Maria Johanssons memoarer – del 5

Del 2:

En människa är aldrig mindre än sin största last

1.

Jag kan inte påstå att jag ångrade mig i samma sekund som han trängde in i mig. Det vore att frisera sanningen för mycket. Men efter ungefär tre minuter. Då började jag bli uttråkad.

Vägen dit hade varit rätt angenäm. Kittlande blickar och kittlande spänning. Ett nytt, stort steg, och allt var som upplagt för det. Den halvtomma hotellbaren, mensen som nyligen tagit slut.

Jag ville verkligen ha honom. Först.

Jag ville fortfarande ha honom när jag lirkade ned handen innanför hans byxlinning på hotellrummet. Bara sensationen av att efter så många år hålla i en penis som inte var välbekant var omvälvande. Inte för att den var extraordinär, men den var definitiv annorlunda än Mikaels.

Sedan var det det här med att stoppa in den. Trevligt först, men det tog som sagt inte lång tid innan jag insåg det oundvikliga. Han var tung, han var full, han var trött, han slaknade sakta men säkert i mig. Han skulle inte få mig att komma.

Han grymtade.

Vad vill jag?

Jag vill sluta.

Jag vred mig undan, fick honom att rulla bort.

– Jag vill fortsätta i morgon, sa jag. Vi är för fulla. Du är för full. Och förresten, i morgon vill jag använda min vibrator också, jag har den i väskan.

Han sa något sluddrigt som lät som ”jaha”.

Jag vände mig om och somnade.

 

*

 

Välkomna! säger jag igen.

Varför då?

Välkomna in i Den Nya Marias värld!

Ni kanske har fått för er att det är dags att hoppa av.

Men det får ni inte.

Blondinen i receptionen tittade medlidsamt på mig och sa ”okej”.

Ungefär vid 21.30 lördagen den fjortonde november hade jag checkat ut ur mitt hotellrum. Blondinen i receptionen tittade medlidsamt på mig och sa ”okej”, en kille bredvid började väsa arga saker åt henne. Jag tog fram en lapp och medan jag skrev sa jag att om de absolut ville ha betalt för halva natten eller så, så kunde de kontakta kvinnojouren på måndag. De hade lovat att hjälpa mig med liknande utgifter.

Killen tog lappen. Telefonnumret gick till Statistiska Centralbyråns växel, fast det visste ju inte han.

Ungefär klockan 01.50 samma natt smög jag in på ett rum två våningar ovan det jag själv haft, tillsammans med den redan nämnde berusade affärsmannen, som jag träffat i hotellbaren.

Knappt tio minuter senare rullade han av mig.

 

Morgon följde. Den femtonde november. Affärsmannen verkade oerhört bakfull. Själv var jag nog fortfarande full, om jag ska vara ärlig. Han kisade rödögt på mig och vände sig åt andra hållet. Är du fortfarande kvar?, hade blicken sagt.

Vad vill jag?

Jag vill inte gå än. Jag vill lämna rummet tillsammans med honom, om de i receptionen skulle se mig och börja tjafsa. Och så vill jag ha sex, det har jag förtjänat, det var ju därför jag följde med honom. (Okej, lite var det för att sova gratis också).

Jag försökte inleda en ny sexakt. Han grymtade. Alla delar av honom verkade sova djupt.

Jag tog fram vibratorn. Den vaknade rytande på första knapptryckningen.

Efter tre minuter såg jag hans blodsprängda ögon glimma förvånat åt mitt håll.

Efter fem minuter började jag stöta hårdare med apparaten.

Efter sju minuter såg jag i ögonvrån att hans egen börjat vakna.

Efter åtta minuter gick det för mig.

Några sekunder därefter var han över mig, fortfarande bakfullt klumpig men ändå ivrig.

– Nä, sa jag, fortfarande darrande. Nu är jag för öm. Du missade din chans hörru.

– Snälla, sa han och försökte kyssa mig.

– Hör du dåligt? Och förresten, gå och borsta tänderna, tillade jag.

Han lydde. Han kom tillbaka. Jag hade redan börjat klä på mig.

Han skulle komma att följa mig som en hund.

 

2.

Måndag den sextonde november klockan 10.00 infinner sig Maria Johansson inte på Marianne Lövfeldts rum.

Inte heller svarar hon i den burrande mobilen. Maria Johansson är nämligen på väg till Fredhäll. Hon har tillbringat ännu en natt i affärsmannens rum, och känner sig något mer tillfredsställd. Fast ändå lite smutsig. Trots att hon duschat noga.

Antagligen beror smutskänslan på att hon återanvänder blusen från i fredags. Den luktar förutom svett en aning stekos, får hon för sig där hon skumpar fram på 62:an. Över de lukterna svävar en doft av blandad dam- och herrparfym.

Uthyraren hade ringt vid halv nio. Jo, Maria skulle nog få hyra, men först måste de träffas, och hon ville väl se lägenheten?

Väl framme irrar hon ett tag. Okända trakter det här. Skorna bli leriga. I dag är det inte soligt. Telefonen fortsätter vibrera ilsket, hela tiden ett nummer som ser ut att tillhöra jobbet.

Efter nästan en kvart får hon syn på en liten huslänga som liksom sticker ut från resten av området. Människan sa ju att det var nybyggt! Tänk, Maria Johansson, tänk.

Mycket riktigt är längan den rätta. Tredje våningen.

Fast hon borde kanske ändå skaffa en sådan där smartphone. Slippa irra efter adresser. Hon känner på sig att hon kommer behöva ta sig till många nya platser framöver.

En annan vilja, den rationella viljan att få hyra lägenheten, försöker pressa in henne i Den Gamla Marias form. 

Maria har haft svårt att könsbestämma rösten i luren. När personen öppnar blir det inte lättare.

– Hej, säger Maria.

– Hej, säger den skinntorra människan i morgonrock och granskar henne uppifrån och ned.

Maria vill göra detsamma. Så varför gör hon inte det? En annan vilja, den rationella viljan att få hyra lägenheten, försöker pressa in henne i Den Gamla Marias form. Maria ryser till. Men jo, hon måste hålla masken. Måste ha någonstans att bo. Hon kan ju inte gå miste om det, bara för lusten att följa minsta dumma impuls. Impulsen nu är egentligen att fråga: Är du man eller kvinna?

Maria tittar tillbaka på det rynkiga ansiktet med tonade glasögon och tofsar av rött hår på huvudet, tvingar sig att se snäll och vänlig ut, småle intetsägande.

Efter ytterligare några sekunder verkar granskningen av henne själv vara klar. Människan hummar och tar ett steg åt sidan.

Maria stiger in. En ljus och fräsch lägenhet, fast den luktar lite konstigt. Precis som innehavaren.

– Ja, den är ju ganska stor för att vara en tvåa, gnäller rödhåret bakom henne. Och modern, allt funkar som det ska.

– Mm, säger Maria och kikar in i köket. Jo, fin lägenhet!

Som om hon brydde sig. Vilken egen lya som helst skulle duga.

– När vill du flytta in?

Hoppsan, så var man godkänd.

Maria vänder sig om och ler, hoppas att leendet inte är för brett.

– Så snart som möjligt, gärna!

– Hmm, grymtar människan. Är det bråttom?

Lugn nu.

– Tja, säger Maria. Jag kan så klart vänta ett tag, men visst flyttar jag gärna in så snart som möjligt.

Brrrrr, säger det i fickan.

– Skiljas, var det så?

Maria nickar och försöker se lite lagom lidande ut. Korsar kyskt händerna framför skötet.

Helvete, är det en man eller kvinna? Jag måste göra rätt intryck på människan.

De har stannat mitt i vardagsrummet. En klocka tickar sakta.

– Är det du eller han som vill skiljas?

– Just nu är det nog ganska ömsesidigt, svarar Maria försiktigt och tittar ned i mattan.

– Hm. Ja, det blir väl det. Min fru lämnade mig efter mer än tjugo år, skaffade sig någon yngre förmåga. Så det var hon som ville skiljas, men jag som fick flytta. Hit.

Tack, alla högre makter.

Maria tittar upp, hoppas att ögonen är lite fuktiga.

– Tänk, precis så är det för mig. Han har varit otrogen. Länge. Och jag äger ju halva huset, och ska få ut pengar för det, men just nu … Jag vill bara slippa sova under samma tak som han.

Mannen hummar och tänder en cigarett.

Så klart är det en man, tänker Maria, det ser man ju. Liten och torr och sönderrökt bara. Nu är lägenheten så gott som min.

– Du kan få flytta in i morgon om du vill, bekräftar mannen. Som du ser har jag redan plockat ut det mesta. Saken är-

Hostattack. Maria väntar tålmodigt.

– … saken är den att jag ska testa att flytta utomlands ett tag. Har hyrt in mig i ett hus i Spanien. Solkusten vettu!

Plötsligt har det kommit massa liv bakom de rökfärgade glasen.

– Man vill ju komma iväg innan vintern kommer i gång. När det börjar bli sommar här igen, ja, då får jag se om jag har lust att komma tillbaka. Annars stannar jag fan i mig där. Vad ska jag här och göra? Jag har väntat på pensionen, nu har den kommit. Ungarna träffar jag nästan aldrig. Men de kommer säkert vilja hälsa på i Spanien, ha!

Svadan stannar tvärt, mannen ser ut som om han tänkt spotta på golvet, men ångrar sig. Suger hårt på cigaretten i stället.

Maria fortsätter le och nicka.

– Ja, jag antar att du inte är rökallergiker. Du får väl vädra ordentligt.

