I dag presenterades den av regeringen beställda kulturkanon. Listan på 100 verk som ska representera svensk kulturhistoria saknar en hel del, såklart, men tomrummen verkar allt utom slumpmässiga, skriver Anna Jörgensdotter.
Kanon betyder norm. Sverigedemokraterna är mycket intresserade av normer. Det vill säga: De är intresserade av att fasthålla traditionella, förlegade normer och förakta allt normöverskridande, mångfasetterat och mångkulturellt. SD har varit drivande i frågan om att ta fram en svensk kulturkanon. När jag läser igenom listan på verk ser jag en fyrkant framför mig, som blir allt trängre och trängre, det är som om det som återstår när jag läst klart är … köttbullar och lingon. Såklart är det idel svenska namn i en svensk kulturkanon. Varför är det ”så klart?”
Svenskhet har varit ett centralt ord i Tidöregeringens vokabulär. Människor som flyr hit från andra länder måste minsann lära sig att bli svenskar med svenska värderingar. Jag ser fyrkanten bli så liten att typ bara ett lingon får plats. Jag tycker mycket om lingon, men blir illamående.
Trånga normer ger andnöd
Att ta fram en svensk kulturkanon har kostat skattebetalarna 8 miljoner kronor. Alla skattebetalare äter inte köttbullar eller ens lingon. Många människor som gärna vill betala skatt sätts på flygplan till livsfara i Iran och Afghanistan. Nu har fyrkanten förvandlats till en smal korridor – tungt övervakad – att fösas igenom. Jaså, gillar du inte köttbullar? Nå, då är du inte SVENSK.
Kategoriseringar och förenklingar är farliga. Trånga normer ger människor andnöd. Lars Trägårdh som ansvarat för sammanställningen av en svensk kulturkanon understryker vikten av att denna används i skolorna. På vilket sätt? Och varför? Ska skolan tvingas lära barn att känna sig osedda och utanför eftersom en svensk kulturkanon inte representerar deras kultur eller dem som identifierar sig som hbtqi? Speglar denna lista överhuvudtaget Sverige i dag? Består vårt land av 80 procent män där cirka 70 procent tillhör medelklass och överklass?
Var är mötesplatserna och aborträtten?
Var är arbetarlitteraturen som förändrat vårt land? Var finns mötesplatserna Folkets park och Folkets hus? Var finns Folkhögskolorna? Arbetsvisorna, fackföreningsrörelsen, aborträtten, sexualundervisningen i skolan?
Förutom att vara ett helt idiotiskt projekt och en diskriminerande missvisande ”norm”, som ingen utanför regeringen + SD har efterfrågat, drar lanseringen uppmärksamhet från Tidös nedskärningar inom kultur och folkbildning (avgörande komponenter i en demokrati), samt andra på riktigt viktiga och alarmerande frågor som folkmordet mot palestinier (i detta nu sprängs Gaza sönder och samman). Skrämmande är också vad en svensk kulturkanon signalerar.
Lars Trägårdh säger själv att den svenska kulturkanon han arbetat fram är nationalistisk, men kallar det för en demokratisk nationalism (SVT, 28/8). Demokratisk nationalism betyder att den nationella identiteten bygger på medborgarskapet och delade politiska värderingar – men att dela politiska värderingar, eller ha en samsyn i vad som hör till en svensk kanon, är ju motsatsen till demokrati? Trägårdh pratar också om kanon som ett underlag för diskussion och gemenskap. Vilkas gemenskap och hur ser diskussioner ut som inte tillåter allas röster att komma till tals?
I ett Sverige där allt fler människor grundlöst och omänskligt deporteras och aktivister mot ett folkmord ses som terrorister (medan regeringen fortsätter bistå folkmördare) behöver vi påminna oss om att nationalism och fascism går hand i hand. I slutet av den snabbt avsmalnande korridoren syns ett slukhål.
