Maria Johanssons memoarer – del 5

Del 2:
En människa är aldrig mindre än sin största last
1.

Jag kan inte påstå att jag ångrade mig i samma sekund som han trängde in i mig. Det vore att frisera sanningen för mycket. Men efter ungefär tre minuter. Då började jag bli uttråkad.

Vägen dit hade varit rätt angenäm. Kittlande blickar och kittlande spänning. Ett nytt, stort steg, och allt var som upplagt för det. Den halvtomma hotellbaren, mensen som nyligen tagit slut.

Jag ville verkligen ha honom. Först.

Jag ville fortfarande ha honom när jag lirkade ned handen innanför hans byxlinning på hotellrummet. Bara sensationen av att efter så många år hålla i en penis som inte var välbekant var omvälvande. Inte för att den var extraordinär, men den var definitiv annorlunda än Mikaels.

Sedan var det det här med att stoppa in den. Trevligt först, men det tog som sagt inte lång tid innan jag insåg det oundvikliga. Han var tung, han var full, han var trött, han slaknade sakta men säkert i mig. Han skulle inte få mig att komma.

Han grymtade.

Vad vill jag?

Jag vill sluta.

Jag vred mig undan, fick honom att rulla bort.

– Jag vill fortsätta i morgon, sa jag. Vi är för fulla. Du är för full. Och förresten, i morgon vill jag använda min vibrator också, jag har den i väskan.

Han sa något sluddrigt som lät som ”jaha”.

Jag vände mig om och somnade.

 

*

 

Välkomna! säger jag igen.

Varför då?

Välkomna in i Den Nya Marias värld!

Ni kanske har fått för er att det är dags att hoppa av.

Men det får ni inte.
Blondinen i receptionen tittade medlidsamt på mig och sa ”okej”.
Ungefär vid 21.30 lördagen den fjortonde november hade jag checkat ut ur mitt hotellrum. Blondinen i receptionen tittade medlidsamt på mig och sa ”okej”, en kille bredvid började väsa arga saker åt henne. Jag tog fram en lapp och medan jag skrev sa jag att om de absolut ville ha betalt för halva natten eller så, så kunde de kontakta kvinnojouren på måndag. De hade lovat att hjälpa mig med liknande utgifter.

Killen tog lappen. Telefonnumret gick till Statistiska Centralbyråns växel, fast det visste ju inte han.

Ungefär klockan 01.50 samma natt smög jag in på ett rum två våningar ovan det jag själv haft, tillsammans med den redan nämnde berusade affärsmannen, som jag träffat i hotellbaren.

Knappt tio minuter senare rullade han av mig.

 

Morgon följde. Den femtonde november. Affärsmannen verkade oerhört bakfull. Själv var jag nog fortfarande full, om jag ska vara ärlig. Han kisade rödögt på mig och vände sig åt andra hållet. Är du fortfarande kvar?, hade blicken sagt.

Vad vill jag?

Jag vill inte gå än. Jag vill lämna rummet tillsammans med honom, om de i receptionen skulle se mig och börja tjafsa. Och så vill jag ha sex, det har jag förtjänat, det var ju därför jag följde med honom. (Okej, lite var det för att sova gratis också).

Jag försökte inleda en ny sexakt. Han grymtade. Alla delar av honom verkade sova djupt.

Jag tog fram vibratorn. Den vaknade rytande på första knapptryckningen.

Efter tre minuter såg jag hans blodsprängda ögon glimma förvånat åt mitt håll.

Efter fem minuter började jag stöta hårdare med apparaten.

Efter sju minuter såg jag i ögonvrån att hans egen börjat vakna.

Efter åtta minuter gick det för mig.

Några sekunder därefter var han över mig, fortfarande bakfullt klumpig men ändå ivrig.

– Nä, sa jag, fortfarande darrande. Nu är jag för öm. Du missade din chans hörru.

– Snälla, sa han och försökte kyssa mig.

– Hör du dåligt? Och förresten, gå och borsta tänderna, tillade jag.

Han lydde. Han kom tillbaka. Jag hade redan börjat klä på mig.

Han skulle komma att följa mig som en hund.

 

2.

Måndag den sextonde november klockan 10.00 infinner sig Maria Johansson inte på Marianne Lövfeldts rum.

Inte heller svarar hon i den burrande mobilen. Maria Johansson är nämligen på väg till Fredhäll. Hon har tillbringat ännu en natt i affärsmannens rum, och känner sig något mer tillfredsställd. Fast ändå lite smutsig. Trots att hon duschat noga.

Antagligen beror smutskänslan på att hon återanvänder blusen från i fredags. Den luktar förutom svett en aning stekos, får hon för sig där hon skumpar fram på 62:an. Över de lukterna svävar en doft av blandad dam- och herrparfym.

Uthyraren hade ringt vid halv nio. Jo, Maria skulle nog få hyra, men först måste de träffas, och hon ville väl se lägenheten?

Väl framme irrar hon ett tag. Okända trakter det här. Skorna bli leriga. I dag är det inte soligt. Telefonen fortsätter vibrera ilsket, hela tiden ett nummer som ser ut att tillhöra jobbet.

Efter nästan en kvart får hon syn på en liten huslänga som liksom sticker ut från resten av området. Människan sa ju att det var nybyggt! Tänk, Maria Johansson, tänk.

Mycket riktigt är längan den rätta. Tredje våningen.

Fast hon borde kanske ändå skaffa en sådan där smartphone. Slippa irra efter adresser. Hon känner på sig att hon kommer behöva ta sig till många nya platser framöver.
En annan vilja, den rationella viljan att få hyra lägenheten, försöker pressa in henne i Den Gamla Marias form. 
Maria har haft svårt att könsbestämma rösten i luren. När personen öppnar blir det inte lättare.

– Hej, säger Maria.

– Hej, säger den skinntorra människan i morgonrock och granskar henne uppifrån och ned.

Maria vill göra detsamma. Så varför gör hon inte det? En annan vilja, den rationella viljan att få hyra lägenheten, försöker pressa in henne i Den Gamla Marias form. Maria ryser till. Men jo, hon måste hålla masken. Måste ha någonstans att bo. Hon kan ju inte gå miste om det, bara för lusten att följa minsta dumma impuls. Impulsen nu är egentligen att fråga: Är du man eller kvinna?

Maria tittar tillbaka på det rynkiga ansiktet med tonade glasögon och tofsar av rött hår på huvudet, tvingar sig att se snäll och vänlig ut, småle intetsägande.

Efter ytterligare några sekunder verkar granskningen av henne själv vara klar. Människan hummar och tar ett steg åt sidan.

Maria stiger in. En ljus och fräsch lägenhet, fast den luktar lite konstigt. Precis som innehavaren.

– Ja, den är ju ganska stor för att vara en tvåa, gnäller rödhåret bakom henne. Och modern, allt funkar som det ska.

– Mm, säger Maria och kikar in i köket. Jo, fin lägenhet!

Som om hon brydde sig. Vilken egen lya som helst skulle duga.

– När vill du flytta in?

Hoppsan, så var man godkänd.

Maria vänder sig om och ler, hoppas att leendet inte är för brett.

– Så snart som möjligt, gärna!

– Hmm, grymtar människan. Är det bråttom?

Lugn nu.

– Tja, säger Maria. Jag kan så klart vänta ett tag, men visst flyttar jag gärna in så snart som möjligt.

Brrrrr, säger det i fickan.

– Skiljas, var det så?

Maria nickar och försöker se lite lagom lidande ut. Korsar kyskt händerna framför skötet.

Helvete, är det en man eller kvinna? Jag måste göra rätt intryck på människan.

De har stannat mitt i vardagsrummet. En klocka tickar sakta.

– Är det du eller han som vill skiljas?

– Just nu är det nog ganska ömsesidigt, svarar Maria försiktigt och tittar ned i mattan.

– Hm. Ja, det blir väl det. Min fru lämnade mig efter mer än tjugo år, skaffade sig någon yngre förmåga. Så det var hon som ville skiljas, men jag som fick flytta. Hit.

Tack, alla högre makter.

Maria tittar upp, hoppas att ögonen är lite fuktiga.

– Tänk, precis så är det för mig. Han har varit otrogen. Länge. Och jag äger ju halva huset, och ska få ut pengar för det, men just nu … Jag vill bara slippa sova under samma tak som han.

Mannen hummar och tänder en cigarett.

Så klart är det en man, tänker Maria, det ser man ju. Liten och torr och sönderrökt bara. Nu är lägenheten så gott som min.

– Du kan få flytta in i morgon om du vill, bekräftar mannen. Som du ser har jag redan plockat ut det mesta. Saken är-

Hostattack. Maria väntar tålmodigt.

– … saken är den att jag ska testa att flytta utomlands ett tag. Har hyrt in mig i ett hus i Spanien. Solkusten vettu!

Plötsligt har det kommit massa liv bakom de rökfärgade glasen.

– Man vill ju komma iväg innan vintern kommer i gång. När det börjar bli sommar här igen, ja, då får jag se om jag har lust att komma tillbaka. Annars stannar jag fan i mig där. Vad ska jag här och göra? Jag har väntat på pensionen, nu har den kommit. Ungarna träffar jag nästan aldrig. Men de kommer säkert vilja hälsa på i Spanien, ha!

Svadan stannar tvärt, mannen ser ut som om han tänkt spotta på golvet, men ångrar sig. Suger hårt på cigaretten i stället.

Maria fortsätter le och nicka.

– Ja, jag antar att du inte är rökallergiker. Du får väl vädra ordentligt.

– Det är ingen fara.

Brrrrrrbrrrrrrrrr.

– Vi skriver ett kontrakt fram till sista maj, ja, inofficiellt mellan oss två alltså. Onödigt att fråga föreningen, fast de skulle nog ändå inte bry sig.

Nick nick. Fram med kontraktet din jävla skorsten, jag vill härifrån nu och komma tillbaka när du är borta.

Som genom ett trollslag kommer papperen fram. Sedan lite information om förråd och tvättstuga. Och så frågan om jobb och lön.

– Kan jag få uppgifter till din arbetsgivare?

Maria rycker till.

– Självklart, pressar hon fram. Fast …

– Vadå?

