Maria Johanssons memoarer – del 5

Del 2:

En människa är aldrig mindre än sin största last

1.

Jag kan inte påstå att jag ångrade mig i samma sekund som han trängde in i mig. Det vore att frisera sanningen för mycket. Men efter ungefär tre minuter. Då började jag bli uttråkad.

Vägen dit hade varit rätt angenäm. Kittlande blickar och kittlande spänning. Ett nytt, stort steg, och allt var som upplagt för det. Den halvtomma hotellbaren, mensen som nyligen tagit slut.

Jag ville verkligen ha honom. Först.

Jag ville fortfarande ha honom när jag lirkade ned handen innanför hans byxlinning på hotellrummet. Bara sensationen av att efter så många år hålla i en penis som inte var välbekant var omvälvande. Inte för att den var extraordinär, men den var definitiv annorlunda än Mikaels.

Sedan var det det här med att stoppa in den. Trevligt först, men det tog som sagt inte lång tid innan jag insåg det oundvikliga. Han var tung, han var full, han var trött, han slaknade sakta men säkert i mig. Han skulle inte få mig att komma.

Han grymtade.

Vad vill jag?

Jag vill sluta.

Jag vred mig undan, fick honom att rulla bort.

– Jag vill fortsätta i morgon, sa jag. Vi är för fulla. Du är för full. Och förresten, i morgon vill jag använda min vibrator också, jag har den i väskan.

Han sa något sluddrigt som lät som ”jaha”.

Jag vände mig om och somnade.

 

*

 

Välkomna! säger jag igen.

Varför då?

Välkomna in i Den Nya Marias värld!

Ni kanske har fått för er att det är dags att hoppa av.

Men det får ni inte.

Blondinen i receptionen tittade medlidsamt på mig och sa ”okej”.

Ungefär vid 21.30 lördagen den fjortonde november hade jag checkat ut ur mitt hotellrum. Blondinen i receptionen tittade medlidsamt på mig och sa ”okej”, en kille bredvid började väsa arga saker åt henne. Jag tog fram en lapp och medan jag skrev sa jag att om de absolut ville ha betalt för halva natten eller så, så kunde de kontakta kvinnojouren på måndag. De hade lovat att hjälpa mig med liknande utgifter.

Killen tog lappen. Telefonnumret gick till Statistiska Centralbyråns växel, fast det visste ju inte han.

Ungefär klockan 01.50 samma natt smög jag in på ett rum två våningar ovan det jag själv haft, tillsammans med den redan nämnde berusade affärsmannen, som jag träffat i hotellbaren.

Knappt tio minuter senare rullade han av mig.

 

Morgon följde. Den femtonde november. Affärsmannen verkade oerhört bakfull. Själv var jag nog fortfarande full, om jag ska vara ärlig. Han kisade rödögt på mig och vände sig åt andra hållet. Är du fortfarande kvar?, hade blicken sagt.

Vad vill jag?

Jag vill inte gå än. Jag vill lämna rummet tillsammans med honom, om de i receptionen skulle se mig och börja tjafsa. Och så vill jag ha sex, det har jag förtjänat, det var ju därför jag följde med honom. (Okej, lite var det för att sova gratis också).

Jag försökte inleda en ny sexakt. Han grymtade. Alla delar av honom verkade sova djupt.

Jag tog fram vibratorn. Den vaknade rytande på första knapptryckningen.

Efter tre minuter såg jag hans blodsprängda ögon glimma förvånat åt mitt håll.

Efter fem minuter började jag stöta hårdare med apparaten.

Efter sju minuter såg jag i ögonvrån att hans egen börjat vakna.

Efter åtta minuter gick det för mig.

Några sekunder därefter var han över mig, fortfarande bakfullt klumpig men ändå ivrig.

– Nä, sa jag, fortfarande darrande. Nu är jag för öm. Du missade din chans hörru.

– Snälla, sa han och försökte kyssa mig.

– Hör du dåligt? Och förresten, gå och borsta tänderna, tillade jag.

Han lydde. Han kom tillbaka. Jag hade redan börjat klä på mig.

Han skulle komma att följa mig som en hund.

 

2.

Måndag den sextonde november klockan 10.00 infinner sig Maria Johansson inte på Marianne Lövfeldts rum.

Inte heller svarar hon i den burrande mobilen. Maria Johansson är nämligen på väg till Fredhäll. Hon har tillbringat ännu en natt i affärsmannens rum, och känner sig något mer tillfredsställd. Fast ändå lite smutsig. Trots att hon duschat noga.

Antagligen beror smutskänslan på att hon återanvänder blusen från i fredags. Den luktar förutom svett en aning stekos, får hon för sig där hon skumpar fram på 62:an. Över de lukterna svävar en doft av blandad dam- och herrparfym.

Uthyraren hade ringt vid halv nio. Jo, Maria skulle nog få hyra, men först måste de träffas, och hon ville väl se lägenheten?

Väl framme irrar hon ett tag. Okända trakter det här. Skorna bli leriga. I dag är det inte soligt. Telefonen fortsätter vibrera ilsket, hela tiden ett nummer som ser ut att tillhöra jobbet.

Efter nästan en kvart får hon syn på en liten huslänga som liksom sticker ut från resten av området. Människan sa ju att det var nybyggt! Tänk, Maria Johansson, tänk.

Mycket riktigt är längan den rätta. Tredje våningen.

Fast hon borde kanske ändå skaffa en sådan där smartphone. Slippa irra efter adresser. Hon känner på sig att hon kommer behöva ta sig till många nya platser framöver.

En annan vilja, den rationella viljan att få hyra lägenheten, försöker pressa in henne i Den Gamla Marias form. 

Maria har haft svårt att könsbestämma rösten i luren. När personen öppnar blir det inte lättare.

– Hej, säger Maria.

– Hej, säger den skinntorra människan i morgonrock och granskar henne uppifrån och ned.

Maria vill göra detsamma. Så varför gör hon inte det? En annan vilja, den rationella viljan att få hyra lägenheten, försöker pressa in henne i Den Gamla Marias form. Maria ryser till. Men jo, hon måste hålla masken. Måste ha någonstans att bo. Hon kan ju inte gå miste om det, bara för lusten att följa minsta dumma impuls. Impulsen nu är egentligen att fråga: Är du man eller kvinna?

Maria tittar tillbaka på det rynkiga ansiktet med tonade glasögon och tofsar av rött hår på huvudet, tvingar sig att se snäll och vänlig ut, småle intetsägande.

Efter ytterligare några sekunder verkar granskningen av henne själv vara klar. Människan hummar och tar ett steg åt sidan.

Maria stiger in. En ljus och fräsch lägenhet, fast den luktar lite konstigt. Precis som innehavaren.

– Ja, den är ju ganska stor för att vara en tvåa, gnäller rödhåret bakom henne. Och modern, allt funkar som det ska.

– Mm, säger Maria och kikar in i köket. Jo, fin lägenhet!

Som om hon brydde sig. Vilken egen lya som helst skulle duga.

– När vill du flytta in?

Hoppsan, så var man godkänd.

Maria vänder sig om och ler, hoppas att leendet inte är för brett.

– Så snart som möjligt, gärna!

– Hmm, grymtar människan. Är det bråttom?

Lugn nu.

– Tja, säger Maria. Jag kan så klart vänta ett tag, men visst flyttar jag gärna in så snart som möjligt.

Brrrrr, säger det i fickan.

– Skiljas, var det så?

Maria nickar och försöker se lite lagom lidande ut. Korsar kyskt händerna framför skötet.

Helvete, är det en man eller kvinna? Jag måste göra rätt intryck på människan.

De har stannat mitt i vardagsrummet. En klocka tickar sakta.

– Är det du eller han som vill skiljas?

– Just nu är det nog ganska ömsesidigt, svarar Maria försiktigt och tittar ned i mattan.

– Hm. Ja, det blir väl det. Min fru lämnade mig efter mer än tjugo år, skaffade sig någon yngre förmåga. Så det var hon som ville skiljas, men jag som fick flytta. Hit.

Tack, alla högre makter.

Maria tittar upp, hoppas att ögonen är lite fuktiga.

– Tänk, precis så är det för mig. Han har varit otrogen. Länge. Och jag äger ju halva huset, och ska få ut pengar för det, men just nu … Jag vill bara slippa sova under samma tak som han.

Mannen hummar och tänder en cigarett.

Så klart är det en man, tänker Maria, det ser man ju. Liten och torr och sönderrökt bara. Nu är lägenheten så gott som min.

– Du kan få flytta in i morgon om du vill, bekräftar mannen. Som du ser har jag redan plockat ut det mesta. Saken är-

Hostattack. Maria väntar tålmodigt.

– … saken är den att jag ska testa att flytta utomlands ett tag. Har hyrt in mig i ett hus i Spanien. Solkusten vettu!

Plötsligt har det kommit massa liv bakom de rökfärgade glasen.

– Man vill ju komma iväg innan vintern kommer i gång. När det börjar bli sommar här igen, ja, då får jag se om jag har lust att komma tillbaka. Annars stannar jag fan i mig där. Vad ska jag här och göra? Jag har väntat på pensionen, nu har den kommit. Ungarna träffar jag nästan aldrig. Men de kommer säkert vilja hälsa på i Spanien, ha!

Svadan stannar tvärt, mannen ser ut som om han tänkt spotta på golvet, men ångrar sig. Suger hårt på cigaretten i stället.

Maria fortsätter le och nicka.

– Ja, jag antar att du inte är rökallergiker. Du får väl vädra ordentligt.

– Det är ingen fara.

Brrrrrrbrrrrrrrrr.

– Vi skriver ett kontrakt fram till sista maj, ja, inofficiellt mellan oss två alltså. Onödigt att fråga föreningen, fast de skulle nog ändå inte bry sig.

Nick nick. Fram med kontraktet din jävla skorsten, jag vill härifrån nu och komma tillbaka när du är borta.

Som genom ett trollslag kommer papperen fram. Sedan lite information om förråd och tvättstuga. Och så frågan om jobb och lön.

– Kan jag få uppgifter till din arbetsgivare?

Maria rycker till.

– Självklart, pressar hon fram. Fast …

– Vadå?

– Jo … om du inte absolut måste, så får du gärna låta bli att ringa. Det är en på jobbet som min man haft en affär med. Jag vill inte de ska få veta på en gång att jag flyttar så här.

Maria tittar ned i mattan igen, hoppas att detta ska tolkas som sorg och skam, inte lögn.

– Jaha … Vilken jävel.

– Du kan få se ett kontoutdrag från banken i stället! Jag har helt okej lön, jag har jobbat på sjukhuset i många år.

– Ja ja, det blir nog bra, grymtar mannen. Ta med ett i morgon. Men det är säkert okej.

Brrrrrrrrrr. Ha ha, tänker Maria och försöker låta bli att fnissa till, jag skulle räcka honom luren nu, så skulle han få veta lite om mitt jobb.

– Och en förskottshyra förstås, tillägger mannen.

Maria hickar till.

– Absolut!

Det får lösa sig till i morgon, det.

När hon kommit runt hörnet kan hon inte låta bli att nosa på sin egen hand.

Lite kallprat, sedan skakar Maria den torra handen och lämnar huset med lätta steg. När hon kommit runt hörnet kan hon inte låta bli att nosa på sin egen hand. Rök luktar det, förstås, och något annat … något som påminner henne om jobbet. Något sjukt.

Hon gnider handen mot sidan av jeansen.

Brrrrrrrrrr. Jobbhelvete! Hon måste ringa facket innan hon kan svara ju.

Så fort telefonen stillnat tar hon upp den, besvärjer den att vara tyst medan hon själv bläddrar fram sms:et från arbetsplatsombudet.

 

Sjutton minuter senare är Marias händer smärtsamt kalla och hon darrar lite. Hon har ringt upp och kopplats vidare, pratat och lyssnat, trampat på utan att veta vart. I hennes mage ligger en klump, men det är en klump av lycka och den bara växer.

Facket ska ringa och prata med Marianne Rövfeldt. Maria ska få någon med sig, om hon alls måste gå på möte. Rövfeldt ska till att börja med motivera alltihop skriftligt så att det finns bevis på hur hon agerat. Hon kommer få skit för att hon helt sonika ringde upp Maria och sa att hon inte skulle komma in och jobba. Särskilt om detta inte var förankrat uppåt, och mycket tydde på att det inte var det. Man kan inte bara bli avstängd för grundlösa ryktens skull, hade fackombudet Karin sagt. Och hon hade mer eller mindre lovat att Maria skulle få lön som vanligt för de här dagarna.

Kanske blev Rövfeldt också charmad av Adam, funderar Maria. Hon ser framför sig hur han kom och grät ut i hennes kjolar. Charmad och kåt. Hon ryser till. Ett jävla liv har kärringen rört upp, men det ska hon få sjufalt tillbaka.

Allra mest nöjd är Maria dock över vad Kommunal-Karin anförtrodde henne i slutet. Att sexuella trakasserier på hennes arbetsplats anmälts två gånger de senaste åren. Kvinnor som anmält män. En av männen hade varit i chefs-position, dessutom. Inte hade de männen blivit avstängda och trakasserade, inte. De hade glidit undan i tysthet. Båda fallen nedlagda. En av kvinnorna hade senare självmant bytt jobb.

Kommunal-Karins röst hade stegrats: Det är så jävla typiskt! De ska inte komma undan med det här. Tro mig, vi ska dra upp de gamla fallen som ledningen tystade ner. Det kommer bli media!

Hon verkade nästan ta det hela personligt. Inte Maria emot.

Nu jävlar.

Han var inte så oäven andra gången. Fast han verkade ha någon slags smak för att bli dominerad. 

