Sociologen Roland Paulsens bok ”Arbetssamhället – Hur arbetet överlevde teknologin” utkom första gången år 2010 och gavs i år ut på nytt, i en reviderad och utökad upplaga. Arbetaren återpublicerar i sommar de inledande delarna av boken i en radarserie. Här är fjärde avsnittet i serien.

Vilket arbete som helst är bättre
än inget arbete.

– Bill Clinton (tal, 1998)

Det här är vår stund. Det här är vårt
tillfälle att åter sätta människor i arbete
och öppna möjlighetens dörrar för våra barn.

– Barack Obama (tal, 2008)

Jag kommer att bli den största
jobbskaparen som Gud någonsin skapat.

– Donald Trump (tal, 2017)

För den som har varit arbetslös kan det framstå som plumpt att ifrågasätta att arbete skulle vara en rättighet. Alla inser fördelarna med att ha ett jobb jämfört med att inte ha ett. Arbetsinstitutionens historia kan dock få dagens förgivettagna rättighetsdiskurs (idén om att arbetet är en rättighet) att framstå i ett annorlunda ljus – liksom nästa kapitels genomgång av mänsklighetens frammarsch på produktionens område. Svårigheten ligger oftast i att föreställa sig ett samhälle som inte kretsar kring arbetsplikten. ”Alla samhällen har haft arbetet i centrum”, skriver Alain de Botton i sin filosofiska betraktelse av arbetet, ”vårt är dock det första att föreslå att arbetet kan vara något annat än ett straff eller en botgöring. Vårt är det första som förutsätter att vi bör försöka arbeta även i frånvaron av finansiella imperativ.”¹ Politiken har misslyckats med att överskrida denna arbetssyn. I våra tidevarv fungerar även de mest radikala folkrörelserna och tankeströmningarna som aktiva främjare av arbetssamhället. Hur kunde Platons och Aristoteles arbetsavsky vändas till en arbetsglorifiering med närmast total uppslutning? Jag har diskuterat hur protestantism och industri etablerade arbetet som plikt i det kollektiva medvetandet. Det som nu ska avhandlas är rättighetsdiskursens uppkomst.

Arbetarrörelsens kompromiss

För att hitta rötterna till den, ur ett historiskt perspektiv, besynnerliga idén om ”rätten till arbete”, får vi gå tillbaka till 1800-talets franska arbetarrörelse. Februarirevolutionen i Paris 1848 var i huvudsak en revolt mot den monarki som den bourbonska restaurationen återupprättade efter den franska revolutionen 1789. Utöver en allmän indignation över det inkompetenta styre som utplånat revolutionens republikanska drömmar, drabbades Frankrike under 1840-talet av en ekonomisk kris som drog med sig en våg av uppsägningar och bland annat gjorde två tredjedelar av alla byggnadsarbetare arbetslösa. Undernäring tärde på den arbetande befolkningen och regeringen tvingades importera dyrt vete från Ryssland för att undvika svältkatastrof.² Ur dessa förhållanden alstrades för första gången en folklig tillströmning kring kravet på ”rätt till arbete” – samma krav som nu återfinns under artikel 23 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Först antog kravet formen av en socialistisk paroll, men med utropandet av den andra republiken förvandlades orden till något av en ledfyr för det goda samhället. I parlamentsdebatterna under 1848 sa exempelvis den liberale Alexandre Ledru-Rollin: ”Man har sagt att rätten till arbete, det är socialism. Jag svarar: Nej, rätten till arbete är ett förverkligande av Republiken.”³

Även om diskussionen om ”vad Marx egentligen menade” inte alltid genererar någon djupare insikt ska vi här titta närmare på Marx tvetydighet beträffande denna fråga.

Antagligen finns det en skara läsare som nu undrar hur Marx förhöll sig till denna rättighetsdiskurs. Även om diskussionen om ”vad Marx egentligen menade” inte alltid genererar någon djupare insikt ska vi här titta närmare på Marx tvetydighet beträffande denna fråga; en tvetydighet som främst är av intresse för att kunna förstå hur socialismen av i dag slits mellan arbetsromantik och arbetskritik.

I Klasstriderna i Frankrike 1848–1850 beskriver Marx ”rätten till arbete” som ”den första tafatta formel, i vilken proletariatets revolutionära krav sammanfattades […] Rätten till arbete är i borgerlig mening en orimlighet, en ynklig, from önskan; men bakom rätten till arbete står makten över kapitalet, bakom makten över kapitalet står tillägnelsen av produktionsmedlen, deras underkastelse under den förenade arbetarklassen, alltså avskaffandet av lönearbetet, av kapitalet och dess växelförhållanden.”⁴ Exakt hur man kan frångå att tolka rättighetsdiskursen ”i borgerlig mening” och på vilket sätt den exempelvis innebär ”avskaffandet av lönearbete”, förklarar inte Marx närmare. På andra ställen är han mer entydigt arbetskritisk.⁵

Dubbelheten har inte desto mindre levt kvar och under perioder varit ett trätoämne och även en skiljelinje mellan frihetliga och auktoritära socialister. Med februarirevolutionen framträder för första gången en klyvning mellan arbetsförhärligande och arbetskritiska socialister. Det är emellertid inte i Marx som man finner en representant för arbetskritiken utan hos den frihetliga falang inom socialismen som dominerade den parisiska intelligentian innan Marx äntrade scenen.

Med februarirevolutionen i Paris 1848 framträder för första gången en klyvning mellan arbetsförhärligande och arbetskritiska socialister. Målning av Henri Félix Emmanuel Philippoteaux. **Foto: Wikimedia Commons**

Marx, och många marxister efter honom, tog formellt ännu mer avstånd från anarkismen än från den klassiska liberalismen. Marx lyckades dölja det anarkistiska ursprunget hos många idéer som i historiska läroböcker numera tillskrivs honom själv. Hans alienationslära, som jag ska återkomma till, är ett exempel på detta då den i mångt och mycket föregås av anarkisten Pierre-Joseph Proudhons kritik av arbetets kvalitativa degradering.

Proudhon bejakar, som så många andra 1800-talstänkare, renässansens människoideal, där skaparförmågan lyfts fram som det essentiellt mänskliga, det som skiljer oss från djuren, men, liksom Marx senare skulle göra riktar Proudhon uppmärksamheten mot hur denna kreativitet på grund av ägandeförhållandena och den industriella fragmenteringen av arbetsprocessen omöjligen kan få utlopp i det moderna lönearbetet.⁶ Vore arbetet fritt organiserat, skriver Proudhon, så skulle det ”även som nöje komma att föredras framför spel och dans, fäktning, gymnastik, underhållning och alla andra distraktioner som människan i sin fattigdom uppfunnit för att uthärda den mentala och fysiska trötthet som orsakats av att vara slav under arbetet”.⁷ Proudhons kritik är med andra ord inte riktad mot arbetstvånget i sig, utan mot de rådande arbetsvillkoren.

Som vi ska se lever kritiken av arbetsvillkoren kvar som ett överordnat tema inom marxistiska arbetsstudier. Med den socialdemokratiska välfärdsstatens etablering utvecklas denna kritik till en stats- och privatfinansierad forskningsindustri (som författaren till denna bok i skrivande stund hämtar sitt levebröd från). Många tappningar av kritiken av arbetets villkor upprätthåller, trots den oppositionella jargongen, arbetsideologin då de slår vakt om idén om det goda arbetet och på så sätt bidrar till att bevara arbetet som nav i liv och samhälle. Anarkismens tänkare visade dock på ett tidigt stadium att deras kritik sträcker sig längre än så.

Det jag här kallat ”arbetskritik” innebär en kritik av arbetet som sådant – av dess dominanta funktion i samhället – och växer sig till en uttalad tankeströmning först efter det att arbetsideologin nått det extrema stadium där arbetet betraktas som en rättighet. Peter Kropotkin, anarkokommunismens förgrundsgestalt, var en av rättighetsdiskursens fränaste kritiker: ”Nog med vaga ord som ’rätten till arbetet’ med vilka folket vilseleddes 1848 och som fortfarande upprepas i hopp om att vilseleda dem”, skriver han exempelvis i Kampen om brödet från 1892.⁸ Kropotkin var, som det kommer att framgå i nästa kapitel, en av de första att framhålla industrialiseringens enorma produktivitetsvinster som skäl för att frångå arbetssamhället. Mot ”rätten till arbete” anförde han ”rätten till välstånd”:

’Rätten till välstånd’ innebär möjligheten att leva som en människa och föda barn till inträde i ett bättre samhälle än vårt, medan ’rätten till arbete’ enbart innebär rätten att alltid vara en löneslav, en träl, underordnad och exploaterad av framtidens medelklass. Rätten till välstånd innebär Social Revolution, rätten till arbete innebär inget annat än Kommersialismens Grottekvarn. Det är hög tid för arbetaren att kräva sin rätt till det gemensamma arvet och att ta det i besittning.⁹

Som en av de första marxisterna att kritisera folkets ”falska medvetande”, skärper Lafargue ytterligare tonen i sitt fördömande av rättighetsdiskursen.

