Vad är det nu som studenterna gör i tältlägren? Jo, de studerar. Fenomenen teach-in och teach-out innebär att forskare inte avbryter sin forskning i samband med en strejk, protest, eller ockupation, utan snarare låter undervisningen utföras i solidaritet med denna. Frida Sandström om tältprotester, gräsmattor och professorer som hukar under new public management.
Äntligen ett universitet utan studenter! Tropen är gammal. Sedan millennieskiftet har forskare, doktorander, lektorer och professorer lastats med allt fler administrativa uppgifter i new public managements anda. Strax därefter började man även sparka de minst administrativt effektiva medarbetarna och nu sparkas även den från början administrativa personalen som inledningsvis anställdes för att utbilda forskarna i administrationen av sig själva.
Vad kvarstår? Chefer och bidragsgivare, projektidéer och budgetar. Och studenterna. Sedan april har studenter vid västerländska universitet lämnat de administrativt excell-bepansrade byggnaderna och flyttat ut studier och forskning på innergårdar och gräsmattor.
Det är inte en ny strategi. Enligt den tyske studentaktivisten Rudi Dutschke, student i kritisk teori under slutet av sextiotalet, var förutsättningen för studier och forskning att kunskapen “vandrar den långa vägen genom institutionen” och ut på den andra sidan. Huruvida det finns en institution kvar vid det laget, eller om den har transformerats till något annat var del av hans kritiska undersökning, kan man säga.
Grundkurs i demokratiska värden
På liknande vis samlas studenter och forskare i dag för att kritiskt granska utbildningsinstitutionernas gränser. Till skillnad från Dutschke följer de inga partiordningar eller revolutionära program. De gör snarare vad de kan för att den uråldriga demokratiska institution som universitet är faktiskt ska upprätthållas som plats för forskning, undervisning och förmedling.
Detta gör de genom att påminna om demokratiska värden och riktlinjer som inte sällan är utstakade av staten eller myndigheten själv. Folkmord, krigsbrott, olaglig bosättning, apartheid. Samtliga begrepp är centrala för grundkurser i alltifrån politisk teori, globala studier, eller juridik. Modernitetens och nittonhundratalets historia svämmar över av exempel och ett återkommande sådant är den pågående koloniseringen och ockupationen av Palestina.
Därför är det inte överraskande att den palestinsk-amerikanske forskaren Edward Saids namn nämns på en skylt där följande fråga står skriven: ”Columbia, varför vill ni att jag ska läsa Edward Said om du inte vill att jag ska använda mig av det?” I en essä om denna paradox skriver den amerikanske litteraturforskaren Anahid Nersessian i New Left Review den 6 maj, att universiteten ”med andra ord inte kan förvänta sig att unga människor ska ta in och spotta ut historia, ekonomi, politisk filosofi och moralfilosofi för sina tentamina medan de förbjuds att ta utbildningen till gatan.”
I slutet av maj härjades två fridfulla protestläger i Sverige, på KTH och i Lund, av polis. Liksom i fallen på en rad amerikanska och nordeuropeiska universitet möttes studenterna av omotiverat och ofta olagligt polisvåld.
I resterna av tältlägret på Columbia University tidigare i vår hittade New York-polisen en bok av historikern och professorn Charles Townshend med titeln Terrorism: A Very Short Introduction. Boken behandlar funktionen av begreppet terror i internationell lag och har getts ut i tre upplagor på det välrenommerade universitetsförlaget Oxford University Press. På Colombias gräsmatta lyfte poliserna upp boken som ”bevis” för terroraktivitet i tältlägret.
Omotiverat och ofta olagligt polisvåld
Liksom den Londonbaserade forskaren i utbildningsvetenskap, Amina Shareef skriver om händelsen i Aljazeera den 30 maj var det enda som den New York-baserade vise polischefen lyckades med att påvisa hur internationell terrorlagstiftning och sedermera ”terrorforskning” i grunden är ett rasistiskt fenomen, något som Said skriver om i boken The Case of Palestine från 2005. Liksom i många andra fall ville polisen utpeka den internationella palestinska solidaritetsrörelsen som ett hot mot demokratin själv.