– Jo … om du inte absolut måste, så får du gärna låta bli att ringa. Det är en på jobbet som min man haft en affär med. Jag vill inte de ska få veta på en gång att jag flyttar så här.

Maria tittar ned i mattan igen, hoppas att detta ska tolkas som sorg och skam, inte lögn.

– Jaha … Vilken jävel.

– Du kan få se ett kontoutdrag från banken i stället! Jag har helt okej lön, jag har jobbat på sjukhuset i många år.

– Ja ja, det blir nog bra, grymtar mannen. Ta med ett i morgon. Men det är säkert okej.

Brrrrrrrrrr. Ha ha, tänker Maria och försöker låta bli att fnissa till, jag skulle räcka honom luren nu, så skulle han få veta lite om mitt jobb.

– Och en förskottshyra förstås, tillägger mannen.

Maria hickar till.

– Absolut!

Det får lösa sig till i morgon, det.
När hon kommit runt hörnet kan hon inte låta bli att nosa på sin egen hand.
Lite kallprat, sedan skakar Maria den torra handen och lämnar huset med lätta steg. När hon kommit runt hörnet kan hon inte låta bli att nosa på sin egen hand. Rök luktar det, förstås, och något annat … något som påminner henne om jobbet. Något sjukt.

Hon gnider handen mot sidan av jeansen.

Brrrrrrrrrr. Jobbhelvete! Hon måste ringa facket innan hon kan svara ju.

Så fort telefonen stillnat tar hon upp den, besvärjer den att vara tyst medan hon själv bläddrar fram sms:et från arbetsplatsombudet.

 

Sjutton minuter senare är Marias händer smärtsamt kalla och hon darrar lite. Hon har ringt upp och kopplats vidare, pratat och lyssnat, trampat på utan att veta vart. I hennes mage ligger en klump, men det är en klump av lycka och den bara växer.

Facket ska ringa och prata med Marianne Rövfeldt. Maria ska få någon med sig, om hon alls måste gå på möte. Rövfeldt ska till att börja med motivera alltihop skriftligt så att det finns bevis på hur hon agerat. Hon kommer få skit för att hon helt sonika ringde upp Maria och sa att hon inte skulle komma in och jobba. Särskilt om detta inte var förankrat uppåt, och mycket tydde på att det inte var det. Man kan inte bara bli avstängd för grundlösa ryktens skull, hade fackombudet Karin sagt. Och hon hade mer eller mindre lovat att Maria skulle få lön som vanligt för de här dagarna.

Kanske blev Rövfeldt också charmad av Adam, funderar Maria. Hon ser framför sig hur han kom och grät ut i hennes kjolar. Charmad och kåt. Hon ryser till. Ett jävla liv har kärringen rört upp, men det ska hon få sjufalt tillbaka.

Allra mest nöjd är Maria dock över vad Kommunal-Karin anförtrodde henne i slutet. Att sexuella trakasserier på hennes arbetsplats anmälts två gånger de senaste åren. Kvinnor som anmält män. En av männen hade varit i chefs-position, dessutom. Inte hade de männen blivit avstängda och trakasserade, inte. De hade glidit undan i tysthet. Båda fallen nedlagda. En av kvinnorna hade senare självmant bytt jobb.

Kommunal-Karins röst hade stegrats: Det är så jävla typiskt! De ska inte komma undan med det här. Tro mig, vi ska dra upp de gamla fallen som ledningen tystade ner. Det kommer bli media!

Hon verkade nästan ta det hela personligt. Inte Maria emot.

Nu jävlar.
Han var inte så oäven andra gången. Fast han verkade ha någon slags smak för att bli dominerad. 
Maria stoppar ned både mobil och händer i kappfickorna. Antydan till frost i luften.

Framför henne breder Rålambshovsparken med ens ut sig. Maria stirrar oseende ut över den.

Ja, nu jävlar! Egen lägenhet och lön, men slipper jobba. I alla fall för ett tag. Den där affärsmannen verkade ha rätt okej med pengar också, kanske ska hon träffa honom igen. Han var inte så oäven andra gången. Fast han verkade ha någon slags smak för att bli dominerad. Tja, varför inte. Hennes nya energi kan nog räcka till mycket, sådant också. Men vad hette han? Filip var det nog. Maria försöker lägga namnet på minnet. Och hon försöker framkalla hans ansikte. Men hon ser bara en ljusgrå kostym och ett råttfärgat bakhuvud som inte vill vakna.

 

Det pirrar i vaderna. Benen vandrar på lika snabbt som tankarna, går mot rött utan att veta om det. En blåbuss tvärbromsar. Jaså, är jag vid Västerbron.

Maria fortsätter, ut på bron. Vinden sliter i henne. Lyckoklumpen i magen exploderar, stiger som kolsyra i hela hennes kropp, gör henne lätt och rusig.

Hon stannar en bit upp på bron, just där det börjar bli högt. Himlen och vattnet välvs över och in i varandra så man knappt vet var de börjar och slutar. Staden försöker vara gränsen mellan dem, ligger där grå och trist och hård och låtsas obesvärad. Men den lurar inte Maria. Stan vet vad som komma skall.

Stockholm ligger för mina fötter. Det här är bara början.

Så tittar hon ned. På broräcket står klottrat ”Do it! DO IT!!”

Gapskrattet sugs snabbt bort av vinden, men i Marias öron skallar det.

– Ja, jag ska göra det! Men fan inte vad ni tror!

 

 

3.

Jag var segerviss och rusig. Men jag visste också att vissa praktiska saker fortfarande måste göras. Små hinder på vägen till friheten.

Rosig och rufsig (föreställer jag mig) gick jag in på biblioteket vid Hornstull. Det var inte mycket folk där, jag fick genast en datorplats.

Se på tusan, DN hade svarat.

”Vi har aldrig haft någon annons om skilsmässa införd. Om ni skulle vilja ha det så är det enda tänkbara under rubriken Meddelanden. Det är en radannons, utan bild. Vi behöver dessutom ett intyg på skilsmässan.”

Missmod grep mig en sekund. Men min hjärna hade utvecklat en ny mycket bra egenskap, den vände motgångar till energi.

De gör allt de kan för att ingen ska sticka ut i det här samhället, tänkte jag. Men jag ska nog visa dem.

Över hundra kronor per rad ville de ha. Jag bestämde mig för att det nog var bäst att hålla det kort, spara pengar till roligare saker.

Svarade att jag ville ha en annons, tack, och att jag skulle återkomma med text. Samt med en kopia på ansökan om skilsmässa. Sedan skrev jag ut en sådan.
Jag tvekade några korta sekunder innan jag överförde de drygt 9 000 jag hade på sparkontot till mitt personkonto.
Därefter gick jag in på min internetbank. Laddade ned ett kontoutdrag och skrev ut, det var lättare än jag trott. Hoppades att det skulle räcka för gubben, kändes som jag lätt hade kunnat fuska med det. Men det behövdes ju faktiskt inte, LÖN stod det tydligt och regelbundet.

Jag tvekade några korta sekunder innan jag överförde de drygt 9 000 jag hade på sparkontot till mitt personkonto. Varför inte? Ett par tusen av dem skulle väl ha sparats till barnen. Men de hade redan ganska mycket undansatt. Och den största summan, min och Mikaels gemensamma, fanns på hans konto förstås. Eftersom han hade bättre ränta brukade jag överföra dit med några månaders mellanrum. Som tur var, så var det ett tag sedan nu.

 

Just som jag loggade ut från banken dök ett nytt mejl upp i inkorgen.

Biblioteket!

Ja, inte det jag satt på nu, men där jag hade frågat efter böcker.

En lista med cirka tjugo stycken som aldrig varit utlånade.

Herrejävlar vilka tråkiga publikationer. Lyrik. Operatexter. Sagor. Ålderdomligt så det förslog. Men, ska man vara intellektuell får man int’ gnäll’, tänkte jag, mycket nöjd med min egen poetiska insats. Bäst att åka till rätt bibliotek med en gång.

Jag valde ut tre titlar, de som lät minst tråkiga. Uppländska folksägner, Främmande lyror och Valda skrifter av Louis De Geer.

Väl på biblioteket så visade sig bara två av dem existera i sinnevärlden.

Skägget tittade lite lätt beklagande men ganska intetsägande på mig.

– Hade du beställt dem?

Han minns mig inte, insåg jag. Trots allt tjafs när jag var här och frågade så minns han mig inte.

Är jag så jävla alldaglig?

Ja, så klart du är, sa en liten röst åt mig. Du får väl ändra på det.

Ja, jag ska, svarade jag.

Hur som helst hade De Geer försvunnit ut i evigheten, trots att ingen någonsin lånat honom. Jag tog det som ett tecken, och nöjde mig med de andra två.
Man kan aldrig veta, kanske sprang Mikael runt på stan och letade efter mig. 
Där stod jag alldeles fri och inte alltför fattig, med två halvantika böcker under armen och resten av mitt liv i axelremsväskan. Klockan var över två, solen stod redan lågt. Jag bestämde mig för att ta mig bort från Medborgarplatsen, till något mindre centralt ställe. Man kan aldrig veta, kanske sprang Mikael runt på stan och letade efter mig. Bra om han sprang i och för sig, han hade börjat bli småfet.

Hur som helst – mig skulle han inte ta fatt.

Jag tog vägen över de vindlande parkavsatserna där missbrukarna hänger. En väg de flesta undvek om de kunde. Fast, tänkte jag medan jag trampade uppåt, Mikael har faktiskt inte försökt ringa sedan i går kväll, inte ens sms:at. Kanske hade budskapet gått fram till sist.

Jag smet upp runt Mosebacke. Satte mig på en nästan tom pizzeria. Gick igenom alla ingredienser, och valde alla jag tyckte eller trodde var goda. Mozzarella köttfärssås parmesan salami oliver räkor vitlök soltorkade tomater tonfisk parmaskinka kyckling. Bearnaisesås. Och så cola till. Det blev en dyr pizza.

När servitören en kvart senare bar ut den med nollställt ansikte doftade den gott, fast samtidigt ganska konstigt. Jag högg in.