Bland auktoritära marxister får man gå till Lafargue, som under samma tid som Kropotkin levererade den arbetskritiska klassikern Rätten till lättja: Vederläggning av ”rätten till arbete” från sin fängelsecell. Som en av de första marxisterna att kritisera folkets ”falska medvetande”, skärper Lafargue ytterligare tonen i sitt fördömande av rättighetsdiskursen:

Och tänka sig att sönerna till Skräckväldets hjältar till den grad har låtit sig degraderas av arbetets religion, att de alltsedan 1848 uppfattat den lag som begränsade arbetstiden till 12 timmar som en revolutionär seger; som revolutionär princip har de låtit proklamera Rätten till arbete. Skam över det franska proletariatet! Endast slavar kan sjunka så lågt. Tjugo års kapitalistisk civilisation skulle inte vara nog för att få grekerna från den heroiska tiden att tänka ut något så förnedrande.¹⁰

Arbetarrörelsens initiala kompromiss kan således sägas bestå i acceptansen av arbetssamhällets grundfundament; i stället för att kräva sin del av kakan i direkt form accepterar man arbetet som allenarådande fördelningsinstrument, vilket leder till kravet på rätt till arbete. Efter Kropotkin och Lafargue har rättighetsdiskursen fortsatt att konkurrera med en ömsom högljudd, ömsom lågmäld arbetskritik inom den socialistiska tanketraditionen. Så här långt i historien har rättighetsdiskursen vunnit flest anhängare.

Det endimensionella tänkandet

Trots att rättighetsdiskursen i huvudsak förkastas bland arbetskritiker har inte alla varit lika avvisande som de ovan citerade herrarna. Den svenske nationalekonomen Gunnar Adler-Karlsson skriver i sin kritik av den fulla sysselsättningens politik att man fram till krisen på 1930-talet kan förstå varför rätten till arbete hade en så central roll i den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Enligt honom har det fram till 1900-talets mitt funnits grund för nationalekonomins ständiga antagande att ”resurserna är begränsade” och ett bevis för det är att arbetslösheten tidigare resulterat i en materiell brist för de fattigaste som, till skillnad från i dag, inte enbart varit en konsekvens av ojämn fördelning. Detta historiska arv har, menar Adler-Karlsson, bidragit till att arbetet levt kvar som ett mål i sig emedan det tidigare betraktades som ett medel för att uppnå välstånd:

[D]enna utveckling bör hållas i minnet, eftersom det möjligen är denna sammanblandning av mål och medel som dels har medfört en situation som i dag kan kritiseras, dels måhända hindrar oss nu, när vi rimligen har fastslagit den materiella grundtryggheten, från att gå vidare mot än större grader av valfrihet för de stora grupperna av vårt folk. Min utgångspunkt för följande resonemang är alltså att den fulla sysselsättningens politik djupast sett är en reaktion på 30-talets materiella nöd, ett medel att garantera alla medborgare det mål som en materiell grundtrygghet utgjorde.¹¹

Frågan om när vi trädde in i det överflödssamhälle där den materiella grundtryggheten inte längre borde vara något problem kommer att utredas i nästa kapitel. Det viktiga med föregående citat är den nämnda sammanblandningen av mål och medel. Medan arbetslöshet tidigare varit ett problem på grund av produktionsminskningar så blir arbetslösheten i den moderna industrinationen främst ett problem eftersom individen mister den enda legitima källan till inkomst. När inget alternativ till det arrangemanget kan skönjas övergår den fulla sysselsättningen från att vara ett medel för välstånd till att bli ett mål i sig. Denna sammanblandning av mål och medel har av sociologer uttryckts på flera olika sätt. Weber beskriver det som att den moderna människan låst in sig i en rationell ”järnbur”. I takt med att hon utvecklat teknik och administration för att garantera sin överlevnad så har syftet med denna överlevnad blivit oklart.¹² Ingenstans är järnburen lika robust som på produktionens område; vi kan producera varor och tjänster så att jordens resurser inte räcker till, men vi får allt svårare att förstå vad det var för mening eller dygd som Platon och Aristoteles så högt värderade. Ju längre arbetssamhället upprätthålls, desto svårare tycks det bli att föreställa sig alternativ.

Herbert Marcuse har beskrivit den här ideologiska utvecklingen som det endimensionella tänkandets triumf. Det endimensionella tänkandet rör sig helt inom den etablerade ordningens ramar. Vilket ibland är bra. Inom naturvetenskapen är det endimensionella tänkandet oundvikligt eftersom naturlagarna per definition är oföränderliga, men när vi utifrån samma ansats närmar oss samhälleliga frågor får det till följd att skillnaden mellan det som är och det som skulle kunna vara – den andra dimensionen – utesluts från analysen.¹³ Man kan jämföra med socialpsykologins distinktion mellan absolut deprivation och relativ deprivation. Den absoluta deprivationen upplever vi när ett behov av något slag inte tillfredsställs; den relativa deprivationen upplever vi när vi inser skillnaden mellan det vi har och det vi skulle kunna ha. Den endimensionella människan värjer sig mot den insikten.¹⁴

Den absoluta deprivationen upplever vi när ett behov av något slag inte tillfredsställs; den relativa deprivationen upplever vi när vi inser skillnaden mellan det vi har och det vi skulle kunna ha.

Byggnadsarbetarna som 1848 drabbades av arbetslöshet hade kunnat rikta vreden mot det system som gör lönearbetet så avgörande för en människas välbefinnande – de kunde, som Kropotkin skrev, ha krävt välstånd i stället för arbete. Realiseringen av ett sådant krav hade emellertid inneburit systemets omdaning och därför framstod rätten till arbete som mer ”realistisk”. Den absoluta deprivationen uppmärksammades i stället för den relativa, som när internen kräver fler raster i fånggården i stället för sin frihet. Med tiden blir den endimensionella hegemonin så förhärskande att en socialdemokratisk partiledare som Göran Persson kan säga: ”Frihet är för många vanliga människor att ha ett jobb och att inte behöva vara orolig för arbetslöshet och sjukdom” och vinna politiska poäng på jordnära anspråkslöshet.¹⁵ Samhället lovar, som Gorz uttrycker det, ”att det kommer att anstränga sig till det yttersta för att hitta arbetet åt er, skapa arbete åt er, ett arbete som det självt skulle klara sig utmärkt väl utan, men som ni har ett absolut behov av”.¹⁶ Det är förståeligt att ”rätten till arbete” kan få fäste i ett samhälle som lider under materiell brist, men ju mer det totala överflödet växer, desto mer repressiv blir denna ”rätt”.

Med tiden blev den endimensionella hegemonin så förhärskande att en socialdemokratisk partiledare som Göran Persson kunde säga: ”Frihet är för många vanliga människor att ha ett jobb och att inte behöva vara orolig för arbetslöshet och sjukdom” och vinna politiska poäng på jordnära anspråkslöshet. **Foto: Bertil Ericson/TT**

I ”den svenska modellen” har dock rätten till arbete haft en för stat och kapital ovanligt jämkande effekt. Med Per Albin Hansson och Tage Erlander går Sverige in i mer än 40 år av socialdemokratiskt patriarkstyre under vilket ”samförståndspolitik” och ”saltsjöbadsanda” upphöjs till ledande maximer. Detta innebär att man tillsammans med högerpartier och näringsliv sluter upp bakom ett antal mål för den samhällsekonomiska utvecklingen: maximal ekonomisk tillväxt, fred mellan arbetsmarknadens parter, jämna konjunkturfluktuationer och, mer som ett ideal än ett reellt mål, den fulla sysselsättningens politik som en del av arbetslinjen, som jag snart ska återkomma till. Här drar socialdemokratin och fackföreningsrörelsen åt samma håll och med tiden löses de tidigare så täta skotten mellan arbetarrörelsens och kapitalets representanter upp så pass att nära en tredjedel av ministrarna i Göran Perssons socialdemokratiska regering kunde gå vidare till välbetalda näringslivsposter – ett fenomen som för bara 30 år sedan skulle ha varit omöjligt.¹⁷ Trots en tidig historia av brutala arbetsmarknadskonflikter blir samförståndet till vana, och när kapitalet släpper alla ambitioner om samförstånd är arbetarrörelsens representanter så förbytta att de väljer att leva kvar i fantasin om att samförståndet aldrig kan upphöra. Att ta till äldre tiders stridsåtgärder blir följaktligen en omöjlighet.

Sociologen Jürgen Habermas har på en högre abstraktionsnivå beskrivit denna politiska utveckling som utmärkande för den moderna, västerländska politiken. Politiken har, menar han, gått från att vara en positiv kraft i samhället till att bli negativ. Med positiv menar Habermas att politiken tidigare rörde sig inom Marcuses ”andra dimension”; den intresserade sig mer för att skapa nya samhällen med nya institutioner, normer och ekonomiska principer – dess funktion var med andra ord transcendent. Värderingar spelade en mycket större roll; i diskussionen om vilket samhälle vi vill ha aktualiserades ständigt etiska ställningstaganden om vad vi ansåg vara rätt och fel. I dag har den diskussionen i princip strukits från den realpolitiska agendan till förmån för pragmatik – rätt och fel har ersatts med vad fungerar? Och i synnerhet: vad fungerar inom ramen för det rådande samhället?¹⁸

Värderingar spelade en mycket större roll; i diskussionen om vilket samhälle vi vill ha aktualiserades ständigt etiska ställningstaganden om vad vi ansåg vara rätt och fel.