– Det är ingen fara.

Brrrrrrbrrrrrrrrr.

– Vi skriver ett kontrakt fram till sista maj, ja, inofficiellt mellan oss två alltså. Onödigt att fråga föreningen, fast de skulle nog ändå inte bry sig.

Nick nick. Fram med kontraktet din jävla skorsten, jag vill härifrån nu och komma tillbaka när du är borta.

Som genom ett trollslag kommer papperen fram. Sedan lite information om förråd och tvättstuga. Och så frågan om jobb och lön.

– Kan jag få uppgifter till din arbetsgivare?

Maria rycker till.

– Självklart, pressar hon fram. Fast …

– Vadå?

– Jo … om du inte absolut måste, så får du gärna låta bli att ringa. Det är en på jobbet som min man haft en affär med. Jag vill inte de ska få veta på en gång att jag flyttar så här.

Maria tittar ned i mattan igen, hoppas att detta ska tolkas som sorg och skam, inte lögn.

– Jaha … Vilken jävel.

– Du kan få se ett kontoutdrag från banken i stället! Jag har helt okej lön, jag har jobbat på sjukhuset i många år.

– Ja ja, det blir nog bra, grymtar mannen. Ta med ett i morgon. Men det är säkert okej.

Brrrrrrrrrr. Ha ha, tänker Maria och försöker låta bli att fnissa till, jag skulle räcka honom luren nu, så skulle han få veta lite om mitt jobb.

– Och en förskottshyra förstås, tillägger mannen.

Maria hickar till.

– Absolut!

Det får lösa sig till i morgon, det.

När hon kommit runt hörnet kan hon inte låta bli att nosa på sin egen hand.

Lite kallprat, sedan skakar Maria den torra handen och lämnar huset med lätta steg. När hon kommit runt hörnet kan hon inte låta bli att nosa på sin egen hand. Rök luktar det, förstås, och något annat … något som påminner henne om jobbet. Något sjukt.

Hon gnider handen mot sidan av jeansen.

Brrrrrrrrrr. Jobbhelvete! Hon måste ringa facket innan hon kan svara ju.

Så fort telefonen stillnat tar hon upp den, besvärjer den att vara tyst medan hon själv bläddrar fram sms:et från arbetsplatsombudet.

 

Sjutton minuter senare är Marias händer smärtsamt kalla och hon darrar lite. Hon har ringt upp och kopplats vidare, pratat och lyssnat, trampat på utan att veta vart. I hennes mage ligger en klump, men det är en klump av lycka och den bara växer.

Facket ska ringa och prata med Marianne Rövfeldt. Maria ska få någon med sig, om hon alls måste gå på möte. Rövfeldt ska till att börja med motivera alltihop skriftligt så att det finns bevis på hur hon agerat. Hon kommer få skit för att hon helt sonika ringde upp Maria och sa att hon inte skulle komma in och jobba. Särskilt om detta inte var förankrat uppåt, och mycket tydde på att det inte var det. Man kan inte bara bli avstängd för grundlösa ryktens skull, hade fackombudet Karin sagt. Och hon hade mer eller mindre lovat att Maria skulle få lön som vanligt för de här dagarna.

Kanske blev Rövfeldt också charmad av Adam, funderar Maria. Hon ser framför sig hur han kom och grät ut i hennes kjolar. Charmad och kåt. Hon ryser till. Ett jävla liv har kärringen rört upp, men det ska hon få sjufalt tillbaka.

Allra mest nöjd är Maria dock över vad Kommunal-Karin anförtrodde henne i slutet. Att sexuella trakasserier på hennes arbetsplats anmälts två gånger de senaste åren. Kvinnor som anmält män. En av männen hade varit i chefs-position, dessutom. Inte hade de männen blivit avstängda och trakasserade, inte. De hade glidit undan i tysthet. Båda fallen nedlagda. En av kvinnorna hade senare självmant bytt jobb.

Kommunal-Karins röst hade stegrats: Det är så jävla typiskt! De ska inte komma undan med det här. Tro mig, vi ska dra upp de gamla fallen som ledningen tystade ner. Det kommer bli media!

Hon verkade nästan ta det hela personligt. Inte Maria emot.

Nu jävlar.

Han var inte så oäven andra gången. Fast han verkade ha någon slags smak för att bli dominerad. 

Maria stoppar ned både mobil och händer i kappfickorna. Antydan till frost i luften.

Framför henne breder Rålambshovsparken med ens ut sig. Maria stirrar oseende ut över den.

Ja, nu jävlar! Egen lägenhet och lön, men slipper jobba. I alla fall för ett tag. Den där affärsmannen verkade ha rätt okej med pengar också, kanske ska hon träffa honom igen. Han var inte så oäven andra gången. Fast han verkade ha någon slags smak för att bli dominerad. Tja, varför inte. Hennes nya energi kan nog räcka till mycket, sådant också. Men vad hette han? Filip var det nog. Maria försöker lägga namnet på minnet. Och hon försöker framkalla hans ansikte. Men hon ser bara en ljusgrå kostym och ett råttfärgat bakhuvud som inte vill vakna.

 

Det pirrar i vaderna. Benen vandrar på lika snabbt som tankarna, går mot rött utan att veta om det. En blåbuss tvärbromsar. Jaså, är jag vid Västerbron.

Maria fortsätter, ut på bron. Vinden sliter i henne. Lyckoklumpen i magen exploderar, stiger som kolsyra i hela hennes kropp, gör henne lätt och rusig.

Hon stannar en bit upp på bron, just där det börjar bli högt. Himlen och vattnet välvs över och in i varandra så man knappt vet var de börjar och slutar. Staden försöker vara gränsen mellan dem, ligger där grå och trist och hård och låtsas obesvärad. Men den lurar inte Maria. Stan vet vad som komma skall.

Stockholm ligger för mina fötter. Det här är bara början.

Så tittar hon ned. På broräcket står klottrat ”Do it! DO IT!!”

Gapskrattet sugs snabbt bort av vinden, men i Marias öron skallar det.

– Ja, jag ska göra det! Men fan inte vad ni tror!

 

 

3.

Jag var segerviss och rusig. Men jag visste också att vissa praktiska saker fortfarande måste göras. Små hinder på vägen till friheten.

Rosig och rufsig (föreställer jag mig) gick jag in på biblioteket vid Hornstull. Det var inte mycket folk där, jag fick genast en datorplats.

Se på tusan, DN hade svarat.

”Vi har aldrig haft någon annons om skilsmässa införd. Om ni skulle vilja ha det så är det enda tänkbara under rubriken Meddelanden. Det är en radannons, utan bild. Vi behöver dessutom ett intyg på skilsmässan.”

Missmod grep mig en sekund. Men min hjärna hade utvecklat en ny mycket bra egenskap, den vände motgångar till energi.

De gör allt de kan för att ingen ska sticka ut i det här samhället, tänkte jag. Men jag ska nog visa dem.

Över hundra kronor per rad ville de ha. Jag bestämde mig för att det nog var bäst att hålla det kort, spara pengar till roligare saker.

Svarade att jag ville ha en annons, tack, och att jag skulle återkomma med text. Samt med en kopia på ansökan om skilsmässa. Sedan skrev jag ut en sådan.

Jag tvekade några korta sekunder innan jag överförde de drygt 9 000 jag hade på sparkontot till mitt personkonto.

Därefter gick jag in på min internetbank. Laddade ned ett kontoutdrag och skrev ut, det var lättare än jag trott. Hoppades att det skulle räcka för gubben, kändes som jag lätt hade kunnat fuska med det. Men det behövdes ju faktiskt inte, LÖN stod det tydligt och regelbundet.

Jag tvekade några korta sekunder innan jag överförde de drygt 9 000 jag hade på sparkontot till mitt personkonto. Varför inte? Ett par tusen av dem skulle väl ha sparats till barnen. Men de hade redan ganska mycket undansatt. Och den största summan, min och Mikaels gemensamma, fanns på hans konto förstås. Eftersom han hade bättre ränta brukade jag överföra dit med några månaders mellanrum. Som tur var, så var det ett tag sedan nu.

 

Just som jag loggade ut från banken dök ett nytt mejl upp i inkorgen.

Biblioteket!

Ja, inte det jag satt på nu, men där jag hade frågat efter böcker.

En lista med cirka tjugo stycken som aldrig varit utlånade.

Herrejävlar vilka tråkiga publikationer. Lyrik. Operatexter. Sagor. Ålderdomligt så det förslog. Men, ska man vara intellektuell får man int’ gnäll’, tänkte jag, mycket nöjd med min egen poetiska insats. Bäst att åka till rätt bibliotek med en gång.

Jag valde ut tre titlar, de som lät minst tråkiga. Uppländska folksägner, Främmande lyror och Valda skrifter av Louis De Geer.

Väl på biblioteket så visade sig bara två av dem existera i sinnevärlden.

Skägget tittade lite lätt beklagande men ganska intetsägande på mig.

– Hade du beställt dem?

Han minns mig inte, insåg jag. Trots allt tjafs när jag var här och frågade så minns han mig inte.

Är jag så jävla alldaglig?

Ja, så klart du är, sa en liten röst åt mig. Du får väl ändra på det.

Ja, jag ska, svarade jag.

Hur som helst hade De Geer försvunnit ut i evigheten, trots att ingen någonsin lånat honom. Jag tog det som ett tecken, och nöjde mig med de andra två.

Man kan aldrig veta, kanske sprang Mikael runt på stan och letade efter mig. 