Maria stoppar ned både mobil och händer i kappfickorna. Antydan till frost i luften.

Framför henne breder Rålambshovsparken med ens ut sig. Maria stirrar oseende ut över den.

Ja, nu jävlar! Egen lägenhet och lön, men slipper jobba. I alla fall för ett tag. Den där affärsmannen verkade ha rätt okej med pengar också, kanske ska hon träffa honom igen. Han var inte så oäven andra gången. Fast han verkade ha någon slags smak för att bli dominerad. Tja, varför inte. Hennes nya energi kan nog räcka till mycket, sådant också. Men vad hette han? Filip var det nog. Maria försöker lägga namnet på minnet. Och hon försöker framkalla hans ansikte. Men hon ser bara en ljusgrå kostym och ett råttfärgat bakhuvud som inte vill vakna.

 

Det pirrar i vaderna. Benen vandrar på lika snabbt som tankarna, går mot rött utan att veta om det. En blåbuss tvärbromsar. Jaså, är jag vid Västerbron.

Maria fortsätter, ut på bron. Vinden sliter i henne. Lyckoklumpen i magen exploderar, stiger som kolsyra i hela hennes kropp, gör henne lätt och rusig.

Hon stannar en bit upp på bron, just där det börjar bli högt. Himlen och vattnet välvs över och in i varandra så man knappt vet var de börjar och slutar. Staden försöker vara gränsen mellan dem, ligger där grå och trist och hård och låtsas obesvärad. Men den lurar inte Maria. Stan vet vad som komma skall.

Stockholm ligger för mina fötter. Det här är bara början.

Så tittar hon ned. På broräcket står klottrat ”Do it! DO IT!!”

Gapskrattet sugs snabbt bort av vinden, men i Marias öron skallar det.

– Ja, jag ska göra det! Men fan inte vad ni tror!

 

 

3.

Jag var segerviss och rusig. Men jag visste också att vissa praktiska saker fortfarande måste göras. Små hinder på vägen till friheten.

Rosig och rufsig (föreställer jag mig) gick jag in på biblioteket vid Hornstull. Det var inte mycket folk där, jag fick genast en datorplats.

Se på tusan, DN hade svarat.

”Vi har aldrig haft någon annons om skilsmässa införd. Om ni skulle vilja ha det så är det enda tänkbara under rubriken Meddelanden. Det är en radannons, utan bild. Vi behöver dessutom ett intyg på skilsmässan.”

Missmod grep mig en sekund. Men min hjärna hade utvecklat en ny mycket bra egenskap, den vände motgångar till energi.

De gör allt de kan för att ingen ska sticka ut i det här samhället, tänkte jag. Men jag ska nog visa dem.

Över hundra kronor per rad ville de ha. Jag bestämde mig för att det nog var bäst att hålla det kort, spara pengar till roligare saker.

Svarade att jag ville ha en annons, tack, och att jag skulle återkomma med text. Samt med en kopia på ansökan om skilsmässa. Sedan skrev jag ut en sådan.

Jag tvekade några korta sekunder innan jag överförde de drygt 9 000 jag hade på sparkontot till mitt personkonto.

Därefter gick jag in på min internetbank. Laddade ned ett kontoutdrag och skrev ut, det var lättare än jag trott. Hoppades att det skulle räcka för gubben, kändes som jag lätt hade kunnat fuska med det. Men det behövdes ju faktiskt inte, LÖN stod det tydligt och regelbundet.

Jag tvekade några korta sekunder innan jag överförde de drygt 9 000 jag hade på sparkontot till mitt personkonto. Varför inte? Ett par tusen av dem skulle väl ha sparats till barnen. Men de hade redan ganska mycket undansatt. Och den största summan, min och Mikaels gemensamma, fanns på hans konto förstås. Eftersom han hade bättre ränta brukade jag överföra dit med några månaders mellanrum. Som tur var, så var det ett tag sedan nu.

 

Just som jag loggade ut från banken dök ett nytt mejl upp i inkorgen.

Biblioteket!

Ja, inte det jag satt på nu, men där jag hade frågat efter böcker.

En lista med cirka tjugo stycken som aldrig varit utlånade.

Herrejävlar vilka tråkiga publikationer. Lyrik. Operatexter. Sagor. Ålderdomligt så det förslog. Men, ska man vara intellektuell får man int’ gnäll’, tänkte jag, mycket nöjd med min egen poetiska insats. Bäst att åka till rätt bibliotek med en gång.

Jag valde ut tre titlar, de som lät minst tråkiga. Uppländska folksägner, Främmande lyror och Valda skrifter av Louis De Geer.

Väl på biblioteket så visade sig bara två av dem existera i sinnevärlden.

Skägget tittade lite lätt beklagande men ganska intetsägande på mig.

– Hade du beställt dem?

Han minns mig inte, insåg jag. Trots allt tjafs när jag var här och frågade så minns han mig inte.

Är jag så jävla alldaglig?

Ja, så klart du är, sa en liten röst åt mig. Du får väl ändra på det.

Ja, jag ska, svarade jag.

Hur som helst hade De Geer försvunnit ut i evigheten, trots att ingen någonsin lånat honom. Jag tog det som ett tecken, och nöjde mig med de andra två.

Man kan aldrig veta, kanske sprang Mikael runt på stan och letade efter mig. 

Där stod jag alldeles fri och inte alltför fattig, med två halvantika böcker under armen och resten av mitt liv i axelremsväskan. Klockan var över två, solen stod redan lågt. Jag bestämde mig för att ta mig bort från Medborgarplatsen, till något mindre centralt ställe. Man kan aldrig veta, kanske sprang Mikael runt på stan och letade efter mig. Bra om han sprang i och för sig, han hade börjat bli småfet.

Hur som helst – mig skulle han inte ta fatt.

Jag tog vägen över de vindlande parkavsatserna där missbrukarna hänger. En väg de flesta undvek om de kunde. Fast, tänkte jag medan jag trampade uppåt, Mikael har faktiskt inte försökt ringa sedan i går kväll, inte ens sms:at. Kanske hade budskapet gått fram till sist.

Jag smet upp runt Mosebacke. Satte mig på en nästan tom pizzeria. Gick igenom alla ingredienser, och valde alla jag tyckte eller trodde var goda. Mozzarella köttfärssås parmesan salami oliver räkor vitlök soltorkade tomater tonfisk parmaskinka kyckling. Bearnaisesås. Och så cola till. Det blev en dyr pizza.

När servitören en kvart senare bar ut den med nollställt ansikte doftade den gott, fast samtidigt ganska konstigt. Jag högg in.

Snacka om smakexplosion. Det var gott, tror jag, för jag slukade det mesta väldigt snabbt. Men efter att jag fått i mig ungefär tre fjärdedelar började det bli kväljande och gå långsammare, fast jag verkligen försökte få i mig hela. Testade att doppa en överbliven tråkkant i bearnaisesåsen, men när jag skulle stoppa i mig den slickade tungan bara av såsen, munnen vägrade ta in resten.

Just då ringde det igen. Jag tappade den fuktiga brödbiten i såsen med ett plopp. Mobilsignalen var på igen, och ganska hög, eftersom Mikael slutat terrorisera mig och jag tänkte att facket eller lägenhetsuthyraren kanske behövde få tag i mig. Jobbsamtalen hade tystnat vid lunchtid.

Men det var Tessan.

– Hej! sa jag.

– Maria? sa Tessan.

– Ja, visst.

– Okej. Hej hej!

Tystnad.

Jag pillade loss en kvarvarande räka och sög i mig.

– Du låter lite annorlunda, fortsatte Tessan.

– Detsamma, tuggade jag fram.

– Eeh, nädå. Jag tänkte höra om du ville ses?

– Jo, det kan vi väl, det var ju ett tag sedan, sa jag nonchalant.

Ärligt talat så ville jag gärna visa upp Den Nya Maria lite grann för gamla Tessan. Den Nya Maria, som jag hittat alldeles utan Tessans självhjälpskurser.

– I kväll? fortsatte Tessan.

Gud, hade hennes röst alltid varit så där enerverande gäll?

– Oj, redan i kväll … Nja, sa min mun medan hjärnan fortsatte tänka: Sov på hennes soffa denna sista natt och spara lite pengar!

– … eller, fortsatte jag högt, ja varför inte?

– Gå ut och äta kanske, sa Tessan och lät lite mer lik sig. Jag vill höra hur det är med dig!

– Jo, sa jag, du kanske redan har hört något via maken? Jag och Mikael ska skiljas.

Hennes röst blev gäll igen.

– Va, nä! Nämen Maria är det sant. Oj, du måste berätta allt för mig.

Knappast allt, tänkte jag.

– Mm. Men du, fortsatte jag och försökte koppla på en sårbar röst, kan inte jag få sova hos dig? Bara i natt. Sedan har jag ett annat ställe att vara på.

– O-okej, sa Tessan. Eh. Jo.

– Perfekt! sa jag. Klockan sex?

– Mm, sa Tessan. Jag fixar något att äta.

– Mm, sa jag och fick lite kväljningar.

En ensam bit salami tittade på mig från tallriken, jag la servetten över.

– Okej, då ses vi om några timmar! fortsatte Tessan.

– Ja! sa jag, och tillade: Tack så mycket Tessan!

– Klart man ställer upp, sa Tessan och sedan la vi på.

 

*

 

Klockan 17.38 tar Maria Johansson en taxi åt nordväst, mot Stockholms största villaområde. Tessans och Anders villa ligger en bra bit från hennes egen familjs mer modesta radhus, men ändå kryper obehaget i Maria. Under eftermiddagen har hon sminkat sig rejält på pizzeriatoaletten och knutit en blekrosa scarf om håret. Funderat ett par sekunder på solglasögon, men kommit fram till att de antagligen skulle generera mer uppmärksamhet denna novemberkväll, inte mindre.

 

Maria är på väg att glömma att betala taxin, ett Hallå! rycker tillbaka henne som ett strypkoppel. Hon fumlar med kortet, sedan skyndar hon lätt hukande mot villadörren. Uppfarten känns som en upplyst scen i framlykteskenet. Trycker frenetiskt på dörrklockan samtidigt som bilen backar bort.

Hon känner blicken i titthålet. När hon öppnar har Tessan försökt ordna ansiktsdragen, men inte lyckats helt. Det finns något förbryllat och nästan skrämt i munnens och ögonens vinklar.

– Heej, säger Tessan och ler lite för brett. Kom in!

Maria vill inget hellre, men stoppas av Tessans famn, just fan, hon ska ju alltid kramas. Maria kramar tillbaka, men hamnar lite för tätt inpå Tessan, det känns nästan oanständigt. När kramen släppt makar hon sig kvickt inåt, råkar trampa på en av Tessans små toffeltår. Tessan grimaserar men säger inget.

– Ursäkta, säger Maria.

Vad i helvete, jag träffar henne och det första jag säger är ”ursäkta”? Det känns inte som Den Nya Maria.

Vad vill jag?

Jag vill fråga henne vad hon glor på och om hon inte tycker jag är snygg.

– Vad du tittar, säger Maria och rättar till scarfen. Är jag inte fin? Du som brukar säga att jag borde piffa upp mig lite mer!

– Joo, säger Tessan och ler nervöst. Lite ovant bara. Men jag gillar det, att du vågar ha rosa!

Hon står där och ler medan Maria kränger av sig kappan. Maria vill inte böja sig för djupt, tolvingrediensers-pizzan verkar ännu ligga hotande nära magmunnen, så hon sätter sig på en låg bänk för att dra av sig skorna.

När hon tittar upp igen står Tessan kvar likadant.

Jag gör Tessan nervös, inser hon. Osäker. Om något, så har det varit tvärtom förr. Är det så här enkelt, att bryta mönstren?

Ingen tvekan längre. Det är Den Nya Maria som kommit för att hälsa på. Och hon är här för att stanna.

– Jo, säger Maria som inser att hon borde svara något på Tessans utseendekommentar. Tack, jag tänkte inte så mycket på att det var rosa, ville mest matcha läpparna med scarfen!

En minnesbild svischar förbi. Hur hon blandade Idominsalva med rött läppstift för att få samma nyans som tyget. Lukterna av en aning härsknat sminkfett, av gammal urin och luftrenare på pizzeriatoaletten.

– Jag ska börja bry mig lite mer om mitt utseende, fortsätter Maria medan hon hänger upp kappan. Prova nya saker!

Tessan skrattar till.

– Ja, det är väl ganska klassiskt när man ska skiljas!

Orden blir en tagg långt bak i Den Nya Marias hjärna. Hon grymtar lite.

Tessan blir snabbt allvarlig.

– Förlåt, det är säkert jättejobbigt alltihop. Du måste berätta, vännen! Vad har hänt?

Maria knycker på nacken, de går båda inåt lägenheten.

– Äh, det känns rätt skönt, säger Maria. Borde ha gjort det för länge sedan.

– Vad tycker Micke då?

Ny knyck.

– Han verkade inte vilja först, men nu kanske han har ändrat sig. Det kommer bli bäst så här.

Tessan nickar sakta, svänger in i köket till vänster. Rosévin på bordet. Maria nickar ja innan Tessan riktigt hunnit fråga.

– Mm, säger Tessan medan vinet kluckar ned i glasen. Sen vet man ju aldrig, ni kanske hittar tillbaka till varandra om ett tag, det är det ju många som gör.

Är det verkligen det? tänker Maria och tar en stor klunk. Är det inte bara sånt man säger?

– Kanske, svarar hon. Allt kan hända. Men först vill jag skaffa mig ett eget liv.

Tessan nickar återigen vist.