Politikens roll är dock inte enbart att få samhällsprocesser att fungera smidigare. Det Habermas vill fånga med att politiken fått en ”negativ funktion” är att den snarare än att upplösa kapitalismens grundbultar gjort till sin uppgift att rädda kapitalismen från sig själv. Marx nationalekonomiska grundidé om att den industriella kapitalismen producerar mer än vad den till slut kan konsumera och på så sätt blir offer för ständiga överproduktionskriser (se mer om ”kristeori”, i kapitel 3) är i dag inte särskilt kontroversiell. Få ställer sig av samma skäl bakom idén om en helt ohämmad kapitalism – staten måste ”reglera” kapitalismen så att kriserna inte blir alltför djupa. ”Höger” och ”vänster” har samhällsekonomiskt kommit att representera en skillnad i hur mycket man anser att staten bör reglera. Denna pragmatiska likriktning innebär på intet sätt att politiken skulle ha blivit värderingsfri eller ”rationell”. Värderingarna är mer implicita och otydligare än tidigare, men i varje samförståndspolitisk ”kompromiss” finns de. Dessa värderingar behöver sällan eller aldrig uttalas; de är i marxistisk mening ideologiska då de framstår som självklara, som eviga axiom. Det är denna ideologiska laddning som gör dem så svåråtkomliga.¹⁹

Arbetslinjer

Den svenska arbetslinjen är ett utmärkt ämne för ideologianalys och har också studerats av flera samhällsvetenskapliga forskare, antagligen eftersom den sedan socialdemokratins maktövertagande varit mer tongivande än någon annan samförståndspolitisk idé. Att som politiker ”värna arbetslinjen” har blivit något som man från både höger och vänster kungör med samma mekanik som när man säger sig vilja bekämpa främlingsfientlighet eller mäns våld mot kvinnor. När politiska uttalanden närmar sig floskelextremen tenderar begreppen att förlora sin mening.²⁰ Vad arbetslinjen innebär mer konkret är därför inte självklart: dess innebörd kan variera mellan en vag ambition att motverka de problem som förknippas med arbetslöshetsrelaterad fattigdom, eller, i grövre versioner, att tvinga ut cancersjuka människor i arbetslivet.²¹

Att som politiker ”värna arbetslinjen” har blivit något som man från både höger och vänster kungör med samma mekanik som när man säger sig vilja bekämpa främlingsfientlighet eller mäns våld mot kvinnor.

Bland akademiker, där den begreppsliga stringensen vanligtvis är större, brukar arbetslinjens innebörd formuleras som att ”de som kan arbeta och bidra till sin egen och andras försörjning också skall ha möjlighet att göra detta. Genom denna princip prioriteras aktiva åtgärder i form av arbete, praktik eller utbildning framför enbart utbetalningar av kontanta ersättningar.”²² Arbetslinjen innebär alltså ett avståndstagande från idén om villkorslös inkomst och ligger också till grund för mycken ”stimulanspolitik” (se kapitel 4), det vill säga statliga åtgärder för att ”skapa arbete”. Arbetslinjens moraliska fundament utgörs, som vi ska se, av flera arbetsideologiska antaganden. De mest återkommande är att arbetet skänker livet mening, att det gör oss friska, och att det bidrar till integration i samhället. Dessa antaganden kommer därför att ägnas särskild uppmärksamhet i det här kapitlet.

Både Owe Grape²³ och Jonas Olofsson²⁴ ser i arbetslinjen en välbekant dubbelhet. Å ena sidan syftar den till individens disciplinering utifrån uppfattningen att icke-arbete är farligt för moralen; å andra sidan kan arbetslinjen betraktas som en statlig välfärdspolitik vars syfte är att skänka individen mer av ekonomisk autonomi. Tack vare denna dubbelhet ”vävs rättigheter och tvång, bistånd och disciplinering ihop i ett och samma begrepp”, som det står att läsa i en av statens egna utredningar av begreppet.²⁵ Malin Junestav har bättre än någon annan lyckats identifiera hur denna motsägelsefulla arbetslinje kan delas in i tre ”arbetslinjer” som var och en dominerat under olika perioder av 1900-talet. Till att börja med representerar arbetslinjen ett kontroll- och disciplineringsperspektiv som enligt Junestav var rådande fram till det socialdemokratiska maktövertagandet på 1930-talet. Därefter formulerades arbetslinjen främst utifrån ett självhjälps- och uppfostringsperspektiv som betonade statens stödjande roll i individens förmodade strävan att bli arbetsam och självförsörjande. Under 1960- och 70-talen försöker man ytterligare få staten att framstå som ”hjälporgan” när arbetslinjen formuleras ur ett rättighetsperspektiv med större betoning på statens ansvar.²⁶ En särskilt intressant observation som Junestav gör är att kontroll- och disciplineringsperspektivet, vars historiska rötter vi vid det här laget fått tillfälle att bekanta oss med, får en mer framträdande roll under 1990-talskrisens mödosamma dagar. Inte som den helt dominerande arbetslinjen givetvis, utan hopflätad med de andra två och helt i linje med den världsomspännande övergången från welfare till workfare, det vill säga en allt större press på individen att genom allsköns övningar visa på god arbetsvilja för att tilldelas de allt mer behovsprövade bidragen. I Sverige har denna utveckling varit särskilt tydlig på Arbetsförmedlingen, som på bara ett par decennier gått från att erbjuda en tjänst (förmedling av arbete) till att fungera som ett kontrollorgan. Sammanblandningen av ”tjänst” och ”kontroll” har varit särskilt svår att hantera för de som arbetar som arbetsförmedlare och här finns en viktig förklaring till varför Arbetsförmedlingen enligt flera enkäter blivit Sveriges minst omtyckta myndighet.²⁷

Under 1960- och 70-talen försöker man ytterligare få staten att framstå som ”hjälporgan” när arbetslinjen formuleras ur ett rättighetsperspektiv med större betoning på statens ansvar. Olof Palme håller tal på denna bild från 1968, året innan han tillträder som Sveriges statsminister. **Foto: TT**

Sammanflätningen av disparata, för att inte säga motstridiga, diskurser gäller inte bara den svenska arbetslinjen utan även arbetsideologin generellt. 1900-talets arbetaridentitet är ett uppenbart exempel på denna inre konflikt. Som Allvin påpekar rymmer arbetaridentiteten ”en inre motsättning i form av en identitet som både förutsätter och tar avstånd från arbetet”.²⁸ Idealet har med andra ord varit att under fullständig lydnad utföra sitt dagsverke för att därefter gå på partimöten och planera övertagandet av produktionsmedlen (eller åtminstone detaljer som först måste hanteras innan övertagandet alls kan diskuteras och så vidare). Till en början var detta ideal genomsyrat av en känsla av framåtskridande, av knog och kneg med mål i sikte, men ju längre tiden gått, desto mer institutionaliserad och cementerad har motsättningen blivit. I Sverige skedde denna övergång förhållandevis snabbt. Från att ha skakats av vilda strejker på liv och död (som kulminerade med skotten i Ådalen, 1931) injicerades landets produktionskrafter med en bedövningsspruta som sedermera blivit känd som ”den historiska kompromissen” mellan arbetarrörelse och kapital i Saltsjöbaden, 1938. Den läskunniga, nyktra, bildade, fackligt och partiengagerade arbetaren blir nu idealet som skiljer ”starka” från ”svaga”; ett ideal som innebär att alla sfärer av livet blir till ”arbete” i meningen möda och disciplin.²⁹

En förvirrande aspekt är hur renässansens skaparideal kommit att ingå i arbetslinjens ideologiska stomme. I filosofiska traktat börjar ”skapande” tidigt likställas med ”arbete”.³¹ Det Arendt kallar poiesis, skapandet av något nytt, en materialisering av människans inre, som Marx beskriver det (se kapitel 7), blandas ständigt samman med Arendts techne-begrepp, det repetitiva slitet vid livskvarnen som krävs för vår överlevnad. Såväl Arendt som Marx hävdar (liksom Proudhon som jag tidigare nämnt) att arbetet under industrialismen mer och mer kommer att likna techne medan poiesis går från att vara ett normalt inslag i hantverket till ett fåtalets privilegium. I den mån denna teknologiska utveckling erkänns av 1900-talets arbetarrörelse reduceras problemet till en administrationsfråga som kan lösas med arbetsmiljölagstiftning. Arbete ska vara skapande. När sedan arbetslinjen under 1900-talet höjs till skyarna så talar man om arbetet som om poiesis fortfarande hör dit, trots att arbetsdelningen samtidigt dehumaniserar det produktiva arbetet så till den grad att det, som Raoul Vaneigem uttrycker det i en av situationismens klassiska texter, blir ”lönlöst att ens förvänta sig en karikatyr av kreativitet vid det löpande bandet”.³² Arbetets kreativa aspekt försvann, menar Vaneigem, med arbetsideologins industriella sjösättning: ”I ett industriellt samhälle som blandar samman arbete och produktivitet, har produktionens nödvändighet alltid varit en fiende till lusten att skapa.”³³ Även Russell noterar hur arbetets alltför välkända börda står i bjärt kontrast till den romantiserade bild som även akademiker kan ge uttryck för:

Om du frågar [en arbetare] vad han tycker bäst om i livet kommer han sannolikt inte att svara: ”Jag är förtjust i manuellt arbete eftersom det får mig att känna att jag fullgör människans ädlaste uppgift och eftersom jag fascineras av hur människan kan förändra sin planet. Det är sant att min kropp kräver perioder av vila vilket jag försöker tillåta mig så gott jag kan, men jag är aldrig så glad som när morgonen kommer och jag kan återgå till den möda från vilken min belåtenhet härrör”. Jag har aldrig hört arbetande människor säga något liknande. De betraktar arbetet som det bör betraktas, som en nödvändig födkrok, och det är under fritiden som de upplever sin eventuella lycka.³⁴

Bland socialismens tänkare finner man en stor vördnad inför det industriella arbetet och dess intensiva puls.

