Berättelser om barns liv, lidande och död i Gaza är berättelser som självklart känns barnförbjudna. Den verklighet som de tolv palestinska barnen, mellan 8 och 16 år gamla, berättar om i novellsamlingen Här var vårt hus – Barns berättelser från Gaza, borde inte ens vara vuxentillåtna. Men med öppna ögon måste vi ta emot det de orkar berätta.
Gaza har varit belägrat och ockuperat av den israeliska statens militär sedan i oktober 2023. Sedan dess har tiotusentals palestinier mördats, andra ligger inlagda för vård eller köar för mat kring hjälpsändningarna (som nu inte längre släpps in i området). Dessutom dör barn, föräldrar och andra anhöriga och vuxna i sjukdomar, skador och svält. Världen ser på, medan barnen erfar detta in på bara kroppen.
Åttaåriga Jumana Mahmoud Taha skriver: ”Jag sitter ofta ensam och har svårt att somna. Jag vaknar till ljudet av bombningarna och gråter för minsta lilla. Jag kan inte vara borta från min mamma och pappa och jag vill hålla dem i handen hela tiden för att jag är rädd. Jag är ett barn som vill leva i trygghet och fred, inte rädsla och krig.”
Barns vittnesmål från Gaza
Gazabon Rezek al-Muza’anan och svensk-palestinske Amil Sarsour tog initiativ till en novelltävling för barn i Gaza 2024, som ett sätt att uppmärksamma det pågående folkmordets glömda röster, som de skriver i förordet.
Barnen som deltog delades upp i åldersgrupperna 8–12 och 13–16 år. Gruppen som bildades kring projektet besökte skolor och tältläger, ordnade skrivsessioner, hade med sig pennor och papper.
Resultatet är hjärtskärande läsning om hur dessa enkla arrangemang stördes av ”upprepade evakueringsorder” av israelisk militär, som kunde dyka upp med mycket kort varsel. ”De omfattade folkfördrivningarna och därtill bristen på internet, gjorde det svårt för kommittén att upprätthålla en fungerande och kontinuerlig kontakt med barnen, berättar de.
Sönderbombade skolor och bibliotek blev ett problem för att hitta material, och många barn tvingades prioritera överlevnad för sig och sina familjer, eftersom alla blev tvungna att hjälpas åt för att hämta vatten, mat och bröd. Trots att många av barnen förlorat flera skolår, även på grund av covid som härjat tidigare, fanns ett stort engagemang hos barnen, vilket sporrade arrangörerna.
Ändå ser vi här hur de unga skribenterna är en grupp som uttrycker sig skickligt och levande, som intresserar sig för och utvecklas i skrivande. Som får känna befrielse i att skriva ner sina känslor och upplevelser – och får bli sedda.
Projektet var alltså en tävling och boken Här var vårt hus – Barns berättelser från Gaza publicerar de tolv vinnarna från de 113 noveller som kom in.
Den bästa berättelsen i den yngre åldersgruppen skrevs av elvaåriga Malak al-Tarshavi, som i sin novell, Kommer jag att dö hungrig som min katt?, tar ett klassiskt litterärt grepp när hon berättar om sin hungriga katt, och undrar: ”Kommer min katt att förlåta oss människor om hon får veta? Kanske det… jag beslutade att berätta allt för henne. Min katt grät när hon fick veta att jag och mina syskon plockade gräs och bar det till min mamma för att hon skulle kunna laga mat åt oss”.
”Jag hatar konserver”
Samir al-Shendi, också 11 år, kallar sin novell När vi åt efter hungern, vilket inte bara associerar till matbrist utan hunger efter sömn, vila, lugn och värme under flykten till korta boenden i bland annat Khan Yunis och Rafah, som han skriver om.
Farah Habib, 16 år, som vann första pris bland de äldre barnen, kallar sin novell Hur dog Rima?. En pojke tänker på sin fyraåriga syster Rima, som frågar sin bror: ”Kan jag leka med flickorna här eller ska vi flytta igen?” Novellen illusterar i ett par korta sidors text hur mycket unga personer arbetar hårt mitt i rädsla och svält, men ändå är chanslösa när granaterna exploderar, och soldater behandlar dem som okänsliga dockor, och med förakt.
Elvaåriga Reem Samer Muhsen skriver i sin korta text: ”Till slut kom vi till Nusairat. Här lät drönare högt och vi hörde kraftig bombning. Här var det inte så säkert som de sa. Jag började be för att detta krig skulle ta slut, men det bara fortsatte. Jag blev sjuk och kunde inte längre äta maten, maten var inte god och gav mig ont i magen. Jag saknar min mammas goda mat, jag hatar konserver.”
I boken finns bilder av barnen som skrivit, och alla novellerna är skrivna på arabiska och översatta till svenska.