– Jo visst. Fast du kommer ju ha barnen varannan vecka förstås.

Orden blixtrar till hårt och kallt. Maria känner sig också hård och kall. Ja, det är ju det normala, varannan-vecka-familjen.

– Jaså, det kommer jag? blixtrar hon tillbaka.

– Va? säger Tessan som står och petar planlöst i den ljumna kycklingsalladen. Ja vi har så mycket att prata om Maria. Ska vi sätta oss i vardagsrummet lite först?

Det luktar parmesan i köket. Maten lockar inte Maria, inte än i alla fall.

– Absolut! svarar hon kvickt och styr inåt huset med glaset i hand, tar en till stor klunk på vägen.

 

Allt ser ut som vanligt. Ändå är det som om Den Nya Maria ser allt i ett nytt ljus.

Tessans vardagsrum som Den Gamla Maria försökt efterapa. Lagom ljust och fräscht, inte plåttrigt men inte heller sterilt. Lagom mycket personlig prägel. Men inget damm och inga sladdhärvor. Otroligt att det bor tre personer i huset, varav en sexåring.

Med ens avundas Maria inget alls i Tessans hus. Just att det är lagom personligt och inte för sterilt, det visar bara hur vansinnigt genomtänkt det är.

Hon har lagt ner sin lilla själ i det, tänker Maria. Och oj vad hon måste städa och skälla på ungen för att ha det så här.

– Var har du resten av familjen då? frågar hon och betonar du en aning extra.

– Anders är på affärsresa, och Lillen är hos mamma, jag tyckte vi skulle få vara för oss själva lite.

Nytt nervöst leende.

– Skönt, säger Maria.

Jag vet nog vad män gör på affärsresor, tänker hon. Vet du det, Tessan?

Hon knuffar bryskt en soffkudde i kontrastfärg åt sidan och dimper ned i soffan. Lite vin skvimpar ut, en droppe landar så klart på den ljusbeiga klädseln.

– Oj, säger Maria.

– Va, spillde du?

Hård glans i Tessans ögon.

– Ja, lite lite grann. Svårt att ha vit soffa, va!

– Den är off-white, fräser Tessan. Ja ja, vänta, jag fixar det.

Maria hinner ta två stora klunkar innan Tessan är tillbaka med fuktig trasa och en saltströare. Hennes mun ser fortfarande hård ut.

Just fan, jag ska ju sova här, tänker Maria. Jag får inte reta upp henne för mycket.

– Förlåt, säger hon snabbt. Jag är lite darrig och konstig.

Tessan kastar en snabb blick på henne, saltar sedan på soffan. Maria försöker att inte fnittra. När Tessan tittar upp igen är ansiktet mjukare.

– Ingen fara. Det verkar gå bort nu. Men, ja, fortsätter hon och sätter sig försiktigt i en fåtölj, hur är det? Du verkar som sagt … annorlunda.

Maria rycker på axlarna.

– Jag är nog lite annorlunda. Jag har väl hittat mig själv äntligen!

Tessan verkar samla mod för något.

– Maria, jag måste fråga det här, bli inte arg. Men … har du druckit innan du kom hit?

Maria blir inte arg, bara förvånad. Hon har inte druckit. Inte sedan i går kväll.

– Nä, säger hon uppriktigt. Verkar det så?

Tessan – ja, hon rodnar faktiskt! Och flackar lite med blicken.

– Å, jag vet inte, men som sagt – du verkar lite annorlunda! Men bara du mår bra, så.

– Mm, säger Maria och tar en ny klunk.

– Så, ja … Gör du det?

– Vad?

– Alltså, mår du bra?

Tessan tar en snabb klunk, kanske är det hennes första.

– Jodå, svarar Maria, det har jag väl redan sagt?

– Mm, jo, säger Tessan och tar en ännu snabbare klunk, men det var ju ett tag sedan vi hördes, eller träffades i alla fall, jag vet inte riktigt hur det varit med dig sista tiden, och såna här plötsliga förändringar i livet kommer ofta efter att man till exempel fått ett sjukdomsbesked, eller något annat omvälvande, ja något fysiskt då. Eller psykiskt. Har jag läst, alltså.

Tessan tystnar äntligen, andas in djupt och gömmer blicken i glaset. Aha, tänker Maria. Hon tror att jag blivit knäpp.

– Nej, säger Maria så lugnt hon kan. Inget sådant.

Vad vill jag?

Jag vill inte säga som det är, det här med all statistik som stämmer in exakt på mig. Jag vill inte att Tessan ska veta det, få alla sina fördomar bekräftade. Hon har alltid tyckt att hon är så jävla fri och modig och lyckad och speciell. Särskilt jämfört med mig.

– Jag bara bestämde mig en dag, fortsätter Maria lagom nonchalant och gör en grandios rörelse med vinglaset. Bestämde mig för att det var dags att börja ett nytt liv.

– Mm, säger Tessan och sneglar på glaset i Marias hand. Jag förstår.

I helvete att du gör.

– Du, fortsätter Tessan med ny, hurtig röst, jag är jättehungrig faktiskt. Jag ska fixa det sista med maten, men sitt kvar här du!

– Okej, säger Maria.

– Akta soffan, tillägger Tessan med en blinkning, men det syns att hon menar det.

Värdinnan halvstänger dörren till köket. Slamrar därinne. Maria ser sig omkring igen, men rummet är verkligen fantastiskt tråkigt.

Vad vill jag?

Jag vill bajsa.

Den mindre toaletten, utan badkar, ligger ute vid hallen. Det mesta därinne är rosa. Maria tittar sig i spegeln. Hon är också rosa. Ska jag verkligen matcha toan, tänker hon.

Läpparna i spegeln har fått en lila ton, svag men fläckvis, av vinet. Maria drar upp det djupare röda läppstiftet och kletar på det i stället.

Utanför är det tyst. Om maten var klar skulle väl Tessan ropa.

Mat. Jag är fan inte hungrig än. Men kanske blir det bättre när jag fått ut lite av den gamla.

Maria sätter sig, magen molar dovt men inget kommer ut, bara gaser. Hon sitter där ett tag innan hon ger upp. Ännu har ingen ropat.

Just när hon reser sig för att spola rör sig något i hallen utanför. Det låter som att ytterdörren öppnas.

Någonting får Maria att bli stilla, inte spola.

En röst, mycket låg, viskande. Svarsrösten är också låg och återhållen, men Maria har inga problem att känna igen den.

Mikael.

Hon står blickstilla. Hör steg smyga inåt huset.

Han behöver inte ta av sig skorna, minsann.

– Maria? skär en basröst plötsligt genom stillheten. Vad håller du på med, jag vet att du är här!

De måste vara i vardagsrummet.

– Ja hon är ju här, jag såg henne för en sekund sen, gnäller Tessan.

Trappan till övervåningen knarrar.

– Du, stanna här nere och håll koll, hör hon Mikael säga.

Maria som just lagt handen på dörrvredet stannar upp igen. Kommer det jävla våpet lyda? Ja, Maria hör henne sucka, det måste vara från vardagsrummet. Därifrån har hon full överblick över hallen.

Det finns bara en sak att göra, och det fort.

 

*

 

Så gick det till när Maria Johansson, 42,5 år, ostraffad, drygt 1,66 lång och med en vikt på vid den tiden antagligen strax över 68 kilo, klättrade ut genom ett fönster och rev sönder sina jeans och delar av sitt ben på en vass fönsterbräda.

Jag såg efterlysningen framför mig. En jävla tur att jag tog med väskan in på dass. Men utan jacka och utan skor – jag skulle bli ett lätt byte om de började springa efter mig. Jag rusade över vägen och in i skogsdungen på andra sidan med en jäkla fart. Inte förrän jag saktade in efter några hundra meter märkte jag hur ont det gjorde i vänstra vaden och under fötterna. Strumporna blöta, och fan, jo, visst var det blod som rann från benet.

Helvete helvete helvete. Tessan, din förbannade jävla subba. Aj.

Jag snubblade ut på en ny, större väg. Vinkade frenetiskt åt bilar. Redan den andra stannade, antagligen såg jag mer sårbar än farlig ut.

En äldre man.

– Jag har blivit överfallen! Snälla, kan du köra mig till polisstationen?

Han gapade och blinkade och sa självklart. Medan han körde kallade han mig flicka lilla och tjatade om att han kunde följa med mig in på stationen och hjälpa mig. Jag svarade undvikande, medan jag i baksätet tryckte bort samtal på samtal från Tessan och Mikael, och däremellan försökte skriva sms. Till slut fräste jag åt honom att jag ville till sjukhuset i stället, för jag hade blivit våldtagen, och jag ville inte ha med några män där.

Jag hatar Tessan, hatar Mikael, hatar hatar hatar, dunkade det i mitt huvud.

Jag tror jag såg tårar i hans rödkantade ögon i backspegeln. Eller, kanske hade han bara sådana där gamla ögon som rinner. Han sa inget mer.

Jag hatar Tessan, hatar Mikael, hatar hatar hatar, dunkade det i mitt huvud.

Försökte koncentrera mig. Vad hade jag blivit av med? Förutom någon som helst vänskap med Tessan, då. Väskan hade jag fått med mig. Böckerna! Jo, de hade jag tryckt ned i väskan ja. Lite smink hade jag nog glömt på handfatskanten. Vad hade jag haft i kappfickorna? Inte mobilen, uppenbarligen. Kanske ett busskort. Förhoppningsvis inga anteckningar med min nya adress på.

Hata hata hata.

Den gamle mannen med Volvon släppte av mig vid Danderyd. Jag minns inte om jag sa tack.

Sjukhusets huvudingång, jag gick automatiskt in, förbi fontänens föraktfulla små kisstrålar. Satte mig och väntade på de obekväma stolsofforna. Försökte lugna ned mig, tänka på något annat än mitt hat.

Snörvlande, sorgsna människor runt mig. Denna sjukhuslukt. Jag hade inte lagt märke till den på många år, den hade blivit en del av min egen kropp. Men nu gav den mig kväljningar.

Min kropp ville rycka och spritta åt alla håll, ville därifrån. Men jag tvingade mig att sitta stilla, vänta och lugna mig, försökte intala mig att det var vad jag egentligen ville.

Jag blundade och tänkte på alla dem som jobbade i det väldiga maskineriet, precis som jag själv gjort alldeles nyligen, fast på andra sidan stan. Försökte känna stolthet över deras arbete. Sedan försökte jag tycka synd om dem. Sedan förakta dem.

Men jag kände ingenting. Inte ens hat.

När jag kommit så långt vibrerade min väska och jag spratt till. Ja, det var Filip som svarade på mitt sms. Jag reste mig värdigt, gick ut, bort från lukten, väntade i den obarmhärtiga blåsten med en känsla av att ha segrat.

 

*

 

Jag lurade honom inte. Det var inte som att jag sa att jag skulle gifta mig med honom.

Vad han fick för sig är bara hans eget fel.

Affärsmannen Filip från Falun. (Gud, det låter som en limerick. Fast jag kan fortfarande inte komma på några rim på ”Falun”, trots min nya intellektuella utveckling.)

Filip var inte gift och otrogen, som jag hade förutsatt. Han var ganska nyligen frånskild. Han kom och hämtade mig i taxi trots att han egentligen varit på centralstationen för att fortsätta till Göteborg när jag sms:ade. Han kramade om mig. Jag förvånades över hur tacksamt jag tog emot kramen. Det var som om jag behövde den, behövde vad som helst, för att dämpa det svarta hatet.

Jag berättade inte om Tessan. Jag sa att jag gått med på att träffa min man som tjatat om det, och att han blivit hotfull, att jag blivit rädd och flytt. Ville inte säga att han verkligen misshandlat mig, orkade inte med ännu en man som tjatade om att gå till polisstationen.

Jag ville att affärsmannen Filip från Falun skulle ta hand om mig på andra sätt.

 

Vi tog in på ett nytt hotell, i Gamla Stan den här gången. Inte lika affärsmässigt, men ganska mysigt. Han beställde upp frukt och drinkar till rummet. Han försökte ge mig tafflig massage. Han verkade nästan förskräckt när jag tog initiativ till sex, som om han var rädd för att skada mig. Men sedan lyssnade han mycket uppmärksamt och gjorde precis som jag sa.

 

Och när jag bad honom om ett litet lån, till min nya lägenhet, sa han ja utan att blinka.

 

*

 

En och en halv månad senare kommer det vara mörker, neonljus, skabbiga palmer. Affärsmannen från Falun darrar okontrollerat i ett hörn av ett annat hotellrum, drygt åtta tusen kilometer från Stockholm.

Jag lägger pengarna framför honom men han tar dem inte.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad
3 days sedan
Frukostservering för hemlösa. Många kvinnor inom vård och omsorg löper risk att utsättas för hot och våld. Foto: Henrik Montgomery/TT

Hot och våld på jobbet vardag för många kvinnor – ”han tog strypgrepp på mig”

Hot och våld ligger bakom drygt tio procent av alla allvarliga arbetsolyckor inom kommun och regioner. Olyckorna sker ofta i just vård- och kontaktyrken och kvinnor är värst drabbade. Arbetaren har pratat med flera kvinnor som har varit rädda för att dö på jobbet.

Som 21-åring och på sitt första jobb som vårdbiträde på ett demensboende blev Lowe Ivman Anderzon nedtryckt på en säng av en äldre man hon vårdade. 

– Han tog strypgrepp på mig och jag hann tänka att jag skulle dö, berättar hon, en solig semestermorgon i juli.

Hon beskriver att hon blev helt chockad och sprang ut ur rummet, men inte hittade någonstans att sätta sig ner utan sjönk ner på golvet i medicinrummet. Adrenalinet som rädslan och den extrema stressen hon utsatts för pumpade runt i kroppen.