Hur välkänt detta sakernas tillstånd än må vara så återkommer sammanblandningen mellan verklighetens arbete och poiesis i flera versioner genom historien och den lär fortsätta att upprepas ett bra tag framöver. Bland socialismens tänkare finner man en stor vördnad inför det industriella arbetet och dess intensiva puls. Marx såg själv ”socialiseringen” av produktionsmedlen, det vill säga den allt mer komplexa arbetsdelningen, som ett av mänsklighetens viktigaste framsteg och tar i Filosofins elände kraftigt avstånd från vad han kallar ”hantverksidiotin”.³⁵ Det är vidare välkänt att Lenin var en så stor beundrare av Taylors löpandebandprincip att han i studiesyfte bjöd Taylor till Sovjet för att bättre kunna initiera decennier av monotoniarbete för sovjeterna. Att arbeta med kroppen var närmast synonymt med skapande, och arbetare som inte insåg välsignelsen i detta var suspekta. Med vetenskapen som ny religion funderade Trotskij och andra kring nya sätt att reducera arbetsmotviljan. Trotskij ville förverkliga det maskulina arbetaridealet, ”den nya sovjetiska människan”, med den sortens rasbiologiska metoder som annars brukar förknippas med Nazityskland: ”Den mänskliga arten, den långsamma Homo sapiens, kommer återigen att genomgå en drastisk förändring och i sina egna händer bli föremål för de mest komplexa metoderna för artificiellt urval och psykofysisk träning. Människan kommer att lyckas med sitt mål […] att skapa en ny sociobiologisk typ, en övermänniska om du så vill.”³⁶ I alla totalitära stater är det lätt att se hur arbetsideologin genererat den här typen av maskulina styrkeideal där det manuella arbetet länge haft en framträdande plats. I Min kamp skriver exempelvis Hitler: ”Exakt hur långt det judiska inflytandet har gått bland vårt folk framgår av den brist på respekt, t.o.m. förakt, som visas det manuella arbetet. Detta är inte tyskt. Endast förfranskningen av vårt liv, som egentligen är en judifiering, förändrade den tidigare respekten för kroppsarbetet till ett visst förakt för varje slag av fysiskt arbete.”³⁷

Även om arbetsideologin sällan tar sig så groteska uttryck i dag lever liknande tongångar kvar i två särskilt seglivade föreställningar: den ena är att arbetet skänker individen mening, sammanhang och gemenskap; den andra är att arbete är bra för hälsan. Eftersom dessa föreställningar så ofta upprepas i dagens samhällsdebatt kommer jag här att behandla dem separat och granska dem empiriskt.

Ta del av granskningen av föreställningarna i nästa avsnitt av Arbetssamhället.

Fotnoter:

1. Alain de Botton, The pleasures and sorrows of work, New York: Pantheon Books, 2009, s. 106.

2. Georges Duveau, 1848, Paris: Gallimard, 1965.

3. Ledru-Rollin, ”Débat sur le droit au travail: Discours à l’Assemblée nationale constituante: 11 septembre 1848”, 1848, www.assemblee-nationale.fr/histoire/7ej.asp.

4. Karl Marx, The class struggles in France, Moskva: Marxists.org, 1996, s. 12.

5. Ett berömt stycke ur Kapitalets tredje band säger exempelvis: ”[…] frihetens rike begynner i själva verket först där det arbetande som är bestämt av nöd och yttre ändamålsenlighet upphör; det ligger alltså enligt sakens natur på andra sidan den egentliga materiella produktionens sfär […] På andra sidan detsamma begynner den mänskliga kraftutveckling, som är sitt eget ändamål, frihetens sanna rike, som emellertid blott kan blomstra på detta nödvändighetens rike som sin grundval. Arbetsdagens förkortande är grundbetingelsen”, se Karl Marx och Friedrich Engels, Capital: A critical analysis of capitalist production, Moskva: Progress, 1971 [1867], s. 820.

6. Jfr Botton, The pleasures and sorrows of work, s. 106.

7. Pierre-Joseph Proudhon, Selected writings of Pierre-Joseph Proudhon, Garden City, New York: Doubleday, 1969, s. 82.

8. Peter Kropotkin, The conquest of bread and other writings, Cambridge: Cambridge University Press, 1995 [1892], s. 29.

9. Ibid., s. 30.

10. Paul Lafargue, The right to be lazy, and other studies, Chicago: C.H. Kerr & Co., 1907 [1887], s. 15n.

11. Gunnar Adler-Karlsson, Tankar om den fulla sysselsättningen: Ett arbetspapper, Stockholm: Prisma, 1978, s. 37.

12. Jfr Max Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, Lund: Argos, 1978 [1904], s. 85-87.

13. Herbert Marcuse, One-dimensional man: Studies in the ideology of advanced industrial society, Boston: Beacon Press, 1991 [1964].

14. Marcuse menar att den filosofiska grunden för det endimensionella tänkandet finns hos de logiska positivisterna – även om han naturligtvis påpekar att det är ekonomiska intressen som gett den endimensionella filosofin dess hegemoniska position i det kollektiva medvetandet. Samtidigt finns här nyanser. Russell, själv en representant för den brittiska filosofin, spårar den sortens felslut som Marcuse kritiserar tillbaka till John Stuart Mills utilitarism och hans sammanblandning av det önskvärda och det önskade: ”John Stuart Mill lägger i Utilitarianism fram ett argument som är så ohållbart att det är svårt att förstå hur han själv ens kunde tro på det. Han säger: Lycka är det enda som människor önskar sig; alltså är lycka det enda som är önskvärt. Han argumenterar för att det enda som är synligt är sådant man ser, att det enda som är hörbart är sådant som hörs och att det enda som är önskvärt på samma sätt är sådant som önskas. Han tycks inte förstå att en sak är ’synlig’ om den kan ses, men ’önskvärd’ om den borde vara önskad. ’Önskvärd’ är således ett ord som förutsätter en etisk teori; vi kan inte härleda det önskvärda från det önskade”, se Bertrand Russell, History of Western philosophy, London: Routledge, 2000, s. 744.

Den norske sociologen Jon Elster har i mer allmänmänskliga termer beskrivit likställandet mellan det som är och det som borde vara, som en ”adaptiv preferensformation” som vi på omedveten nivå ägnar oss åt för att undvika känslor av bitterhet och misslyckande. Han skiljer detta från praktiken av vissa buddistiska och kristna traditioner där den relativa deprivationen sätts inom parentes på måttlighetsfilosofiska grunder, se Jon Elster, Sour grapes: Studies in the subversion of rationality, Cambridge: Cambridge University Press, 1983, s. 110. Steven Lukes har kritiserat Elster för att naturalisera endimensionellt tänkande och menar att vår benägenhet att förtränga den relativa deprivationen är avhängig den samhälleliga makten över tanken – att tänka ”utanför ramarna” kan i varierande grad uppmuntras eller bekämpas, se Steven Lukes, Power: A radical view, Basingstoke: Palgrave Macmillan, 2005. Här kan man också tillägga att endimensionaliteten tycks vara närmast icke-existerande när det kommer till en så samhällsbevarande aktivitet som konsumtionsbeteendet har blivit. Medan vårt behov av vila och fri tid lätt kan skjutas åt sidan verkar det inte finnas några gränser för våra konsumtionsbehov. Christer Sanne beskriver i relation till produktivitetsökningarna detta som en typisk rekyleffekt: I stället för kvalitativ livsförbättring i form av mindre arbete leder ökad produktion enbart till kvantitativa ”förbättringar” i form av högre konsumtion. Detta är naturligtvis ingen slump utan snarare exempel på hur det endimensionella tänkandet speglar samhällsstrukturen, se Christer Sanne, Rekyleffekten och effektivitetsfällan: Att jaga sin egen svans i miljöpolitiken, Stockholm: Naturvårdsverket, 2006.

15. Göran Persson, Riksdagens partiledardebatt, protokoll 1996/97:12, anförande 43, 1996.

16. André Gorz, Reclaiming work: Beyond the wage-based society, Cambridge: Polity Press, 1999, s. 57.

17. Även om det sett annorlunda ut på gräsrotsnivå har maktkorruptionen och girighetsskandalerna även återkommit i den svenska fackföreningsrörelsens nutidshistoria. Inte minst är det slående hur vi i Sverige sett de senaste LO-ordförandena blandas samman med de mest skrupelfria industrikapitalisterna intill oigenkännlighet. Som styrelseledamot för byggföretaget BPA godkände Stig Malm ett fallskärmskontrakt på 20 miljoner åt sittande vd Göran Lövgren. Han ordnade också så att dottern fick gå före i bostadskön. Därefter tvingades han att avgå. Samma besinningslösa beviljande av mer pengar åt redan rika direktörer i form av pensionsavtal och löner var även de två efterföljande ordförandena, Bertil Jonsson och Wanja Lundby-Wedin, intrasslade i. Med tiden har korruptionen av fackliga representanter emellertid slutat förvåna – när Kommunalskandalen briserade 2016 då det bland annat uppdagades att LO-företrädare tilldelats förstahandskontrakt till lägenheter i Stockholms innerstad var reaktionen snarare ”inte nu igen!” – och parallellt med detta har även det fackliga engagemanget danat, jfr Magnus Sverke och Johnny Hellgren, red., Medlemmen, facket och flexibiliteten, Lund: Arkiv förlag, 2002.