Där stod jag alldeles fri och inte alltför fattig, med två halvantika böcker under armen och resten av mitt liv i axelremsväskan. Klockan var över två, solen stod redan lågt. Jag bestämde mig för att ta mig bort från Medborgarplatsen, till något mindre centralt ställe. Man kan aldrig veta, kanske sprang Mikael runt på stan och letade efter mig. Bra om han sprang i och för sig, han hade börjat bli småfet.

Hur som helst – mig skulle han inte ta fatt.

Jag tog vägen över de vindlande parkavsatserna där missbrukarna hänger. En väg de flesta undvek om de kunde. Fast, tänkte jag medan jag trampade uppåt, Mikael har faktiskt inte försökt ringa sedan i går kväll, inte ens sms:at. Kanske hade budskapet gått fram till sist.

Jag smet upp runt Mosebacke. Satte mig på en nästan tom pizzeria. Gick igenom alla ingredienser, och valde alla jag tyckte eller trodde var goda. Mozzarella köttfärssås parmesan salami oliver räkor vitlök soltorkade tomater tonfisk parmaskinka kyckling. Bearnaisesås. Och så cola till. Det blev en dyr pizza.

När servitören en kvart senare bar ut den med nollställt ansikte doftade den gott, fast samtidigt ganska konstigt. Jag högg in.

Snacka om smakexplosion. Det var gott, tror jag, för jag slukade det mesta väldigt snabbt. Men efter att jag fått i mig ungefär tre fjärdedelar började det bli kväljande och gå långsammare, fast jag verkligen försökte få i mig hela. Testade att doppa en överbliven tråkkant i bearnaisesåsen, men när jag skulle stoppa i mig den slickade tungan bara av såsen, munnen vägrade ta in resten.

Just då ringde det igen. Jag tappade den fuktiga brödbiten i såsen med ett plopp. Mobilsignalen var på igen, och ganska hög, eftersom Mikael slutat terrorisera mig och jag tänkte att facket eller lägenhetsuthyraren kanske behövde få tag i mig. Jobbsamtalen hade tystnat vid lunchtid.

Men det var Tessan.

– Hej! sa jag.

– Maria? sa Tessan.

– Ja, visst.

– Okej. Hej hej!

Tystnad.

Jag pillade loss en kvarvarande räka och sög i mig.

– Du låter lite annorlunda, fortsatte Tessan.

– Detsamma, tuggade jag fram.

– Eeh, nädå. Jag tänkte höra om du ville ses?

– Jo, det kan vi väl, det var ju ett tag sedan, sa jag nonchalant.

Ärligt talat så ville jag gärna visa upp Den Nya Maria lite grann för gamla Tessan. Den Nya Maria, som jag hittat alldeles utan Tessans självhjälpskurser.

– I kväll? fortsatte Tessan.

Gud, hade hennes röst alltid varit så där enerverande gäll?

– Oj, redan i kväll … Nja, sa min mun medan hjärnan fortsatte tänka: Sov på hennes soffa denna sista natt och spara lite pengar!

– … eller, fortsatte jag högt, ja varför inte?

– Gå ut och äta kanske, sa Tessan och lät lite mer lik sig. Jag vill höra hur det är med dig!

– Jo, sa jag, du kanske redan har hört något via maken? Jag och Mikael ska skiljas.

Hennes röst blev gäll igen.

– Va, nä! Nämen Maria är det sant. Oj, du måste berätta allt för mig.

Knappast allt, tänkte jag.

– Mm. Men du, fortsatte jag och försökte koppla på en sårbar röst, kan inte jag få sova hos dig? Bara i natt. Sedan har jag ett annat ställe att vara på.

– O-okej, sa Tessan. Eh. Jo.

– Perfekt! sa jag. Klockan sex?

– Mm, sa Tessan. Jag fixar något att äta.

– Mm, sa jag och fick lite kväljningar.

En ensam bit salami tittade på mig från tallriken, jag la servetten över.

– Okej, då ses vi om några timmar! fortsatte Tessan.

– Ja! sa jag, och tillade: Tack så mycket Tessan!

– Klart man ställer upp, sa Tessan och sedan la vi på.

 

*

 

Klockan 17.38 tar Maria Johansson en taxi åt nordväst, mot Stockholms största villaområde. Tessans och Anders villa ligger en bra bit från hennes egen familjs mer modesta radhus, men ändå kryper obehaget i Maria. Under eftermiddagen har hon sminkat sig rejält på pizzeriatoaletten och knutit en blekrosa scarf om håret. Funderat ett par sekunder på solglasögon, men kommit fram till att de antagligen skulle generera mer uppmärksamhet denna novemberkväll, inte mindre.

 

Maria är på väg att glömma att betala taxin, ett Hallå! rycker tillbaka henne som ett strypkoppel. Hon fumlar med kortet, sedan skyndar hon lätt hukande mot villadörren. Uppfarten känns som en upplyst scen i framlykteskenet. Trycker frenetiskt på dörrklockan samtidigt som bilen backar bort.

Hon känner blicken i titthålet. När hon öppnar har Tessan försökt ordna ansiktsdragen, men inte lyckats helt. Det finns något förbryllat och nästan skrämt i munnens och ögonens vinklar.

– Heej, säger Tessan och ler lite för brett. Kom in!

Maria vill inget hellre, men stoppas av Tessans famn, just fan, hon ska ju alltid kramas. Maria kramar tillbaka, men hamnar lite för tätt inpå Tessan, det känns nästan oanständigt. När kramen släppt makar hon sig kvickt inåt, råkar trampa på en av Tessans små toffeltår. Tessan grimaserar men säger inget.

– Ursäkta, säger Maria.

Vad i helvete, jag träffar henne och det första jag säger är ”ursäkta”? Det känns inte som Den Nya Maria.

Vad vill jag?

Jag vill fråga henne vad hon glor på och om hon inte tycker jag är snygg.

– Vad du tittar, säger Maria och rättar till scarfen. Är jag inte fin? Du som brukar säga att jag borde piffa upp mig lite mer!

– Joo, säger Tessan och ler nervöst. Lite ovant bara. Men jag gillar det, att du vågar ha rosa!

Hon står där och ler medan Maria kränger av sig kappan. Maria vill inte böja sig för djupt, tolvingrediensers-pizzan verkar ännu ligga hotande nära magmunnen, så hon sätter sig på en låg bänk för att dra av sig skorna.

När hon tittar upp igen står Tessan kvar likadant.

Jag gör Tessan nervös, inser hon. Osäker. Om något, så har det varit tvärtom förr. Är det så här enkelt, att bryta mönstren?

Ingen tvekan längre. Det är Den Nya Maria som kommit för att hälsa på. Och hon är här för att stanna.

– Jo, säger Maria som inser att hon borde svara något på Tessans utseendekommentar. Tack, jag tänkte inte så mycket på att det var rosa, ville mest matcha läpparna med scarfen!

En minnesbild svischar förbi. Hur hon blandade Idominsalva med rött läppstift för att få samma nyans som tyget. Lukterna av en aning härsknat sminkfett, av gammal urin och luftrenare på pizzeriatoaletten.

– Jag ska börja bry mig lite mer om mitt utseende, fortsätter Maria medan hon hänger upp kappan. Prova nya saker!

Tessan skrattar till.

– Ja, det är väl ganska klassiskt när man ska skiljas!

Orden blir en tagg långt bak i Den Nya Marias hjärna. Hon grymtar lite.

Tessan blir snabbt allvarlig.

– Förlåt, det är säkert jättejobbigt alltihop. Du måste berätta, vännen! Vad har hänt?

Maria knycker på nacken, de går båda inåt lägenheten.

– Äh, det känns rätt skönt, säger Maria. Borde ha gjort det för länge sedan.

– Vad tycker Micke då?

Ny knyck.

– Han verkade inte vilja först, men nu kanske han har ändrat sig. Det kommer bli bäst så här.

Tessan nickar sakta, svänger in i köket till vänster. Rosévin på bordet. Maria nickar ja innan Tessan riktigt hunnit fråga.

– Mm, säger Tessan medan vinet kluckar ned i glasen. Sen vet man ju aldrig, ni kanske hittar tillbaka till varandra om ett tag, det är det ju många som gör.

Är det verkligen det? tänker Maria och tar en stor klunk. Är det inte bara sånt man säger?

– Kanske, svarar hon. Allt kan hända. Men först vill jag skaffa mig ett eget liv.

Tessan nickar återigen vist.

– Jo visst. Fast du kommer ju ha barnen varannan vecka förstås.

Orden blixtrar till hårt och kallt. Maria känner sig också hård och kall. Ja, det är ju det normala, varannan-vecka-familjen.

– Jaså, det kommer jag? blixtrar hon tillbaka.

– Va? säger Tessan som står och petar planlöst i den ljumna kycklingsalladen. Ja vi har så mycket att prata om Maria. Ska vi sätta oss i vardagsrummet lite först?

Det luktar parmesan i köket. Maten lockar inte Maria, inte än i alla fall.

– Absolut! svarar hon kvickt och styr inåt huset med glaset i hand, tar en till stor klunk på vägen.

 

Allt ser ut som vanligt. Ändå är det som om Den Nya Maria ser allt i ett nytt ljus.

Tessans vardagsrum som Den Gamla Maria försökt efterapa. Lagom ljust och fräscht, inte plåttrigt men inte heller sterilt. Lagom mycket personlig prägel. Men inget damm och inga sladdhärvor. Otroligt att det bor tre personer i huset, varav en sexåring.