Snacka om smakexplosion. Det var gott, tror jag, för jag slukade det mesta väldigt snabbt. Men efter att jag fått i mig ungefär tre fjärdedelar började det bli kväljande och gå långsammare, fast jag verkligen försökte få i mig hela. Testade att doppa en överbliven tråkkant i bearnaisesåsen, men när jag skulle stoppa i mig den slickade tungan bara av såsen, munnen vägrade ta in resten.

Just då ringde det igen. Jag tappade den fuktiga brödbiten i såsen med ett plopp. Mobilsignalen var på igen, och ganska hög, eftersom Mikael slutat terrorisera mig och jag tänkte att facket eller lägenhetsuthyraren kanske behövde få tag i mig. Jobbsamtalen hade tystnat vid lunchtid.

Men det var Tessan.

– Hej! sa jag.

– Maria? sa Tessan.

– Ja, visst.

– Okej. Hej hej!

Tystnad.

Jag pillade loss en kvarvarande räka och sög i mig.

– Du låter lite annorlunda, fortsatte Tessan.

– Detsamma, tuggade jag fram.

– Eeh, nädå. Jag tänkte höra om du ville ses?

– Jo, det kan vi väl, det var ju ett tag sedan, sa jag nonchalant.

Ärligt talat så ville jag gärna visa upp Den Nya Maria lite grann för gamla Tessan. Den Nya Maria, som jag hittat alldeles utan Tessans självhjälpskurser.

– I kväll? fortsatte Tessan.

Gud, hade hennes röst alltid varit så där enerverande gäll?

– Oj, redan i kväll … Nja, sa min mun medan hjärnan fortsatte tänka: Sov på hennes soffa denna sista natt och spara lite pengar!

– … eller, fortsatte jag högt, ja varför inte?

– Gå ut och äta kanske, sa Tessan och lät lite mer lik sig. Jag vill höra hur det är med dig!

– Jo, sa jag, du kanske redan har hört något via maken? Jag och Mikael ska skiljas.

Hennes röst blev gäll igen.

– Va, nä! Nämen Maria är det sant. Oj, du måste berätta allt för mig.

Knappast allt, tänkte jag.

– Mm. Men du, fortsatte jag och försökte koppla på en sårbar röst, kan inte jag få sova hos dig? Bara i natt. Sedan har jag ett annat ställe att vara på.

– O-okej, sa Tessan. Eh. Jo.

– Perfekt! sa jag. Klockan sex?

– Mm, sa Tessan. Jag fixar något att äta.

– Mm, sa jag och fick lite kväljningar.

En ensam bit salami tittade på mig från tallriken, jag la servetten över.

– Okej, då ses vi om några timmar! fortsatte Tessan.

– Ja! sa jag, och tillade: Tack så mycket Tessan!

– Klart man ställer upp, sa Tessan och sedan la vi på.

 

*

 

Klockan 17.38 tar Maria Johansson en taxi åt nordväst, mot Stockholms största villaområde. Tessans och Anders villa ligger en bra bit från hennes egen familjs mer modesta radhus, men ändå kryper obehaget i Maria. Under eftermiddagen har hon sminkat sig rejält på pizzeriatoaletten och knutit en blekrosa scarf om håret. Funderat ett par sekunder på solglasögon, men kommit fram till att de antagligen skulle generera mer uppmärksamhet denna novemberkväll, inte mindre.

 

Maria är på väg att glömma att betala taxin, ett Hallå! rycker tillbaka henne som ett strypkoppel. Hon fumlar med kortet, sedan skyndar hon lätt hukande mot villadörren. Uppfarten känns som en upplyst scen i framlykteskenet. Trycker frenetiskt på dörrklockan samtidigt som bilen backar bort.

Hon känner blicken i titthålet. När hon öppnar har Tessan försökt ordna ansiktsdragen, men inte lyckats helt. Det finns något förbryllat och nästan skrämt i munnens och ögonens vinklar.

– Heej, säger Tessan och ler lite för brett. Kom in!

Maria vill inget hellre, men stoppas av Tessans famn, just fan, hon ska ju alltid kramas. Maria kramar tillbaka, men hamnar lite för tätt inpå Tessan, det känns nästan oanständigt. När kramen släppt makar hon sig kvickt inåt, råkar trampa på en av Tessans små toffeltår. Tessan grimaserar men säger inget.

– Ursäkta, säger Maria.

Vad i helvete, jag träffar henne och det första jag säger är ”ursäkta”? Det känns inte som Den Nya Maria.

Vad vill jag?

Jag vill fråga henne vad hon glor på och om hon inte tycker jag är snygg.

– Vad du tittar, säger Maria och rättar till scarfen. Är jag inte fin? Du som brukar säga att jag borde piffa upp mig lite mer!

– Joo, säger Tessan och ler nervöst. Lite ovant bara. Men jag gillar det, att du vågar ha rosa!

Hon står där och ler medan Maria kränger av sig kappan. Maria vill inte böja sig för djupt, tolvingrediensers-pizzan verkar ännu ligga hotande nära magmunnen, så hon sätter sig på en låg bänk för att dra av sig skorna.

När hon tittar upp igen står Tessan kvar likadant.

Jag gör Tessan nervös, inser hon. Osäker. Om något, så har det varit tvärtom förr. Är det så här enkelt, att bryta mönstren?

Ingen tvekan längre. Det är Den Nya Maria som kommit för att hälsa på. Och hon är här för att stanna.

– Jo, säger Maria som inser att hon borde svara något på Tessans utseendekommentar. Tack, jag tänkte inte så mycket på att det var rosa, ville mest matcha läpparna med scarfen!

En minnesbild svischar förbi. Hur hon blandade Idominsalva med rött läppstift för att få samma nyans som tyget. Lukterna av en aning härsknat sminkfett, av gammal urin och luftrenare på pizzeriatoaletten.

– Jag ska börja bry mig lite mer om mitt utseende, fortsätter Maria medan hon hänger upp kappan. Prova nya saker!

Tessan skrattar till.

– Ja, det är väl ganska klassiskt när man ska skiljas!

Orden blir en tagg långt bak i Den Nya Marias hjärna. Hon grymtar lite.

Tessan blir snabbt allvarlig.

– Förlåt, det är säkert jättejobbigt alltihop. Du måste berätta, vännen! Vad har hänt?

Maria knycker på nacken, de går båda inåt lägenheten.

– Äh, det känns rätt skönt, säger Maria. Borde ha gjort det för länge sedan.

– Vad tycker Micke då?

Ny knyck.

– Han verkade inte vilja först, men nu kanske han har ändrat sig. Det kommer bli bäst så här.

Tessan nickar sakta, svänger in i köket till vänster. Rosévin på bordet. Maria nickar ja innan Tessan riktigt hunnit fråga.

– Mm, säger Tessan medan vinet kluckar ned i glasen. Sen vet man ju aldrig, ni kanske hittar tillbaka till varandra om ett tag, det är det ju många som gör.

Är det verkligen det? tänker Maria och tar en stor klunk. Är det inte bara sånt man säger?

– Kanske, svarar hon. Allt kan hända. Men först vill jag skaffa mig ett eget liv.

Tessan nickar återigen vist.

– Jo visst. Fast du kommer ju ha barnen varannan vecka förstås.

Orden blixtrar till hårt och kallt. Maria känner sig också hård och kall. Ja, det är ju det normala, varannan-vecka-familjen.

– Jaså, det kommer jag? blixtrar hon tillbaka.

– Va? säger Tessan som står och petar planlöst i den ljumna kycklingsalladen. Ja vi har så mycket att prata om Maria. Ska vi sätta oss i vardagsrummet lite först?

Det luktar parmesan i köket. Maten lockar inte Maria, inte än i alla fall.

– Absolut! svarar hon kvickt och styr inåt huset med glaset i hand, tar en till stor klunk på vägen.

 

Allt ser ut som vanligt. Ändå är det som om Den Nya Maria ser allt i ett nytt ljus.

Tessans vardagsrum som Den Gamla Maria försökt efterapa. Lagom ljust och fräscht, inte plåttrigt men inte heller sterilt. Lagom mycket personlig prägel. Men inget damm och inga sladdhärvor. Otroligt att det bor tre personer i huset, varav en sexåring.

Med ens avundas Maria inget alls i Tessans hus. Just att det är lagom personligt och inte för sterilt, det visar bara hur vansinnigt genomtänkt det är.

Hon har lagt ner sin lilla själ i det, tänker Maria. Och oj vad hon måste städa och skälla på ungen för att ha det så här.

– Var har du resten av familjen då? frågar hon och betonar du en aning extra.

– Anders är på affärsresa, och Lillen är hos mamma, jag tyckte vi skulle få vara för oss själva lite.

Nytt nervöst leende.

– Skönt, säger Maria.

Jag vet nog vad män gör på affärsresor, tänker hon. Vet du det, Tessan?

Hon knuffar bryskt en soffkudde i kontrastfärg åt sidan och dimper ned i soffan. Lite vin skvimpar ut, en droppe landar så klart på den ljusbeiga klädseln.

– Oj, säger Maria.

– Va, spillde du?

Hård glans i Tessans ögon.

– Ja, lite lite grann. Svårt att ha vit soffa, va!

– Den är off-white, fräser Tessan. Ja ja, vänta, jag fixar det.

Maria hinner ta två stora klunkar innan Tessan är tillbaka med fuktig trasa och en saltströare. Hennes mun ser fortfarande hård ut.

Just fan, jag ska ju sova här, tänker Maria. Jag får inte reta upp henne för mycket.

– Förlåt, säger hon snabbt. Jag är lite darrig och konstig.

Tessan kastar en snabb blick på henne, saltar sedan på soffan. Maria försöker att inte fnittra. När Tessan tittar upp igen är ansiktet mjukare.

– Ingen fara. Det verkar gå bort nu. Men, ja, fortsätter hon och sätter sig försiktigt i en fåtölj, hur är det? Du verkar som sagt … annorlunda.

Maria rycker på axlarna.

– Jag är nog lite annorlunda. Jag har väl hittat mig själv äntligen!

Tessan verkar samla mod för något.

– Maria, jag måste fråga det här, bli inte arg. Men … har du druckit innan du kom hit?

