Hunger, krigstrauman och brist på tillräckligt med humanitär hjälp gör situationen för flyktingar från Darfur och kriget i Sudan extremt svår i flyktinglägren i Tchad. Dessutom ekar krigets fasor hela vägen till lägren, där kvinnor riskerar att bli våldtagna när de hämtar vatten. Arbetaren har besökt ett par av lägren som uppstått i spåren av vad som kallas ”en bortglömd kris, i skuggan av krigen i Ukraina och Gaza”.
Ur ett dammoln som rests bakom en av alla de lastbilar som korsar den torra floden, det outplånliga märket för gränsen mellan Sudan och Tchad, dyker en bräcklig vagn dragen av en åsna upp, med en familj och några hastigt packade väskor med tillhörigheter.
I skuggan av resterna av en ofärdig bro, som skulle förbinda de två länderna, följer två tchadiska soldater uppmärksamt händelseförloppet. Precis som andra dagar är gränsposten nära staden Adré, som ligger mitt i en soldränkt ökensträcka, vittne till den ändlösa utvandringen av sudaneser.
På morgonen en måndag i mitten av juni väntar ett hundratal asylsökande på att bli registrerade av de tchadiska myndigheterna.
– Det skjuts och bombas varje dag, säger Basmat El Doum Mohamed, en mamma i fyrtioårsåldern som flydde från staden El Fasher, nästan 400 kilometer österut, några dagar tidigare.
– Vi tog våra barn och gav oss av för att hitta en säker plats.
Även Fatma Abdallah väntar på att bli registrerad. Hon anlände några timmar tidigare med sina sex barn, och de hade inte ätit något sedan dagen innan.
– Vi vill avsluta proceduren och sedan gå vidare för att hitta något att äta, säger hon och tillägger:
– Mat har blivit så dyrt. Det var därför vi var tvungna att åka, säger hon och beskriver samtidigt de “bombningar och skottlossningar” som drabbat hennes land.
Tragedi i flera akter
Den sudanesiska tragedin utspelar sig i flera akter. Sedan den 15 april 2023 har maktkampen mellan general Abdel Fattah Al-Bourhane, chef för Sudans reguljära armé, och general Mohammed Hamdan Daglo, känd som “Hemetti”, befälhavare för de paramilitära styrkorna i Rapid Support Forces (RSF), kastat in landet i krigets våld och förödelse.
Med det förvärrades den humanitära krisen i landet, med hungersnöd som följd och nästan hälften av befolkningen står nu inför “allvarlig livsmedelsosäkerhet”, enligt FN.
“Totalt har cirka 12 miljoner människor tvingats fly från sina hem i Sudan, och mer än 2 miljoner har korsat gränserna till grannländerna”, uppskattade Internationella organisationen för migration den 6 juni 2024.
Till Tchad har mer än 600 000 människor redan anlänt, trots att landet som anses vara ett av de fattigaste i världen, självt drabbas av en allvarlig kris med osäker livsmedelsförsörjning.

I Transitlägret i Adré, bara ett stenkast från gränsen, sträcker sig en enorm labyrint av provisoriska skydd. Framför ett tält med logotypen för World Food Program (WFP) väntar kvinnor i färgglada kläder i hettan på att deras namn ska ropas upp för att hämta sorghum, bönor, lite olja och salt.
Brist på mat
Enligt Vanessa Boi, WFP:s katastrofansvariga i Tchad, har matransonerna minskats med 20 procent i den omgivande Ouaddaï-regionen, efter att nästan ha upphört helt på grund av bristande finansiering.
Den icke-statliga organisationen Läkare utan gränser (MSF) har sett en direkt effekt på undernäringen, med allt fler personer som kommer till deras sjukhus.
– Vi lyckas rädda de flesta barnen. Men tyvärr uppstår det ibland komplikationer som leder till döden, säger Abdallah Abakar, en läkare som arbetar för organisationen.
Varje dag ser hans team på Aboutengues fältsjukhus, ett virrvarr av medicinska tält 40 kilometer från Adré, ett flöde av patienter, ibland mycket unga, med symtom som kan kopplas till undernäring. Så är fallet med Souad Yagoub Ahmeds bebis, som bara är nio månader gammal.
– När jag tog hit henne hade hon diarré, kräktes och hade feber, säger 27-åringen och håller sin dotter, som föddes i lägret intill, i famnen. Efter fyra dagar på sjukhus mår hon bättre.