Med ens avundas Maria inget alls i Tessans hus. Just att det är lagom personligt och inte för sterilt, det visar bara hur vansinnigt genomtänkt det är.

Hon har lagt ner sin lilla själ i det, tänker Maria. Och oj vad hon måste städa och skälla på ungen för att ha det så här.

– Var har du resten av familjen då? frågar hon och betonar du en aning extra.

– Anders är på affärsresa, och Lillen är hos mamma, jag tyckte vi skulle få vara för oss själva lite.

Nytt nervöst leende.

– Skönt, säger Maria.

Jag vet nog vad män gör på affärsresor, tänker hon. Vet du det, Tessan?

Hon knuffar bryskt en soffkudde i kontrastfärg åt sidan och dimper ned i soffan. Lite vin skvimpar ut, en droppe landar så klart på den ljusbeiga klädseln.

– Oj, säger Maria.

– Va, spillde du?

Hård glans i Tessans ögon.

– Ja, lite lite grann. Svårt att ha vit soffa, va!

– Den är off-white, fräser Tessan. Ja ja, vänta, jag fixar det.

Maria hinner ta två stora klunkar innan Tessan är tillbaka med fuktig trasa och en saltströare. Hennes mun ser fortfarande hård ut.

Just fan, jag ska ju sova här, tänker Maria. Jag får inte reta upp henne för mycket.

– Förlåt, säger hon snabbt. Jag är lite darrig och konstig.

Tessan kastar en snabb blick på henne, saltar sedan på soffan. Maria försöker att inte fnittra. När Tessan tittar upp igen är ansiktet mjukare.

– Ingen fara. Det verkar gå bort nu. Men, ja, fortsätter hon och sätter sig försiktigt i en fåtölj, hur är det? Du verkar som sagt … annorlunda.

Maria rycker på axlarna.

– Jag är nog lite annorlunda. Jag har väl hittat mig själv äntligen!

Tessan verkar samla mod för något.

– Maria, jag måste fråga det här, bli inte arg. Men … har du druckit innan du kom hit?

Maria blir inte arg, bara förvånad. Hon har inte druckit. Inte sedan i går kväll.

– Nä, säger hon uppriktigt. Verkar det så?

Tessan – ja, hon rodnar faktiskt! Och flackar lite med blicken.

– Å, jag vet inte, men som sagt – du verkar lite annorlunda! Men bara du mår bra, så.

– Mm, säger Maria och tar en ny klunk.

– Så, ja … Gör du det?

– Vad?

– Alltså, mår du bra?

Tessan tar en snabb klunk, kanske är det hennes första.

– Jodå, svarar Maria, det har jag väl redan sagt?

– Mm, jo, säger Tessan och tar en ännu snabbare klunk, men det var ju ett tag sedan vi hördes, eller träffades i alla fall, jag vet inte riktigt hur det varit med dig sista tiden, och såna här plötsliga förändringar i livet kommer ofta efter att man till exempel fått ett sjukdomsbesked, eller något annat omvälvande, ja något fysiskt då. Eller psykiskt. Har jag läst, alltså.

Tessan tystnar äntligen, andas in djupt och gömmer blicken i glaset. Aha, tänker Maria. Hon tror att jag blivit knäpp.

– Nej, säger Maria så lugnt hon kan. Inget sådant.

Vad vill jag?

Jag vill inte säga som det är, det här med all statistik som stämmer in exakt på mig. Jag vill inte att Tessan ska veta det, få alla sina fördomar bekräftade. Hon har alltid tyckt att hon är så jävla fri och modig och lyckad och speciell. Särskilt jämfört med mig.

– Jag bara bestämde mig en dag, fortsätter Maria lagom nonchalant och gör en grandios rörelse med vinglaset. Bestämde mig för att det var dags att börja ett nytt liv.

– Mm, säger Tessan och sneglar på glaset i Marias hand. Jag förstår.

I helvete att du gör.

– Du, fortsätter Tessan med ny, hurtig röst, jag är jättehungrig faktiskt. Jag ska fixa det sista med maten, men sitt kvar här du!

– Okej, säger Maria.

– Akta soffan, tillägger Tessan med en blinkning, men det syns att hon menar det.

Värdinnan halvstänger dörren till köket. Slamrar därinne. Maria ser sig omkring igen, men rummet är verkligen fantastiskt tråkigt.

Vad vill jag?

Jag vill bajsa.

Den mindre toaletten, utan badkar, ligger ute vid hallen. Det mesta därinne är rosa. Maria tittar sig i spegeln. Hon är också rosa. Ska jag verkligen matcha toan, tänker hon.

Läpparna i spegeln har fått en lila ton, svag men fläckvis, av vinet. Maria drar upp det djupare röda läppstiftet och kletar på det i stället.

Utanför är det tyst. Om maten var klar skulle väl Tessan ropa.

Mat. Jag är fan inte hungrig än. Men kanske blir det bättre när jag fått ut lite av den gamla.

Maria sätter sig, magen molar dovt men inget kommer ut, bara gaser. Hon sitter där ett tag innan hon ger upp. Ännu har ingen ropat.

Just när hon reser sig för att spola rör sig något i hallen utanför. Det låter som att ytterdörren öppnas.

Någonting får Maria att bli stilla, inte spola.

En röst, mycket låg, viskande. Svarsrösten är också låg och återhållen, men Maria har inga problem att känna igen den.

Mikael.

Hon står blickstilla. Hör steg smyga inåt huset.

Han behöver inte ta av sig skorna, minsann.

– Maria? skär en basröst plötsligt genom stillheten. Vad håller du på med, jag vet att du är här!

De måste vara i vardagsrummet.

– Ja hon är ju här, jag såg henne för en sekund sen, gnäller Tessan.

Trappan till övervåningen knarrar.

– Du, stanna här nere och håll koll, hör hon Mikael säga.

Maria som just lagt handen på dörrvredet stannar upp igen. Kommer det jävla våpet lyda? Ja, Maria hör henne sucka, det måste vara från vardagsrummet. Därifrån har hon full överblick över hallen.

Det finns bara en sak att göra, och det fort.

 

*

 

Så gick det till när Maria Johansson, 42,5 år, ostraffad, drygt 1,66 lång och med en vikt på vid den tiden antagligen strax över 68 kilo, klättrade ut genom ett fönster och rev sönder sina jeans och delar av sitt ben på en vass fönsterbräda.

Jag såg efterlysningen framför mig. En jävla tur att jag tog med väskan in på dass. Men utan jacka och utan skor – jag skulle bli ett lätt byte om de började springa efter mig. Jag rusade över vägen och in i skogsdungen på andra sidan med en jäkla fart. Inte förrän jag saktade in efter några hundra meter märkte jag hur ont det gjorde i vänstra vaden och under fötterna. Strumporna blöta, och fan, jo, visst var det blod som rann från benet.

Helvete helvete helvete. Tessan, din förbannade jävla subba. Aj.

Jag snubblade ut på en ny, större väg. Vinkade frenetiskt åt bilar. Redan den andra stannade, antagligen såg jag mer sårbar än farlig ut.

En äldre man.

– Jag har blivit överfallen! Snälla, kan du köra mig till polisstationen?

Han gapade och blinkade och sa självklart. Medan han körde kallade han mig flicka lilla och tjatade om att han kunde följa med mig in på stationen och hjälpa mig. Jag svarade undvikande, medan jag i baksätet tryckte bort samtal på samtal från Tessan och Mikael, och däremellan försökte skriva sms. Till slut fräste jag åt honom att jag ville till sjukhuset i stället, för jag hade blivit våldtagen, och jag ville inte ha med några män där.

Jag hatar Tessan, hatar Mikael, hatar hatar hatar, dunkade det i mitt huvud.

Jag tror jag såg tårar i hans rödkantade ögon i backspegeln. Eller, kanske hade han bara sådana där gamla ögon som rinner. Han sa inget mer.

Jag hatar Tessan, hatar Mikael, hatar hatar hatar, dunkade det i mitt huvud.

Försökte koncentrera mig. Vad hade jag blivit av med? Förutom någon som helst vänskap med Tessan, då. Väskan hade jag fått med mig. Böckerna! Jo, de hade jag tryckt ned i väskan ja. Lite smink hade jag nog glömt på handfatskanten. Vad hade jag haft i kappfickorna? Inte mobilen, uppenbarligen. Kanske ett busskort. Förhoppningsvis inga anteckningar med min nya adress på.

Hata hata hata.

Den gamle mannen med Volvon släppte av mig vid Danderyd. Jag minns inte om jag sa tack.

Sjukhusets huvudingång, jag gick automatiskt in, förbi fontänens föraktfulla små kisstrålar. Satte mig och väntade på de obekväma stolsofforna. Försökte lugna ned mig, tänka på något annat än mitt hat.

Snörvlande, sorgsna människor runt mig. Denna sjukhuslukt. Jag hade inte lagt märke till den på många år, den hade blivit en del av min egen kropp. Men nu gav den mig kväljningar.

Min kropp ville rycka och spritta åt alla håll, ville därifrån. Men jag tvingade mig att sitta stilla, vänta och lugna mig, försökte intala mig att det var vad jag egentligen ville.

Jag blundade och tänkte på alla dem som jobbade i det väldiga maskineriet, precis som jag själv gjort alldeles nyligen, fast på andra sidan stan. Försökte känna stolthet över deras arbete. Sedan försökte jag tycka synd om dem. Sedan förakta dem.

Men jag kände ingenting. Inte ens hat.