Maria blir inte arg, bara förvånad. Hon har inte druckit. Inte sedan i går kväll.

– Nä, säger hon uppriktigt. Verkar det så?

Tessan – ja, hon rodnar faktiskt! Och flackar lite med blicken.

– Å, jag vet inte, men som sagt – du verkar lite annorlunda! Men bara du mår bra, så.

– Mm, säger Maria och tar en ny klunk.

– Så, ja … Gör du det?

– Vad?

– Alltså, mår du bra?

Tessan tar en snabb klunk, kanske är det hennes första.

– Jodå, svarar Maria, det har jag väl redan sagt?

– Mm, jo, säger Tessan och tar en ännu snabbare klunk, men det var ju ett tag sedan vi hördes, eller träffades i alla fall, jag vet inte riktigt hur det varit med dig sista tiden, och såna här plötsliga förändringar i livet kommer ofta efter att man till exempel fått ett sjukdomsbesked, eller något annat omvälvande, ja något fysiskt då. Eller psykiskt. Har jag läst, alltså.

Tessan tystnar äntligen, andas in djupt och gömmer blicken i glaset. Aha, tänker Maria. Hon tror att jag blivit knäpp.

– Nej, säger Maria så lugnt hon kan. Inget sådant.

Vad vill jag?

Jag vill inte säga som det är, det här med all statistik som stämmer in exakt på mig. Jag vill inte att Tessan ska veta det, få alla sina fördomar bekräftade. Hon har alltid tyckt att hon är så jävla fri och modig och lyckad och speciell. Särskilt jämfört med mig.

– Jag bara bestämde mig en dag, fortsätter Maria lagom nonchalant och gör en grandios rörelse med vinglaset. Bestämde mig för att det var dags att börja ett nytt liv.

– Mm, säger Tessan och sneglar på glaset i Marias hand. Jag förstår.

I helvete att du gör.

– Du, fortsätter Tessan med ny, hurtig röst, jag är jättehungrig faktiskt. Jag ska fixa det sista med maten, men sitt kvar här du!

– Okej, säger Maria.

– Akta soffan, tillägger Tessan med en blinkning, men det syns att hon menar det.

Värdinnan halvstänger dörren till köket. Slamrar därinne. Maria ser sig omkring igen, men rummet är verkligen fantastiskt tråkigt.

Vad vill jag?

Jag vill bajsa.

Den mindre toaletten, utan badkar, ligger ute vid hallen. Det mesta därinne är rosa. Maria tittar sig i spegeln. Hon är också rosa. Ska jag verkligen matcha toan, tänker hon.

Läpparna i spegeln har fått en lila ton, svag men fläckvis, av vinet. Maria drar upp det djupare röda läppstiftet och kletar på det i stället.

Utanför är det tyst. Om maten var klar skulle väl Tessan ropa.

Mat. Jag är fan inte hungrig än. Men kanske blir det bättre när jag fått ut lite av den gamla.

Maria sätter sig, magen molar dovt men inget kommer ut, bara gaser. Hon sitter där ett tag innan hon ger upp. Ännu har ingen ropat.

Just när hon reser sig för att spola rör sig något i hallen utanför. Det låter som att ytterdörren öppnas.

Någonting får Maria att bli stilla, inte spola.

En röst, mycket låg, viskande. Svarsrösten är också låg och återhållen, men Maria har inga problem att känna igen den.

Mikael.

Hon står blickstilla. Hör steg smyga inåt huset.

Han behöver inte ta av sig skorna, minsann.

– Maria? skär en basröst plötsligt genom stillheten. Vad håller du på med, jag vet att du är här!

De måste vara i vardagsrummet.

– Ja hon är ju här, jag såg henne för en sekund sen, gnäller Tessan.

Trappan till övervåningen knarrar.

– Du, stanna här nere och håll koll, hör hon Mikael säga.

Maria som just lagt handen på dörrvredet stannar upp igen. Kommer det jävla våpet lyda? Ja, Maria hör henne sucka, det måste vara från vardagsrummet. Därifrån har hon full överblick över hallen.

Det finns bara en sak att göra, och det fort.

 

*

 

Så gick det till när Maria Johansson, 42,5 år, ostraffad, drygt 1,66 lång och med en vikt på vid den tiden antagligen strax över 68 kilo, klättrade ut genom ett fönster och rev sönder sina jeans och delar av sitt ben på en vass fönsterbräda.

Jag såg efterlysningen framför mig. En jävla tur att jag tog med väskan in på dass. Men utan jacka och utan skor – jag skulle bli ett lätt byte om de började springa efter mig. Jag rusade över vägen och in i skogsdungen på andra sidan med en jäkla fart. Inte förrän jag saktade in efter några hundra meter märkte jag hur ont det gjorde i vänstra vaden och under fötterna. Strumporna blöta, och fan, jo, visst var det blod som rann från benet.

Helvete helvete helvete. Tessan, din förbannade jävla subba. Aj.

Jag snubblade ut på en ny, större väg. Vinkade frenetiskt åt bilar. Redan den andra stannade, antagligen såg jag mer sårbar än farlig ut.

En äldre man.

– Jag har blivit överfallen! Snälla, kan du köra mig till polisstationen?

Han gapade och blinkade och sa självklart. Medan han körde kallade han mig flicka lilla och tjatade om att han kunde följa med mig in på stationen och hjälpa mig. Jag svarade undvikande, medan jag i baksätet tryckte bort samtal på samtal från Tessan och Mikael, och däremellan försökte skriva sms. Till slut fräste jag åt honom att jag ville till sjukhuset i stället, för jag hade blivit våldtagen, och jag ville inte ha med några män där.
Jag hatar Tessan, hatar Mikael, hatar hatar hatar, dunkade det i mitt huvud.
Jag tror jag såg tårar i hans rödkantade ögon i backspegeln. Eller, kanske hade han bara sådana där gamla ögon som rinner. Han sa inget mer.

Jag hatar Tessan, hatar Mikael, hatar hatar hatar, dunkade det i mitt huvud.

Försökte koncentrera mig. Vad hade jag blivit av med? Förutom någon som helst vänskap med Tessan, då. Väskan hade jag fått med mig. Böckerna! Jo, de hade jag tryckt ned i väskan ja. Lite smink hade jag nog glömt på handfatskanten. Vad hade jag haft i kappfickorna? Inte mobilen, uppenbarligen. Kanske ett busskort. Förhoppningsvis inga anteckningar med min nya adress på.

Hata hata hata.

Den gamle mannen med Volvon släppte av mig vid Danderyd. Jag minns inte om jag sa tack.

Sjukhusets huvudingång, jag gick automatiskt in, förbi fontänens föraktfulla små kisstrålar. Satte mig och väntade på de obekväma stolsofforna. Försökte lugna ned mig, tänka på något annat än mitt hat.

Snörvlande, sorgsna människor runt mig. Denna sjukhuslukt. Jag hade inte lagt märke till den på många år, den hade blivit en del av min egen kropp. Men nu gav den mig kväljningar.

Min kropp ville rycka och spritta åt alla håll, ville därifrån. Men jag tvingade mig att sitta stilla, vänta och lugna mig, försökte intala mig att det var vad jag egentligen ville.

Jag blundade och tänkte på alla dem som jobbade i det väldiga maskineriet, precis som jag själv gjort alldeles nyligen, fast på andra sidan stan. Försökte känna stolthet över deras arbete. Sedan försökte jag tycka synd om dem. Sedan förakta dem.

Men jag kände ingenting. Inte ens hat.

När jag kommit så långt vibrerade min väska och jag spratt till. Ja, det var Filip som svarade på mitt sms. Jag reste mig värdigt, gick ut, bort från lukten, väntade i den obarmhärtiga blåsten med en känsla av att ha segrat.

 

*

 

Jag lurade honom inte. Det var inte som att jag sa att jag skulle gifta mig med honom.

Vad han fick för sig är bara hans eget fel.

Affärsmannen Filip från Falun. (Gud, det låter som en limerick. Fast jag kan fortfarande inte komma på några rim på ”Falun”, trots min nya intellektuella utveckling.)

Filip var inte gift och otrogen, som jag hade förutsatt. Han var ganska nyligen frånskild. Han kom och hämtade mig i taxi trots att han egentligen varit på centralstationen för att fortsätta till Göteborg när jag sms:ade. Han kramade om mig. Jag förvånades över hur tacksamt jag tog emot kramen. Det var som om jag behövde den, behövde vad som helst, för att dämpa det svarta hatet.

Jag berättade inte om Tessan. Jag sa att jag gått med på att träffa min man som tjatat om det, och att han blivit hotfull, att jag blivit rädd och flytt. Ville inte säga att han verkligen misshandlat mig, orkade inte med ännu en man som tjatade om att gå till polisstationen.

Jag ville att affärsmannen Filip från Falun skulle ta hand om mig på andra sätt.

 

Vi tog in på ett nytt hotell, i Gamla Stan den här gången. Inte lika affärsmässigt, men ganska mysigt. Han beställde upp frukt och drinkar till rummet. Han försökte ge mig tafflig massage. Han verkade nästan förskräckt när jag tog initiativ till sex, som om han var rädd för att skada mig. Men sedan lyssnade han mycket uppmärksamt och gjorde precis som jag sa.

 

Och när jag bad honom om ett litet lån, till min nya lägenhet, sa han ja utan att blinka.

 

*

 

En och en halv månad senare kommer det vara mörker, neonljus, skabbiga palmer. Affärsmannen från Falun darrar okontrollerat i ett hörn av ett annat hotellrum, drygt åtta tusen kilometer från Stockholm.

Jag lägger pengarna framför honom men han tar dem inte.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad
1 dag sedan
Biildmontage: Till vänster i bilden skribenten Håkan Gustafsson, i bakgrunden två undersköterskor i en korridor
Håkan Gustafsson jobbar som arbetslivsredaktör och marknadsförare på Arbetaren. Foto: Fredrik Sandberg / TT, Mika Kastner Johnsson. Montage: Arbetaren

Den som har hårdast jobb borde också ha kortast arbetsdag

”Högern och näringslivet har haft fel hela tiden – vi har visst råd”, skriver Håkan Gustafsson, med anledning av den arbetstidsförkortning som just nu genomförs i Göteborgs stad.