18. Från konservativt håll har även filosofen Leo Strauss framfört kritik av den moderna politiken som på flera punkter är påfallande lik Frankfurtskolans. Strauss menar att den pragmatiska hållningen bygger på en nihilism såtillvida att värdegrunden för politiska beslut helt faller utanför diskussionen. Liksom Marcuse och, före honom, Georg Lukács, observerar Strauss att denna nihilism når sina mest renodlade former i de statssocialistiska och nazistiska regimerna där alla medel för att uppnå ett visst mål blir tillåtna. Vid sidan av denna brutala nihilism kritiserar Strauss den i västerländska demokratier dominerande formen av mild nihilism som snarare kännetecknas av neutralitetsanspråk med ythedonistiska förtecken där de klassiska filosofernas bemödanden om att formulera och realisera högre ideal helt har övergivits, se Leo Strauss, The city and man, Chicago: University of Chicago Press, 1977, s. 1–18.

19. Jürgen Habermas, Toward a rational society: Student protest, science, and politics, London: Heinemann, 1971.

20. Ibland tar sig begreppsförvirringen rent av absurda former. Inte minst lyckades pressekreteraren till den förre statsministern Fredrik Reinfeldt, Edvard Unsgaard, få många att höja på ögonbrynen när han 2010 definierade arbetslinjen på följande sätt på sin Facebooksida: ”Tycker invandrare och invandrarföretagare är otroliga. Någon idiot hade i natt gjort det lite större behovet i vårt trapphus (och lagt sin halsduk där…). Jag ringde vårt städbolag som drivs av invandrare som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb”, se Niklas Orrenius, ”Reinfeldts pressekreterare: Arbetslinjen att torka bajs”, Sydsvenskan, 2010-01-11, 2010. Reaktionerna på detta uttalande var mycket talande. Unsgaard hade uppenbarligen hädat mot en av den moderna tidens mest sakraliserade principer genom att förknippa arbetslinjen med att ”torka bajs”. Det var som att man inte ville erkänna att även en sådan verksamhet kan representera arbete, se till exempel Alexandra Hernadi, ”Riksdagskandidat i blåsväder på nätet”, Svenska Dagbladet, 11/1, 2010; Linda Hjertén, ””En ryska som städade trappen – det är arbetslinjen””, Aftonbladet, 11/1, 2010; Anna Mattsson, ”Torka bajs i trappen – det är arbetslinjen”, Expressen, 11/1, 2010.

21. Se Ulla Blom Goldman, ”Svårt cancersjuka kvinnor tvingas söka heltidsarbete”, Dagens Nyheter, 2/12, 2009; Carina Nilsson, ”Arbetslinjen riskabel för sjuka”, Uppsala Nya Tidning, 8/12, 2009.

22. I SOU, ”Vad är arbetslinjen?” Stockholm, Socialförsäkringsutredningen, 2005, s. 9.

23. Owe Grape, ”Bistånd och tvång i den svenska arbetslinjen”, i Organisation och välfärdsstat, red. Rafael Lindqvist, Lund: Studentlitteratur, 1998.

24. Jonas Olofsson, Arbetslöshetsfrågan i historisk belysning: En diskussion om arbetslöshet och social politik i Sverige, 1830–1920, Lund: Lund University Press, 1996.

25. SOU, ”Vad är arbetslinjen?” Stockholm, Socialförsäkringsutredningen, 2005, s. 10.

26. Malin Junestav, Arbetslinjer i svensk socialpolitisk debatt och lagstiftning 1930–2001, Uppsala: Uppsala universitet, 2004.

27. Roland Paulsen, Vi bara lyder: En berättelse om Arbetsförmedlingen, Stockholm: Atlas, 2015.

28. Michael Allvin, Det individualiserade arbetet: Om modernitetens skilda praktiker, Eslöv: B. Östlings bokförl. Symposion, 1997, s. 164.

29. Jfr Ronny Ambjörnsson, Den skötsamme arbetaren: Idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880–1930, Stockholm: Carlsson, 1988.

30. Rodney Edvinsson, ”Arbetsinställelser (lockouter och strejker) i Sverige 1903–2005”, 2009, www.historia.se/stoppagesofworkSweden1903-2005.xls.

31. Jfr de Bottons iakttagelse: ”I de stora konstnärernas biografier, hos män som Leonardo och Michelangelo, hittar vi de första referenserna till den praktiska aktivitetens ära. Medan denna omvärdering först var begränsad till konstnärligt arbete, och då enbart till dess mest upphöjda exempel, kom den med tiden att omfatta nästan alla yrken”, se Botton, The pleasures and sorrows of work, s. 106.

32. Raoul Vaneigem, The revolution of everyday life, London: Practical paradise publications, 1972, s. 26.

33. Ibid., s. 25.

34. Bertrand Russell, In praise of idleness and other essays, London: Routledge, 1996 [1935], s. 11.

35. För diskussion av detta, se Paul S. Adler, ”The future of critical management studies: A Paleo-Marxist critique of labour process theory”, Organization Studies, vol. 28, nr 9, 2007, s. 1322f.

36. I Richard Pipes, Communism: A history, New York: Modern Library, 2001, s. 68–69.

37. I Jan Ch. Karlsson, Arbetets frihet och förnedring: En antologi, Stockholm: AWE/Geber, 1979, s. 159.

Det rör på sig i de tidigare så syndikalist-täta skogstrakterna runt Orsa. Den fackliga verksamheten är på uppgång och allt fler medlemmar söker sig nu till det pånyttfödda Älvdalsbygdens LS. Arbetaren reste dit för att höra mer om hur en liten fackförening växer i det stora men glest befolkade området.
– Nu är det klasskamp här med, säger Monika Fredriksson som varit aktiv syndikalist i över 50 år.

Länsväg 296 från Orsa följer Ore älv längs de lika vackra som ödsligt inbäddade småbyarna norr om Siljan i gränstrakterna mellan nordöstra Dalarna och Hälsinglands storskogar. Det åtminstone tidigare ganska otillgängliga området som kallas Orsa Finnmark delas mellan Orsa, Rättviks och Ljusdals kommuner. Geografiskt stort men glest befolkat. Täta tallskogsplantage, timmerbilar och historiskt viktiga syndikalistiska trakter.

Skattungbyn hade länge, precis som många andra mindre orter i det glest befolkade Orsa finnmark, ett eget LS. **Foto: Johan Apel Röstlund**

– Titta där uppe, säger Monika Fredriksson och pekar ut genom bilfönstret mot det sedan länge nedlagda Kallholns kalkbruk.

Syndikalist sedan ett halvt sekel

– Där jobbade det många syndikalister förr och oj vilka historier jag fick höra av gubbarna som varit där. De var helt otroliga berättare, och sådana har vi alltid haft många av i den här rörelsen.

Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen på väg från den gamla prästgården i byn som idag fungerar som fackföreningslokal. **Foto: Johan Apel Röstlund**

Hon är pensionerad folkhögskolelärare och aktiv syndikalist sedan nästan ett halvt sekel tillbaka.

Men verksamheten i den lilla fackföreningen låg länge på is. Folk pensionerades och det var svårt att hålla aktiviteten rullande. Men så hände något.

– Älvdalsbygdens LS var inte så mycket mer än ett konto på JAK-banken och jag gick nog i tankarna att lägga ned det här. Därför blev det nästan som en chock när Oskar och några till hörde av sig. Plötsligt var vi fem nya medlemmar och två av oss tog genast plats i styrelsen, vi fick till ett årsmöte och ja, då blev det fart, skrattar Monika Fredriksson när vi sitter i soffan i den gamla rödmålade trävillan hemma hos Oskar Lehtinen i Skattungbyn mellan Orsa och Furudal.

Oskar Lehtinen har bott i byn i snart tre år. **Foto: Johan Apel Röstlund**

Oskar Lehtinen flyttade hit för tre år sedan och läser en kurs i hållbar utveckling och ekologisk odling vid Mora folkhögskola, och där står även lokal organisering med som en av punkterna på schemat. Han bor i huset med fyra kompisar och utanför på gårdsplanen står andra elever vid skolan och klyver ved som sedan ska torkas och staplas.

Allt fler medlemmar

– I början hade vi inte så mycket aktivitet. Vi gjorde lite utåtriktade grejer, som en arbetarfilmfestival i Orsa och Pride-paraden i Falun där vi hade bokbord, men nu börjar det blir mer fackligt. Fler medlemmar och fler förhandlingsärenden, säger Oskar och häller upp kaffe.

Bara ett stenkast från huset han hyr ligger byns gamla prästgård med sliten fasad och där färgen på sina håll lossnat. Här håller den lilla men växande fackföreningen sina möten. De som på grund av avstånden inte kan komma loss är med via länk.

”Klasskamp här med”

Huset i Skattungbyn delar Oskar Lehtinen med några kompisar. **Foto: Johan Apel Röstlund**

– Vi har ju följt vad som händer på andra håll, som i Stockholm med organiseringen av migrantarbetare och hur jävligt de har det. Men skurkföretag finns ju även här omkring och det är därför vi måste bygga organisering. Plötsligt var det en medlem som just gått med några månader tidigare som hörde av sig. Han hade blivit uppsagd och företaget hade löneskulder till honom. Så vi körde igång med det och allt gick bra. Vi vann och det var lärorikt och kändes peppigt, att nu är det liksom klasskamp här med, säger Monika.