När jag kommit så långt vibrerade min väska och jag spratt till. Ja, det var Filip som svarade på mitt sms. Jag reste mig värdigt, gick ut, bort från lukten, väntade i den obarmhärtiga blåsten med en känsla av att ha segrat.

 

*

 

Jag lurade honom inte. Det var inte som att jag sa att jag skulle gifta mig med honom.

Vad han fick för sig är bara hans eget fel.

Affärsmannen Filip från Falun. (Gud, det låter som en limerick. Fast jag kan fortfarande inte komma på några rim på ”Falun”, trots min nya intellektuella utveckling.)

Filip var inte gift och otrogen, som jag hade förutsatt. Han var ganska nyligen frånskild. Han kom och hämtade mig i taxi trots att han egentligen varit på centralstationen för att fortsätta till Göteborg när jag sms:ade. Han kramade om mig. Jag förvånades över hur tacksamt jag tog emot kramen. Det var som om jag behövde den, behövde vad som helst, för att dämpa det svarta hatet.

Jag berättade inte om Tessan. Jag sa att jag gått med på att träffa min man som tjatat om det, och att han blivit hotfull, att jag blivit rädd och flytt. Ville inte säga att han verkligen misshandlat mig, orkade inte med ännu en man som tjatade om att gå till polisstationen.

Jag ville att affärsmannen Filip från Falun skulle ta hand om mig på andra sätt.

 

Vi tog in på ett nytt hotell, i Gamla Stan den här gången. Inte lika affärsmässigt, men ganska mysigt. Han beställde upp frukt och drinkar till rummet. Han försökte ge mig tafflig massage. Han verkade nästan förskräckt när jag tog initiativ till sex, som om han var rädd för att skada mig. Men sedan lyssnade han mycket uppmärksamt och gjorde precis som jag sa.

 

Och när jag bad honom om ett litet lån, till min nya lägenhet, sa han ja utan att blinka.

 

*

 

En och en halv månad senare kommer det vara mörker, neonljus, skabbiga palmer. Affärsmannen från Falun darrar okontrollerat i ett hörn av ett annat hotellrum, drygt åtta tusen kilometer från Stockholm.

Jag lägger pengarna framför honom men han tar dem inte.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad
4 dagar sedan
Amalthea Frantz, tidningen Arbetarens chefredaktör. Foto: Pontus Lundahl / TT, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vandelskravet kommer drabba de redan utsatta

Regeringen vill utvisa så många som möjligt. Ett nytt verktyg är det hårt kritiserade vandelskravet, som lär slå mot redan utsatta. Kvinnojourer har larmat länge, men ansvariga ministrar lyssnar inte och vill heller inte svara på Arbetarens frågor.

Många kvinnor vågar inte anmäla våld av rädsla för att bli utvisade, och oron bara ökar – så kan vi sammanfatta resultatet av Arbetarens granskning. Reportern Hanna Strömbom har pratat med kvinnojourer runt om i landet och med ett tiotal jurister med expertis inom området. 

Att inte utvisa offret borde vara en självklarhet. Just anhöriginvandrade kvinnor som utsätts för våld skulle kunna hjälpas av ett tillägg i utlänningslagen, men i stället väntar vandelsprövningar av förövare. I hur hög grad även anhöriga kommer utvisas är oklart.

Arbetaren har sökt ansvariga ministrar, som i vanlig ordning inte vill ställa upp på intervju. Därmed får läsarna inte svar på exempelvis frågan: ”Vad säger du till dem som inte vågar anmäla våldsbrott för att deras våldsverkare är densamma som den anhörig som de fått tillstånd för?”

Ska ”avlägsna utlänningar ur landet”

Vad som däremot är tydligt är att politiken är inriktad på att utvisa så många som möjligt. Det nya så kallade vandelskravet som regeringen presenterade den 24 mars har syftet att ”skapa större möjligheter att kunna avlägsna utlänningar ur landet”. 

Våld i nära relationer kan vara svårt att bevisa – det är en del av problematiken i att våga anmäla. Men allvarliga brott, som misshandel i relationer, har även tidigare kunnat leda till utvisning. Vandelskravet öppnar för helt nya, godtyckliga bedömningar. 

Marie Demker, professor i statsvetenskap, säger apropå våldsutsatta kvinnors situation att domstolarna knappast är glada över vad som komma skall: ”Det är svårt nog att tolka kriterierna i förhållande till de enskilda fallen, men nu ska man dessutom utveckla en egen praxis på de här ganska vaga grunderna.”

Vandel för arbetare – kontra arbetsköpare

Godtyckligt var ordet. Om du vandelprövas kan detta räknas in: om du har yttrat dig till stöd för våldsbejakande organisationer. Om du har fått enstaka böter. Om du har jobbat svart. En behändig mall att använda även för svenska medborgare med tiden, när makthavarna tycker att det passar.

Till bristande vandel ska även räknas att dra på sig skulder utan att ha för avsikt att betala dem. Tror någon att det kommer användas för att sätta dit alla arbetsköpare med miljoner i löneskulder? Knappast. Det är i stället en kamp som alltmer bedrivs av syndikalistiska arbetare inom bygg, städ, lantbruk med mera. 

Oftast är de migranter, och ofta hotas de med utvisning av sina arbetsköpare om de inte accepterar sina urusla villkor. På liknande sätt som de våldsutsatta kvinnorna hotas av sina män. 

På listan över hot kan nu arbetsköparna alltså snart lägga till: även om du har uppehållstillstånd kan du utvisas om det kommer fram att du jobbat svart. 

Fortsätter slå mot redan utsatta

Riktningen är tydlig: politiken vill ha ett land med lydiga, rädda invånare. Rädda för att bli arbetslösa, tjäna för lite för försörjningskravet, bli vräkta, bli vandelsprövade. Ett land med så få icke-vita som möjligt, som vår krönikör, advokaten Silas Aliki, skrev apropå de så kallade tonårsutvisningarna. Att även våldsutsatta kvinnor åker ur landet är tydligen inget problem. Tidöregeringens planerade migrationspolitik backas dessutom i många fall upp av Socialdemokraterna. 

Jag väljer att upprepa Silas Alikis slutsats:

”Om utvecklingen ska kunna vändas är det dags för oss alla att acceptera att de förslag som läggs inte syftar till ordning och reda. De konsekvenser som nu väcker starka känslor var nämligen förutsägbara – det påpekades av ett antal remissinstanser, som ignorerades. Den nuvarande politiken vill åstadkomma ett Sverige där det finns så få icke-vita människor som möjligt, och där de som inte kan utvisas lever med en ständig känsla av att vara oönskade och skräckslagna. Bara om vi förstår det kan vi formulera ett verkligt motstånd.”

Publicerad
1 vecka sedan
Bianca Ingrosso och Alexandra Urisman Otto
Kvällstidningarna rapporterar om att Bianco Ingrossos relation med en miljardär är över, samtidigt som klimatkrisen accelererar. Foto: Henrik Montgomery/TT, Annika Hammerschlag och Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Bianca Ingrosso är singel och havet hetare än någonsin

Medan isarna smälter, korallreven förloras och vi närmar oss allt fler tippningspunkter väljer journalistiken att drunkna i kändisskvaller.

Är det någon annan än jag som tycker att det känns som att man går omkring i ett hus där vardagsrummet står i lågor, det är bajsöversvämning på hela toan och vattnet forsar ur kranen i köket – samtidigt som ingen riktigt pratar om något av det?

Den globala medeltemperaturen i haven är nästan uppe på de rekordnivåer från 2024 som forskarna då beskrev som ”chockerande”. Det här kan vara ett tecken på något som allt fler har varnat för de senaste veckorna: att det senare i år kan komma en Godzilla-variant av väderfenomenet El Niño, som i sin tur innebär ökad risk för en väldig massa obehagliga saker. Som torka i till exempel Australien, kraftiga skyfall i Sydamerika eller rubbade skördar på många olika håll. Som om det vrickade globala livsmedelssystemet (där hundratals miljoner människor svälter, en tredjedel av all producerad mat slängs och miljarder människor lider av fetma) behövde en extra massiv utmaning.

Dessutom skulle det med största sannolikhet innebära nya globala medeltemperaturrekord.

James Hansen: Uppvärmningen accelererar

Men hörni, hörde ni förresten om Bianca Ingrosso? Hon var, enligt Aftonbladet, ”kär och dejtade en kille.” Men nu, berättar hon själv (i tredje person) på sin vlogg, är det över:

”Bibbi är singel”, ska hon ha sagt och det var med största sannolikhet kvällstidningarnas mest lästa nyhet i går.

Förlåt, jag kom av mig lite. Det gjorde också svenska medier efter alla ”satsningar” på klimatjournalistik i kölvattnet av Greta Thunbergs skolstrejkrörelse för vad som känns som en hel evighet sedan. Och nog synd är det att alla redaktioner – även om de säger att de gör motsatsen – drar ner på sin bevakning av den lilla ”frågan” planetens livsuppehållande system. Nu när den behövs mer än någonsin. 

För en av världens förmodligen genom tiderna mest välrenommerade klimatforskare, James Hansen, varnar för att havstemperaturerna är ett tecken på något annat än bara Godzilla-strömmarna: att uppvärmningen accelererar och att läget är betydligt värre än vad etablerade modeller tidigare har förutspått.