640 undersköterskor och vårdbiträden i Göteborg kommer under hösten 2027 att få sex timmars arbetsdag.

Det beskrivs som den största arbetstidsförkortningen någonsin i en svensk kommun. Och det visar att högern och näringslivet har haft fel hela tiden – vi har visst råd! I slutändan visar det också att sex timmars arbetsdag inte är alls är så dyrt som näringslivets dysterkvistar har hävdat.

Den kommunala reformen i Göteborg kommer nämligen att kosta 25 miljoner per år. Det kan låta mycket. Men utslaget på hela Göteborgs stads årsbudget på över 40 miljarder – är det egentligen ganska lite

Samtidigt driver det rödgröna styret i Göteborg också en politik för arbetstidsförkortning inom förskolan och inom socialtjänsten.

Reformerna borde egentligen vara större. De borde ha gällt all personal på golvet inom äldreomsorgen och inom förskolan.

7 av 10 inom äldreomsorgen vill byta jobb

Just äldreomsorgen, förskolan och socialtjänsten, tillsammans med skola och fritids, är några av de kommunala verksamheter där marginalerna är som minst och där arbetsrelaterad stress och ohälsa är som störst. 

Det är med andra ord några av den kommunala sektorns hårdaste yrken.

Det har lett till att många inte klarar att jobba heltid, eller ens kommer att kunna jobba kvar till pensionen. Enligt en rapport från Stockholms universitet vill nästan sju av tio anställda inom äldreomsorgen lämna sina jobb.

Och en rapport från Socialstyrelsen 2026 visar att undersköterskor i äldreomsorgen har dubbelt så höga sjuktal, jämfört med alla yrkesgrupper på arbetsmarknaden.

Resultatet är hög personalomsättning och arbetskraftsbrist.

Men de dåliga arbetsvillkoren är inte bara farliga för undersköterskorna, vårdbiträdena, lärarna, barnskötarna och förskollärarna. De drabbar i förlängningen barn, äldre – och oss alla som har nära och kära med behov av omsorg.

Vem ska betala?

Näringslivets andra stora invändning mot kortare arbetstid brukar vara: vem ska ska betala?  Men faktum är att personalen på golvet inom den offentliga sektorn redan betalar – med sitt arbete, med sina kroppar och med sina låga löner.

En arbetstidsförkortning kostar så klart pengar. Men exemplet från Göteborg visar att det inte kostar så mycket som näringslivet vill göra gällande. Samtidigt innebär kortare arbetstid också mer återhämtning – och därmed lägre kostnader för sjukfrånvaro.

Socialtjänst samt omsorg om barn och äldre är gemensamma behov. Därför måste kostnaderna för sänkt arbetstid hämtas ur det gemensamma.

Att personal bryts ner och ständigt byts ut är det största slöseriet – ett slöseri med människor och erfarenhet.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Salla och Masse, Salazar Brothers
The Salazar Brothers avtryck i den svenska musikhistorien är enormt. De har producerat storheter som Linda Pira, Labyrint och Mando Diao. Foto: Jan-Åke Eriksson

Hiphopens röda linjer

Samtidigt som de upplevde ett land i kraftig förvandling förändrade de den svenska musikscenen för all framtid. Nu är bröderna Salla och Masse Salazar aktuella med den nya biografin Mejor Futuro, Sverige, Hiphop och Röda linjer. Arbetaren mötte upp för en intervju i den mytomspunna Redline-studion någonstans i Stockholm.

Mejor Futuro, boken om Salazar Brothers skriven av Amat Levin

– Det kunde vi ju inte veta då, när vi grundade Redline, att uttrycket skulle användas så mycket i dag 30 år senare.

DJ Salla lägger telefonen på bordet och sneglar mot brorsan Masse som rycker lite sömnigt på axlarna åt påståendet. Att röda linjer aldrig känts så aktuellt som här och nu. I spåren av eftervalsanalyser och de än så länge havererade regeringsförhandlingarna är det svårt att inte komma in på frasen. Redline, ett av Sveriges genom tiderna mest inflytelserika skivbolag, firar just nu 30 år och bakom alltihop står Salla och Massa. Den legendariska producentduon Salazar Brothers från Botkyrka i södra Stockholm.

– Det där de håller på med är väl mest strategi. Själv håller jag mig helst utanför politik faktiskt, säger Masse.

– För oss handlar den röda linjen om varifrån vi kommer. Men det är klart att man drar gränser också. Saker man inte gör. Som att producera musik enbart för pengar eller berömmelse, fyller Salla i.

Fittja, Tunnelbana
Fittja i norra Botkyrka. Härifrån förändrades den svenska musikhistorien för all framtid. Foto: Fredrik Sandberg/TT

I mitten av 1960-talet invigdes tunnelbanans röda linje. Några år senare utvidgades spårnätet och i dag går en av de två linjerna mellan Ropsten, rikemansgettot Karlaplan och det fashionabla Östermalmstorg vidare mot miljonprogramsområdena i Fittja, Alby och Norsborg. En tågtur på 42 minuter men där det skiljer fem år i medellivslängd bland befolkningen. En urban klassresa genom Sveriges huvudstad som är svår att blunda för. Från pengar och välstånd till hårt arbete, förslitningsskador och rabattkuponger.

Det var hit, till Norra Botkyrka, som familjen Salazar kom från militärdiktaturen i Pinochets Chile på 1970-talet och det var här allt började. Musiken som växte fram under det tidiga 1990-talet i ett Sverige präglat av ekonomisk kris, Lasermannens härjningar och Ny Demokratis framfart. Samtidigt toppade vitmaktrockarna i Ultima Thule listorna och Bingolotto med Leif Loket Olsson stod för fredagsunderhållningen i ett land mitt i en stor förändring.

Masse och Salla Salazar
Masse ler åt minnet från när brorsan Salle och de andra i The Latin Kings kom hem med sin första singel, genombrottet Snubben. Foto: Jan-Åke Eriksson

Redan 1991 bildades den banbrytande och sedan länge kultförklarade hiphopgruppen The Latin Kings av Salla, Chepe, Dogge och Rodde. Masse, född senare än de andra, var för ung men minns tiden tydligt.

– För mig som bara var 13, 14 år då var det stort. Jag kommer ihåg när de kom hem med cd-singeln ”Snubben”. Ren glädje alltså, och jag var så otroligt stolt över vad de gjort.

Salla och Masse, Salazar Brothers, i redline studion
I den legendariska studion. Foto: Jan-Åke Eriksson

Låten var TLK:s första singel och slog ned som en bomb i ett musiksverige som törstade efter något nytt. Med nyfikenhet och lekfulla samplingar av bland annat Georg Riedels Emil i Lönneberga-klassiker Hujedamej Sånt Barn Han Var lade gruppen grunden till vad som ett knappt årtionde senare skulle explodera: Svensk hiphop.

– Shit alltså, vi har verkligen inte gjort det lätt för oss. Bara det där med att rappa på svenska. Det var ju ingen som trodde på oss då i början. ”Varför kör ni inte bara på engelska”, tjatade alla på oss om. Men vi ville ju beskriva vår verklighet och det vi upplevde här hemma. Därför byggde vi upp ett svenskt ljudkollage. Snappade alltid upp saker. Från nyheter till samplingar av gamla svenska klassiker. Vi utvecklade den här stilen till vår grej, säger Salla.

Amat Levin och nya boken

Nu, 30 år efter bildandet av brödernas bolag Redline, är de aktuella med journalisten och den tidigare Augustnominerade författaren Amat Levins biografi Mejor Futuro, Sverige, hiphop och röda linjer.

En fantastiskt fin berättelse om ett inte betydelselöst stycke svensk nutidshistoria.

– Det har varit lite som terapi faktiskt. Att gå tillbaka till alla gamla minnen, säger Masse och Salla nickar.

– Jag tänker att det här faktiskt är viktigt. Att vi får dela våra föräldrars historia om hur de lämnade Chile och började om helt på noll i Sverige. Men det är inte bara deras och vår historia. Det är så många andra här i landet som delar samma bakgrund och som kommit hit från Latinamerika eller andra delar av världen.

Både Salla och Masse beskriver uppväxten som trygg. Föräldrarna fick visserligen slita hårt, barnen följde ofta med på städjobben bland innerstadens kontorslokaler, men det var ett kärleksfullt hem. Samtidigt ett land och en stad i snabb förvandling.

– För mig var 80-talet mer harmoniskt. Som målat i pastellfärger, men sen hände det något. Den där löpsedeln om du kommer ihåg den? Då kände man sig inte så välkommen längre, minns Masse.

”KÖR UT DEM!”

Den svarta rubriken på det skrikigt kritvita löpet stack ut och lyste upp de många tobakbutikernas skyltfönster. Tre ord i aggressiva versaler som skapade både oro, ilska, sorg och stor debatt. Det var i september 1993 och Expressen byggde sin kontroversiella artikelserie Svart på vitt kring en Sifo-undersökning om svenskars attityd till flyktingar. Löpsedeln, ett pressetiskt magplask, ledde till hård kritik och fick till följd att tidningens dåvarande chefredaktör Erik Månsson avskedades.

Samtidigt bubblade Latin Kings musik under ytan och kom kort senare att plockas upp av både tv-kanaler och nyfikna kvällstidningsjournalister.

– Stämningen i samhället då var ju bara en försmak av hur det ser ut i dag. Fast nu är det mer globalt, säger Salla.

Jag minns ju det där själv. Det var liksom Ultima Thule på skolor och fotbollsläktare. Men så kom ni som någon slags motkraft. För många kände det nog som en befrielse…

– Det var nog mest media som gjorde oss till en motkraft. På den tiden ville vi bara göra en skiva och bli respekterade för vår berättelse om Sverige. Jag tänker att de överdrev hur politiska vi var. Vi hade kanske en politisk låt annars körde vi ju bara på och hade kul.

Masse tittar ner i bordet.

– Men å andra sidan. Att sådana som oss bara fanns och syntes upplevdes nog som politiskt för många då…

Latin Kings och framförallt Redline har banat väg för en lång rad artister och har påverkat den svenska musikscenen mer än kanske några andra under de senaste årtiondena. Namn som Linda Pira, Labyrint och Stor har alla nära band till bröderna Salazars nästan mytomspunna bolag.