Hon sköter det ekonomiska i Älvdalsbygdens LS medan Oskar och de andra i styrelsen tar hand om förhandlingarna.

– Vi får hela tiden nya ärenden. I går satt jag i telefon hela dagen, så det vore verkligen bra om vi kunde bli ännu fler, säger Oskar.

Ett syndikalistiskt arv

Upptagningsområdet är som sagt stort. Närmaste lokala samorganisation finns i Borlänge drygt tio mil bort och tankarna på att slå ihop de bägge fackföreningarna finns. I Borlänge finns nämligen ingen egen styrelse så Älvdalsbygdens LS tar hand om deras medlemsärenden också. En sammanslagning skulle därför öka såväl medlemsantalet som den fackliga kunskapen som krävs för att växa ännu mer, förklarar Monika och Oskar när vi lite senare står vid grusvägen utanför huset med milsvid utsikt över sjön Skattungen och skogen som just börjat vakna till liv efter en lång kall vinter.

Området runt byn arvet i Orsa finnmark bär på en lång historia av syndikalistisk organisering. **Foto: Johan Apel Röstlund**

Här fanns organiserade syndikalister i varje by under 1920, 30- och 40-talen. Skogsarbetare som inte sällan spelade en avgörande roll i hårda konflikter kring arbetsvillkor och ackordsystem.

– Det märks, säger Oskar och fortsätter.

– Folk på byn pratar, ”det var mycket syndikalister här i skogen förr” kan man höra. Och det finns ju en stark tradition av självorganisering här också. Vår lilla lanthandel drivs som ekonomisk förening och vi har ett lokalt inköpskooperativ i byn, där bara medlemmar får handla.

Länsväg 296 slingrar sig vackert genom centrala Skattungbyn upp mot Hälsingland och Härjedalen. **Foto: Johan Apel Röstlund**

Monika tittar ner mot bygatan och fyller i.

– Visst, långt tillbaka hade ju Skattungbyn ett eget LS och likadant var det i varje by upp mot Hälsingland, säger hon och pekar.

Fanns många nazister

– Men samtidigt som det bodde många skogsarbetare här fanns det också rika skogsägare och flera av dem tillhörde den fascistiska Lindholmsrörelsen under kriget och i Orsa fanns det flera organiserade nazister, så nog var det motsättningar här i området.

Livet för de som jobbade i skogen var hårt och slitsamt. I dag ser det naturligtvis annorlunda ut men en ny och inte sällan förslummad arbetsmarknad har vuxit fram där paralleller ofta dras till hur det såg ut i början av förra sekelskiftet.

Avstånden i nordöstra Dalarna är långa men trots det har den fackliga aktiviteten ökat i det glest befolkade området. **Foto: Johan Apel Röstlund**

Både Monika och Oskar pratar därför om potentialen som finns och vikten av facklig organisering.

Gårdagens gröt intill huset Oskar håller på att bygga som en del i utbildningen på Mora folkhögskolas kurs i hållbarhet. **Foto: Johan Apel Röstlund**

– Det handlar ju inte bara om storstäderna. Titta bara på skid- och turistanläggningarna som finns här uppe. Vilka är det som reparerar liftsystemen och bygger stugbyarna, de har det nog inte alltid så bra, säger Monika.

Mer accepterad som syndikalist

Hon märker också att attityden till syndikalister förändrats i takt med att arbetsmarknaden förändrats.

– Tidigare accepterades man väl inte riktigt som syndikalist bland alla LO-medlemmar, men så känns det inte riktigt nu. Många i de stora organisationerna är nog lite besvikna och vill se fackliga resultat. Så vem vet, de kanske börjar snegla mot oss snart.

Oskar plockar upp en talrik med gårdagens frukost från släpvagnen ute på gården.

– Den fick stå kvar där säger han och skrattar innan han fortsätter tillbaka mot huset.

Monika Fredriksson har varit organiserad syndikalist i mer än ett halvt sekel. **Foto: Johan Apel Röstlund**

– Rent krasst är det ju så att vi skulle behöva få in fler aktiva medlemmar. För förhandlingar tar tid och vi hinner inte med så mycket annat just nu.

Stora behov av facklig hjälp

Monika nickar och kisar mot förmiddagssolen som sakta håller på att värma upp den frusna skogsmarken.

– Ja så är det ju, för de som kommer med nu har verkligen behov av facklig hjälp och så var det inte för bara fyra, fem år sedan. Då gick en del med som stödmedlemmar för att de kanske hade hjärtat i syndikalismen. Nu är det annorlunda och därför vore det jättekul om vi kunde växa ännu mer och på sikt kanske bilda en förhandlingskommitté. Långsiktigt skulle det ju kunna bli fler LS också för det finns så mycket som behövs göras här.

Samantha Ohlanders och landsbygdsupproret

”Ingen herre och gud ska klä på oss befrielsens skrud”. Jona Elings Knutsson i en dagsvers skriven för 1 maj.

Första maj, första maj
Varje slitet plakat
blir en sköld mot
förtvivlan och hat

Varje trött demonstrant
nu på stadiga ben
travar framåt
i vårsolens sken

I en tid som är svår
varje gig-proletär
över hyra och
matpriser svär

LO, sossar och V
tigger bara en plats
i utsugarnas
fina palats

Vi har endast varann
Ingen herre och gud
ska klä på oss
befrielsens skrud

Men se makten är vår
För vi vet ju rent kallt
att utan oss så
stannar just allt

Låt oss strejka och slåss
Låt mig hålla din hand
Låt mig gråta
mot axeln ibland

Vi ska starka ihop
i den mörkaste tid
bjuda både på
motstånd och strid

När sen segern är vår
Väntar vila och fest
Där envar är en
stolt hedersgäst

Fritt skriven efter författaren och socialisten Hannes Skölds text till låten Första maj (1911).

De som startar transhatsdrev kan börja visa sina skrev

Syndikalisterna i Stockholm är fler än på tjugo år. På första maj tar byggarbetare och städare täten. Deras usla arbetsvillkor är lika ålderdomliga som Internationalen självt. Den andra maj står klass mot klass på en annan arena, när ett ovanligt mål prövas i Nacka tingsrätt. Emil Boss om kamp som lönar sig.

Det är vår i luften. Efter att ha krympt i decennier, har syndikalisterna i Stockholm på bara tre år hämtat igen hela det medlemstapp som kom med reformen av a-kassan och högervindarna. Det är inte gratis biobiljetter, billiga försäkringar eller kryssningar till Tallinn som lockat nya medlemmar. Längst fram i majtåget från Sergels Torg går två block: Solidariska byggare och Solidariska städare, branschföreningar som huvudsakligen består av migrantarbetare från hela världen, från Uzbekistan till Honduras, från Ukraina till Nigeria.

För att kräva ut det stulna, bröder

Internationalens ålderdomliga rader får en ny klang. För oavsett härkomst delar migrantarbetarna erfarenheten av att ha blivit lurade och utnyttjade på jobbet i Stockholm. Nu tågar de med fackföreningen som har fått ut deras stulna löner, kompensation för deras arbetsskador eller jobben tillbaka.

Bara under förra året krävde syndikalisterna tillbaka elva miljoner kronor i stulna löner. Arbetare i LO-yrkena förtrycks numera i sådan skala att till och med den borgerliga regeringen talar om systemhot. Kollektivavtalen reduceras ofta till en inkomstkälla för kriminella utsugare, som struntar i innehållet men genom avtalen får tillgång till finare kunder.

Solidariska byggare växer och vinner allt fler mål i AD

Den som intresserar sig för kampen mot den så kallade arbetslivskriminaliteten gör klokt i att snegla mot människorna under Joe Hill-flaggorna på första maj. Takläggare, betongare, ställningsbyggare, hemstädare, skolstädare. Arbetare som byggde Ersta sjukhus. Arbetare som städat samhällselitens hem.

Många rovdjur på vårt blod sig mätta

En stor del av den samlade kunskapen om arbetslivskriminaliteten kommer just från dem. Under det gångna året har de trätt fram och berättat om sin situation gång på gång i riksmedia, intervjuats till forskningsrapporter och syndikalisterna har suttit i möten med arbetsmarknadsdepartementet och regeringens delegation mot arbetslivskriminalitet.

Det står på spel i rättegången mot Anderssons städbolag

Den andra maj inleds ett ovanligt mål i Nacka tingsrätt. Den papperslösa städerskan som arbetade hemma hos Magdalena Andersson kräver sin rätt. Trots att hon brutalt låstes in och deporterades är hon med fackets hjälp nu tillbaka i Sverige för att vittna. Städbossen har hittills kommit undan. Allt han behövt göra för att skjuta fram rättegången i ett år har varit att säga att han är sjuk och i lugn och ro tömma bolaget. Men nya bevis tyder på att sjukdomen bara var bluff och Herr Ahlholm har troligen en svettig dag att se fram emot i domstolen. Sällan står klasskillnaderna i så tydlig dager som i detta mål.

Upp till kamp emot kvalen

Inte bara migranter utsugs och exploateras. Vi lever i ett orättvist och orättfärdigt ekonomiskt system. Produktiviteten skjuter i höjden men bara den som äger tar del av överflödet. Levnadsomkostnaderna ökar medan löneläget i princip står still. Patriarkatet lever och frodas. En tjuvarnas marknad breder ut sig över allt fler delar av samhällslivet.

Du som är medlem i SAC Syndikalisterna, sträck på ryggen i dag på första maj. Med lokalt självbestämmande, kreativitet och jävlar anamma kan även en liten fackförening rubba berg.