– Då kom en sjuksköterska in och tittade ner på mig och sade: ”Jaha varför sitter du här, hon på rum 4 ska ju duschas.”

I åtta månader orkade hon arbeta kvar, sedan slutade hon. Det som hänt hade hon bara tryckt ner och bort.

I dag är Lowe Ivman Anderzon vice ordförande i Kommunal Stockholm. Men hon har sedan det första jobbet på det där demensboendet haft många olika yrkesroller inom vård och omsorg, som vårdbiträde, mentalskötare och behandlingsassistent. Och incidenterna har avlöst varandra. ”Och blåmärkena på kroppen har i princip varit konstanta.”

– Ibland har jag haft så många blåmärken att mamma en gång frågade om min man slår mig, säger hon och tillägger: 

– Dessutom är det så vanligt att de man tar hand om kommenterar och tar på ens bröst och rumpa att man blir helt avsexualiserad i de här yrkesrollerna.

Normalisering av våld i arbetet

Lowe Ivman Anderzon menar att hot och våld på arbetet för kvinnor i många välfärdsyrken har normaliserats till den grad att det i dag rapporteras som incidenter och arbetsolyckor när det faktiskt handlar om just hot och våld, något som är brottsligt och inte accepteras på de flesta arbetsplatser.

– Det är ju svårt att inte se att det handlar om genus här. Vi är kvinnor och därför behandlas vi så här, säger hon.

Lowe Ivman Anderzon. Foto: Privat

En arbetsdag för inte så jättelänge sedan stod Lowe Ivman Anderzon och serverade grönsakssoppa och pannkakor på ett HVB-hem för missbrukande män. En av männen nöjde sig inte med två pannkakor och ville ha fler. När hon sade nej, brast mannens impulskontroll, som hon uttrycker det, och han kastade sin rykande heta soppa rakt i ansiktet på henne. 

Under en dryg timmes samtal hinner hon berätta om tre incidenter från sitt arbetsliv, varav två fått henne att tänka på döden, och som är svåra att ens föreställa sig som en del av vardagen på jobbet. De mindre allvarliga hinner hon inte ens gå in på. Och hon är långt ifrån ensam. Tvärtom är hot och våld och hot om våld vardag för många kvinnor som arbetar inom vård- och kontaktyrken.

En kvinna som arbetar inom psykiatrin, och som vill vara anonym, berättar att hon blev påhoppad av en patient och fick en muskelskada i armen som tog 6 månader att läka. ”Min läkare förbjöd mig att jobba i och med skaderisk innan läkningen var helt klar. Afa försäkring beslutar trots detta att inte ersätta mig eftersom man ‘normalt borde kunna jobba under läkningen’ trots att jag i så fall riskerar läkningsprocessen”, skriver hon till Arbetaren.

Daglig oro för hot och våld

I rapporten Allvarliga arbetsolycksfall orsakade av hot och våld inom kommuner och regioner, framtagen av Afa försäkring och publicerad tidigare i år, framkommer att hot och våld ligger bakom 12 procent av de allvarliga arbetsolyckorna inom kommun- och regionsektorn. 

Olyckorna sker ofta i just vård- och kontaktyrken och kvinnor är mest utsatta. Hälften av olyckorna drabbar yrkesgrupperna undersköterskor, vårdbiträden, behandlings- och personliga assistenter.

Hot och våld-olyckorna kan till exempel ha orsakats av att den drabbade blivit hotad verbalt, alternativt hotad med föremål. Olyckorna kan också utgöras av att den drabbade har blivit misshandlad, till exempel sparkad, slagen, riven eller nypt. Skador som uppstår vid hot och våld-olyckor kan vara fysiska, men många av skadorna är av psykisk karaktär.

Rapporten gjord av Afa försäkring bygger på anmälda fall. Men som berättelserna från Lowe Ivman Anderzon visar är det betydligt vanligare än så att utsättas för hot och våld, och att vissa faktiskt dagligen arbetar med rädsla för risken att utsättas.

Jasmina Omerovic är undersköterska och berättar om hur arbetsmiljön på hennes senaste arbetsplats på intensivvårdsavdelningen i Linköping under närmare tio år gjorde henne sjuk på grund av de ständiga hoten och hoten om våld som låg i luften. 

– Jag var ständigt rädd, säger hon.

– Jag var rädd för att någon person som kände patienten skulle hota mig, bli våldsam eller att någon som hade hotat mig skulle göra mig illa, säger hon och berättar att hon gick omkring med pepparsprej i fickan och ofta bad sin man hämta henne efter kvällspassen trots att hon bara hade en tiominuters promenad hem. 

Sjukhuspersonalen måltavlor

Antalet skjutna och skadade gängkriminella som vårdas som patienter har ökat lavinartat inom vården. I takt med det har hot och våld, och hot om våld också blivit vardag för personalen på sjukhuset. Den höga risken för att våldet från gatan följer med in på sjukhuset gör att personer som drabbats av gängrelaterat våld och vårdas på sjukhuset inte får ta emot besök från anhöriga.

Men att neka personer som ber om att få komma in skapar upprördhet och ilska. Aggressioner som Jasmina Omerovic och hennes kollegor får ta emot.

Hon berättar att de hela tiden varit tvungna att vara beredda på att vad som helst skulle kunna hända. 

– Det hände att personer som krävde att få komma in hotade mig, letade upp mig på sociala medier ock så vidare, säger hon och tillägger:

–Trots att vi har tagit bort efternamn och ibland även förnamn från namnbrickorna som en förebyggande åtgärd.

Jasmina Omerovic. Foto: Privat

Hon fortsätter:

– Det hände att personer som ville komma in snodde personalkläder och tog sig in på avdelningen. Det gjorde att jag inte alls kände mig säker. 

Inne på sjukhuset finns väktare, de kan följa de anställda som känner sig rädda ut från avdelning och till sjukhusentrén, men därifrån får de anställda klara sig själva.

För Jasmina Omerovic blev det för hög press och stress att leva med höga adrenalinpåslag på grund av rädsla förutom den mer arbetsrelaterade arbetsstressen orsakad av personalbrist, resursbrist och extremt hög arbetsbelastning. Hon blev sjukskriven för utmattning.

– Den emotionella stressen som det innebär att hela tiden vara beredd på att något kan hända gör situationen värre, säger Jasmina Omerovic, och tillägger:

– För mig nådde det en punkt där mina trauman från tiden som krigsbarn, som jag hade bearbetat, triggades igång igen. Jobbet gjorde mig sjuk, säger hon.

Osäkra anställningar ger stora mörkertal

Jasmina Omerovic är med i facket, men säger att det är svårt anmäla den här typen av arbetsrelaterad stress som arbetsskada. Att det lätt förvandlas till en individfråga. 

– Redan under arbetsintervjun hade jag uppgett att jag var stresstålig och i början när jag var ny var jag anställd på några månaders kontrakt i taget– en situation som gjorde att jag inte vågade säga att jag var rädd.

Med tiden fick hon en tillsvidaretjänst, men i takt med att åren gick blev det ändå för mycket.

– För hur mycket stress ska vi tåla?

Jasmina Omerovic är en av uppskattningsvis tusentals kvinnor, som har blivit sjuka på grund av arbetet, men som inte finns med i statistiken över arbetsskador. För hur anmäler man en utmattning som byggts upp under lång tid?

Däremot ska hon göra en tredje operation i handen, efter två misslyckade tidigare i år, dagen efter vårt samtal och det ska hon försöka anmäla som arbetsskada.

Lowe Ivman Anderzon säger att långt från alla har heltidstjänster inom vården och att en del till och med tackar nej, den dag de erbjuds det.

– När du inte vet vad som väntar bakom dörren när du knackar på som hemtjänstpersonal, eller kanske på ett boende, är det fullt förståeligt att många unga, som arbetat som timanställda utan tillsvidareanställning under lång tid och levt med den här stressen dagligen väljer att nöja sig med de procent de får.

Städare arbetar ofta ensamma och därför är det viktigt med förebyggande arbete så att de inte utsätts för fara under arbetspass.

Utsattes för mordförsök på jobbet

Och det är inte bara timanställda som inte vet vad som döljer sig bakom dörren. En kall vinternatt den 7 februari 2024 fick Monica Hjalmarsson och hennes kollega i nattpatrullen i Kungsbacka ett larm från ett äldre par de inte hade träffat tidigare. 

De åkte dit och möttes i hallen av en kvinna med blod i håret. Monica Hjalmarsson kände på sig att det var något som inte stod rätt till och bad kvinnan att ta på sig skorna. Kort därefter, bakom en av många stängda dörrar i lägenheten, hörde hon vad hon beskriver som läten från bensindunkar som slår mot varandra. 

– Jag fick en konstig magkänsla och sade till kvinnan och min kollega att vi skulle gå ut. Samtidigt sade kvinnan: ”Han är farlig”. 

Mer minns inte Monica Hjalmarsson förrän – en stark bild som har etsat sig fast – hon vaknar upp på knä på asfalten utanför huset. Mannen hade orsakat en bensin- och gasexplosion i ett mordförsök på henne och de andra två kvinnorna. Mannen och kvinnan dog. Monica Hjalmarsson och hennes kollega överlevde.

I två månader låg hon på sjukhus och sedan följde månader av hemvård tills brännskadorna läkte. Men hon hade överlevt.

– Jag fick fantastisk vård och har i stort sett fått mitt liv tillbaka, förutom arbetet då, säger hon.  

Monica Hjalmarsson närmar sig pensionsåldern, men hade det inte varit för det som hände hade hon tänkt fortsätta det arbete hon hade varit i och trivdes väldigt bra med i fler än de redan 39 år hon arbetat i vården. 

– Men när jag fick erbjudande om att vara hemma ett år med full lön för att sedan gå i pension, så tänkte jag att det ändå var ett sätt att i alla fall få ut något för sveda och värk från kommunen (arbetsköparen red. anm.), säger hon och uttrycker bara tacksamhet över hur allt gått efter det fruktansvärda som hänt.

Samvetsstress och våldsberedskap

Vårdpersonalen har konstant samvetsstress för att inte hinna ge den vård och framför allt omsorg som de skulle önska till dem de vårdar. Samtidigt som de hela tiden måste hålla garden uppe för att det när som helst kan uppstå våldsamma situationer. Och det första – bristen på tid – gör också att brukare och äldre och andra som behöver vård blir oroligare och då ofta även aggressivare i vårdsituationerna, blir vanligare.

Anneli Näsvall. Foto: Privat

Anneli Näsvall, pensionerad undersköterska i Luleå beskriver för Arbetaren hur oroliga äldre, som inte kan ge uttryck för sina behov, lämnas ensamma när personalen tvingas springa till nästa.

– Humaniteten med att vi skall ge omsorg tynas ut och alla mår dåligt. Att sitta en stund med orolig och ångestfylld patient för att lyssna, lugna, stödja, hålla handen, den tiden är förbi. Resultatet blir aggression – att de får utlopp för sina känslor på så sätt, säger hon.

Förebyggande arbete nödvändigt

Lowe Ivman Anderzon vill att vi riktar fokus mot vad som kan göras för att förbättra situationen. Hon menar att den låga bemanningen i välfärden är förödande för just det förebyggande arbetet.

Till exempel är det i dag vanligt med uppdelade arbetspass på många vårdinrättningar, vilket innebär att undersköterskor och vårdbiträden arbetar morgon och sedan eftermiddag/kväll, när det är som mest att göra.

– Men det är just under de där lite lugnare timmarna runt lunch som personalen, som ofta består av flera timanställda och vikarier som ofta flyttas runt, skulle få tid att prata om det specifika arbetet med just den aktuella vårdgruppen, säger Lowe Ivman Anderzon.

Lowe Ivman Anderzon har dedikerat sitt yrkesliv till att ta hand om andra. Den emotionella stressen det har inneburit har under perioder gjort det svårt och tungt att orka räcka till hemma. Foto: Kommunal

Någon kanske har tips på vad man kan prata om med en dement patient som ofta blir aggressiv för att få hen lugn och därmed undvika att det ska göra ont när man gör sina vanliga omvårdnadssysslor. Att få och ge råd om hur man bäst kan ta hand om de äldre på boendet, om det finns knep att ta till för att det ska gå lättare att utföra arbetsuppgifterna tillsammans med de äldre, särskilt de som lätt bli oroliga och spända och då lätt gör illa personalen.

Lowe Ivman Anderzon säger att hon är övertygad om att överdödligheten på vissa äldreboenden och andra vårdinrättningar under pandemin också berodde på att det i dag inte finns tid att vara med de äldre på ett sätt så att man lär känna dem och hinner registrera förändrade mönster.

– Om jag regelbundet besöker en äldre person och ser att vattenkannan är full med vatten och står på samma ställe under en längre tid, så förstår jag att hon inte har vattnat sina blommor som hon brukar. Eller om hon inte äter en halv smörgås samma tid som vanligt, då är det ett tecken på att något inte är som vanligt, säger Lowe Ivman Anderzon och tillägger:

– Att iaktta och uppfatta förändrade livsmönster, tillsynes småsaker, kan spela en avgörande betydelse för att ge rätt vård och rädda liv hos äldre.

För att uppnå en bättre omsorg om personalen krävs också stöttande chefer som ser, förstår och vet när de behöver gripa in, menar Lowe Ivman Anderzon.