När Souad Yagoub Ahmed lämnade Sudan med sin man och sina fyra barn var det på grund av krigets grymheter – hon såg tio familjemedlemmar avrättas framför sina ögon. Men i dag skrämmer framtiden henne nästan lika mycket som det förflutna.
– Vi har inget arbete, vilket innebär att vi inte har några pengar. Om matdistributionen inte är tillräcklig kommer vi säkert hamna på sjukhuset igen, säger hon.
Många drabbade av krigstrauman
Medan hungern hotar kämpar sudanesiska flyktingar för att övervinna sitt stigma. I Aboutengue-lägret finns ett litet center i en hydda gjord av palmblad. Centret drivs av NGO:n Humanité et Inclusion som ger daglig vård till människor som traumatiserats – både fysiskt och psykiskt – av kriget: amputationer, skottskador, svåra brännskador.
– Här ges också vård för posttraumatisk stress, psykosomatisk stress, näringsstörningar, psykomotoriska störningar och sömnstörningar, ibland även med tecken på depression, fall av psykos, neuros och hysteri, säger Alida Mahoro, chef för mentalvårdsverksamheten och tillägger:
– Majoriteten av flyktingarna kommer med traumatiska syndrom. Detta kan ha fysiska effekter, tillägger hon.
Framför centret väntar 14-årige Khamis Mohamed Khamis på sin sjukgymnastik. I sin hemstad El Geneina, största stad i västra Darfur, liknade hans liv det som alla ungdomar i hans ålder lever, uppdelat mellan skola, språklektioner, hem, familj och fotboll, berättar han. Nu är det bortsopat av kriget.
Tre veckor efter krigets början, den 5 maj, genomförde paramilitära styrkor från RSF (Rapid Support Forces) räder i hans kvarter i El Geneina.
– De attackerade oss hemma och vi var tvungna att fly, berättar han.
På gatorna rasade striderna, krypskyttarnas kulor visslade, men hans prövning kom från himlen: en granat föll bara några meter från honom. Några timmar senare vaknade han upp på sjukhuset, där läkarna var tvungna att avlägsna hans krossade vänsterben.