Salle Salazar, redline records och Latin Kings
Salla tror på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Foto: Jan-Åke Eriksson

Samtidigt har det parallellt med deras framgångar vuxit fram en ny undergren på hiphopscenen. Svensk gangsterrap är lika omdiskuterad som kontroversiell och har under 2020-talet tagit över allt mer av strömningstjänsternas topplistor. En genre som är djupt sammankopplad med grov gängkriminalitet.

– Det har ju vart lite svårt de senaste åren med den vågen. För vi har valt att inte jobba med den genren. Vi vill ha sammanhållning och glädje i det gör, även om texterna ofta kan vara mörka, förklarar Masse allvarligt.

– Vår musik ska vara medveten och där har vi ett ansvar. För oss handlar hiphopkulturen om att samarbeta. Som en sport nästan. Att man tävlar lite fast med kreativitet och att hitta ett nytt språk. Å andra sidan förstår jag ju att många av de som rappar i dag inte har samma bakgrund som oss, säger Salla.

Han tittar mot Masse och det märks att frågan om utvecklingen av det de själva en gång startade, svensk hiphop, inte är helt lätt att diskutera.

– En del av musikens själ dog när det gick så långt att vissa till och med dödades.

– Jag tror, säger Salla efter en kort stunds koncentrerad tystnad, på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Med en positiv vibe, precis som vi hade.

Men hur gör ni då. När ni går till jobbet i studion varje dag. Är det inte svårt att bevara nyfikenheten och försöka komma på något nytt hela tiden?

Masse svarar snabbt.

– En fördel med att bli äldre är att jag inte måste köra i samma hastighet i dag. Samtidigt måste man ju hela tiden våga prova sig fram och testa nya grejer.

– Ja. Att utmana sig och att hela tiden leta ny musik att lyssna på. Inte bara hiphop, utan på allt. Jag försöker lära mig genom att lyssna på vad andra gjort. Höra musik från hela världen som ofta producerats med väldigt små medel. Det handlar om kreativitet, säger Salla.

Ni har hållit på mer än 30 år och hela tiden varit centralfigurer i utvecklingen av svensk musik. Vad har ni för råd till unga personer som sitter där hemma och vill börja producera själva?

– Fortsätt göra din grej och samla en klick som tänker likadant. Hjälp varandra och jobba kollektivt.

– Exakt, säger Salla.

– Hjälp varandra att bygga nått tillsammans. Det är alltid bättre att vara ett kollektiv. Vi hade aldrig varit där vi är i dag utan alla personer vi jobbat med genom åren.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Students attend a protest against the government's release of next year's draft budget, in Paris, Tuesday, Sept. 29, 2026. Placards read:" No fascists here," "More funds for education, not for the military."
Demonstrerande studenter i Paris, den 29 september 2026. På ett av plakatet i mitten står ”Mer pengar till utbildning, inte till militären”. Foto: Teresa Suarez/TT

Frankrike: Storstrejk för ”rättvis fördelning av rikedom”

De franska studenterna går i bräschen för de landsomfattande protesterna, som har utvecklats från att handla om resursbrist i skolan till att rikta sig mot skenande priser och den förda politiken. Under torsdagen väntas nya protester då fackföreningsrörelsen kallat till storstrejk. 

Sedan mitten på september har hundratusentals fransmän gått ut på gator och torg för att visa sitt missnöje och kräva förändring. Protesterna inleddes av gymnasiestudenter som har fått nog av lärarbrist, nedgångna skolbyggnader och överfulla klassrum. Snart anslöt sig även de gula västarna, fackföreningar och andra grupper till protesterna.

Till följd av det franska höstlovet har skolorna i landet varit stängda mellan den 17 oktober och 2 november. I måndags, när eleverna återvände, sattes återigen skolor i blockad. 

Fotografen Patrik Öberg, från Pråmfilm, är på plats för att dokumentera proteströrelsen för en kommande dokumentä, och berättar att det pågår blockader, protester och politiska evenemang ”överallt” i Paris.

– Det är en fantastisk stämning i staden, säger han.

Tvärfacklig storstrejk den 5 november

CGT:s generalsekreterare Sophie Binet i samband med en demonstration i Paris den 29 september 2026. Foto: Teresa Suarez/TT

Den 5 november manar den stora fackliga centralorganisationen CGT tillsammans med andra franska fack till en nationell storstrejk. Fackens krav handlar bland annat om löneökningar samt en annan stats- och socialförsäkringsbudget.

”Med tanke på de höga levnadskostnaderna, löner som står stilla, otrygga anställningar och försämringen av den offentliga servicen är det brådskande att kraven från arbetslivet blir hörda”, skriver CGT i ett pressmeddelande och tillägger:

”Högre löner och pensioner, resurser till den offentliga servicen, finansiering av det sociala trygghetssystemet – låt oss mobilisera den 5 november för att uppnå sociala framsteg!”

– När arbetarna stannar av, stannar landet av, ekonomin tvärstannar och det kommer tillåta att våra krav hörsammas, sade CGT:s generalsekreterare Sophie Binet enligt Aftonbladet i samband med att strejken annonserades.

Även den franska syndikalistiska fackföreningen CNT-SO uppmanar till en tvärfacklig strejk den 5 november med utgångspunkt från arbetsplatserna, för att ”få en bestående inverkan på ekonomin” med ”en rättvis fördelning av rikedom och arbete” som mål. 

I ett pressmeddelande skriver facket att ”vi måste ta tillfället i akt att skapa strukturer för självorganisering – såsom stormöten och strejkkommittéer – för att hålla rörelsen vid liv framöver”. 

Även syndikalistiska CNT-F uppmanar till strejk och samma dag planerar studenterna att inleda en ny våg av blockader. 

A person holds a French national flag during a protest against under-resourced schools in Paris, Thursday, Oct. 8, 2026.
Demonstration i Paris, oktober 2026. Foto: Aurelien Morissard/TT

Protesterna sprider sig i Europa

Men det är inte bara i Frankrike som studenterna har fått nog. Likande protester har under hösten blossat upp i bland annat Grekland, Spanien, Belgien, Italien, Albanien och Tyskland. I Serbien har studentrörelsen, som startade efter tågolyckan i Novi Sad, resulterat i att Aleksandar Vucic och hans nationalistiska parti SNS, som styrt landet i 12 år, förlorade makten i parlamentsvalet den 25 oktober. Valets vinnare blev ”Studentlistan”, ett parti sprunget ur studentrörelsen. 

Även fransmännen står inför en valrörelse. Landet ska hålla presidentval i två omgångar den 18 april och 2 maj. Nuvarande president Emmanuel Macron kommer inte kunna ställa upp i ytterligare ett presidentval enligt konstitutionen, då han har suttit två mandatperioder. 

Just nu leder högerextrema Marine Le Pen, med partiet Nationell samling (tidigare Front National) i opinionsundersökningarna. 

Förra året dömdes Le Pen, och åtta partikamrater, för att ha förskingrat drygt 32 miljoner kronor ur EU-kassan mellan åren 2004 till 2016, och i stället använt pengarna till sin nationella partikassa.

Domen överklagades och i somras dömdes hon i högsta instans till tre års fängelse, två av dessa villkorligt och ett under elektronisk övervakning. Trots detta får hon ställa upp i valet, konstaterade domstolen den 7 juli. 

Saint-Denis borgmästare Bally Bagayoko från vänsterpartiet La France Insoumise, LFI. Foto: Teresa Suarez/TT

På opinionsundersökningarnas andra plats hittar vi vänsterkandidaten Jean-Luc Melenchon från partiet La France insoumise, LFI ( på svenska: ”Det okuvliga Frankrike”). 

Medlemmar i LFI har deltagit i protesterna och ett videoklipp blev viralt när Bally Bagayoko, tillhörande LFI och borgmästare i Parisförorten Saint-Denis, ställer sig mellan studenter och kravallpolis för att skydda ungdomarna och dämpa spänningarna. Polisen valde då att använda tårgas.

Högerextrem konferens stoppades

I vissa fall har de franska protesterna kantats av skadegörelse och plundring, liksom våld från både demonstranter och polis. Det är något som utnyttjats av högerextrema grupperingar som i sin propaganda hävdar att upploppen är en effekt av invandringen. Exempelvis planerades en högerextrem konferens om ”återvandring” i Paris den 31 oktober. Franska myndigheterna valde att stoppa konferensen.

Den 23 oktober genomfördes en masskjutning i Trappes utanför Paris, ett dåd som av president Emmanuel Macron klassificeras som ett ”rasistiskt terrordåd” då gärningsmannen enligt honom ska ha riktat in sig på personer utifrån hudfärg. En 26-årig man dödades och fem personer skadades. 

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Olyckan inträffade i Stuvsta, söder om Stockholm
Olyckan skapade kaos i tågtrafiken till och från Stockholm på torsdagsmorgonen. Foto: Adam Ihse/TT och Anders Wiklund/TT

Banarbetare svårt skadade i tågolycka söder om Stockholm


En allvarlig arbetsplatsolycka inträffade natten till torsdagen när ett tåg kolliderade med en grävmaskin i Stuvsta strax söder om Stockholm. En person vårdas just nu med allvarliga skador.

Det var vid 02-tiden som tåget av oklar anledning körde in i en grävmaskin vid ett pågående banarbete. Maskinen ska då ha skjutit iväg och material från platsen ska ha träffat två arbetare i 30-årsåldern. Räddningstjänst kallades till platsen och bägge männen fick föras akut till sjukhus. En av dem i ambulanshelikopter med allvarliga skador, enligt polisens uppgifter.

Skadeläget var under torsdagsmorgonen fortfarande oklart. Olyckan har gjort att en del av järnvägssträckan stängts av vilket medfört stora förseningar i tågtrafiken till och från Stockholm.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Bildmontage: I förgrunden till höger Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz, i bakgrunden bild från senatorn James Talarico valmöte i Texas
Makten måste tas tillbaka på riktigt, inte via politiska partier, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz. Foto: Eric Gay/TT, Johan Apel Röstlund. Bildmontage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Resultaten är hoppfulla – men bara rörelser kan ta tillbaka makten

Protester i Europa och val i USA inger hopp. Men den farligaste fällan för alla som vill förändra samhället i grunden är att hoppas på partipolitiken.