– När jag fick soppa i ansiktet blev jag helt chockad, men då hade jag en chef som ledde ut mig ur rummet och såg till att jag fick tid att landa efter det som hänt. Hon erbjöd också stödsamtal. Så måste det gå till vid varje incident – från liten till stor.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Lynn Ahlbom var med om arbetsolycka och kommer leva med sviterna av skadan hon ådrog sig hela livet. Foto: Christin Sandberg

Arbetsolyckor ökar bland kvinnor – Lynn Ahlbom förlorade jobbet och livsglädjen efter axelskada

Allt fler blir sjuka på jobbet. Framför allt kvinnor. Förra året ökade anmälningarna om arbetssjukdomar med 13 procent. Bland kvinnor ökar också antalet anmälda arbetsolyckor med sjukfrånvaro. Lynn Ahlbom arbetade i ett år med en axelskada. I dag har hon fått hjälp, men förlorat både jobbet och livsglädjen.

Under 2024 anmäldes 13 500 arbetssjukdomar, vilket är en ökning med 1 600 jämfört med 2023. Det framkommer i rapporten, Arbetsskador 2024, framtagen av Arbetsmiljöverket. Den största ökningen gäller arbetssjukdomar på grund av organisatoriska och sociala orsaker. Ökningen handlar framför allt om en ohälsosam arbetsbelastning, särskilt bland kvinnor inom vård, omsorg och utbildning. 

Under samma period anmälde kvinnor 1 300 fler arbetsolyckor än året innan, totalt handlade det om 18 700 olycksanmälningar under arbetstid.

En av de som har drabbats av en arbetsolycka är Lynn Ahlbom. Efter många år på posten tvingades hon byta yrke på grund av en flytt. Hon anställdes som vårdbiträde på ett äldreboende. I det nya yrket och bara efter några år hände något som kom att vända upp och ner på hennes liv.

Det var ett vanligt arbetspass när en äldre kvinna som hon skulle hjälpa helt plötsligt tappade balansen och höll på att ramla. Lynn Ahlbom reagerade instinktivt för att hjälpa henne och sträckte sig ner för att hindra kvinnan från att slå i huvudet i golvet – en häftig rörelse som skulle förändra allt för henne.

– Det gjorde ont. Jätteont, men jag tog en värktablett och fortsatte arbeta, inleder hon sin berättelse när vi möts upp på en tågstation i Uppland.

Läkaren skrev bara ut smärtstillande

Tre dagar senare hade högeraxeln svullnat upp och dunkade av värk, så Lynn Ahlbom uppsökte en läkare. Han skrev ut värktabletter och sade att hon inte kunde göra annat än att vänta ut svullnaden. 

– I ett år fortsatte jag att arbeta och han fortsatte att skriva ut smärtstillande läkemedel, säger hon.

Lynn Ahlbom har i dag ett nytt arbete, men hennes arbetsförmåga är nedsatt och hon lever med smärta dygnet runt. Foto: Christin Sandberg

När ett år hade gått kände Lynn Ahlbom att det måste vara något fel, eftersom axeln i princip gjorde lika ont fortfarande, dag och natt. Så hon uppsökte en annan läkare.

– Han skickade mig på röntgen och de såg att ledband i axeln var av, och läkaren undrade hur länge jag hade varit sjukskriven. Jag sade att jag hade jobbat på, vilket enligt honom inte borde ha varit möjligt med den skada jag hade fått den dagen ett år tidigare. 

Lynn Ahlbom fick snabbt tid för operation. Först kändes det bra, men efter ett par tre månader skulle det visa sig att operationen inte hade lyckats, och det gjorde fortfarande ont att använda armen. Därefter ställdes hon inför valet att få en remiss till smärtkliniken eller operera in en ryggmärgsstimulator. Hon valde det senare, trots att det inte fanns några garantier för att operationen skulle lyckas.  

Med arbetsolyckan försvann livsglädjen

I dag kan hon lyfta armen 90 grader, lyfter hon den högre än så börjar hela armen vibrera. Och det gör fortfarande ont.

– Jag har tappat mina intressen, och lusten att umgås med min man och göra familjeaktiviteter. Det är som att jag inte har något att ge till dem längre, säger hon.

Före olyckan lagade hon mat till sina tre hemmaboende barn varje dag efter jobbet, eftersom hon fann glädje i det. Men sedan hon fick ont av att röra ihop en sås i kastrullen har all lust till matlagning runnit av henne, säger hon med sorg i rösten.

Inga alternativa arbetsuppgifter

Lynn Ahlbom fick hjälp av sin dåvarande chef att anmäla händelsen som arbetsolycka och har efter utredning och mycket kamp fått nedsatt arbetsförmåga med 7 procent, men det är alldeles för lite, menar hon.

Från jobbet, säger hon, fanns det med tiden ett tryck på att hon skulle sluta, eftersom hon inte klarade den belastning som de vardagliga arbetsuppgifterna innebär och det inte fanns några alternativa arbetsuppgifter till henne. 

Det var på ett omsorgsboende för äldre som Lynn Ahlbom skadade axeln i en arbetsplatsolycka. Foto: Oscar Olsson/TT

Kvinnor drabbas mest

Sju av tio anmälda arbetssjukdomar under 2024 avsåg kvinnor, enligt Arbetsmiljöverkets rapport. Flest arbetssjukdomar per 1 000 sysselsatta finns inom offentlig förvaltning och försvar. Det handlar om ohälsosamma arbetsbelastning på grund av för hög arbetstakt, orimligt låg bemanning, orimligt höga krav och otillräckliga möjligheter för återhämtning.

Den näst vanligaste orsaken till anmälda arbetssjukdomar är ergonomisk belastning.

Bland kvinnor ökar också antalet anmälda arbetsolyckor med sjukfrånvaro mest. 2024 anmäldes 40 100 arbetsolyckor med sjukfrånvaro, vilket var en ökning med 2 procent jämfört med 2023. Bland män anmäldes cirka 21 400 arbetsolyckor, vilket var en minskning med 600 från året innan. Medan kvinnorna anmälde 1 300 fler arbetsolyckor än året innan, runt 18 700 anmälningar, och därmed stod för den totala ökningen.

Enligt Lars Lööw, generaldirektör för Arbetsmiljöverket, går utvecklingen åt helt fel håll.

– Det är allvarligt. Vi ser en fortsatt stor ökning av arbetssjukdomar orsakade av en ohälsosam arbetsbelastning. Det här är ett strukturellt problem där vi är flera som behöver samlas för att få till en hållbar lösning, säger han i ett pressmeddelande.

Ann-Kristin Häggström som arbetar inom hemtjänsten säger att hon trivs bra på sitt jobb – med brukare, anhöriga, kollegor och vikarier. 

– Det som stressar mig och säkert fler bland mina kolleger är dessa så kallade resurspass, som innebär att man ska fara som oinskolad på nya ställen, där man inte vet vad pensionärer behöver hjälp med, säger hon och tillägger: 

– Ibland fungerar inte gps:en och då vet man inte ens var man ska.

Arbetsolyckor och sjukdomar kan förebyggas

Ann-Kristin Häggström tycker inte att det är acceptabelt, eftersom det är viktigt att allt ska fungera för de äldre.

– Missar jag eller mina kolleger något är det avvikelserapportering som gäller direkt, säger hon och tillägger att hon skulle vilja se att undersköterskornas arbete uppmärksammas. 

– Vi behöver få högre status, uppskattning och en värdig lön och arbetsmiljö. Som det är nu slutar många utbildade och kompetenta kolleger. Det är ett oerhört svinn, säger Ann-Kristin Häggström.

När det kommer till dödsolyckor drabbas män oftare av död på arbetet. 2024 skedde 40 arbetsolyckor med dödlig utgång. 39 av dem drabbade män. Men kvinnor dör också av jobbet. Mångårig stress och påfrestning sliter både på kroppen och organen i kroppen.

– Män och kvinnor utsätts för olika arbetsmiljörisker eftersom de i stor utsträckning arbetar inom olika branscher. Men det som är gemensamt är att många arbetsolyckor och arbetssjukdomar kan förebyggas genom ett systematiskt arbetsmiljöarbete. Det är viktigt att både incidenter, arbetsolyckor och arbetssjukdomar som har inträffat anmäls. Det är en förutsättning för att arbetsgivare ska bli bättre på att förebygga risker så att vi inte blir sjuka, skadade eller dör på jobbet, säger Lars Lööw.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Städare på SJ-tåg
”Istället för inkomstkrav bör politikerna fokusera på de förslag som syftar till att bryta arbetarnas vanmakt”, skriver Emil Boss. Foto: Janerik Henriksson/TT, Axel Green. Montage: Arbetaren

Emil Boss:
Farsartade turer kring det nya lönegolvet

Regeringen, Migrationsverket, Svenskt Näringsliv, SACO. Alla debatterar regeringens nya lönegolv för arbetare med arbetstillstånd. Alla missar målet, skriver Emil Boss.

Vad är problemet med arbetstillstånden? Tiotusentals, om inte hundratusentals, migrantarbetare i samhällsviktiga jobb blir förtryckta av sina chefer. Arbetare blir hotade med utvisning om de inte jobbar under urusla villkor. Det slår undan benen på den så kallade svenska modellen. Allt kan beskrivas med ett enda ord: Vanmakt.

Men ord som vanmakt och förtryck ingår inte i den nyliberala språkvärld som politiker, myndigheter och arbetsmarknadens parter rör sig i. Istället talas det om arbetslivskriminalitet (brotten kopplas så gott som alla till förtryck av arbetare) och människoexploatering (som om inte hela arbetarklassen exploateras. Tänk på uttrycket HR – Human resources). 

Sedan 2008 har det inte existerat ett enda arbetstillstånd i Sverige som inte garanterar kollektivavtalsenliga arbetsvillkor. Vi tar det igen: Sedan 2008 har det inte existerat ett enda arbetstillstånd i Sverige som inte garanterar kollektivavtalsenliga arbetsvillkor. På pappret.

Om papprena hade följts hade alltihop varit en skolskenshistoria: Duktiga entreprenörer rekryterar rätt kompetens och ger arbetare kollektivavtalsenliga villkor, vilket räddar arbetarnas familjer i jordens fattigaste länder. Så har det inte sett ut. För när du ger en entreprenör en vanmäktig arbetsstyrka så kan entreprenören välja att skita i papprena.

Chefen betalar en viss lön och säger till den vanmäktige: Ge mig tillbaka hälften av din lön. Känns detta för riskabelt betalar chefen en viss lön och säger till den vanmäktige: Arbeta sextio timmar i veckan. 

När taket höjs ska mer lönepengar betalas tillbaka

2023 reagerade regeringen på alla larmrapporter om arbetarförtryck. De svarade med att kräva ännu finare papper, närmare bestämt ett lönegolv för arbetstillstånd som skulle vara bättre än den kollektivavtalsenliga lönen (som arbetarna alltså inte fick i verkligheten). Plötsligt vill en massa entreprenörer anställa städare och diskare för 29 680 kronor i månaden (80 procent av medianlönen). Jag har träffat rivare och byggare som fått SMS av cheferna ”Nu har de höjt kraven igen, skicka tillbaka ett tusen extra den tjugofemte”.

Det senaste tilltaget är att regeringen vill kräva 100 procent av medianlönen, det vill säga 37 100 kronor i månaden för alla arbetare med arbetstillstånd. Jag har haft många jobb. Jag har aldrig varit i närheten av några 37 100 kronor i månaden, få arbetare har det.

Föga förvånande har Migrantionsverket nu skickat ett krav på att regeringen visserligen kan införa reformen, men i så fall måste man undanta i princip alla arbetaryrken. Det råder just nu brist på arbetare i skogen, jordbruket, byggbranschen, städbranschen, industrin, restaurangbranschen och transportbranschen med mera.

152 bristyrken bör undantas

152 yrken måste undantas från en sådan lag, skriver Migrationsverket. Självaste utvisningsmyndigheten ropar alltså ”stopp, invandrarna i de här 152 yrkena bygger ju landet!”. Kom ihåg det nästa gång någon främlingsfientlig typ svamlar om tolkkostnader och bidrag.

Varför håller regeringen på så här? Man vill inte gå tillbaka till den socialdemokratiska ordningen med behovsprövning som rådde före 2008. Svenskt Näringsliv älskar entreprenörernas frihet. Vill man vara lite elak kan man väl säga att man nu istället har bankat med olika trubbiga reformverktyg på det egna nyliberala systemet och hoppas att maskineriet ska kicka igång igen (eller att larmrapporterna ska tystna).

Regeringen kan slänga lönegolvet i papperskorgen. Istället bör politikerna fokusera på de förslag som syftar till att bryta arbetarnas vanmakt. Detta är det enda som i längden stoppar arbetarförtryck. Många sådan förslag finns i delegationen mot arbetslivskriminalitets förslag.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Humanitär hjälp från luften till Gaza
Mycket av nödhjälpen hamnade i havet eller förstördes vid landning i sönderbombade områden. Foto: Abdel Kareem Hana/TT

Nödhjälpen från flyg till Gaza – ”humanitär teater”

Om man vill beskylla aktivisterna från Freedom Flotilla Coalition för att syssla med självgod PR, så kan de i alla fall inte beskyllas för att själva ha skapat det lidande de vill uppmärksamma, skriver Volodya Vagner, apropå Israels senaste ”humanitära teater” i form av nödhjälp från luften till de svältande i Gaza.

– Om ni ser detta har vi blivit olagligt stoppade och kidnappade av den israeliska ockupationsmakten, säger den svensk-franska europaparlamentarikern, Emma Fourreau, i en förinspelad video som släpptes i sociala medier den 26:e juli. Hon är en av de tjugotal aktivister från ett dussin olika länder, däribland även den amerikanske fackkämpen Chris Smalls, som fanns ombord på fartyget Handala

Skeppet tillhör solidaritetskampanjen Freedom Flotilla Coalition, och var på väg med förnödenheter mot Gazas svältande befolkning. På lördagen stoppades det och dess besättning greps av israelisk militär på internationellt vatten utanför Egypten. Det var det senaste i en lång rad symboliska försök att via sjövägen bryta genom Israels blockad av Gazaremsan. 

