Lärarlönelyftet infördes för att ge ”särskilt kvalificerade” lärare höjda löner. Konsekvensen: lärare sjukskrivs, avböjer att ge handledning, säger upp sig eller lämnar läraryrket helt.
Att den svenska skolan inte är var den borde kunna vara råder det bred politisk enighet om. Ungefär där tar också enigheten slut.
I de spretiga men symboltyngda samhällssamtalen om skolväsendet, där deltagarna beroende på politisk hemvist lägger tonvikten i problemformuleringen på kunskapskrav, vinstdrivande koncerner, religiösa friskolor eller läraryrkets attraktionskraft, har det på senare år vuxit fram en – åtminstone tillfällig – konsensus bland liberaler, socialdemokrater och ledande miljöpartister om att en ökad skiktning av lärarkåren är någonting bra. I det ljuset ska den förra regeringens satsning på karriärtjänsten ”förstelärare” ses, och även nuvarande regerings program Lärarlönelyftet.
Pengarna räcker till mellan 2 500 och 3 500 kronor mer i månadslön – men bara till en tredjedel av lärarkåren.
Lärarlönelyftet har införts för att ge ”särskilt kvalificerade” lärare höjda löner. Syftet är, enligt regeringens egna formuleringar, ”att öka läraryrkets attraktionskraft och därigenom resultaten i skolan”. Staten har inrättat en pott om tre miljarder kronor som kommunerna kan söka pengar från. Fördelningen sker lokalt och pengarna räcker till mellan 2 500 och 3 500 kronor mer i månadslön – men bara till en tredjedel av lärarkåren. Resten blir utan.
Effekterna syns redan. På senaste tiden har det uppmärksammats i medierna hur lärare sjukskrivs, avböjer att ge handledning, säger upp sig och i vissa fall lämnar läraryrket helt, som en följd av hur orättvist den nya ”satsningen” slår. Plötsligt står den ena av två till synes lika kvalificerade kollegor med 3 000 kronor mer i månadslön, medan den andra blir helt utan påslag. Arbetsköparen konstaterar att potten är tom, och tidigare samarbetsvilja mellan kollegor förbyts i känslan av att man delats upp i ett A- och ett B-lag.
Det som skulle lyfta såväl lärare som i förlängningen hela skolor har lagt ytterligare en våt filt över arbetsmiljön i skolorna.
Det är både i grunden orättvist och kontraproduktivt att splittra upp arbetskollektiv genom att öka löneskillnaderna.
Regeringens grundliga – och kostsamma – misslyckande får i huvudsak tala för sig självt. Ett par kommentarer kan dock skickas med på färden.
Det är absurt att tro att punktinsatser av denna typ ska kunna ersätta en övergripande ökning av resurstilldelningen till skolorna. Det vore det enda verkliga sättet att ta skolutbildningen på allvar.
Och det är, vilket visas gång på gång, både i grunden orättvist och kontraproduktivt, med avseende på följderna, att splittra upp arbetskollektiv genom att öka löneskillnaderna. I en hemmasnickrad marknadsliberal dockskåpsmodell må det vara en universalmedicin för att bygga belöningsstrukturer och ge förbättringsincitament, men i verkligheten skapar det bara ögontjäneri, missämja och olust.
Regeringen har med sin reform lyckats göra klimatet i skolorna ännu lite sämre. I den bästa av världar lär de sig något av misstaget.