Resultatet i USA:s mellanårsval är hoppfullt. Inte egentligen för att fler röstar på Demokraterna, som är ett av två högerpartier. (Även om det är fascinerande hur extremhögern delvis lyckats med den otroligt fantasifulla skräckpropagandan om att de är ”kommunister”.)

Resultatet är snarare hoppfullt för att det visar att väljarna är som folk är mest: de röstar till stor del utifrån sin egen ekonomiska situation, sin vardag. Missnöjet är stort med priserna på bränsle, bostäder, vård, utbildning. De röstar inte blint på Trump av ideologiska skäl. Snarare verkar många ha tröttnat på den galna personkult som presidenten själv oblygt försöker driva på.

I Texas vann den jämförelsevis progressiva demokratiska kandidaten James Talarico i senatorsvalet. Resultatet beskrivs av många som en rörelseseger över den republikanska kandidaten Ken Paxton, vars kampanj sponsrades av Elon Musk med flera hundra miljoner. Också i det viktiga guvernörsvalet vann den demokratiska kandidaten Gina Hinojosa i Texas. Även i andra traditionellt republikanskt dominerade delstater som Ohio och Kansas vann demokratiska kandidater.

Protester ger mer hopp än partier

Det är lätt att spontant sortera in Demokraternas valresultat bland andra skeenden den senaste tiden, som framgångar för vänsterpartier i olika länder. Eller de pågående stora protesterna i Europa.

Visst finns delvisa samband. Men europeiska väljare är fortfarande, mer än allt annat, djupt splittrade mellan höger och vänster. Protesterna, däremot, bär på mycket mer hopp än någon partipolitisk vänstervåg. Samtidigt som de innebär stora faror.

Hopp, för att de visar att det tillsammans fortfarande går att påverka samtiden från gator, skolor och arbetsplatser. Till och med vinna delsegrar. 

En fara ligger i avsaknaden av organiserade och erfarna folkliga rörelser bakom, som kan förvalta segrarna och formulera gemensamma mål. I exempelvis Spanien är läget kanske något bättre, eftersom man har en lång tradition av stadsdelsorganisering och liknande.

Partipolitik är farligt

För den största faran på sikt är just – partipolitiken. Att rörelser sugs upp, oskadliggörs, av olika partiledare som lovar det ena eller andra. Partier som sedan antingen vinner ett val och sviker vad de lovat – eller inte vinner valet, och då skapar hopplöshet och passivitet hos dem som hoppades.

För att återkoppla till USA: i P1 Morgon i dag sammanfattar korrespondenten det som att trenden över tid är att politiker efter politiker lovar bättre ekonomi, får röster, misslyckas att ge folk bättre ekonomi, och sedan förlorar nästa val. 

Så kan vi ju inte ha det. Varken där eller här. Men låt oss inte sätta hoppet till någon ”vänstervåg” i politiken. Låt oss i stället göra allt för att bygga upp verkliga alternativ. Så att alla maktlösa, i stället för att splittras, själva kan ta makten över sina liv: ekonomi, boende, arbete. För att det ska lyckas behövs de gemensamma målen, och redskapen: solidaritet, frihet och jämlikhet.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Tidöregeringen Silas Aliki
Simona Mohamsson (L), Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD) och Jimmie Åkesson (SD) i samband med ett bokslut av Tidöavtalet, maj 2026. Foto: Jessica Gow/TT, Lo River Lööf

Silas Aliki:
Nya Nürnberg­lagar stiftas i Sverige

”Att föra en politik för att frånta politiska motståndare och etniska minoriteter sina medborgarskap har en tydlig förlaga. I vårt svenska tjugotal stiftas Nürnberglagar för öppen ridå. Den utpekade fienden, personer med utomeuropeisk bakgrund som migrerat till Sverige, blir inte läst som skyddsvärd, eftersom vi accepterat bilden av att medborgarskapet är något man förtjänar”, skriver Silas Aliki.

Den 15 september 1935 infördes de så kallade Nürnberglagarna i Nazityskland. På tyska kallades de Lagen för skydd av det tyska blodet och den tyska äran och Riksmedborgarlagen. 

Lagarna berövade judar sina fullvärdiga tyska medborgarskap, eftersom endast människor av ”tyskt eller besläktat blod” kunde vara medborgare med fullständiga rättigheter. Äktenskap och sexuella relationer mellan judar och icke-judar förbjöds också. Det var början på en formell avhumaniseringsprocess som syftade till att få majoritetsbefolkningen att känna att de tyska judarna var fundamentalt annorlunda än de själva, och att särbehandling därför var både acceptabel och rimlig. 

För många framstår det alltjämt som obegripligt hur dessa lagar kunde stiftas utan att den tyska befolkningen protesterade. Likhet inför lagen är trots allt den mest centrala principen för att en rättsstat ska kunna kalla sig för just det. Tyvärr är det bara att se sig omkring i vår svenska samtid för att förstå hur det kunde hända. 

Medborgarskap kan återkallas

Sedan den 6 juni 2026 gäller skärpta regler för svenskt medborgarskap. Nu för tiden krävs längre tid som boende i Sverige, krav på viss inkomst, samt prov i svenska och samhällskunskap för att kunna bli svensk medborgare. Kraven infördes dessutom utan så kallade övergångsregler, vilket innebär att de tillämpas på ansökningar som lämnades in långt innan reglerna trädde i kraft.

I maj röstade riksdagen om grundlagsändringar som innebär att medborgarskap i vissa fall ska kunna återkallas. Socialdemokraterna, som i dagsläget för en politik som bara kan beskrivas som Tidö light, röstade även de för att införa regler om att återkalla medborgarskap för vissa personer. Sedan oktober 2026 gäller också betydligt högre inkomstkrav för anhöriginvandring, vilket i princip innebär att många redan ingångna äktenskap i praktiken inte kan innebära ett gemensamt familjeliv för de som tjänar för lite. 

Enligt delar av den högerextrema borgerligheten kan inte processen med att neka och frånta icke-vita personer medborgarskap gå fort nog. SD-politikern Tobias Andersson skrev för några dagar sedan på plattformen X, att ”riksdagen har påbörjat grundlagsändringar för att underlätta återkallelse av medborgarskap. Vi borde rösta en andra gång nu och sedan prova lagen på Mohamed Ali.” Han syftar på den vänsterpartistiske ledamot som tog sig in i riksdagen med personkryss, och som sedan dess fått utstå ett våldsamt rasistiskt drev.

En demoniserad fiende

Den amerikanske professorn i statsvetenskap Robert O Paxton har, i sin välkända bok The Anatomy of Fascism, konstaterat att ”Fascister behöver en demoniserad fiende för att kunna mobilisera sina anhängare, men fienden behöver naturligtvis inte vara judisk. Varje kultur definierar sin egen nationella fiende.”

Att föra en politik för att frånta politiska motståndare och etniska minoriteter sina medborgarskap har en tydlig förlaga. I vårt svenska tjugotal stiftas Nürnberglagar för öppen ridå. Den utpekade fienden, personer med utomeuropeisk bakgrund som migrerat till Sverige, blir inte läst som skyddsvärd, eftersom vi accepterat bilden av att medborgarskapet är något man förtjänar. Tystnaden som omgärdar det som pågår berättar just nu allt om vilka vi varit om vi levt i Tyskland 1935. 

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
SAC:s generalsekreterare Agnes Lansrot. Foto: Vendela Engström

”Stora byggen utan kollektivavtal öppnar för syndikalister”

I veckan har det första svenska kollektivavtalet ”av och för migrantarbetare” undertecknats och kommer att gälla på Microsofts serverhallsbygge utanför Gävle. Men varför är det så ovanligt att syndikalistiska fack tecknar kollektivavtal? SAC:s generalsekreterare svarar.

Varför är det så ovanligt att syndikalistiska fackföreningar tecknar egna kollektivavtal? 

– Innan strejkinskränkningen 2019 handlade det ofta om friheten med att inte vara bunden av ett avtal. Det fanns till exempel större frihet att gå ut i strejk eftersom man då inte var förbunden till fredsplikten i kollektivavtalet.

– Men nu är strejkrätten ändå så begränsad och anledningen till att det fortfarande är ganska ovanligt med kollektivavtal kan bero på flera saker. I vissa fall har det det handlat om att man kanske inte är så många organiserade syndikalister på sin arbetsplats, i andra fall kanske det handlar om att det redan finns ett kollektivavtal och att det är en större uppförsbacke att kämpa för ett andrahandsavtal.


– Arbetsplatser som inte har kollektivavtal är ofta mindre arbetsplatser, och det är ofta där vi har avtal. Då handlar det ofta om att våra medlemmar är en stor del av de arbetsstyrkan.

Varför sker detta just nu, tror du? 



– Fenomenet med stora serverhallsbyggen har resulterat i stora byggarbetsplatser, med företag som inte har kollektivavtal. Avsaknaden av stark facklig närvaro har inneburit en öppning för syndikalister, inte minst eftersom att många av arbetarna talar andra språk än svenska. Detta har inneburit att de hamnat utanför den svenska modellen, eftersom att många LO-förbund inte organiserar migrantarbetare eller har information på flera språk. 


Innebär det nya avtalet alltså fredsplikt för de anställda på bygget? 



– Ja, det gör det.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Solidariska byggare kollektivavtal tecknas med bolag på Microsofts serverhallsbygge.
Den 25 oktober undertecknades det ”första svenska kollektivavtalet som skrivits för och av migrantarbetare.” Foto: Valeriia Eltarenko

Syndikalistiska bygg­arbetare röstade ja till historiskt avtal på Microsoft-bygget

Facket Solidariska byggare har tecknat ett kollektivavtal med ett av bolagen som bygger Microsofts serverhallar utanför Gävle. Bolaget, som betalat ut felaktiga löner, kommer även att betala ut 15 miljoner kronor i retroaktiva löner till arbetarna. 