Huruvida det senaste försöket kan betraktas som mer eller mindre framgångsrikt än de tidigare, är svårt att säga. Handala lyckades i alla fall komma något närmare Gazas kust än dess föregångare Madleen med Greta Thunberg ombord i juni. 

Aktionerna vill uppmärksamma lidandet

Men naturligtvis väntade sig ingen av aktivisterna att de faktiskt skulle tillåtas leverera sin frakt. Poängen med aktionerna är snarare att rikta världens uppmärksamhet mot det ofantliga lidande som Gazas befolkning utsätts för av den israeliska krigsmakten.

Från israelisk sida har det hela förlöjligats. När Madleen stoppades i juni hånade det israeliska utrikesministeriet det som ”selfie-yachten”. 

Ur PR-synvinkeln är det svårt att säga om Handala uppnådde sitt mål. Medan det förra genombrottsförsöket, inte minst tack vare Greta Thunbergs internationella profil, i alla fall togs upp i nyhetsrapporteringen, verkade helgens aktion ha gått de flesta internationella och svenska medier närmast obemärkt förbi.

Nödhjälp från luften

Istället dominerades Gazabevakningen av en annan form av biståndsleveranser. Samma dag som den israeliska militären stormade Handala tillkännagav den att man skulle tillåta nya leveranser av förnödenheter med hjälp av flyg. 

Kort därpå meddelade Förenta Arabemiraterna att man i samarbete med Jordanien hade släppt förnödenheter från militärflyg över Gaza. I en välproducerad och dramatiskt ljudsatt filmklipp som cirkulerade i sociala medier, syns emiratiska soldater genomföra leveransen. Även den israeliska militären släppte egen humanitär hjälp från luften. 

Tysklands förbundskansler Friedrich Merz hoppade också på tåget. Samtidigt som han underströk att Tyskland ”stod vid Israels sida”, förklarade han i måndags att man tillsammans med andra länder skulle etablera en ”luftbro” för att lindra lidandet i Gaza. På tyska har ordet högtravande konnotationer. 

Det för tankarna till Berlins luftbro i början av kalla kriget , då de amerikanska och brittiska flygvapnen i flera månader försörjde Västberlin med förnödenheter, efter att Sovjet hade skurit av landvägen. 

Försumbara förnödenheter

Men vad finns bakom löftena om att försörja Gazas befolkning från luften? Som bland andra BBC rapporterade har experter och seriösa biståndsorganisationer förkastat det hela som ”en grotesk avledningsmanöver”.

Att släppa humanitär hjälp från luften må se kraftfullt ut. Men i praktiken handlar det om försumbart små mängder, jämfört med transport över land – som Israel har försvårat eller förhindrat i månader, med hänvisning till att Hamas skulle stjäla leveranserna.

Just jämförelsen med luftbron till Västberlin, som hade ungefär lika många invånare och på en jämförbar yta som dagens Gazaremsa, förtydligar diskrepansen. Att hålla staden vid liv var en enastående logistisk kraftakt. För att leverera de miljontals ton förnödenheter krävdes hundratusentals flyg, som uppskattningsvis avgick var tredje minut. 

Den utlovade luftbron till Gaza ska däremot bestå av några enstaka flyg om dagen. Till skillnad från Berlin, där flygen landade på marken, ska biståndet till Gaza släppas från luften, utan något organiserat mottagande, på ett territorium där det till skillnad från dåtidens Berlin dessutom pågår aktiva strider. 

Riskerar skada människor

När leveranser landar okontrollerat över ruinerna riskerar, enligt experter på exempelvis Läkare utan gränser, en betydande andel gå till spillo eller till och med att skada människor. Organisationens operativa manager Jacob Burns har därför kallat det hela för ”humanitär teater”. Hur sådana kaotiska leveranser är tänkta att förhindra att de stjäls av Hamas förblir en gåta. 

När Madleen stoppades i juni skrev Israels utrikesdepartement på X att det hela var inget mer än ”en medieprovokation vars enda syfte var att få publicitet”, och påpekade att biståndet som fanns ombord inte ens motsvarade en lastbilslast. 

Enligt en granskning utfört av BBC ska biståndet som släpptes över Gaza från luften i helgen uppgå till ungefär 25 ton, vilket på ett ungefär motsvarar en enda fullt lastad långtradare.

”Det finns sätt att leverera bistånd till Gazaremsan – som inte involverar selfies på Instagram”, fortsatte det israeliska UD:s inlägg från i juni föraktfullt. Går man i dag in på IDF:s Instagramkonto hittar man ett inlägg från i söndags, som visar ett israeliskt flygplan som släpper totalt sju (7) stycken lastpallar med förnödenheter över Gaza. ”Humanitärt bistånd släpps över Gaza” står det. 

Den cyniskt lagda skulle kunna instämma i kritiken mot Freedom Flotilla. Om man vet att man ändå aldrig kommer nå dem man säger sig vilja hjälpa, är kampanjen då något mer än ett verkningslöst iscensättande av den egna godheten?

Men även om man vill beskylla aktivisterna för att syssla med självgod PR, så kan de i alla fall inte beskyllas för att själva ha skapat det lidande de vill uppmärksamma. 

Att, som Israel och dess allierade, iscensätta sig som humanitära hjältar genom ett medialt spektakel, när man själv har skapat, och fortsätta att förvärra, det lidandet man nu säger sig lindra, är däremot höjden av cynism.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Sarah Philipson om Kapitalet, arbete replik Vem ska göra revolution?
Sarah Philipson, Associate Professor Emerita, i ett svar på Catrin Lundströms text Vem ska göra revolution? Foto: Björn Larsson Rosvall/TT, privat

Replik: V och S bär ansvar för reaktionär arbetarklass

Catrin Lundströms generalisering är inte korrekt. Det är visserligen en stor andel av arbetarklassen som är reaktionära, men en majoritet är inte det”. Sarah Philipson, pensionerad docent i företagsekonomi, replikerar texten “Vem ska göra revolution?” och menar att Marx teori om klasskamp fortfarande gäller – revolutionen måste vara arbetardriven.

Vänstern och Socialdemokraterna bär ett stort ansvar för den del av sympatisörerna som är reaktionära. Didier Eribon förklarade i sin bok Tillbaka till Reims hur den franska vänstern var så tillfredsställda med att få arbetarklassens röster att de lät bli att bekämpa deras reaktionära värderingar. När sedan ”vänstern” inte längre kunde leverera materiella förbättringar, återstod bara de reaktionära värderingarna.

”Vänstern” hade inga projekt för att möta den strukturella arbetslösheten orsakad av globaliseringen, inga projekt för att möta låglönekonkurrensen inom EU (bygg och transport, framförallt), inga projekt för att förkorta arbetsdagen, inga projekt för att återindustralisera Sverige och inga projekt för att öka arbetarnas inflytande på arbetsplatsen.

Arbetarna måste kunna styra sina egna arbetsplatser

Om vi någonsin skall nå ett samhälle som till stor del styrs av arbetarna (vad vi än kallar ett sådant samhälle), så måste arbetarna kunna bära upp ett sådant samhälle – inte “röda” direktörer.

Då krävs att de själva kan styra sina fabriker, byggarbetsplatser, etcetera. Denna kunskap kommer inte av sig själv, utan måste utvecklas.

Kunskapen måste i hög grad finnas där redan när den sociala revolutionen sker, det vill säga: Den ska ha utvecklats under det nuvarande ekonomiska systemet, kapitalismen.

Marx kallade detta att produktivkrafterna måste nå en viss nivå. Produktivkrafternas nivå omfattar inte bara utvecklingen av maskinerna (bland annat automation), utan också arbetets omedelbara organisation och arbetarnas vetenskapliga kunnande. 

För att arbetarna skall få ett sådant inflytande på sin arbetsplats måste det finnas något som den enskilde kapitalisten kan vinna på att ge ett sådant inflytande. Det paradoxala är att kampen för att upphäva kapitalismen går över samarbete med den enskilde kapitalisten. 

Minskad alienation genom ökat inflytande

Förutsättningarna för inflytande är olika beroende på företagets marknadsposition och strategi. Det är lättare att förhandla sig till inflytande på arbetsplatsen i företag som verkar på konkurrensutsatta marknader, där företagets strategi normalt sett är baserad på att ge kunderna ett högt värde och hög kvalitet i produkten eller tjänsten. När det är fallet kan arbetarna genom sitt inflytande bidra till detta värde och denna kvalitet. 

Genom att öka inflytandet minskar arbetarnas alienation. Begreppet alienation från Marx ungdomsverk, omvandlades till ett ekonomiskt begrepp i hans huvudverk Kapitalet – där fick begreppet betydelsen ”avskiljandet över produktionsprocessen och produktionsresultatet”, att arbetarna till skillnad mot de medeltida hantverkarna inte hade inflytande över vare sig det företaget producerar eller hur det produceras. Genom att minska detta avskiljande, genom ökat inflytande, minskar alienationen och energin/engagemanget ökar

Det är viktigt att arbetarnas erfarenheter, förmågor och vetenskapliga kunnande ökar, så att de kan bära ett alltmer avancerat och komplett inflytande. Därför måste man kämpa för ett lönesystem som på objektiva grunder (till skillnad mot arbetsledares godtycke) belönar erfarenhet, mångkunnande och vetenskapligt kunnande.

På Korsnäs* pappers- och massafabrik i Gävle lyckades man under 1980- och 1990-talet genomdriva ett sådant system. Ett lönesystem blir aldrig färdigt, utan måste utvecklas allteftersom arbetarkollektivet behöver nya kunskaper och färdigheter.

Den kollektiva arbetaren

Arbetarklassen som ekonomiskt begrepp var för Marx ”den kollektiva arbetaren”, det vill säga alla i produktionen. Att sedan vissa i hierarkin, under den utvecklade kapitalismen, utför “kapitalfunktioner”, i form av ledande av arbetet, gör dem ideologiskt omotiverade att ifrågasätta kapitalismen.

Men det är viktigt att stärka arbetarkollektivet genom att organisera så stor del av den kollektiva arbetaren som möjligt och att försöka ta över den omedelbara ledningen av arbetet genom lagbassystem eller självstyrande grupper. Att göra hela arbetarkollektivet, även de övre skikten, till allierade i utvecklingen av det lokala inflytandet. 

För integrerade processer är det viktigt att arbetarna har tillgång till information om processresultatet, så att de kan förstå effekterna av sitt arbete. På Korsnäs gällde det exempelvis massakvaliteten.

Lär av andra arbetarkollektiv

För att driva inflytandet framåt måste de mest medvetna och de potentiellt mest medvetna grupperna (de vars kunnande och inflytande över produktionen är störst) skolas och vara ledande i kampen. Till skillnad mot de som arbetar i begränsad kollektivitet, med begränsad förståelse av produktionen som helhet och med begränsade kunskaper.

Exempel på de senare skikten av arbetaklassen är truckförare, industristädare, inlastare, med flera. Deras spontana beredskap för kamp är oftast begränsad till facklig kamp om arbetsvillkor, tider och säkerhet. De mest avancerade skikten, som spontant kan förstå kampen för inflytande är exempelvis processmaskinförare, industriella reparatörer och elektriker.

Denna skillnad är helt central för att förstå var olika skikt står politiskt. Tyvärr har vänstern under inflytande av teoretikerna och marxisterna Karl Kautsky, Nicos Poulantzas och Göran Therborn aldrig intresserat sig för att analysera arbetarklassens skikt.

Det är viktigt att sprida erfarenheter av kampen för ökat inflytande och att lära sig av andra arbetarkollektivs erfarenheter av sådan kamp. Detta var kanske den största svagheten i kampen på Korsnäs. Den blev närmast en historisk anomali, eftersom den vann sina framgångar i en fas av nedgång för arbetarkampen. 

Kampen för de egna levnadsvillkoren (lön, arbetstid, med mera), får inte ske på andra arbetarkollektivs bekostnad. Det vill säga inte utnyttja den egna arbetsplatsens marknadsmakt genom monopol eller oligopol.

Arbetarinflytande genom rådsdemokrati

I takt med att inflytandet över produktionen ökar skall man utvidga kampen till inflytande över de marknadsrelaterande, såsom inköp av maskiner, råvaror och anställning av både arbetare och tjänstemän på ledandefunktioner. På Korsnäs lyckades de både skaffa sig inflytande över anskaffningen av nya maskiner och anställningen av ingenjörer i arbetsledande ställning. Men för att ta inflytande över avsättningsmarknaden för företagets produkter måste man ha relationer med arbetarkollektiven på andra företag på marknaden, annars riskerar man att driva kapitalismen, i stället för att försöka överskrida den. Det betyder att detta inte kan ske förrän inflytandet har utvecklats långt i samhället i stort.

Inflytandet, det vill säga samarbetet med det lokala kapitalet, skall ske i en annan organisation än facket, arbetarrådet, med en rådsdemokrati som speglar arbetsplatsens hierarki. Denna organisation, som i ett annat samhälle kan axla ledningen av produktionen, ger under kapitalismen synpunkter på arbetsköparens förslag och kommer med egna. Men när det är dags att ta beslut bör det vara fackföreningen som förhandlar om besluten. På Korsnäs lyckades man bygga sådana arbetarråd.