Hans historia vittnar om de massiva övergrepp som RSF begått i Darfur och som Human Rights Watch beskriver som “omfattande brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser”.
Etnisk rensning i Darfur
I en rapport som publicerades den 9 maj 2024 hävdar organisationen att RSF “genomförde en systematisk kampanj för att göra sig av med, bland annat genom mord, invånarna i den etniska gruppen Massalit” i staden El Geneina mellan april och november 2023. Nästan femtontusen människor tros ha dött. Hela stadsdelar förstördes i syfte att “åtminstone få dem att lämna regionen definitivt”, vilket “utgör etnisk rensning”.
Sättet som atttackerna, som åtföljdes av avrättningar, genomförts på utesluter inte möjligheten att”RSF och deras allierade hade för avsikt att förinta hela eller delar av Massalit-folket, åtminstone i västra Darfur, vilket skulle tyda på att folkmord har begåtts och/eller begås där”, beskrivs det i dokumentet.
Asadeq Ibrahim Souleyman, kusin till Khamis Mohamed Khamis, är också patient på centret. I deras stad i Darfur var han representant för en grupp synskadade. Han kämpade för att gruppen skulle integreras i samhället och arbetslivet och arbetade själv på jordbruksfälten.
Denna långa och lågmälda bonde berättar hur lokalbefolkningen, när RSF:s attacker inleddes, bönföll milismännen att skona de blinda, som ansågs ofarliga.
– Men de svarade att nej, de skulle inte lämna dem ifred, eftersom de också kan fortplanta sig och reproducera sig, berättar han.
På vägen utsattes de för upprepat våld.
– De har slagit oss, de gjorde ingen skillnad på vuxna, ungdomar, barn, de slog alla. De tog allt från oss, säger Souleyman och tillägger:
– När vi kom fram kunde vi inte äta eftersom vi tänkte på vad som pågick där borta. Men det liv som de har funnit i Tchad kommer sannolikt inte att vara en varaktig lösning, Det är så svårt här. I vårt land hade vi tillgång till sjukvård, utbildning och olika program, men här finns inget av det, säger Souleyman.
Risk för spridning av konflikten
I Adré är konflikten fortfarande påtaglig. Skottlossning från andra sidan gränsan kan ibland höras långt in på natten.
– Vi gör allt vi kan för att se till att det som händer på andra sidan gränsen inte spiller över hit, säger Mohamed Issa, prefekt i Adré-regionen.
För att förhindra att konflikten sprider sig ytterligare kräver de lokala myndigheterna att flyktingarna omplaceras. FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) har byggt fem nya flyktingläger i regionen, utöver de läger som redan funnits sedan folkmordet i Darfur i början av 2000-talet, där omkring 400 000 människor bodde innan kriget bröt ut.
Metché-lägret byggdes alltså upp på bara några veckor, cirka tre mil från gränsen. Det är en liten stad med cirka 50 000 invånare, som består av skydd av träplankor, presenningar och plåttak, med egen marknad, skola och kyrkogård. Men det är en stad full av osäkerhet, och människor delar nästan allt, från toaletter till vattenposter.
Vid en av dem rinner inte vattenkranen längre. Kanistrarna står uppradade efter varandra och kvinnor har väntat desperat i timmar.
– Vatten är vårt största problem. Dessutom är det av dålig kvalitet och det orsakar problem för barnen, säger en av kvinnorna.
Inledningsvis räknade myndigheterna och UNHCR med att de underjordiska borrhålen skulle säkerställa vattenförsörjningen. Men borrningarna gick om intet. Som ett resultat är lägret nu beroende av lastbilsleveranser.
Stora risker för kvinnor på flykt
Salwa Małek Adam sitter lite längre bort på ett improviserat kafé under en halmhydda med några plaststolar och en spis, och hon är oroad över bristen på säkerhet:
– När kvinnorna går för att samla ved blir de slagna, trakasserade och ibland till och med våldtagna. Men folk pratar inte om det.

Sedan Salwa Małek Adam flyttade in i lägret, när det öppnade i augusti 2023, tillsammans med elva familjemedlemmar, har två personer dödats utan att hon vet av vem eller varför.
– Vissa personer bryter sig in i lägret på natten, ibland med vapen, ofta på marknadsdagar. När de är i närheten kan vi inte ta oss ut, säger Salwa Małek Adam utan att kunna identifiera dem. Ändå försöker hon mildra situationen:
– Vi har det bättre här än i Adré.
Det krävs ytterligare minst tre sådana här anläggningar bara för att absorbera de 160 000 människor som finns kvar i transitlägret. Men enligt UNHCR kostar varje anläggning cirka 20 miljoner euro att bygga och driva under ett år.
Glömd konflikt – stora brister på humanitär hjälp
– Det vi saknar är resurser. Med dem är allt möjligt, men de kan inte komma från den tchadiska regeringen, de måste komma från alla. När det gäller givarna är Sudan en bortglömd kris, i skuggan av krigen i Ukraina och Gaza, säger Mohamed Issa.
Vid Pariskonferensen i april förra året utlovades två miljarder euro i donationer, men på fältet “kan vi inte se färgen på dem än”, säger en humanitär medarbetare.
FN:s katastrofplan är fortfarande otillräcklig till 81 procent, medan RSF:s belägring av El Fasher, den sista staden i Darfur som är i händerna på den reguljära sudanesiska armén och där nästan två miljoner människor bor, har väckt farhågor om en ny våg av utvandring.

Mitt i den vidsträckta öknen verkar framtiden för de landsflyktiga vara mycket osäker. Många av dem är utbildade och strävar efter något bättre än ett liv i läger där de är beroende av internationellt bistånd. Förflyttningar mot Libyen har redan upptäckts, direkt från Sudan men också, i mindre utsträckning, från Tchad, bekräftar Jerome Merlin, UNHCR:s ställföreträdande representant i Tchad.
Om situationen fortsätter att förvärras, kommer då flyktingarna att bege sig till Medelhavet och kanske vidare till Europa?
– I dag är det mer än ett scenario, det är redan verklighet, säger Jeremy Merlin.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.