Närmar oss allt fler tippningspunkter

Så samtidigt som Bianca Ingrosso sörjer att hon inte längre är ihop med miljardären hon nyligen åkte privatplan, yacht och bodde på ”lyxigt spahotell” med i Thailand – this is what you need to know:

Det finns en tidsfaktor när det gäller klimatkrisen – och tiden är ute. Vi har passerat tröskeln för alla världens korallrev, de är förlorade. Vi är oerhört nära flera andra, helt avgörande, tippningspunkter. Bland annat finns en risk för abrupt thaw, plötslig upptining, av permafrosten. När den tinar sätts processer igång i marken som leder till utsläpp av stora mängder nya växthusgaser – det blir ännu varmare. Avsmältningen av isarna på Grönland och i Västantarktis ligger enligt forskarna sannolikt vid omkring 1,5 graders uppvärmning. Tillsammans kan de ge en långsiktig havsnivåhöjning på över tio meter. Jag repeterar: TIO METER.

Varje dag som vi lever som vi lever, innebär ytterligare död, lidande och katastrof för de mest sårbara – redan nu – och alla andra människor som någonsin ska leva på den här planeten efter oss. Vi har ingen moralisk rätt att skada dem på det sätt som vi gör. Varken du, jag eller Bianca Ingrosso.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Greta och Alexandra: En svältande renkalv i garaget

Vårdagjämningen har passerat och vi har rest vidare! Hittills har vi besökt: 

Ett gäng platser längs röda tunnelbanelinjen i Stockholm, Gävle, Umeå och Vännäs, Murjek, Jokkmokk och Forshällan, Kiruna, Vittangi, Västerås, Örebro och Södertälje. 

Som ni märker är det än så länge bara möten från en bråkdel av dessa platser som hunnit ta plats i bloggen. Det kommer mera! 

Det publiceras också en hel del andra texter på Vad fan ska man göra-temat. Till exempel den första av Arbetarens Väljarintervjuer som finns att läsa här. Och min (Alexandras) analys av den årliga journalistiska genomklappningen i samband med Klimatpolitiska rådets rapport här.

SimmonÁilu i Forshällan: ”Jag har stridit för samisk folkrätt”

Nu till intervjun från Forshällan utanför Jokkmokk där vi fick sitta vid köksbordet hemma hos Julia och SimmonÁilu, tillsammans med dem och vännen Jannie, som bor i huset intill.

Innan vi slog oss ner hade vi fått hälsa på en renkalv – miesie på samiska – som fått ett tillfälligt hem i garaget. Han såg upp på oss med frågande, mörka ögon samtidigt som vi i vår tur såg på hur Jannie försåg honom med foder och klappade honom mellan hornen. Hon hade hittat honom i hjorden ett par veckor tidigare, utmärglad och skadad. Nu var hans bakben lindat och hon fick hjälpa honom både att ställa sig upp och lägga sig ner. Han åt och var i bättre skick än när hon tagit hem honom, men ännu var vägen lång för att få den lille frisk igen. Jannie var osäker på hur det skulle gå.

Inne i huset drack vi te, åt fruktsallad och jag frågade om de ville ge sin syn på det politiska läget i Sverige. SimmonÁilu tänkte på framtiden för hans och Julias snart tvåårige son, som låg och sov i rummet intill. 

– Jag har stridit för samisk folkrätt, för folkrättsliga frågor, hela mitt vuxna liv på olika sätt. Mot kapitalistiska intressen. Till exempel gruvdrift och skogsbruk som sliter sönder våra traditionella marker. Men när det kommer in ett fascistiskt parti i regeringsbildning, då sprider det sig nedåt i byråkratin. Ner i nämnder. Och nämnderna väljer tjänstemän och så vidare, sa han. 

– Det går kanske inte så fort men om det politiska klimatet fortsätter i fascistisk anda så kommer ju min son inte kanske ens strida för sin rätt att leva det traditionella livet som jag lever utan kanske sin rätt att ens leva. Det är jag genuint orolig för.

När SimmonÁilu tystnade tog Julia vid:

– Det är pengarna som styr allt i dag. Man kan inte längre kalla det demokrati när de som sitter i nämnder, i styrelser, i folkvalda plenumsalar… När de inte driver egna frågor utan frågor som de tror att de med pengar kommer gilla. Man har tappat bort demokratin och står inte upp för sina egna saker längre. Utan man står upp för andras rätt att expandera, sa hon.

– Varför är det så många som finner sig i det? Att fortsätta jaga mer pengar och makt. Varför jagar man någonting som är så destruktivt när det finns så mycket annat i livet som faktiskt är värt att leva för? Man missar hela poängen på något vis. 

Julia i Forshällan: ”Vi skulle kunna vara självförsörjande”

Både i Sverige som helhet, men också inom det samiska samhället, saknas ofta tron på att det går att förändra på djupet, resonerade Julia.

– Vi har skogar, vi har färskvatten, vi skulle kunna vara självförsörjande och ha ett fullt fungerande samhälle. Men ändå så väljer vi till exempel att först exportera el för att sedan importera den dyrare – för att någon ska få en vinst. Vi väljer att vara en del i ett destruktivt kapitalistiskt system och vi lär oss i skolorna att det här är sättet att leva. Men vem är det som bestämmer det? Hur blev det så? Det känns som att vi har gått vilse, sa hon. 

– Inte ens i det samiska samhället pratar man för våra rättigheter, för vad vi vill. Utan redan från början börjar man blanda ihop det med vad andra vill. Man ska ta hänsyn till skogsindustrin, man ska ta hänsyn till företagarna, man ska ta hänsyn till vad jägarna säger… Redan innan vi ens har fått säga vad vi vill, så börjar vi berätta hur vi ska kunna anpassa oss. Och då har man stängt alla möjligheter till något nytt. Vi får inte ens drömma om ett eget samhälle utifrån våra förutsättningar. 

Ett barnskrik avbröt oss för en stund. Medan föräldrarna hjälptes åt att få familjens yngsta att somna om, tog vi mer fruktsallad. När alla var tillbaka igen talade vi om motståndskraft, resiliens. 

I höstas kunde min tidigare kollega Peter Alestig rapportera att nästan alla länsstyrelser hade skrotat arbetet med att rusta Sverige för värre översvämningar, skred och ras. Men vid sidan av myndigheternas arbete finns också annat som kan vara avgörande för att vi ska vara redo för det som kommer. Och här finns mycket att lära från urfolken.

Jannie:

– Som samer kan vi tycka olika men vi kommer ändå lyssna på varandra. Du har chans att övertyga mig till en annan åsikt för vi har ett gemensamt mål: Vi bryr oss om vad renen behöver. Jag är beredd att ändra mig om du har en bättre idé. Den flexibiliteten finns i renskötseln och den förmågan har vi därför också i andra frågor.

”Ingen majoritetsregering skulle vakta mina frågor”

Det här är ett sätt att hålla ihop och utvecklas tillsammans, beskrev Jannie och pekade på hur något motsvarande saknas i den svenska majoritetskulturen.

– Folk känner ju inte sina grannar. Du har ju inte ens ett community med dem som du ser varje dag. På så sätt är motståndskraften en helt annan i den samiska befolkningen.

Jag vände mig till SimmonÁilu igen. Det kändes som att vi inte var helt klara med hans oro inför sonens framtid. 

Kan du vara mer konkret, vad är det du är orolig för?

– Oavsett vilken regeringsbildning som sker, så tillhör jag en minoritet i en minoritet. Jag är renskötande same. Som same är man minoritet och som renskötare är man minoritet av en minoritet. Så det finns ingen majoritetsregering som någonsin skulle vakta mina frågor, så att säga, sa han. 

– Om man går då till risken för nästa generation. När fascismen får allt större spridning i samhället så kommer det inte bara handla om land, utan då… Ja, det är ju bara fantisera utifrån när fascismen senast var fullt aktiv.

Så mörkt får vi avsluta rapporteringen från samtalet i köket i Forshällan och återkommer från en annan ort i nästa inlägg. 

På temat tungt, förresten: Efter att vi lämnat Sàpmi kom det sorgliga beskedet att kalven, miesie, inte klarade sig. Jannie skrev själv på sin Instagram:

“Gæjtoe för allt du var.

För allt du lärt mig.

För att du kom till just mig.

För allt du visade.

För allt gos.

För all glädje.

Miesie lärde mig att kommunicera på ett djupare plan.

Han lärde mig, gav mig kunskap på andra frekvenser.”

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Aktivister från Skogsuppropet vid SCA:s massafabrik i Timrå
Timmerbilar och tåg hindrades från att ta sig in till SCA:s massafabrik i Timrå på onsdagsmorgonen. Foto: Christofer Kebbon

Aktion mot SCA i Östrand: Aktivister kedjade fast sig

En blockad inleddes under onsdagsmorgonen mot skogsbolaget SCA:s massafabrik Östrand i Timrå. Bakom aktionen låg klimataktivister från nätverket Skogsuppropet.

– SCA är värst i klassen, säger Skogsuppropets talesperson Alva Danielsson i ett mejl till Arbetaren.

Blockaden, där aktivisterna bland annat kedjade fast sig vid järnvägsspår och grindar, är en del i Skogsuppropets pågående kampanj mot skogsjätten SCA som trots hård kritik fortsätter att avverka Sveriges sista naturskogar.

Skogsstyrelsen: Avverkningen av naturskogar måste upphöra

Nyligen släpptes en rapport från Skogsstyrelsen som visar att avverkningen av naturskogar omedelbart måste upphöra. Trots det har avverkningstakten i Sverige tvärt om fyrdubblats. Vilket fått miljöorganisationer att rasa.