En liknande händelse inträffade i Lund. Då försvarades det polisiära ingreppet, beställt av universitetet självt, med argumentet att flaskor kastats, vilket polisens egen press senare dementerade. En doktorand bland aktivisterna ringde, till skillnad från SVT eller andra nyhetsmedia, och frågade. Det är ett tag sedan forskare i humaniora fick uttala sig i media om frågor som inte berör just terrorlagstiftning och bekämpning av ”parallellsamhällen”. Då deras kritiska analys heller inte efterfrågas rörande universitetets administration av budget och projekt, oavsett om det berör samarbete med, eller investeringar hos verksamheter och institutioner vars aktiviteter svartlistats av FN och dömts av internationell rätt.
Att dessa forskare, liksom doktoranden i Lund, hittas utanför universitetsbyggnaden snarare än därinne är därför ingen överraskning. Till skillnad från media, polis och universitetsadministrationen själv kunde doktoranden sina källor. Sådan kunskap försvinner inte med ett avsked eller ett uteblivet diplom. Administrationsreformen tog inte alla, till flera chefers stora förtret. Viktigt att tillägga är att doktoranden varken bryter mot lagen eller mot några riktningslinjer på sin arbetsplats då han kritiskt granskar sina källor. Snarare arbetar han i både demokratins och den akademiska forskningens tjänst som förmedlare av kunskap till en större offentlighet.
Studenterna då? Att det tycks vara så enkelt att meja dem med marken är, liksom den amerikanske konsthistorikern Daniel Spaulding skriver i e-flux den 28 maj, ett exempel på hur studier i dag inte betraktas som en värdefull kapitalackumulation inom vare sig nationalstaten eller på den transnationella markanden. Och det vet studenten själv. Hon är ingen framtida arbetare i kraft av sina studier.
Sedan finanskrisen 2008 och inte minst sedan pandemi och ytterligare en finanskris har det cirkulerat skämt om att en doktorsexamen inte är tillräcklig för att få jobb på McDonalds, som alla studenter nu för övrigt bojkottar. Arbetslöshet inom akademin är ett faktum och det stämmer att det bästa cv:t i kristider inte alltid betraktas som varande universitetsstudier.
Studenterna på Columbia och i Lund vet att deras examina genererar ett värde som inte berör hennes faktiska lärande. Det är snarare fråga om deras namn på en lista, ett kursbevis eller en rad högskolepoäng som i en nationell databas reproducerar nästa årsbudget. Spaulding beskriver därför studenten med den så kallat överflödiga eller reproduktiva arbetaren, vars aktivitet inte avlönas och vars alienation är ingrodd i själva kursregistreringen. Sett till de investeringar som västerländska universitet gör i svartlistade företag är det heller ingen överraskning att studenten vänder sin faktiska kunskap, som varken universitetet eller samhället verkar efterfråga, mot investeringarna själva.
Forskning och studier avbryts inte
Vad är det nu som studenterna gör i tältlägren? Jo, de studerar. Fenomenen teach-in och teach-out innebär att forskare inte avbryter sin forskning i samband med en strejk, protest, eller ockupation, utan snarare låter undervisningen utföras i solidaritet med denna. Denna gest visar på hur det själva kritiska tänkandet inte är del av det som protesteras mot, tvärtom. Kritiken är del av protesten, skillnaden är bara att det nu är studenterna som planerar föreläsningarna och att alla är välkomna, kursregistrering och studieavgift eller ej. När ingen varken får lön eller betalar blir utbildningen till en gemensam angelägenhet.
Det var under 68-rörelsen, som i USA inleddes med den så kallade ’free speach’-rörelsen på Berkeley redan 1964, som fenomenet uppstod. Det rörde sig bland annat om att ämnet antropologi inte skulle bestå i vad Said historiskt kallade för ”orientalism”.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.