Sarah Philipson, pensionerad docent i företagsekonomi, knuten till Linnéuniversitetet och Högskolan i Gävle

* Referenserna till Kornäs är hämtade från en studie av arbetsrrådet på Korsnäs pappers- och massafabrik under 1980- och 1990-talet som Sarah Philipson kommer att publicera nästa år. 


Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Jan Håfström har tänkt på döden i många år. Här i sin ateljé. Foto: Dan Hansson/TT Foto: Dan Hansson/TT

Konstsvängar i sommarsverige

Mitt i semestermånaden juli kan ett par timmars resa med tåget, en bussresa eller en längre cykeltur bli ett helt äventyr. Många museer och konsthallar i Sverige tar inte semester, utan passar tvärtom på att samla sig till riktigt vassa och berörande utställningar. Ett rikt axplock går lätt att hitta. 

I Skåne pågår flera specialutställningar med välkända konstnärer som oförskräckt undersöker vår samtids mörka sidor. Utanför Simrishamn ligger Järred med utställningshallen Rikstolvan, som under sommaren visar Jag är vägen, sanningen och livet, en stor retrospektiv med Jan Håfström – ja, det är konstnären med sina ständiga Fantomenmotiv. Bland annat står den vandrande vålnaden, sju meter hög, iklädd sin rutiga rock som staty i Järnvägsparken i Stockholm sedan 2014. Men Fantomen är bara en av de masker och personan som konstnären arbetat med.

Håfström är född 1937 och fyller 88 år den 31 juli. Han debuterade 1966 och var då inte minst inne på klimatfrågor, enslighet och eftertänksamhet. Håfström är älskad och inspirerar gammal som ung, med sina fantasieggande dödskallar och täckmantlar, och Rikstolvan visar också en dokumentär om konstnären, av Staffan Juhlén.

Trots att Jan Håfström har ställt ut på de stora museerna och konsthallarna i Sverige ångrar man aldrig en sväng förbi hans värld, den vrider runt existensen och skallen vi har därinnanför skinnet på ett sätt som vi och vår samtid behöver.

Elisabeth Ohlson om döden och orättvisan

Drygt en mil norrut längs den skånska ostkusten ligger Fabriken i Bästekille nära Kivik. Här visas nog sommarens verkliga höjdpunkt – Elisabeth Ohlsons bilder i en stor och omtalad retrospektiv.

Hon gick bort den 30 oktober förra året, och en viktig avdelning här är bilder från hennes undersökning av döende och död. Hela Elisabeth Ohlsons verk handlade om möten och att utmana maktstrukturer och orättvisor som drabbade de allra mest utsatta. Hennes bidrag i hbtqi-världen var förstås ovärderliga, och det syns så tydligt, gripande och oförskräckt i hennes bilder. 

Elisabeth Ohlson-retrospektiv i Bästekille. Foto: Anders Wiklund/TT

Tablåerna Ecce Homo där den queera representationen fick ta plats i bibliska skildringar ur Jesu liv skakade om när de presenterades i samband med Europride i Stockholm 1998, men ledde också till samtal mellan tidigare oförsonliga motståndare. Fram till den 2 november kan man delta i de möten som var så viktiga för denna fotograf och aktivist.

Anna Odell om makten över barnet

Kalmar Konstmuseum tillhör de som verkligen tar konsten på allvar och inte väjer för dålig stämning om det kan leda framåt. Anna Odell, som blev känd med sina undersökningar av svensk mentalvård med sig själv i skottgluggen, ställer ut här med Makten och barnet.

I en stor separatutställning ställer hon (som vanligt) obekväma frågor kring makt och anknytning. Tillsammans med sin lille son lockar hon (på film) fram situationer där hon närmar sig gränsen för maktutövning, och alla föräldrar borde känna sig träffade – på ett bra sätt. Utställningen är en bred presentation av konstnären som även omfattar arbeten som Rekonstruktion – Psyket från 2024 och Haverikommission från 2013.

Anna Odell: Makten och barnet. Foto: Kalmar konstmuseum

Svenskt-judiskt och samiskt liv i 1900-talets Sverige

Reser man vidare norrut och gör en avstickare till Stockholm är det flera fotografer i världsklass som man kan ta del av. Judiska museet i Gamla stan visar fotografier av en av de verkliga stjärnorna i svensk fotografi: Anna Riwkin.

Svenskt 1940– och 50-tal ekar av hennes bilder om man stöter på gamla barnböcker och veckotidningar, men här får vi en bredare bild av hennes fotograferande som inte minst speglar svensk-judiskt liv under 1900-talet. Riwkin blev hovfotograf för de riktigt stora författarna och kulturpersonerna, som Karin Boye och Harry Martinson. 

Självporträtt. Foto: Anna Riwkin

På Moderna museet visas Britta Marakatt-Labbas ”broderade berättelser om samiskt liv och vardag, men också statliga övergrepp och en natur hotad av exploatering”. Det är en exklusiv upplevelse att se konstnärens verk – de måste helt enkelt upplevas i verkligheten för att verkligen begripas. 

Ett stenkast därifrån, på Nationalmuseet, har Johan Renck, filmare med mera, tagit sig an fotografen Anders Petersens foto. Petersen är kanske mest känd för sina bilder från Cafè Lehmitz i Hamburg från mitten av 1970-talet där han fotograferade nattens besökare efter att ha kommit dem nära under en längre tid. Bilderna utstrålar intimitet och empati, och är allt annat än blick utifrån.

Men han har också fotograferat och gjort böcker som skildrat människor i fängelse, och inom psykiatrisk vård, i bland annat Fängelse (1984) respektive Rågång till kärleken (1991). De bilderna är inte lika kända och gör besöket på utställningen än mer angeläget. 

Ur boken Fängelse. Foto: Anders Petersen

Den som fortsätter sin resa ett ordentligt hopp norrut, eller rentav redan är på plats, kan i ett stort stycke av landet avnjuta Triennalen i Västernorrland på ett flertal konsthallar och kulturhus på platser som Härnösand, Kramfors, Sollefteå, Sundsvall, Timrå och Örnsköldsvik. 

Det gemensamma temat är Det stora oväsendet, vilket häxprocesserna 1675 i Ångermanland kallades. De ofattbart grymma rättsprocesserna med systematiska tortyrinslag med efterföljande massmord länkas till våld, miljöförstöring, konspirationsteorier och folktro och hur erfarenheterna från svenskt 1600-tal fortsatt att påverka samhället.

Konstnärerna undersöker gruppdynamik, utanförskap och samhällets syn på den som inte passar in. Då som nu.

Det finns mer att upptäcka i hela landet och många konstnärer som vågar se på då och nu ur perspektiv som öppnar världen och låter äventyret fortsätta i tid och rum. 

På just denna resan blev det kanske inte så mycket arbetsliv och erfarenheter från ett fattigsverige för inte så länge sedan. Men då är det bara att svänga förbi de upp till 1 500 större eller mindre arbetslivsmuseer som ligger som smultron längs vägrenarna i hela landet.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Antifascist Maja
Antifascisten Maja har suttit i isoleringscell i Ungern i över ett år. Maja är anklagad för att ha attackerat nazister i samband med en demonstration 2023. foto: Denes Erdos/TT

”Free Maja” – tysk antifascist fängslad i Ungern

Den tyska antifascisten Maja har suttit fängslad i isoleringscell i Ungern i över ett år, anklagad för att ha attackerat nazister i Budapest 2023. Fallet har fått stor uppmärksamhet i Tyskland, där allt fler kräver att Maja friges.

”Mitt namn är Maja. För nästan ett år sedan utlämnades jag olagligt till Ungern. Sedan dess har jag suttit här i en omänsklig, långvarig isoleringscell.”

Så inleder den tyska antifascisten Maja, som av säkerhetsskäl inte vill offentliggöra sitt efternamn, ett meddelande om att inleda en hungerstrejk den 5 juni i år. Detta i samband med att rättegången mot hen inleddes i Budapest.

”Jag kräver att jag återsänds till Tyskland, att jag får återvända till min familj och att jag får delta i förhandlingarna i Ungern hemifrån.” 

2023: Motdemonstration mot nynazistisk manifestation 

I februari varje år samlas nynazister från hela Europa för att delta i ”Ärans dag” – en manifestation till minne av Nazitysklands misslyckade försök att tillsammans med ungerska trupper bryta igenom den sovjetiska belägringen av staden. Under manifestationen samlas årligen nynazister iklädda bland annat SS-uniformer och bärande nazifanor. 

År 2023 var första året som en större motdemonstration anordnades med ditresta antifascister från hela Europa. Och konfrontationer mellan nynazister och antifascister ägde rum. Efter händelsen gjorde Ungern en efterlysning av ett tjugotal antifascister, bland annat Maja. 

Även 2024 samlades hundratals motdemonstranter i samband med den nynazistiska manifestationen i Budapest. På banderollen står det: ”Stoppa glorifieringen av nazister”. Foto: Denes Erdos/TT

Maja anklagas för att ha deltagit i en attack mot den nynazistiska demonstrationen, där en av nazisterna skadades allvarligt och för att tillhöra en ”kriminell organisation”. Sammantaget riskerar Maja ett 24 år långt fängelsestraff. 

Anklagelserna är samma som har riktats mot bland annat den italienska medborgaren Ilaria Salis, som Arbetaren skrivit om förut. Efter en kampanj från hennes familj och det rödgröna italienska partiet Alleanza Verdi e Sinistra, AVS, valdes hon in i EU-parlamentet våren 2024. På så sätt fick hon immunitet och släpptes från det ungerska fängelset.

Efter demonstrationen 2023 greps även ett antal nazister, berättar Viola, som egentligen heter något annat, från den tyska solidaritetsgruppen BASC, Budapest Antifascist Solidarity Commitment.

– Men de frigavs snabbt efteråt utan att någon av dem behövde genomgå en rättegång, säger hon. 

Manifestation för frigivning av Ilaria Salis i Rom, februari 2024. Foto: Roberto Monaldo/TT

Olaglig utlåning av Maja 

Maja greps i Tyskland i slutet av 2023, och satt sedan häktad i Dresden till juni 2024, då hon utlämnades till Ungern. Ett beslut som den tyska författningsdomstolen därefter konstaterade var olagligt, eftersom det inte går att säkerställa att Ungern respekterar de mänskliga rättigheterna.  

Flera andra europeiska länder har valt att inte utelämna personer som Ungern efterlyst efter händelsen 2023. Ett exempel är antifascisten Gino, som anklagas för samma sak som både Maja och Ilaria Salis.

Den franska domstolen nekade ett utlämnande då de menade att det finns risk för bland annat tortyr i ungerska fängelser, och att de därmed inte kan garantera att mänskliga rättigheter kommer att respekteras. 

Maja. Foto: Denes Erdos/TT

I Tyskland pågår just nu kampanjen ”Free Maja” som syftar till att Maja ska friges och föras tillbaka till Tyskland. Majas familj är aktiva i kampanjen och hens pappa vandrar just nu mellan Dresden och Budapest för att uppmärksamma fallet och få tyska politiker att agera. Tidigare i somras lämnade han över 100 000 namnunderskrifter till Tysklands utrikesminister, Johann Wadephul, som kräver att Maja förs tillbaka till Tyskland.

Viola från BASC berättar även att den statliga repressionen mot antifascister i Tyskland ökat under senare år. Bland annat har flera antifascistiska grupperingar klassificerats som anti-konstitutionella och därmed kriminaliserats, vilket gett tysk polis rätt till utvidgad avlyssning och övervakning. Samtidigt har straffen för antifascister i landet ökat, inte minst genom ett ökat användande av paragraf 129 i den tyska brottsbalken.

Den ökade repressionen mot antifascister, och användningen av paragraf 129, är även anledningen till att Viola inte vill att sitt riktiga namn publiceras.

Isolering likställs med tortyr 

Maja har nu suttit fängslad i en isoleringscell i Ungern i över ett år. Lång isolering är en form av tortyr, enligt bland annat FN, och orsakar både fysiska och psykiska skador.

– Under de tre första månaderna var Maja dessutom övervakad under dygnets alla timmar, säger Viola, som tillägger att Maja identifierar sig som ickebinär vilket gör Majas situation än mer prekär då hbtqi-personers situation i landet är svår. 

”Jag är åtalad i ett land där jag inte existerar som Maja”, har Maja sagt i ett uttalande som syftar på att Ungern endast erkänner två kön: Man och kvinna. 

Rekordstor Prideparad I Budapest, Ungern, den 28 juni 2025. Foto: Rudolf Karancsi/TT

Demokrati, rättssäkerhet och hbtqi-rättigheter har urholkats under premiärminister Viktor Orbán, tillhörande det nationalistiska partiet Fidesz, som har lett landet sedan 2010.

2021 infördes den så kallade ”propagandalagen” som kriminaliserar offentliga skildringar av och diskussioner om hbtqi-frågor i landet. Lagen förbjuder även informationsspridning om homosexualitet och könsbekräftande vård. I år röstade även det ungerska parlamentet igenom en lag som förbjuder hbtqi-rörelsen att genomföra manifestationer såsom Pride. Trots förbudet genomfördes en rekordstor Prideparad i slutet på juni. 

Hungerstrejk i 40 dagar

Viola berättar att förhållandena  i det ungerska fängelset är inhumant. Utöver att Maja suttit i isoleringscell i över ett år är fängelset ohygieniskt och Maja har haft både vägglöss och kackerlackor i cellen, samtidigt som hen har nekats vård.

– Maja har fått problem med sina ögon i fängelset, men har nekats medicinsk undersökning, säger Viola.

Den 14 juli, efter 40 dagar, valde Maja att avbryta hungerstrejken. 