– I enlighet med Skogsstyrelsens senaste rapport kräver vi att all avverkning av de sista naturskogarna upphör. I stället behöver vi skydda det som ännu finns kvar, och titta på hur vi kan restaurera det som redan förstörts, säger Alva Danielsson.

Polis som kallades till platsen begärde ett stopp för all tågtrafik i området där aktivisterna kedjat fast sig. Stoppet hävdes dock vid 10-tiden på förmiddagen. Enligt Sundsvalls Tidning upplöste aktivisterna själva blockaden och de som låst fast sig ska ha förhörts av polis på plats innan de senare släpptes.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Det här är Jesper Lundbys första veckovers i Arbetaren. Foto: TT, montage: Arbetaren

Veckovers: Kris i befolknings­frågan

Skicka en som jobbar på äldreboende
till Afghanistan och dom rättroende.

Skicka en sjuksyrra, som betalar skatt,
från kirurgen till Somalia över en natt.

Skicka en personlig assistent
till arbetslöshet i Tasjkent.

Skicka en distrikta, innan hon flyr igen,
till etnisk förföljelse i Syrien.

Vi skulle en Örebro-undersköterska utvisa,
men Rickard hann före oss till Risbergska.

Skicka en sjukhuskock som kom hit som barn
från Gävle till mullorna som styr Iran.

Skicka polisen till Falu lasarett
för att gripa en som röntgar skelett.

Ja arrestera hela jävla hemtjänsten
och sparka dom ända till gränsen.

Pengarna vi ålagt vårdsektorn att bespara
ger vi Bert Karlsson och Ahmed al-Sharaa.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) menar att föräldrar behöver se till att deras barn får ”ordentligt med tid för mat, vila, gemenskap, sömn, läsning och fysisk aktivitet” Foto: Wikimedia commons, Fredrik Sandberg/TT, Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Barnens skärmtid är en klassfråga

Debatten kring skärmtid kretsar i princip enbart kring barn och ungas välmående. Och naturligtvis är ungas hälsa – både fysisk och psykisk – otroligt viktig. Men skärmtid kan inte reduceras till blått ljus, gamnacke, övervikt eller skadligt innehåll, det är långt mer komplext än så, menar Magnus Johansson, doktor i medie- och kommunikationsvetenskap.

I debatterna kring skärmtid saknas ofta familjers vardagsliv, och om det någon gång syns, är det via olika experter eller föräldrainfluencers. Det är inte ovanligt att den grå, trista och rutinfyllda vardagen får ge massmedial plats åt större strukturella frågor som klimathotet eller ekonomiska kriser. Och oftast med all rätt. Men en förståelse för vardagens dynamiska, ojämlika och konfliktfyllda dimensioner ger också ökade insikter i hur vi kan ge bredd åt många debatter, inte minst de som kretsar kring familjelivet. Skärmtid – detta omdiskuterade, problematiska och kritiserade begrepp – speglar kanske detta mer än något annat nutida fenomen.

Jag har under många år forskat på skärmtid och familjeliv, och har sett återkommande mönster hos många föräldrar. Många menar att de diskussioner som förs och de rekommendationer som Folkhälsomyndigheten har lagt fram är mycket svåra att följa och förhålla sig till. En pappa som jag intervjuade för min avhandling slog fast att dessa uppmaningar i princip är omöjliga i, vad han kallade, ”en normal familj”. Familjelivet är ingen enkel sak, att sätta regler och utveckla nya rutiner är både svårt och känslomässigt uttömmande.

Klassperspektivet är avgörande, men saknas

Magnus Johansson är doktor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet. Han forskar främst på moraliska perspektiv på medier, bland annat kring föräldraskap, vardagsliv och medieanvändningFoto: Sara Larsson

Skärmtidsdebatten utgår i princip alltid från denna ”normala” familj, där två föräldrar kan hjälpas åt med vardagens skärmtidskontroller, och har kunskap, tid och energi nog för att försöka följa alla rekommendationer.

Det är här klassfrågan blir påtaglig.

Alla föräldrar har inte den tid och energi som krävs för att ständigt kontrollera barnens skärmtid och se till att alla expertråd följs. För många är andra saker viktigare, och de kämpar för att ens hinna vara hemma och umgås med sina barn.

När socialminister Jakob Forssmed (KD) deklarerar att föräldrar behöver se till att deras barn under dygnets 24 timmar får ”ordentligt med tid för mat, vila, gemenskap, sömn, läsning och fysisk aktivitet” låter det självklart helt naturligt. Det är ingen tvekan om att det för Forssmed är skärmtiden som äter upp all denna viktiga tid.

Vad räknas som gemenskap?

Vad som saknas i debatten är en förståelse för alla de föräldrar som exempelvis kämpar med obekväma arbetstider. Hur ska de orka räkna och kontrollera de timmar och minuter som deras barn tillbringar framför skärmar? För att inte tala om vad de lägger denna tid på, all skärmtid är ju långt ifrån jämlik. Det borde snarare handla om skärmtider, i plural, för att förstå alla de praktiker, teknologier och innehåll som åsyftas med begreppet.

Insatserna fokuserar i dagsläget på kontroller och förbud, kanske speciellt när det kommer till sociala medier. Men det finns andra alternativ. Exempelvis diskuteras aldrig arbetstidsförkortning som alternativ till en ökning av barns sociala och fysiska aktiviteter. Kortare och mindre uttömmande arbetsdagar skulle bidra till att många fler föräldrar kunde vara mer närvarande i sina barns vardag. Detta skulle i sin tur även leda till ökad jämlikhet mellan olika familjers förmåga att följa råd och rekommendationer.

Nu krävs i stället andra taktiker för att göra skärmtiden mindre laddad och skamfylld. Skärmtid kan också vara att tillbringa tid tillsammans, att föräldrar och barn får tid att sitta nära varandra och använda skärmarna ihop. Det är sällan detta räknas som det Forssmed kallar ”gemenskap”. En ensamstående mamma jag intervjuat lade fram just dessa stunder som några av de mest värdefulla som hon hann tillbringa med sin dotter. En typ av skärmtid som är motsatsen till den tidsätande och störande.

”Skärmtid” är ett otillräckligt begrepp

Att skärmtiden dessutom ska kontrolleras av föräldrarna lägger ett enormt ansvar på individen. Bara detta riskerar att skapa mycket onödig stress, något som medievetarna Helena Sandberg, Ulrika Sjöberg och Ebba Sundin ständigt påpekat i sin forskning. Lösningarna påstås av experter – och nu också av politiken – finnas nära till hands, men föräldrarna själva måste sjösätta dem. Om det inte fungerar? Då är det föräldrarna som lämnas med känslor av otillräcklighet, skam och skuld.

Det finns många aspekter som borde tas upp i debatten kring skärmtid, bara en sån sak som att vi har ”naturaliserat” begreppet, vilket har kritiserats av många medie- och kommunikationsvetare. Skärmtid är helt enkelt allt och ingenting. Det är alldeles för brett för en meningsfull användning. För många föräldrar har det blivit synonymt med skam- och skuldkänslor. Hanteringen av familjens skärmtid har på många sätt blivit en måttstock för vad det innebär att vara en ”god” förälder på 2020-talet.

Detta är på många sätt en klassfråga som vi måste våga diskutera, men utan skuldbeläggande och pekpinnar. För många är vardagen svår nog att navigera som den är.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Beirut Libanon bombas av Israel
Räddningsarbete i centrala Beirut efter ytterligare en israelisk attack förra veckan. Foto: Hussein Malla/TT

Oxfam: Israeliska krigsbrott i Libanon


De israeliska attackerna mot Libanon kan utgöra krigsbrott. Det menar den internationellt ansedda hjälporganisationen Oxfam som i en ny analys pekar på hur vattenanläggningar och andra föremål som är avgörande för civilbefolkningens överlevnad förstörts av Israel den senaste tiden.

Oxfam skriver i sin nya analys om hur de befarar att Israel har en militär plan för att förstöra infrastrukturen för vatten i Libanon. I ett pressmeddelande rapporterar hjälporganisationen att flera platser som redan tidigare attackerats av den israeliska militären men sedan lagats nu förstörts igen. Något som kan innebära krigsbrott enligt Genevekonventionerna, skriver Oxfam.

– Det är tydligt att de israeliska styrkorna upprepar samma mönster i Libanon som de gjorde i Gaza. De attackerar civila, kritisk civil infrastruktur, räddningstjänstpersonal – inklusive 12 sjukvårdare som dödades i en enda attack – och hjälparbetare. De syftar till att maximera störningar och rädsla bland befolkningen, samtidigt som de ignorerar internationell rätt, säger Bachir Ayoub, Oxfam Libanons landchef i ett uttalande på tisdagen.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
När TJ söker upp Mohama Simonsson i partiskrubben på Helgeandsholmen dagen efter det landsmöte
som retroaktivt fick välsigna SD-kramen sprudlar hon av stolthet och glädje. Foto: Anders Wiklund / TT. Montage: Arbetaren

L-ledaren: ”Ingen ska längre kunna påstå att SD är mer anti­­demokratiska än vi”

Efter ett kaotiskt landsmöte via videolänk har Liberalerna beslutat att partiledaren Mohama Simonsson får förnyat förtroende. 95 av 177 röstande ombud valde Simonsson hellre än att rösta på ingen alls. ”Vi går stärkta ur det här”, kommenterar partiledaren, som nu anser sig ha bevisat sin viktigaste talepunkt – att SD inte längre kan ses som mer antidemokratiska än L.

