak Dirir, kallad ”Duaysane”. Han startade Puntlands antipiratenhet 2010 och ledde den fram till helt nyligen med stor framgång. Från och med maj 2012 och fram till i år fick inte en enda pirat någon lösensumma utbetald i Puntland.

Sjöröveriet har, enligt Duaysane, återkommit på grund av att iranska, jemenitiska och asiatiska trålare bedriver rov­drift på tonfisk och andra eftertraktade fiskarter. ”Stoppa dem eller så kommer ännu fler arga fiskare att vilja ansluta sig till piraterna”, varnade han i en intervju med BBC Somali den 19 mars i år. Samma kväll fick han sparken.

Jag möter honom på det extravaganta Leico Regency Hotel i Kenyas huvudstad Nairobi.

– Puntlands regering samarbetar systematiskt med pirater och illegala bottentrålare, börjar han.

Puntlands regering samarbetar systematiskt med pirater och illegala bottentrålare
Abdirizak Dirir, ”Duaysane”, som startade Puntlands antipiratenhet 2010

Han skjuter upp sina RayBan-solglasögon i pannan, beställer cheesecake och apelsinjuice och fortsätter med tunn röst:

– Regeringen ger dem fisketillstånd trots att Somalias författning endast tillåter centralregeringen i Mogadishu att utfärda detta. Den nuvarande fiskeministern, Abdirahman Jama Kulmiye, tar emot pengar under bordet. Jag tror han delar dem med Puntlands president, som han är släkt med. De bekämpar inte den marina kriminaliteten utan står i maskopi med den.

Den avskedade antipiraterichefen hävdar att det är bevisat att när två jemenitiska trålare utan tillstånd blev anhållna för drygt ett år sedan mötte personer som står nära presidenten upp dem hos kustpolisen och krävde att de skulle bli fri­släppta, vilket de också blev.

En av dem var Abdul ”Abwaan” Rashid som har bott i Århus i Danmark och som arbetar på presidentens kontor. Det är enligt Duaysane piratbossar i Puntland som regeringen mycket väl känner till vilka de är och var de bor men som de inte griper, eftersom det skulle utlösa nya klankrig.

– Yullux är en av dem. Han reser omkring fritt.

Översättning: Cecilia Irefalk

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
4 veckor sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
1 månad sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.


Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Stieg Trenter, ”den svenska detektivromanens fader” enligt Arbetaren från 1954, hade ofta verkliga personer som förlagor. Foto:Arbetaren 1954, Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet, Pressens Bild/TT, Ragnhild Haarstad / TT. Montage: Arbetaren

Stieg Trenter och gåtan med antifascistens pistol

En spionhuvudstad – så har Stockholm under andra världskriget beskrivits. Miljön i Klarakvarteren inspirerade en blivande deckarstjärna. Där kryllade det av antifascister, syndikalister, journalister och hemliga nätverk.

Våren 1943. Nazityskland har nyligen lidit ett avgörande nederlag vid Stalingrad, men världshistorien står ännu och väger – utgången av kriget är långtifrån klar. 

I neutrala Sverige har det under hela kriget pågått saker under ytan. Bland annat har antisovjetiska socialister, i samarbete med Storbritannien, förberett en svensk motståndsrörelse. 

Säkerhetspolisen är dem på spåren. En dag promenerar en medlem i det hemliga nätverket rakt ut från brittiska legationen i Stockholm med en väska innehållande en radiosändare och antinazistisk propaganda. Han är skuggad, och grips på sitt hotellrum samma kväll. 

Det finns väldigt få kända foton av Olle Jansson. Här ett ur hans personakt i Säkerhetspolisens arkiv, Riksarkivet.

Säkerhetspolisen beslutar att göra en större razzia mot nätverket. Söndagen den 18 april slår de till mot ett nybyggt smalhus i Hammarbyhöjden i sydöstra Stockholm.