Från mörkret stiga vi mot ljuset.

SAC:s generalsekreterare: ”Den svenska modellen är uträknad”

Den 25 april gick Vårdförbundets 63 000 medlemmar ut i övertidsblockad. Arbetaren mötte upp ambulanspersonal, utanför Södersjukhuset i Stockholm, som kräver ett bättre avtal med arbetstidsförkortning.
– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand.

I torsdags eftermiddag inleddes Vårdförbundets övertidsblockad, mertidsblockad och nyanställningsblockad. Stridsåtgärderna omfattar omkring 63 000 medlemmar i landets samtliga regioner och fyra kommunala bolag i Stockholm.

Andrea Marklund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården och facklig representant i Vårdförbundet, har just kommit tillbaka från en utryckning tillsammans med ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand. De berättar att de är glada över att blockaden dragit igång.

– Det känns historiskt, jag känner mig stolt över Vårdförbundet. Ge oss de förutsättningar vi behöver för att göra ett bra jobb, säger Andrea Marklund.

Den här morgonen har hittills varit lugn för dem. Men trots att blockaden inletts har deras kollegor redan arbetat över.

– I dag började vi på stationen, men bilen var på SÖS så vi fick åka dit byta av personalen som jobbat övertid, eller skyddsarbete som det blir nu, berättar Andrea Marklund.

På grund av blockaden räknas all övertid som skyddsarbete, vilket innebär att arbetet måste beordras av en chef.

Facket ger sig inte: 63 000 vårdanställda i massiv övertidsblockad

Vårdförbundet uppger att deras yrkesgrupper arbetade 3 miljoner timmar i övertid förra året, något som motsvarar 1 800 tjänster och 9 000 timmar per dag. Ambulanspersonalen på Södersjukhuset hör till de som har allra mest erfarenhet av övertidsarbete.

– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger Ann Blomstrand.

Enligt ambulanspersonalens avtal ska de inte ha planerad övertid, men SOS Alarm kan skicka ut ett uppdrag när det bara är en minut kvar tills bilen ska sluta rulla.

– Vi har haft ett test där SOS Alarm bara skickar ut prio ettor sista halvtimmen innan vi ska byta personal, berättar Andrea Marklund.

Hon tycker att det har funkat bra och är något som borde komma in i deras avtal. En prio etta innebär ett larm när en patienten kan ha livshotande symtom.

”Jobbar dag och kväll och natt”

De krav som Vårdförbundet ställer till arbetsköparorganisationerna Sveriges kommuner och regioner, SKR, och Sobona handlar bland annat om arbetstidsförkortning.

– När man jobbar dag och kväll och natt tycker jag att det är rimligt att man ska ha en arbetstidsförkortning för att orka. Vi vill också ha en rimlig lön och en rimlig löneutveckling, säger Andrea Marklund.

Hon lyfter hur personal under en lång tid har larmat för att patientsäkerheten är hotad. Hon pekar på Sjukvårdsupproret, ett Instagramkonto som under flera år publicerade vittnesmål inifrån sjukhusen. Vittnesmål som Andrea Marklund beskriver som katastrofala.

Efter att en läkare larmat om den hårt pressade situationen på Södersjukhuset 2017, svarade sjukhusets vd, i tidningen Etc, att patientosäkerheten inte var hotad.

– Det känns som ett hån när de säger att det är samhällsfarligt att vi inte tar extrapass eller jobbar övertid.

SKR och Sobona tycker att arbetstidsförkortning är för dyrt

Enligt SKR är Vårdförbundets krav inte hanterbara för landets kommuner och regioner, som enligt SKR:s prognoser kommer att ha ett ekonomiskt underskott på 30 miljarder kronor 2024.

– Vi kan inte tillmötesgå kravet på en arbetstidsförkortning och det beror på att det skulle medföra enorma kostnader och riskera att leda till stora svårigheter att klara av att bemanna verksamheterna, Jeanette Hedberg, förhandlingschef på SKR, till Svt.

Ann Blomstrand menar att sjukvården måste få kosta.

– Vi har sjuka människor i samhället och då kostar det, säger hon.

Andrea Marklund tycker att man borde spara in på andra utgifter än de som ”jobbar på golvet”:

– I det långa loppet skjuter man sig i foten. Får man ett bra avtal får man fler sjuksköterskor som stannar kvar, säger Andrea Marklund.

Hon tror även att färre skulle sjukskriva sig och fler gå upp i procent om SKR och Sobona går med på Vårdförbundets krav.

63 000 medlemmar i Vårdförbundet varslade om övertidsblockad

Hon berättar att i nuläget får nya sjuksköterskor axla tunga uppgifter tidigt. Uppgifter som egentligen kräver mer erfarenhet, det gäller bland annat inom ambulanssjukvården.

– Många har inte tillräcklig erfarenhet och blir jätteosäkra när det blir skarpt läge, säger Ann Blomstrand, och tillägger:

– När det var som värst under pandemin var vi kungar, nu har vi kommit ner under skosulorna igen och förväntas jobba till vilket pris som helst, det är orättvist.

Ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand och specialistsjuksköterskan Andrea Marklund tycker om sitt arbete men vill ha bättre villkor. **Foto: Tuija Roberntz**

Jeanette Hedberg säger till Svt att arbetsköparen inte ska utnyttja övertiden men att en viss övertid är nödvändig.

– Det här är en verksamhet där det måste finnas övertid då det handlar om att täcka för korttidsfrånvaro, när andra blir sjuka eller är föräldralediga. Sedan har vi jour och beredskap, så fort man ska gå i aktivt arbete under jour så uppstår övertid, säger Jeanette Hedberg.

Hon beskriver även att konfliktåtgärderna kommer få konsekvenser.

– Det är ett omfattande varsel. Regionerna bedömer att konfliktåtgärderna får stor påverkan på samhällsfunktionen och sjukvårdens resurser kommer att behöva koncentreras till akuta operationer och behandlingar för att undvika fara för liv och hälsa, säger Jeanette Hedberg.

pengar och byggnaden Region Gävleborg, kollage Arbetaren

Arbetaren avslöjar: Högerstyret vill sälja ut all vård i Gävleborg

Andrea Marklund tror att flera ambulanser kommer stå stilla pågrund personalförlust.

– Jag tror att de sjukaste kommer få vård, men att många äldre kommer få vänta länge på ambulans.

Men hon förklarar att tanken med blockaden är att de ska visa att nuvarande avtal inte fungerar om de inte tar extrapass eller arbetar övertid. Förhoppningen är att blockaden ska få arbetsköparsidan att gå med på kraven.

– Jag hoppas att det pågår tills att SKR och Sobona förstår att de måste betala för bra vård. Det går inte att snåla och samtidigt få bra vård, den ekvationen har gått ut för länge sedan, säger Andrea Marklund.

”Att inte agera är också att agera.”, skriver Per-Anders Svärd i en ledare och menar att kostnaderna för passiviteten i klimatpolitiken också en dag kommer att märkas i våra plånböcker.

Det är dyrt att stoppa den globala uppvärmningen. Så mycket tycks alla i debatten vara överens om. Inte sällan anförs den stora ekonomiska bördan som ett hinder för att genomföra snabba förändringar.

En snabb klimatomställning skulle skada ekonomin. Jobben skulle bli lidande. Vi skulle få prioritera ner andra viktiga saker. Därför måste vi ta det försiktigt med åtgärderna. I alla fall just nu. Så låter det ofta från politiskt håll.

Men att inte agera är också att agera. Att inte göra något är samma sak som att ställa sig bakom fortsatt temperaturökning. Och med stigande temperaturer kommer ökade kostnader ändå.

Klimatförändringarnas konsekvenser är redan här

Det högsta priset för klimatförändringarna betalas i lidande, död och ödelagda livsmöjligheter. Hunger, vattenbrist, extremväder, flyktingkriser och konflikter riskerar att förstöra oräkneliga liv.

Men kostnaderna för passiviteten kommer också att märkas i våra plånböcker.

I en studie som publicerades i den ansedda tidskriften Nature i förra veckan har forskarna Maximilian Kotz, Anders Levermann och Leonie Wentz undersökt hur klimatförändringarna kommer att påverka våra inkomster.

Enligt deras beräkningar kan vi förvänta oss en minskning av världens inkomster med omkring 19 procent (inom ett sannolikt spann mellan 11 och 29 procent) fram till år 2050.

Vid det laget skulle den totala inkomstförlusten motsvara ca 38 biljoner dollar per år.

Forskarna pratar om the economic comittment of climate change – det vill säga de kostnader vi har åtagit oss att betala genom att påverka klimatet i det förflutna och bygga in oss i dagens socioekonomiska system.

Inkomsterna reduceras i framtiden

Man skulle kunna säga att vi, genom att organisera samhället som det nu ser ut, har skrivit på ett kontrakt om att få våra inkomster reducerade med en femtedel under det kommande kvartsseklet.

I grunden handlar det om att en varmare värld blir mindre produktiv. Rubbade nederbördsmönster, högre medeltemperatur, större temperatursvängningar, fler översvämningar och hårdare påfrestningar på infrastrukturen kommer att påverka såväl jordbrukets produktivitet som arbetskraftens kapacitet och hälsa.

Vi kommer kort sagt att få mindre utväxling på våra ansträngningar än tidigare, och därmed lägre inkomster.