”Jag avbryter strejken nu så att ingen ska hållas ansvarig för långvariga eller permanenta hälsoskador. Detta steg befriar dock ingen från ansvaret att skapa humanitära, smärt- och lidande fria fängelseförhållanden för alla, att genomföra en oberoende, rättvis process som inte förutsätter dömande, och att säkerställa fångarnas integritet, med respekt för deras värdighet i stället för att förakta och straffa dem. Om detta inte sker, och om mina krav fortsätter att ignoreras, är jag fast besluten att återuppta hungerstrejken”, skrev Maja i ett uttalande efter att hungerstrejken avslutats. 

Viola berättar att Maja har förlorat 15 kilo, att hen fått problem med njurarna och att levern och hjärtat har skadats av hungerstrejken.

Rättegången fortsatte även under hungerstrejken. Under rättegångens andra dag var några av nazisterna som enligt åtalet ska ha attackerats av Maja på plats för att vittna. Ingen av dem kände igen Maja som förövaren. 

– Trots att till och med de säger att det inte var Maja som attackerade dem så vägrar Ungern släppa Maja, säger Viola och tillägger:

– Det verkar som att de vill statuera ett exempel med Maja. Budapestfallet visar på ett skifte i repressionen av den antifascistiska rörelsen i ett europeiskt sammanhang där vänsterrörelser kriminaliseras alltmer, säger hon.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
The Herds på Makokofloden i Lagos, Nigeria. Foto: Kashope Faje, för 88 Life Studios

Konstprojektet The Herds till Sverige – i sken för klimatet

Skenande marionettdjur kommer hela vägen från Centralafrika till Stockholm i veckan. Arrangörerna för den internationella aktionen för klimatet hoppas på ett uppvaknande och har skapat en visuell form som berör, skriver Arbetarens Josephine Askegård.

I april startade hjorden av afrikanska djur sin vandring från Kinshasa vid Kongoflodens strand för att via Lagos i Nigeria, Senegals huvudstad Dakar, och marockanska Marrakesh och Casablanca ta sig till Europa via spanska Cádiz. Marionettdjuren, som tillverkas av konstnärer i olika verkstäder under resans gång, är i naturlig storlek och representerar hotade arter i de olika länderna. Allteftersom resan fortskrider har de blivit allt fler.

Under våren och försommaren har The Herds tillsammans vandrat norrut genom olika europeiska länder och hjorden har växt sig allt större. Marschen är ett transnationellt klimatprojekt som samlat konstorganisationer, scenkonstinstitutioner, forskare, zoologer, politiker, klimataktivister, universitet och civilsamhällesgrupper längs vägen.

I veckan kommer den stora hjorden till Stockholm i Sverige. Vandringen, som sträcker sig över 2 000 mil och har gått via bland annat Marseille, Venedig, Paris, London, Manchester och Köpenhamn ska, efter Stockholm, landa vid norra polcirkeln, i Trondheim den 28–30 juli.

The Herds i Kinchasa, Kongo. Foto: Berclaire för The Walk Productions

Projektet är skapat av den palestinske regissören Amir Nizar Zuabi, som kallar det är en ”akut konstnärlig respons på klimatkrisen”, och en ”levande uppmaning till handling”.

I Sverige är det Riksteatern som är huvudkontakt, och i deras verkstäder skapas renar och älgar, av lokala konstnärer, av återvunnit material. De arbetar liksom alla medverkande kring The Herds ideellt.

Hotade av klimatförändringar

Djuren som nu skenar mellan kontinenterna består av hotade arter, eller djur som i sina respektive länder tvingats till anpassning för nya miljöer på grund av bland annat klimatförändringarna. Färden är en dramatisering av den situation som jordens djur och natur befinner sig i. 

Dakar, Senegal i april 2025. Foto: Jean-Baptise Joire

– Vi har sedan länge alla kort på hand om den pågående klimatkatastrofen. Även om vi har fakta och förstår utmaningen intellektuellt är det som om vi känslomässigt inte kan ta in vidden av det som håller på att ske framför våra ögon, säger Dritëro Kasapi, teaterchef och konstnärlig ledare på Riksteatern, i ett pressmeddelande, och fortsätter:

– Konsten kan på ett alldeles unikt sätt beröra människor som fakta och information inte gör. Det är min övertygelse att The Herds kommer kunna ge oss alla en möjlighet att uppleva den rådande klimatsituationen från ett nytt, och känslomässigt, perspektiv.

Projektet presenteras alltså som en klimataktion och vill inbjuda till dialog och aktion. Skönheten i djurens eget upprop är svårt att värja sig emot.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Kenneth Hermele har avlidit. Foto: Fredrik Persson / TT

Kenneth Hermele död

Författaren, humanekologen och ekonomen Kenneth Hermele har gått bort 76 år gammal. Hermele var barn till judiska flyktingar från Tyskland och Polen före andra världskrigets utbrott, men föddes i Sverige. Han beskrev i bland annat sin bok En shtetl i Stockholm (2018) hur han växte upp i en starkt judiskt kulturellt och religiöst präglad miljö, i princip helt avstängd från allt icke-judiskt samhällsliv.

Kenneth Hermele har varit en av de viktigaste rösterna för att berätta om hur de judiska 1900-tals erfarenheterna i Europa präglat senare generationer.

På senare år kom böckerna med ny information om den judiska motståndskampen under Förintelsen, i bland annat Inte som lamm till slakt: judiskt motstånd under Förintelsen (2023), och Den vilda rättvisan: judisk hämnd efter Förintelsen (2025).

Han har också skrivit essäer och monologer om Hanna Arendt, Golda Meir och Ethel Rosenberg, samt skrivit och undervisat i bland annat globalisering, ekonomisk utveckling och hållbarhet.

Kenneth Hermele har också varit en betydelsefull vänsterekonom. Under några år arbetade han på biståndsmyndigheten Sida och var under en period stationerad i Moçambique.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Sommarkollo på Stenfasta sommaren 2020. Över 200 barn och vuxna åkte på dagskollo sommaren 2020 när coronapandemin spreds över världen. Unga Station Vårberg besökte kollo den här dagen i juni.
I sommar anordnar Sveriges Stadsmissioner aktiviteter för nästan 5 000 personer runt om i landet. Foto: Anna Z Ek/ Stadsmissionen

Stadsmissionen: ”Allt fler frågar om mat på loven”

I ett Sverige där fattigdomen ökar är sommarlovet en tuff period för många barnfamiljer. För att minska utsattheten arrangerar Stadsmissionen aktiviteter runt om i landet. 
– Det är två perioder som blir extra tuffa för de som kämpar: Jul och juli, säger Jonas Rydberg, generalsekreterare för Sveriges Stadsmissioner. 

Jonna Alfvegren, enhetschef på Stadsmissionens mötesplats i Vårberg, södra Stockholm, öppnar dörren och visar runt i deras lokal. I köket står ett bytta fylld med bröd som snart ska tas ut till parken där ”Mötesplats familj” äger rum i dag. 

Hon går vidare in i ett stort rum med stolar och bord. Här brukar föräldrarna ofta sitta, medan barnen helst leker i lekrummen som ligger intill. Det ringer på klockan och två mammor kommer in med barn och lånar toaletten innan de går vidare till parken. Ett av barnen ber Jonna Alfvegren sätta upp hans lugg i en tofs. 

I sommar anordnar Sveriges Stadsmissioner aktiviteter för nästan 5 000 personer runt om i landet. I början på sommaren kan barn, ungdomar och familjer anmäla sig till bland annat utflykter och kollo. 

Jonna Alfvegren, enhetschef Mötesplats Vårberg och Jonas Rydberg, Generalsekreterare Sveriges Stadsmissioner
Jonna Alfvegren, enhetschef Mötesplats Vårberg och Jonas Rydberg, generalsekreterare för Sveriges Stadsmissioner. Foto: Tuija Roberntz

När det kommer till kolloverksamheten erbjuder Stadsmissionerna i Göteborg, Stockholm, Umeå, Uppsala och Östergörland kollo för 1 400 personer i år. På vissa kollon får även föräldrarna följa med. För många familjer är det den enda utflykt de har möjlighet att göra under sommaren.

– Där kan vi ge familjer en upplevelse som sträcker sig över flera dagar, där de får lämna vardagen, säger Jonna Alfvegren. 

Rätten till en sommarberättelse 

I dag är även Jonas Rydberg på plats i Vårberg. Han är generalsekreterare för Sveriges Stadsmissioner, en riksförening som samlar lokala Stadsmissioner runt om i landet, däribland Stockholms Stadsmission som mötesplatsen i Vårberg tillhör.

De båda lyfter vikten av att barn ska få ha en egen sommarberättelse när skolan drar igång – att varje barn ska få uppleva något kul under sommarlovet. 

– Det är en utsatt livssituation för barnen om de inte kan berätta något de gjort under sommarlovet. Man blir lätt exkluderad om man inte kan delta i samtal med kompisar, om man kanske aldrig har varit på en nöjesplats. Det skapar en känsla av att vara annorlunda och inte höra till, säger Jonas Rydberg och tillägger:

– Att vi kan skicka med en berättelse gör större skillnad än man kan tro, säger han. 

Alla Stadsmissioner har ett tydligt barnfokus, inte minst under sommaren. Inte minst för att skolorna håller stängt. Jonas Rydberg anser att systemet med två terminer och tio veckors sommarlov behöver reformeras, att det är för tufft för många barnfamiljer. 

– Jag tror inte på den modellen. Jag tror att det skulle vara bättre med ett kortare sommarlov, säger Jonas Rydberg. 

Fattigdomen ökar i Sverige 

Sedan 2021 har andelen fattiga i Sverige fördubblats. Enligt statistik från SCB levde 3,5 procent i materiell och social fattigdom för fyra år sedan. I den senaste mätningen var andelen uppe i 7 procent. Det motsvarar omkring 700 000 personer. 

– Det är jättekonstigt att en sådan dramatisk ökning inte påtalas mer i medier, säger Jonas Rydberg. 

Stadsmissionerna märker av den ansträngda ekonomiska situationen för många barnfamiljer. Foto: Anna Z Ek

Rapporten, Barnfamiljers ekonomiska svårigheter 2025, beställd av Rädda barnen, Hyresgästföreningen, Majblomman och Röda korset, visar på att nästan var tredje ensamstående förälder med låg inkomst haft svårt att äta sig mätt under det senaste halvåret. Nästan lika många uppger att de har svårt att betala hyran och 60 procent uppger att de har svårigheter att betala för fritidsaktiviteter för sina barn.  

Samtidigt ligger bostadsbidraget kvar på 1997 års nivåer. Detta trots att hyrorna ökat med nära 80 procent sedan dess. 

– Sverige har antagit en nollvision av barnvräkningar, men tvärtemot visionen ser vi att barnvräkningarna har ökat under de senaste åren, sade Hyresgästföreningens chefekonom, Martin Hofverberg, i ett pressmeddelande den 20 maj. Han menar att bostadsbidraget ”avskaffat sig självt om tio år” om ingenting görs. 

På Stadsmissionerna märker de av den allt mer ansträngda ekonomiska situationen för många barnfamiljer. 

– Det är två perioder som blir extra tuffa för de som kämpar: Jul och juli. Det vi har märkt de senaste åren är att fler kommer och frågar efter mat under loven, säger Jonas Rydberg. 

Han berättar att mat har blivit en väsentlig del av Stadsmissionens verksamhet och att nästan 70 procent av deras insatser handlar om just mat nu för tiden.

En ensam jacka hänger kvar på en klädhängare i en skolkorridor. Foto: Björn Larsson Rosvall/ TT

En annan stor del av Stadsmissionens arbete är att se till att personer får rätt hjälp av myndigheterna. 

– Vårt högsta mål är egenmakten, säger han. 

I ett pressmeddelande från den 3 juli presenterar Sveriges Stadsmissioner en rad rekommendationer till regeringen. Bland annat att de vill se riktade statsbidrag till skolor och förskolor i utsatta områden – så att barn får frukost och ett lagat mål mat om dagen, även under loven. 

De föreslår även en höjning av barnbidraget, som ”ett enkelt och träffsäkert sätt att förbättra vardagen för barnfamiljer.” 

Ett vardagsrum med plats för alla 

På Mötesplats Vårberg erbjuds under sommarens familjeaktiviteter, som hålls på tisdagar och onsdagar, mat, lekar och andra aktiviteter, såsom familjeutflykter till Gröna Lund och Skansen. Som alla Stadsmissionens öppna mötesplatser är det kostnadsfritt att vara här. 

Jonna Alfvegren berättar att mötesplatsen är populär. Vissa dagar ringlar kön så lång att de behöver säga nej till vissa, alla får helt enkelt inte plats. 

Här får även föräldrarna komma och ta en kopp kaffe och samtala med andra. På så sätt blir det som ett utvidgat vardagsrum i ett område där många är trångbodda och kanske varken har plats eller råd att bjuda hem vänner. 

– Men målet är att föräldrar ska komma hit och umgås med sina barn: Pyssla ihop, sjunga, leka, säger Jonna Alfvegren och tillägger att de också är ute mycket i närområdet under somrarna. 

Jonas Rydberg lägger till att det även handlar om att visa att man kan vara i hela staden. 

– Även om man bor i Vårberg, så äger man Kungsholmen och Djurgården. Man har lika mycket rätt att vara där som alla andra, säger han. 

Stadsmissionen har märkt att allt fler vänder sig till dem för att få hjälp med grundläggande behov som mat och kläder. Jonas Rydberg är tydlig med att Stadsmissionerna ska vara ett komplement, och att de inte ska ta över statens och kommunens ansvar för invånarna.

– Det går ju inte, säger han.

Publicerad