I lägenheten bor ett gift par i 30-årsåldern: Olle Jansson och hans norska hustru Rakel Senora Stöber. Hos dem hittas handböcker i kryptering och radiosändning, flera kartor över Norge, samt en armépistol med tillhörande ammunition.

Olle Jansson är målare och aktiv i Syndikalistiska ungdomsförbundets Södermalmsklubb och fackföreningen Stockholms LS av SAC Syndikalisterna. Men han är också grundare av Svensk-Norsk Pressbyrå, han är med i det hemliga nätverket och han har varit frivillig i krigen i både Spanien och Finland. 

Drygt två månader senare dyker han, av allt att döma, upp i en spänningsföljetong i veckotidningen Allers, signerad Stieg Trenter.

Stieg Trenter, Stockholm och Klarakvarteren

”Säg Stieg Trenter och en stor del av svenska folket tänker på klassiska deckare, odödliga Stockholmsmiljöer och god mat.” Så börjar baksidestexten på den lilla boken Stieg Trenters mat av Ulla Trenter, som med tiden blev Stiegs medförfattare och hustru. Stieg Trenter (1914–1967) räknades på sin tid till de allra största svenska deckarförfattarna från 1940-talet och in på 1960-talet. 

Författaren Stieg Trenter (vänster) med sin vän fotografen K. W. Gullers, förlaga till deckarhjälten Harry Friberg. Foto: Wikimedia Commons

Baksidestexten stämmer nog fortfarande på det stora hela. Kanske att en minskande del av svenska folket läser Trenter. Men vi som gör det uppskattar ofta främst skildringarna av en stad som är så nära och ändå så långt borta: Klarakvarteren, restaurangerna, spårvagnarna. Böckernas miljöer är lite lagom bohemiska eller borgerliga – ett förlag, ett rederi, eller varför inte en Italienresa. I persongallerierna finns konstnärer, författare, direktörer och travkuskar. Ibland är det också en vanlig arbetartjej som snubblar över ett mysterium. Men trots alla mord är beskrivningarna rätt lättsamma, här finns ingen uttalad samhällskritik. Särskilt inte jämfört med det som blev nästa stora svenska deckarvåg, med det kommunistiska författarparet Sjöwall-Wahlöö i spetsen.

Precis i början av Trenters karriär satte dock kriget sina spår i hans historier. Som i novellen Neutral mark, ursprungligen publicerad som en följetong under juni och juli 1943. Den handlar om motstånd och flyktingar, och i rollerna tycks det finnas syndikalister, socialdemokrater och andra antifascister. 

I förbifarten får man förklaringen till Olle Janssons mystiska pistol. Kanske.

Svenskt – och norskt – motstånd

För ett par år var jag en av redaktörerna för Arbetarens hundraårsbok. Jag läste också Svenska anarkister och syndikalister i spanska inbördeskriget av Per Lindblom. I den har Olov ”Olle” Jansson (1913–1983) och hans tid i Durrutikolonnen ett eget kapitel.

Svenskarnas grupp i Durrutikolonnens Internationella kompani, i Pina de Ebro, Spanien, 1937. Olle Jansson inringad. Bredvid honom (till vänster i bild) den kände anarkisten Nisse Lätt. Foto: Socialistiska partiets fotoarkiv, privat ägo

I Arbetarenboken jobbade jag bland annat med Stellan Elebros bidrag Hur Arbetaren räddade svensk antinazism. Texten beskriver hur frihetliga socialister gick samman med radikala socialdemokrater vid andra världskrigets början, och utestängde Sovjettrogna kommunister. Tidningen Arbetaren och Federativs, på den tiden både förlag och tryckeri, blev oumbärliga för antinazismen genom att låna ut lokaler och pengar och inte minst: trycka sådant som andra inte vågade. Mitt i Klaras journalist- och bohemkvarter.

Både Elebro och Lindblom berör också hur syndikalisterna Olle Jansson och Einar Stråhle grundade den mytomspunna, men märkligt outforskade, Svensk-Norsk Pressbyrå i augusti 1942.

