Peter Hujar’s day är en adaption av en dag i en 1970-talsfotografs liv. Kanske är det inte fredagskvällens mysiga val för alla, men filmen innehåller sprängstoff att begrunda 50 år efter mötet som ligger till grund för filmen.
Den 1 december varje år högtidlighålls Worlds aids day, en dag där människor sedan 1988 globalt uppmärksammar viruset respektive immunbristsjukdomen hiv/aids, minns dess offer, och påminns om hur den fortfarande är en fråga med politisk sprängkraft. Detta bekräftas i synnerhet just detta år, då Trump-administrationen har deklarerat att dagen inte längre ska uppmärksammas officiellt i USA.
I dag lever nära 40 miljoner människor runt om i världen med hiv, det beräknas att 13 procent som bär på viruset är ovetande om det. I dag kan en person med viruset med hjälp av medicinsk behandling leva utan eller med mycket låg risk risk för smitta eller sjukdom. Världens biståndsorganisationer ser bekämpandet av viruset som högt prioriterat, hiv/aids betraktas tack vare detta i dag som endemiskt i Västafrika där sjukdomen en gång uppstod, alltså liggande på en konstant nivå och inte ökande. Men med politiska beslut kring hälsofrågor och bistånd är det en farlig balansgång som kan förändras med stora konsekvenser.
Bland förslagen: Tvångstatuering och isolering på Gotland
Viruset uppmärksammades brett när det spreds i manliga gaykretsar som ökande, dödliga cancerfall i början av 1970-talet, innan man i början av 1980-talet identifierat det i laboratorier. Innan man hittat bromsmediciner i slutet av 1980-talet, som efter några år blev allt mer effektiva, spreds fasansfulla konspirationsteorier och stigmatisering kring flera olika grupper. I Sverige diskuterade politiker och religiösa representanter öppet förslag som tatuering av dessa ”riskgrupper” och isolering av dem på Gotland. Döda kroppar sveptes in i sopsäckar och tejpades, och, som Jonas Gardell skrivit sin romansvit från 2012–2013, fick sjukvårdspersonal instruktioner att Torka aldrig tårar utan handskar. Människor dog unga och deras anhöriga dolde dessutom ofta orsaken. Skräck och skam härjade.
Fotografen Peter Hujar tillhörde New Yorks queera konstnärskretsar under 1960-talet och framåt, där konstnärer, fotografer, filmare och musiker som Andy Warhol, John Waters, Robert Mapplethorp och Lou Reed umgicks och arbetade tillsammans med sina projekt, ofta kring sexualpolitiska frågor och så småningom alltmer fokuserande på hiv/aids. Hujar var aktivist inom en allt bredare social och politisk rörelse för befrielse där man uppmanade queerpersoner till manifestationer för synlighet. När aktivismen spred sig till filmarbetare och politiker började även folk utanför kultur och politik att prata om aids.
I juni 1969 var Peter Hujar med vid Stonewallupproret i Greenwich Village i New York – det ikoniska motståndet mot trakasserande polis som blev ett slags startpunkt för stolt öppenhet och motstånd i homo- och transkretsar. Han följde med sin kamera flera vänner, från kollektivt och lustfyllt queerliv till insjuknande i aids och in på dödsbädden. Hujar fotograferade Warhols musa, transkvinnan Candy Darling några timmar innan hon avled mars 1974, 29 år gammal. 13 år senare avled han själv, 53 år gammal, i aidsrelaterad sjukdom – två år före Mapplethorpe som blev 42 år.
I mitten av 1970-talet gjorde journalisten Linda Rosencrantz ett antal intervjuer med några av sina vänner i kretsarna, och hennes samtal med Peter Hujar har nu filmatiserats. Hans monolog om en vanlig arbetsdag vid tiden, från att han kliver upp på morgonen – han vaknar av radion efter att ha glömt att ställa sin väckarklocka inför en träff med Susan Sontag (författare och lesbisk aktivist), och så vidare – till dess han släcker lampan för att sova. I princip varje mening är en upprepning av vad Peter Hujar sade rakt in i bandspelaren den där dagen 1974.
Peter Hujar’s day hade premiär i USA i januari och har visats på en mängd filmfestivaler runtom i världen; och kritiken har växlat mellan ”genialt mästerverk” och ”snarkfest” (det senare recension i senaste numret av QX). Sant är att det inte händer så mycket på ytan när Hujar (spelad med underbar underskruv av Ben Whishaw) rör sig tillsammans med Rosenkrantz (Rebecca Hall) från köksbordet till soffan till takbalkongen medan han pratar på om vilka han träffat, vad han grabbat med sig till lunch och hur han byter kläder när han ska fotografera en tung kulturfigur (poeten Allen Ginsberg).
Men man kan också betrakta filmen som ett konstverk med andra bottnar, där regissören Ira Sachs ger ytterligare perspektiv och utrymme till fortfarande stigmatiserade grupper – som i USA och i flera andra länder i Afrika och Asien förnekas läkarvård och information om det som rör deras liv censureras. Sachs har tidigare gjort flera filmberättelser som utspelar sig i queerkretsar. Peter Hujar’s day är ett fint litet kapitel bland hans skildringar av hur människor som tidigare inte fått vara synliga blivit självklara delar i samhället: de skildras som kärleksfulla, som föräldrar, sörjande, särskilda, unga eller gamla, svekfulla eller urtråkiga – eller en som håller en lång monolog under en hypnotiserande högtidsstund.