Fram till för några år sedan betecknade Liberalerna genomgående Sverigedemokraterna som ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt och antidemokratiskt parti. Fientligheten har varit ömsesidig – Liberalerna har varit ett av de mest avskydda partierna bland Sverigedemokraternas väljare. Sedan Liberalerna efter förra valet fattade det modiga beslutet att sätta sig i regeringen medan SD står kvar utanför, med det enda förbehållet att SD fritt får diktera regeringens politik, har Liberalernas inställning till partiet gradvis mjuknat. Men en punkt har man behållit: SD ska inte få bli regeringsparti. L:s landsmöte i november förra året slog fast det som en ”röd linje”.

Sedan dess har oceaner av tid – närmare bestämt lite drygt ett kvartal – förflutit, och partiledaren Mohama Simonsson kunde därför inte rimligen anse sig bunden av de egna medlemmarnas beslut längre. Den 13 mars slängde hon sig i SD-ledaren Jimmiej Ihågesons armar och presenterade ett avtal mellan L och partiet.

All debatt i sakfrågan förbjuden

När TJ söker upp Mohama Simonsson i partiskrubben på Helgeandsholmen dagen efter det landsmöte som retroaktivt fick välsigna SD-kramen sprudlar hon alltjämt av stolthet och glädje.

– Vi går stärkta ur det här. Fatta att jag skrivit historia, skrattar hon. Tänk, en gång i tiden kallade man till landsmöte månader i förväg och sedan förväntades partiledaren följa vad ombuden där kom fram till. Nu fattade jag ett beslut som gick tvärt emot senaste landsmötet på en pisskvart, sedan fick ombuden nio dagar på sig att koppla upp sig på nätet, och där fick de valet att klubba igenom att ha mig kvar och svälja mitt SD-positiva beslut i ett stycke eller dra något gammalt över sig.

Det nya landsmötet blev trots det utdraget. Efter tre och en halv timma hade man lyckats besluta att mötet trots allt skulle anses behörigen utlyst, och efter ytterligare en tid lyckades man fastställa dagordningen.

Efter drygt fyra timmar kunde den enda beslutspunkten avhandlas – att välja om Mohama Simonsson utan motkandidat.

– Som tur är var all debatt i sakfrågan förbjuden, skrockar Simonsson. Annars hade vi väl suttit kvar på
Teams fram till valdagen i september.

Revidera vallagen inför riksdagsvalet

Vad är det som gör det här beslutet historiskt?

– Du måste försöka se det från mitt perspektiv. Jag har gjort ett nummer av att klyftan mellan oss och SD hela tiden krympt, men de där gamla elevrådsordförandena och petimätrarna runtom i partiet har inte kunnat se det. ”Nog för att vi numera driver SD:s migrations- och rättspolitik”, har de sagt, ”men det är ändå en stor skillnad mellan oss och ett parti som står på helt antidemokratisk grund”. ”Är det?” har jag svarat. Nu tror jag ingen längre tvivlar på att den skillnaden är utraderad. Djingis Khans yassa byggde fanimej på en mer demokratisk ordning än den Liberalerna har i dag.

Frågan många ställer sig är ändå om Liberalernas kursändring är tillräcklig för att partiet ska klara av att hålla sig kvar i riksdagen. Men Simonsson är hoppfull.

– Nästa steg är att få till ett par revideringar av vallagen så att riksdagsvalet i september följer samma valtekniska modell som Liberalernas landsmöte. Man ska kunna rösta på mig och Liberalerna eller annars lägga ner sin röst. Då spelar det ingen roll om vi bara får 2,2 procent av rösterna, vi kommer hela vägen till regeringen ändå…

Ursprungsförlaget var att undvika rösträkning.

Ja, på tal om det var det i slutändan bara 95 av 177 L-ombud som röstade för att ha dig kvar som partiledare på landsmötet…

– Ja, att de tillät den där skiten är det enda som grämer mig en smula i dag. Ursprungsförlaget var ju att beslutet skulle tas med acklamation, alltså att det inte ens skulle bli någon rösträkning. Men så var det någon folkskolelärarinna i Knäckebrohult med på mötet som tyckte att ombuden skulle få chans att avstå från att rösta på mig också, och det gick igenom. Inte för att det kunde gjort någon skillnad i praktiken, men det gör ju att jag i slutänden inte nådde upp till Lille Fars bästa siffror.

Lille Far…?

– Ja, det är en cool gammal georgisk-rysk politiker som jag har på väggen här sedan vi slängde ut den där gamla målningen av Bertil Ohlin. Han georgiern hade heller ingenting emot långa möten, så länge slutresultatet blev som han ville. Enligt sin privatsekreterare ska han vid ett tillfälle ha sagt ”Det är helt oviktigt hur folk röstar, det viktiga är vem som räknar rösterna”. Han måste fan ha varit liberal.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto
Alexandra Urisman Otto om hur de folkvalda fortsätter att elda på den skenande klimatkrisen. Foto: Anders Wiklund/TT, Roger Turesson

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

”Det viktigaste att berätta är att läget egentligen är mycket värre än vad rådets rapport beskriver, eftersom de svenska klimatmålen i sig är helt otillräckliga.” Alexandra Urisman Otto om Klimatpolitiska rådets rapport och journalistikens oförmåga att ge hela bilden.

Regeringen sågades som vanligt av Klimatpolitiska rådet och av någon anledning fick lanseringen av rådets årliga rapport mig att tänka på flera av väljarna som Greta Thunberg och jag har mött hittills under den Sverige-resa vi gör inför valet.

”Var hittar man pålitlig information om det som händer just nu?” har många frågat sig. ”Hur ska jag kunna bilda mig en uppfattning om det politiska läget under valåret, när det är så mycket lögner och pajkastning?”

Vi lever i en obehaglig tid. Vid sidan av den svenska kontexten med spädbarnsutvisningar och fängelsedräkter i barnstorlek, så skakar marken under fötterna på människor i stora delar av världen. Det verkar som att vi nu har normaliserat massmord på barn. Se bara på Israels folkmord i Gaza med över 20 000 dödade barn – eller hur samma militär nu har ihjäl i genomsnitt åtta barn varje dag i Libanon. Och se på hur våra folkvalda rycker på axlarna och därefter fortsätter att elda på den skenande klimatkris som leder mänskligheten ut ur det som forskare kallar för livets korridor. 

Journalistiken måste tala klarspråk om klimatpolitiken

I en sådan tid är oberoende, neutral journalistik livsavgörande. Men vad är neutralt i den här tiden? Låt oss ta klimatjournalistiken som exempel: Redan 2018 sade FN:s klimatpanel att det som skulle krävas för att undvika krisens allra värsta konsekvenser var ”mycket snabba, långtgående, och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen”. I princip en global revolution, alltså.

Precis som när pandemin över en natt förändrade vårt sätt att rapportera, behöver redaktionerna kliva in i den krissituation vi alla befinner oss i och rapportera med klimatkrisen som utgångspunkt. Det sker inte. 

Och det var nog därför jag i dag kom att tänka på alla de där väljarna vi har mött hittills och på deras känsla av att inte ha tillgång till den information de behöver för att kunna fatta informerade, demokratiska beslut. För när de svenska redaktionerna på torsdagen rapporterade om Klimatpolitiska rådets rapport såg det ut precis som vanligt – olika varianter på att ”regeringens politik gör att Sverige inte klarar klimatmålen”. 

Men det allra viktigaste att berätta – tycker i alla fall jag – är att läget egentligen är mycket värre än vad rådets rapport beskriver, eftersom de svenska klimatmålen i sig är helt otillräckliga.

Sveriges mål otillräckliga – klimatkrisen eskalerar

I verkligheten eskalerar klimatkrisen och det sker oåterkalleliga förändringar i planetens livsuppehållande system. Men i ”det klimatpolitiska ramverket” har Sverige till år 2045 på sig att nå hittepå-målet ”netto noll” som innebär att vi får fortsätta släppa ut enorma mängder växthusgaser också efter slutåret.

De svenska klimatmålen omfattar dessutom bara fossila utsläpp inom Sveriges gränser och exkluderar bland annat konsumtionsutsläpp för sådant som vi använder här men som tillverkas utomlands, internationella flyg- och fartygsutsläpp och utsläpp från biobränslen. Målen bortser också helt ifrån den centrala rättviseprincipen i Parisavtalet som innebär att rika länder som Sverige måste gå före. 

Det är känt sedan länge att vare sig den nuvarande eller tidigare regeringar har drivit politik som leder till att Sverige ”klarar klimatmålen”. Men om vi som journalister vill ge väljarna underlag nog att förstå vidden av den kris vi alla befinner oss i, måste vi börja med att tala klarspråk. I fallet Sveriges klimatmål innebär det att berätta för läsare, tittare och lyssnare att även om vi plötsligt magiskt skulle klara dem, så vore det ett monumentalt misslyckande.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Grovsnusmumriken tittar på en tv-skärm där Mohamsson kramar en gris-Jimmie Åkesson och säger: Visste att liberalerna är för tidelag, men att gå såhär långt
Apropå en presskonferens. Bild: Kattis M

Grovsnusmumriken tittar på Tidölag i tv

Grovsnusmumriken trodde att han hade sett det mesta, men …

Fotnot: Det var 2015 som Liberala ungdomsförbundets kongress röstade för att riva upp lagen som förbjuder sex med djur. Annars är det ofta Centerpartiet som har förknippats med tidelag.

Bild: Kattis M, text: Crille M

Publicerad Uppdaterad