Olle Jansson fick ett startbidrag på tusen kronor från norska legationens Pressekontor för att starta Svensk-Norsk Pressbyrå. Byrån gav bland annat ut en bulletin med nyheter från det ockuperade Norge. Men bakom fasaden pågick helt annan verksamhet: Jansson och Stråhle hade värvats till den hemliga brittiska sabotage- och underrättelseorganisationen SOE (Special Operations Executive).

Olle Jansson och Einar Stråhle på Syndikalistiska ungdomsförbundets kongressfest i Klara Folkets hus den 7 april 1939. Jansson i talarstolen med böjt huvud, bakom honom, med fanan, står Stråhle. Foto: Arbetarens arkiv

Dess Stockholmskontor förestods vid denna tid av Peter Tennant (1910–1996), som formellt var pressattaché vid den brittiska legationen. (Det var för övrigt Tennant som sedermera lite väl oförsiktigt överlämnade den där väskan med radiosändaren till en socialdemokrat som råkade vara skuggad.) 

I Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv finns en serie arrangerade foton som verkar visa olika metoder för spionage och smuggling av till exempel mikrofilm. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

Tillsammans med kamrater runt om Sverige byggde Jansson och Stråhle upp ett nätverk som stöttade den norska motståndsrörelsen och smugglade antinazistisk propaganda. Det var just sådan propaganda som säkerhetspolisen hittade när de slog till mot Svensk-Norsk Pressbyrås kontor på Vasagatan 38 i april 1943. Sammanlagt greps 18 personer i sju svenska städer i razzian.

Tanken med nätverket var också att det skulle omvandlas till en svensk motståndsrörelse om Tyskland anföll Sverige. Jansson och flera andra hade försetts med radiosändare för att då kunna hålla kontakt med engelsmännen. 

En nyckelnovell?

När jag, kort efter att ha läst om detta, som ren förströelse läste Neutral mark i den sentida samlingen De döda fiskarna (i stort sett det enda av Trenter jag inte hade läst tidigare) hajade jag till. Först en gång. Sedan två, tre. Sammanträffandena kunde inte vara en slump.

Själva novellen Neutral mark tillhör inte det bästa Stieg Trenter skrivit. Inramningen är en ganska fånig kärlekshistoria, de osannolika förvecklingarna är många och slutet märkligt utdraget. 

Man får komma ihåg att det dels är ett tidigt verk, dels en följetong. Historien är för all del också rätt spännande och miljöerna intressanta: En ung kvinna, Karin, dras plötsligt in i ett mysterium när hon besöker Stadsbiblioteket. Hon drar i sin tur med sig en ung man, den flirtige Nils. Snart jagas de två huvudpersonerna av vad som verkar vara mordiska agenter tillhörande ett mystiskt nätverk; delar i ett väloljat, ondsint maskineri.

En av de viktigaste karaktärerna i detta nätverk heter Jansson. Efter några sidor insåg jag att hans kumpan hette Brandt – ett namn jag också precis hade stött på i samband med Svensk-Norsk Pressbyrå. 

När novellens Jansson sedan i förbigående säger att han ”lärt sig skjuta prick” som frivillig i spanska inbördeskriget var känslan av små pusselbitar som föll på plats oundviklig. Och i slutet får Jansson, från en skjuten fiende, av en slump tag i en pistol som han stoppar i fickan. Vilket Trenter torde ha skrivit ganska precis samtidigt som verklighetens Jansson åkte dit för olaga innehav av en pistol med okänt ursprung.

Men var fick Trenter förlagorna ifrån? Jo, det är inte enbart själva innehållet i novellen som övertygat mig om att karaktärerna har verklighetsgrund. Det visade sig att jag hela tiden haft en direkt koppling mellan Stieg Trenter och den svenska antinazismen framför ögonen.