Söndagen den 25 oktober samlades omkring femtio byggarbetare på Joe Hill-gården i centrala Gävle. Under flera månaders tid har de, tillsammans med sitt fack Solidariska byggare, förhandlat med ett av bolagen – Benbau AB – som bygger Microsofts serverhallar utanför Gävle. Under helgen låg slutligen ett bud som inkluderade ett kollektivavtal på bordet, vilket fackets medlemmar fick möjlighet att rösta om. 

– Det blev ett enhälligt ja, säger Pelle Sunvisson, migrantorganisatör på SAC Syndikalisterna. 

Avtalet, det första för byggarbetare på arbetsplatsen, höjer lönerna till 260 kronor i timmen, vilket enligt Pelle Sunvisson ligger över branschens snittlön. Avtalet ger även rätt till en tidsbank som möjliggör längre perioder av ledighet i hemlandet. Under mötet på Joe Hill-gården valdes även sju egna skyddsombud. 

Avtalet inleds med orden: ”Följande kollektivavtal är det första svenska kollektivavtalet som skrivits för och av migrantarbetare. Avtalet utgår från de särskilda villkor som kommer av att arbeta i ett land och ha sin familj i ett annat. Det innebär bland annat att särskild vikt lagts vid möjligheten att få längre perioder av ledighet i hemlandet. Avtalet syftar inte till att ge samma villkor som svenska arbetare. Det syftar till att ge villkor som är minst lika bra.”

15 miljoner i uteblivna löner

Utöver kollektivavtalet antogs även ett bud om 15 miljoner kronor i uteblivna löner och skadestånd till arbetarna, detta efter att bolaget tidigare ertappats med felaktiga löneutbetalningar.

– Det gäller inte bara medlemmarna, utan alla anställda på bolaget kommer få ut rätt lön retroaktivt, säger Pelle Sunvisson. 

Medlemmar i Solidariska byggare efter att avtalet tecknats den 25 oktober 2026. Foto: Valeriia Eltarenko

Organiseringen på Microsofts byggen inleddes för ungefär ett halvår sedan. I mitten av april besökte Solidariska byggare serverhallsbygget i Stackbo, utanför Gävle. Syftet var att informera om fackliga rättigheter i Sverige och ta puls på intresset för organisering.

– Andra fack har inte lyckats organisera Microsoftarbetarna. Men eftersom vi har större erfarenhet av migrantorganisering är det värt ett försök även från oss, sa Philipp Galtsov, från Solidariska byggare, i samband med arbetsplatsbesöket i april. 

Under det halvår som gått sedan dess har mycket hänt. En driftsektion har bildats och nästan hundra av Benbaus anställda har gått med i Solidariska byggare. Totalt har företaget cirka 200 anställda, som nu omfattas av kollektivavtalet, på bygget.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Aleksey Makarov Säpo
På grund av Säpo nekas Aleksey Makarov från Malmö fortsätta sin kamp för ett fritt Ukraina. Foto: Vincent Haiges och Christine Olsson/TT

Malmö-anarkisten som stred mot Putin: Nu straffas han av Säpo

Han har stridit som frivillig mot Putins armé i Ukraina. Men Säpo ser den ryska oppositionsaktivisten och anarkisten Aleksey Makarov från Malmö som en säkerhetsrisk vilket gjort att han inte längre kan lämna Sverige. 

– Det är helt galet. Svenska myndigheter och Ryssland straffar mig för samma sak, nämligen att jag slagits för ett fritt Ukraina och mot den ryska imperialistiska staten, säger Aleksey Makarov till Arbetaren.

Aleksey Makarov kom till Sverige som kvotflykting redan 2011 och fick genast permanent uppehållstillstånd på grund av hotbilden mot honom hemma i Ryssland. 

Där hade han länge varit en del av oppositionen mot Putins våldsamma regim och var på grund av det efterlyst av myndigheterna. 

Nekas främlingspass

I Malmö startade han snabbt ett nytt liv där han bland annat fick jobb som tågvärd. Ett arbete han fortfarande har.

Efter den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022 reste han dit för att ansluta sig som frivillig i försvaret mot de ryska styrkorna. Han deltog i flera uppmärksammade ukrainska offensiver och skadades svårt vid fronten. På grund av det tvingades Aleksey Makarov återvända till Skåne där han fortfarande bor. Men nyligen kom chocken.

Det var när han skulle ansöka om förnyat så kallat främlingspass, ett resedokument för den som inte kan ansöka om pass i sitt hemland, som Säpo slog larm till Migrationsverket.

”Säkerhetspolisen har i yttrande daterat den 6 februari 2026 förordat att din ansökan om resedokument bör avslås av säkerhetsskäl”, skriver Migrationsverket i sitt beslut.

Något Aleksey Makarov blev varse om under ett möte med Migrationsverket dit han kommit för att förnya sina resedokument. Utan dem är det i stort sett omöjligt för honom att lämna Sverige.

Efterlyst i Ryssland

I övrigt var det locket på från Säpo som inte gav någon som helst förklaring till varför de ser honom som en säkerhetsrisk.

– Jag fick inte ens bemöta anklagelserna. Visst har jag varit i Ukraina och slagits mot den ryska staten. Men på vilket vis gör det mig till ett hot mot Sveriges säkerhet. Jag tror snarare det handlar om politik och min vänsterorganisering och mitt utomparlamentariska arbete.

I Ryssland är han fortfarande efterlyst. Att återvända är förenat med direkt livsfara men att inte kunna lämna Sverige för att hälsa på vänner i andra europeiska länder gör att Aleksey Makarov känner sig ”livegen”.

– Jag kan inte resa någonstans eftersom jag saknar officiella handlingar som gör det möjligt att lämna landet. I praktiken tolkar jag det som att den svenska säkerhetstjänsten förbjuder mig att fortsätta min kamp mot den ryska staten.

Säpo, som bland annat fungerar som remissinstans till Migrationsverket, är fortfarande förtegna om varför de ser Aleksey Makarov som en säkerhetsrisk och säger till Arbetaren att de inte uttalar sig om enskilda ärenden. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Bildmontage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i förgrunden. LOs Veli-Pekka Säikkälä i bakgrunden
Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör, om att LO:s avtalssekreterare uppger att man ”inte är mogna att ta fajten”. Foto: Martin Pahlmblad / TT /, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Tiden är mogen – men inte LO

LO kommer inte driva krav på kortare arbetsvecka i denna avtalsrörelse. Heller. När, och hur, ska LO bli starka och kampvilliga igen?

Den senaste tiden har en hel del rubriker om STREJK stuckit ut i svenska medier. Många handlar förstås om protester och storstrejker i andra länder. Men vi har också haft exempelvis ”LO hotar med strejk för bättre pension” eller ”LO-förbund beredda att gå ut i strejk för sänkt arbetstid”. Eller varför inte ”IF Metall vägrar backa om arbetstiden”.

Frågan om att hinna med något mer än att bara slita på jobbet är livsviktig för många, även inom tjänstemannafacken.

”Vägra backa” från krav om kortare arbetstid

Bortom rubrikerna försvinner dock intrycket av kampanda snabbt. Att ”vägra backa” betydde i slutet av september, enligt Metalls avtalssekreterare: ”IF Metall har drivit kravet om kortare arbetstid i princip varje avtalsrörelse sedan 1995 och vi kommer att ställa krav om arbetstidsförkortning oavsett vad som händer”. 

Och denna vecka kom en av årets mest förutsägbara nyheter: LO-facken kommer inte gemensamt driva krav på kortare arbetsvecka i avtalsrörelsen 2027. Man uppger att man i stället ska fortsätta förhandla om att avsätta en del av löneutrymmet till kortad års- eller livsarbetstid, bland annat genom tidbanker.

Detta trots att LO:s egen kongress år 2024 beslutade att ”kraftfullt prioritera frågan kring kortare arbetstid, både via förhandlingar och lagstiftning”. Därför motsätter sig Transportarbetareförbundet det nya beskedet från LO-samordningen. Och det största LO-facket, Kommunal, är förstås besvikna. 

Bland dem finns exempelvis hårt arbetande undersköterskor och barnskötare. Att de är besvikna är självklart, men en hel del av dem är säkert ändå inte förvånade. Alla som följer olika fackföreningars arbete över tid vet att det i ungefär 99 fall av 100 aldrig blir något av LO:s tal om hård kamp, för att inte tala om strejk.

När ska LO bli kampvilliga igen?

LO drev ju, tillsammans med Socialdemokraterna, igenom det som brukar kallas antistrejklagen år 2019. Det talar de inte så gärna om. När LO själva svarar på kritik om varför de inte tar till strejkvapnet, brukar det låta ungefär: ”Styrkan ligger i att få igenom krav genom att bara hota – det är ett svaghetstecken att behöva strejka.” Men nu hörs inte ens det mantrat. I stället: Det är ”inte läge” för frågan om arbetstiden, LO är ”inte mogna att ta den fajten just nu när vi möter stenhårt motstånd från arbetsgivarna”, enligt LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä.

Så när, och hur, ska LO bli starka och kampvilliga igen? Antingen måste deras medlemmar göra det omöjligt för ledningen att hela tiden backa för arbetsköparna. Många försöker, men det har inte gett större resultat på mycket länge. Eller så måste medlemmarna välja andra, kampvilliga fackföreningar – sådana som redan finns, eller starta nya. 

Andra strejker ljus i mörkret

Samtidigt sipprar arbetares missnöje ut på andra sätt – som det alltid gör. Mer och mer när samhället hårdnar. Och utan att vara godkänt av ledningen. 

Andra strejkrubriker från den senaste tiden är små ljus i mörkret: lärarlaget i Vaggeryd som sjukskrev sig i protest mot arbetsmiljön. Bussförarna i Skaraborg som gjorde samma sak i politisk protest.

Och den 30 oktober håller Seko Tunnelbanan manifestation i Stockholm, i solidaritet med den stora hamnarbetarstrejk som sker i minst 60 hamnar världen över.

Enda vägen framåt för arbetarrörelsen är att våga mer. Enligt arbetsköparna i Svenskt Näringsliv kommer det heller aldrig ”vara läge” för något.

Publicerad Uppdaterad