Klimatfrågan är en rättvisefråga

Som man kan förvänta sig i en orättvis värld kommer bördorna att fördelas ojämnt över världens invånare. Medan Nordamerika och Europa kan komma undan med en inkomstreduktion på omkring 11 procent riskerar Afrika och Sydasien att drabbas av den dubbla kostnaden.

De regioner som får betala det högsta priset tillhör inte bara världens fattigaste områden. Historiskt sett har de också påverkat klimatet mycket mindre än världens rika länder.

Det är svårt att tänka sig en bättre illustration av vad miljörörelsen och den unga klimatrörelsen påpekat så många gånger, nämligen att klimatfrågan i grunden är en rättvisefråga som kräver radikal samhällsomvandling.

Det har tidigare beräknats att kostnaderna för att uppfylla Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen under två grader kommer att uppgå till 6 biljoner dollar om året.

Mot bakgrund av de siffrorna är det är lätt att förstå varför många politiker drar sig för att göra de nödvändiga investeringarna i framtiden. Lättare då att vifta bort miljörörelsens krav som extrema och antyda att klimataktivisterna är ett hot mot vanligt folks inkomster.

Men som studien i Nature signalerar är vi inne på en väg där de ekonomiska kostnaderna riskerar att bli sex gånger så höga som prislappen för att möta Parisavtalet. Sett i det ljuset är det tvärtom den passiva klimatpolitiken som står för en extrem attack mot människors ekonomi.

Kamp lönar sig. Åtminstone för de tre restaurangarbetare som utnyttjats på den veganska lyxkrogen ChouChou i centrala Stockholm. Nu går ägarna facket till mötes och betalar både skadestånd samt de uteblivna lönerna på hundratusentals kronor.

– Det känns jättebra och våra medlemmar är nöjda, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och drivit det uppmärksammade fallet, till Arbetaren.

Det var för tre veckor sedan som Arbetaren kunde rapportera om hur tre migrantarbetare jobbat under slavliknande förhållanden på den veganska lyxkrogen ChouChou nära Stureplan i centrala Stockholm.

Agnes Lansrot på Stockholms LS har skött förhandlingarna med restaurangen. **Foto: Johan Apel Röstlund**

Med arbetspass på upp till 23 timmar och med uteblivna löner fick de till slut nog och vände sig till facket.

Kunderna reagerade med avsky

Men restaurangen, som profilerar sig som ett ”hållbart och bohemsikt ställe för alla” nobbade kraven på förhandling och Stockholms LS inledde därför en uppmärksammad blockad som fick flera av stamgästerna att reagera med avsky mot hur personalen behandlades.

– Det var först då, med blockaden och Arbetarens rapportering, som restaurangen kom tillbaka till förhandlingsbordet, säger Agnes Lansrot.

Löneskulder på hundratusentals kronor

Sedan gick allt fort och i veckan undertecknades avtalet som innebär att de tre före detta anställda diskarna får sina uteblivna löner. Sammanlagt rör det sig om över 100 000 kronor per person. Restaurangen tvingas dessutom betala ett skadestånd för bland annat brott mot semesterlagen.

”Vegansk visionär och djurvän”

– Våra medlemmar är jätteglada för de trodde inte att det här skulle gå att lösa, säger Agnes Lansrot.

Bakom ChouChou står bland annat Gustav Johansson, en av Sveriges största matinfluencers och debattör i hållbarhetsfrågor, och den profilerade krogprofilen Robert Hållstrand, som bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare”.

Vegansk lyxkrog på Stureplan utnyttjade migrantarbetare: Nu slår facket tillbaka

Arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee har röstat för att organisera sig fackligt i UAW. Omröstningen ses som ett genombrott för facklig organisering i de amerikanska sydstaterna.

– Ni har visat vägen, nu tar vi kampen vidare till Mercedes och alla andra, sade förbundets ordförande Shawn Fain till en jublande folkmassa.

Beslutet att organisera sig fackligt beskrivs som ett genombrott i den amerikanska södern, där fackföreningar historiskt sett haft ett svagt inflytande.

Historisk bilstrejk

När nu 73 procent av arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee röstat för att gå in i United Auto Workers, UAW – facket med omkring 400 000 medlemmar som bland annat organiserar anställda inom biltillverkningsindustrin – kan det mycket väl bli början på något nytt i USA. Inte minst efter förra årets historiska storstrejk där 13 000 bilarbetare vid fordonsjättarna General Motors, Ford och Stellantis Jeep förra året lade ner arbetet med krav på kraftiga löneökningar.

UAW:s ordförande Shawn Fain håller tal till Volkswagen-arbetarna i Tennessee. **Foto: George Walker/AP/TT**

Volkswagen-arbetarnas beslut att organisera sig fackligt beskrivs redan som historiskt. Det är nämligen första gången sedan 1940-talet som arbetare på en bilfabrik i den amerikanska södern röstar för facklig organisering, skriver Reuters.

Och redan nu smids det planer i andra sydstater där bilarbetarna väntas göra samma sak som sina kollegor i Tennessee.

I bland annat Alabama hålls inom bara några veckor en liknande omröstning på den väldiga Mercedes Benz-fabriken och UAW-ordföranden Shawn Fain har tidigare sagt att facket kommer driva på för fortsatt organisering på bilfabrikerna i flera andra delstater den kommande tiden.

USA:s arbetare ökar militansen – hot strike summer är här

Allt fler unga positiva till facket

Förra året rapporterade Arbetaren om undersökningen från det amerikanska opinionsinstitutet GBAO som visar att stödet för facklig organisering vuxit sig starkare än på väldigt länge.

Inte minst bland unga som i betydligt högre grad än den äldre generationen ställer sig positiva till strejker och andra fackliga stridsåtgärder för bättre arbetsvillkor.

Nytt minnesmärke över Joe Hill ska mana till facklig kamp i USA

”Den supporterkultur som jag engagerar mig i har varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.” Sara Karlén om fotboll och klass.

Klasstillhörighet inom fotbollen har alltid varit en viktig markör. Supportrar framhäver gärna sin lokala identitet och därtill sin klasstillhörighet. Inom fotbollen finns fortfarande värderingar och relationer kring detta, och att vara arbetarklass anses vara någonting fint och ”äkta”.

Inte så förvånande är det bruksortslaget Degerfors som främst håller detta vid liv. I mars visade supportrarna upp ett tifo under bortamatchen mot Djurgården med texten: ”Ingen stil – bara arbetarklass”. En humoristisk pik till Djurgårdarnas egna uttryck: ”Stil & klass”.

Sara Karlén inklippt framför stor fotbollspublik som firar med fyrverkerier och flaggor.

Sara Karlén:
Mot meningslös repression och rättsosäkerhet – för allsvenskans publik

Ett annat exempel är från några år sedan, när Degerfors spelade på Tele2 mot Hammarby, och supportrarna visade upp en banderoll med texten ”Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Arbetarklass och supporterkultur

Inom supporterkulturen är de noga med att saker ska vara just ”äkta”. I mångt och mycket betyder det att vara trogen sitt lokala lag och sin klassbakgrund – ofta går staden och klassen hand i hand. Ett exempel är att IFK Göteborg varit laget med bred publik och med en markör av att vara arbetarklass. I samma stad finns Örgryte IS som kommit att bli förknippad med medelklassen.

I Stockholm är den symboliska kampen om staden och stadsdelarna ständigt närvarande genom Stockholmslagens tifon. Men från att de olika klubbarna i Stockholm rört sig inom olika stadsdelar uttrycks numera en gemenskap kring staden. Kanske för att många städer blivit mer och mer segregerade och stadsdelar fått nya betydelser. Det som en gång var arbetarklassens Söder är i dag någonting annat. Förmodligen är just Södermalm ett av de tydligaste exemplen på stadsdelar som gentrifierats. Men, som sig bör, anammar Hammarbyarna den plats där de grundades.

Idrott som klasskamp och självförsvar

Att kunna identifiera sig med en fotbollsklubb via staden kan däremot skapa en gemenskap där det går att överbrygga klass, kön, etnicitet, ålder med mera. Lokalpatriotism kan på så vis föra samman olika människor. I mitt fall gäller detta staden Borås och fotbollslaget IF Elfsborg. För mig personligen är den klackläktare som jag står på och den supporterkultur som jag engagerar mig i den viktigaste platsen för att kunna möta olika typer av människor (ja, inte är det på min arbetsplats på universitetet i alla fall). Det har också varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.

Klassbegreppets frånvaro i samhället

I Sveriges politiska och sociala samtal lyser däremot klassbegreppet med sin frånvaro, trots politikernas attack mot arbetarklassen. Kanske beror det på ordets svåra definition, kanske för att många lämnat tron på dess betydelse i den neoliberala världsåskådningen, där allt är möjligt om individen bara ‘kämpar’.

Här skiljer sig värderingarna inom fotbollen från många andra delar av samhället. Inom fotbollen får arbetarklassen vara någonting fint och något som kan ge status. Min förhoppning är att klassmedvetenheten inom fotbollen får leva kvar, dels utifrån sin livslånga historia och dels för att uppmärksamheten och uppvärderingen av arbetarklassen måste finnas.

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla.

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan.

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen.

Annie Hellquist:
Ett folkmord kan inte stoppas efteråt

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”. Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret.

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen.

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge.

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar.

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den.

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget.

Kampanjen Stäng ner Elbit protesterar utanför Wallenstams kontor i Göteborg.

Krav till Wallenstam: Vräk vapenföretaget Elbit

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete.

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Arbetssamhället: Från plikt till rättighet