Trenters första parhäst: antifascisten Holmström

Jag återvände till En bok om Stieg Trenter (Jury, 1982) för att leda ledtrådar. Däri har Arne Holmström (1912–2004), som var högst delaktig i skapandet av deckarfenomenet Trenter, skrivit kapitlet ”Så här började det”. I texten nämns inget politiskt. Men snart insåg jag att Arne Holmström var son till den kände anarkisten och förläggaren Nils Axel Holmström (1881–1947). Själv var Arne Holmström antifascist och socialdemokrat.

Teckning av förläggaren Axel Holmström med en Brand under armen. Foto: Arbetarens arkiv, okänd tecknare

Och så här började det: Under 1930-talet blev Arne Holmström vän med den man som kom att bli känd som Stieg Trenter (från början hette han Johansson). De jobbade båda för den nystartade fotojournalistiska tidningen LIV. Tidningen var inte så lite inspirerad av amerikanska LIFE, vars storhetstid just hade börjat.

Men svenska LIV blev inte långlivad. Den lades hastigt ner kort efter krigsutbrottet.

Arne Holmström kom att delta som ett slags inbäddad journalist i både Norge och Finland, och skrev framgångsrika reportageböcker om detta (Från finska fronten och Från norska fronten, båda 1940). 

De två vännerna behövde dock ständigt nya uppdrag under krigsåren. Holmström beskriver att de spånade frilansidéer ihop, och kom fram till att gemensamma skönlitterära projekt borde vara en bra inkomstkälla. 

Trenter hade tidigare fått en deckarnovell publicerad i LIV. Och nu sålde han in en spänningsföljetong till Allers – Neutral mark.

Stoffet till Neutral mark kom med största sannolikhet från Arne Holmström. Visserligen kan Trenter ha hört spännande rykten om motstånd och smugglare från andra i Klarakvarteren. Men Arne Holmström lär ha haft många bekanta i de antinazistiska nätverken. Det är inte alltför långsökt att tro att han kände Jansson personligen. Holmström höll föreläsningar på syndikalisternas Klara Folkets hus i början av 1940-talet: dels om sin tid i Norge, dels om den mystiske B. Traven – som var en av Olle Janssons favoritförfattare. De kan förstås även ha lärt känna varandra i vinterkrigets Finland.

Arne Holmström – en del av deckarkarriären

Det måste ha skett parallellt: tillkomsten av Neutral mark, razziorna mot Janssons nätverk, och skrivandet av nästa Trenter-följetong, Ingen kan hejda döden

Sista delen av Neutral mark publicerades i Allers nummer 29 år 1943. Ingen kan hejda döden startade i numret efter. Som en del i det gemensamma projektet var det Arne Holmström som skrev de två första kapitlen av Ingen kan hejda döden.

Denna gavs snart ut i sin helhet och blev Stieg Trenters debutbok. Även i den märks det pågående kriget, och i hans nästa bok Som man ropar … (1944) hamnar en journalist i kläm mellan den norska motståndsrörelsen och tyska Gestapo. Samma år övergav dock Trenter agenttemat och började skriva det han blev verkligt känd för: klassiska deckargåtor med den återkommande hjälten fotografen Harry Friberg. 

Deckarkarriären hade rivstartat. Det var inget som någon hade kunnat föreställa sig drygt ett år tidigare, när två frilansar spånade idéer. Men även om Holmström hoppade av själva det gemensamma skrivandet innan det ens riktigt börjat, så fortsatte han och Trenter att umgås kring skapandet av historier. Arne Holmström berättar i En bok om Stieg Trenter hur de under hela 1940-talet samtalade om intriguppslag och besökte Stockholmsmiljöer som deckarförfattaren ville skildra. 

Maskerad för ”främmande makt”

Men åter till novellen Neutral mark. Hur var det med Brandt och de andra? Jo, den tyske socialdemokraten och flyktingen Willy Brandt (1913–1992) var en av medarbetarna på Svensk-Norsk Pressbyrå. Mer känd är han dock för att han senare blev Västtysklands förbundskansler.

En typisk spion? Ur Svensk-Norsk Pressbyrås serie av arrangerade foton. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

En tredje person i novellens nätverk kallas Christina Andersson. Här finns kanske inga poänger att göra. Men flera personer som var kopplade till det verkliga nätverket hade det efternamnet, till exempel Conny Andersson. Han var också antifascist och socialdemokrat, och hade enligt egen utsago en anställning på Svensk-Norsk Pressbyrå – en anställning som finansierades av norska legationen och i själva verket var en täckmantel för organisering av kurirlinjer mellan Norge och Sverige.

De resterande namnen i novellen pekar framför allt på nationaliteter, nödtorftigt maskerade. Under andra världskriget fick svenska tidningar inte ”störa fredliga förhållanden till främmande makter”. Det betydde att icke-neutrala texter om Nazityskland eller de allierade kunde leda till att tidningar togs i beslag eller åtalades. 

Just våren 1943 avtog de svenska myndigheternas repression mot pressen, i takt med att kriget började vända – men Allers ville nog inte chansa. I hela Neutral mark skrivs faktiskt inga landsnamn ut. Men det är lätt att lista ut vilka som är hjältarna. Mycket av historien kretsar kring en Harding som pratar ”utländska” (han är alltså engelsman). Han har flytt från ett land med landgräns till Sverige, och en Olesen är boss för det hela (det syftar så klart på Norge). 

Inte någon gåta egentligen

För ja – hjältar är de. (Hoppa över denna parentes om du vill läsa Neutral mark med spänningen i behåll: novellen går ut på att den otäcka organisationen som verkar jaga oskyldiga och mörda folk inte alls gör det. De är de goda, och sysslar i själva verket med flyktinghjälp.)

I detta ljus blir Neutral mark, som i dag kan framstå som en ganska oskyldig spänningsnovell, lite mer. De goda är antinazisterna. Något som kan verka självklart nu, men inte var lika självklart i en tid där det fortfarande kunde vara straffbart att skriva om det pågående kriget. Även titeln är dubbeltydig. Sverige var neutral mark, och ändå inte. 

Hur gick det för verklighetens Jansson? Jo, han förnekade allt. Pistolen påstod han sig ha köpt av en okänd. Just vid denna tid pågick, som Stellan Elebro skriver i sin artikel, ”en imponerade spaning från säkerhetspolisen, och en katt-och-råtta-lek över hela landet”, för att ”sätta dit Jansson eller Stråhle för något”. Men det enda som någon av dem befanns skyldig till var detta olaga innehav av en 9 mm armépistol. Jansson dömdes till böter. 

Och tiden hann som sagt ikapp de svenska myndigheterna. I Per Lindbloms bok beskrivs hur det stod allt mer klart att de allierade skulle vinna kriget, och att de gripna i razzian, med sina kopplingar till Storbritannien, därför släpptes snart. Olle Jansson fick efter kriget jobb på BBC:s svenska sektion i London (antagligen som tack) och var sedan verksam som journalist i Sverige.

Var den där pistolen verkligen kom ifrån vet vi förstås fortfarande inte. Kanske ville Stieg Trenter skapa en logisk (nåja) historia som knöt ihop och förklarade brottstycken han hade fått ta del av. Eller så visste han mycket mer om till exempel Svensk-Norsk Pressbyrå än vad som framgår i novellen. Kanhända var han noga med att inte avslöja något som inte redan var känt av säkerhetspolisen. 

Men antagligen var Stieg Trenters främsta drivkraft att han tyckte att det var spännande, det han hört talas om via sin kamrat Arne. Det är inte så mystiskt. Trenter hade ju för det mesta faktiska personer som förlagor till sina karaktärer: Harry Friberg byggde på vännen och fotografen K. W. Gullers och kriminalintendenten Vesper Johnson på Runar Karlströmer, chefredaktör på Allers. De två fick vara med om många osannolika äventyr i Trenters romaner. Men just i fallet Neutral mark var verkligheten mer spännande än skönlitteraturen. 

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Gabriel Kuhn kommenterar KPÖ:s kongress
Gabriel Kuhn är skribent och SAC:s generalsekreterare. Foto: KPÖ, Annie Hellquist. Montage: Arbetaren

KPÖ – en växande vänster i Österrike

Hur blev ett österrikiskt kommunistparti, som inte var stort ens när det grundades 1918, plötsligt ett av Europas mest framgångsrika? Det finns förstås stora skillnader mot en frihetlig fackförening som SAC Syndikalisterna – men det är relevant att reflektera över KPÖ:s snabba förändring, skriver SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.

Fackföreningen SAC Syndikalisterna kommer snart hålla sin 34:e kongress. I november ska 70 representanter från 15 LS (lokala samorganisationer) mötas för att bestämma organisationens framtida riktning. SAC har bara kongress vart tredje eller fjärde år, vilket ger enskilda kongresser särskild betydelse.

Av olika anledningar kommer jag själv inte ställa upp till omval som generalsekreterare på denna kongress. Jag ska tillbaka till mitt vanliga jobb som frilansskribent och översättare. Jag har varit på journalistuppdrag även under de senaste två och ett halvt åren, när jag varit ledig från mitt SAC-uppdrag. Senast reste jag till Österrike för ett par veckor sedan för att, för en tysk tidnings räkning, bevaka det österrikiska kommunistpartiet KPÖ:s 39:e kongress.

KPÖ grundades 1918 och partiet var inte särskilt framgångsrikt i början. På 1920- och 1930-talen var den österrikiska socialdemokratin under dess ”austromarxistiska” ledning en stark politisk kraft, det fanns inte mycket plats på vänstersidan bredvid den. Under andra världskriget skaffade sig KPÖ ett stort moraliskt kapital när de, trots att de var förbjudna, var ledande i motståndet mot nazisterna.

Efter kriget hade de representanter i det nationella samt i flera regionala parlament – innan partiet från och med 1950-talet blev närmast betydelselöst.

Oanad framgång

Men sedan några år tillbaka är KPÖ, tillsammans med Belgiens arbetarparti (PTB-PVDA), Europas mest framgångsrika parti vänster om socialdemokratin. Graz, Österrikes andras största stad, har numera en kommunistisk borgarmästare. I turistmagneten Salzburg finns det en kommunistisk vice-borgmästare, och i min hemstad Innsbruck har partiet tre ledamöter i kommunfullmäktige sedan kommunalvalet 2024 – valet innan, 2018, ställde KPÖ inte ens upp.

Eftersom rollen som SAC:s generalsekreterare alltid följer med mig, även när jag inte är på officiellt uppdrag, var det omöjligt att närvara vid KPÖ:s kongress utan att tänka på SAC:s egen kongress. Även KPÖ har kongress bara vart tredje eller fjärde år, och den här gången var mer än hälften av alla 284 ombud inte ens medlemmar när partiet höll kongress 2021. En fråga blir oundviklig: Hur är det möjligt att en organisation som var dödförklarad runt millennieskiftet plötsligt kan växa sig så stark på bara några år?

Det är så klart svårt att jämföra KPÖ med SAC. Österrike är inte Sverige, och KPÖ är ett politiskt parti, medan SAC är en federation av lokala fackföreningar. Ändå går det att dra paralleller.

Fokus på lokala frågor

KPÖ:s framgångar började med att lokalavdelningen i Graz fokuserade på väldigt konkreta frågor, framför allt bostadspolitiken. Hyrorna i Österrike är höga, och familjer med låg inkomst kämpar hårt för att klara av räkningarna. KPÖ gjorde det till sin hjärtefråga. Folk kunde komma till deras kontor och få rådgivning, även materiellt stöd om det fanns ett akut behov.

Samtidigt gav KPÖ:s folkvalda representanter den största delen av sin inkomst till sociala projekt. De behöll enbart en lön som motsvarade den genomsnittliga inkomsten av en österrikisk yrkesarbetare. I dag är det standard inom partiet landet över. Det är likt hur SAC:s löner beräknas. 

Medan det lokala engagemanget prioriterades inom KPÖ, uttalade sig partiet sällan om stora geopolitiska frågor. Detta gav resultat även i andra delar av landet.

Men framgångarna i Graz hade aldrig kunnat sprida sig om det inte varit för en förnyelse av partiet. År 2018 blev vänsterfalangen av miljöpartiets ungdomsförbund oberoende, ändrade sitt namn till ”Ung vänster” och började samarbeta med KPÖ. Den största delen av de 144 nya partimedlemmar som deltog i årets kongress har sin bakgrund i Ung vänster, och det gäller även några av partiets mest kapabla organisatörer. Med dem kom en ny energi, nya idéer och utkast till ett nytt partiprogram, uppdaterade stadgar och en organisationsstruktur anpassad till dagens verklighet.

Federalistisk struktur

Det må överraska att KPÖ, likt SAC, är en federalistisk organisation, med tanke på att många förväntar sig ett centralistiskt styre bland kommunister. Men den regionala KPÖ-avdelningen från Steiermark (med Graz som huvudstad) hade inte ens skickat ombud till de nationella kongresserna på över tjugo år. Det var förnyelsen som gjorde att de var tillbaka den här gången.

En federalistisk struktur ofta leder till samma frågor, till exempel om resursfördelning. Hur mycket solidaritet med mindre avdelningar är rimlig för dem som har mest medlemmar och pengar? I KPÖ:s fall hade Wien hela 87 ombud på kongressen fast de inte har en enda ledamot i kommunfullmäktige. Tyrolen hade precis fyra, trots dundersuccén i huvudstaden Innsbruck. Här gäller det att hitta en bra balans mellan de lokala och regionala avdelningars autonomi och känslan av att agera tillsammans, i en enad organisation. Det låter välbekant för alla som är del av de kluriga diskussionerna inom SAC om relationen mellan centralorganisationen och LS.

På KPÖ:s kongress diskuterades det många sakfrågor; formalia och pengarna spelade mindre roll. Jag gillade det, men folk förklarade för mig att det också betyder att transparensen kan brista när det gäller både beslutsförfaranden och resursfördelningen. Återigen gäller det att hitta rätt balans.

Facket också på dagordningen

Fackföreningsrörelsen var också ett diskussionsämne. Som de flesta europeiska länder har Österrike ingen betydelsefull syndikalistisk organisation. Fackliga aktivister med syndikalistiska sympatier organiserar sig i lokala fackklubbar inom ÖGB (Österrikes LO). De har sitt eget nätverk, den fackliga vänsteralliansen GLB (Gewerkschaftlicher Linksblock).

Ombuden på KPÖ:s kongress betonade betydelsen av den fackliga aktivismen. Försök att bilda egna fackföreningar sågs som en alldeles för stor utmaning under de omständigheter som råder i landet. 

Även i Österrike undermineras den traditionellt starka fackliga strukturen. Fackliga aktivister har fullt upp med att försvara de rättigheter som arbetarrörelsen har vunnit under de senaste 150 åren. Det långsiktiga målet är en radikalisering av de stora fackens medlemsbas.

Det fanns också en mediedebatt som var relevant för SAC med tanke på hur mycket plats diskussionerna om Arbetaren, medlemstidningen Syndikalisten och sociala medier brukar uppta på kongressen. Argumenten för en starkare satsning på sociala medier var de vanliga: de konsumeras mest, framför allt av unga, och de var snabbare och billigare.

Men det artikulerades ett tungt motargument: fördelningen av flygblad och tidningar kan kontrolleras helt av organisationen själva, medan algoritmerna styr över sociala medier. En tankeställare.

Nu är jag tillbaka i Sverige, helt upptagen med de sista förberedelserna inför SAC:s kongress. Det var kul att bevittna en kongress med vissa likheter bara några veckor innan. Att SAC:s kongress kommer ha fler pauser och att det inte kommer konsumeras alkohol anser jag fördelaktigt.

Publicerad Uppdaterad