Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.
I dag den 26 juni är det ännu en dag i Gaza, mitt i den pågående oron och osäkerheten som har präglat våra liv alldeles för länge.
När jag vaknade i morse kändes luften tung av förväntan och oro. Den senaste tidens upptrappning av våldet har gjort oss alla nervösa, vi vet aldrig när nästa våg av luftangrepp eller granatbeskjutning kan ske.
Morgonrutinen, som en gång var en välbekant trygghet, känns nu som en bräcklig rutin mitt i kaoset. Frukosten intogs i all hast, och samtalen avbröts av oroliga blickar mot himlen. Rädslan för det okända hänger över oss som ett mörkt moln och överskuggar även de enklaste av dagliga uppgifter.
Under hela dagen ekar ljudet av sirener och explosioner genom staden. Varje explosion är en bister påminnelse om hur bräckligt livet är här i Gaza.
Tillgången till grundläggande förnödenheter som mat, vatten och sjukvårdsmaterial är ett ständigt problem.
Blockaden och de restriktioner som införts har förvärrat den humanitära krisen och många familjer kämpar för sin överlevnad. Strömavbrotten är permanenta och lämnar oss i mörker, både bokstavligt och bildligt talat.
Mitt i allt detta tumult lyser stunder av solidaritet och motståndskraft upp. Grannar tittar till varandra och delar med sig av de resurser de har.
Community-samordnare och volontärer arbetar outtröttligt för att ge hjälp och stöd till de mest behövande. Det finns en anda av uthållighet och hopp, trots ofattbara svårigheter.
När natten faller på befinner jag mig på taket och stirrar ut över den stjärnlösa himlen. Nattens vanliga lugn har brutits av det avlägsna mullret från explosioner.
Mina tankar går till min familj, mina vänner och alla dem vars liv för alltid förändrats av konflikten.
I dessa mörka tider klamrar jag mig fast vid hoppet – om fred, säkerhet och en framtid där Gaza kan återuppbyggas och blomstra igen. Fram till dess håller vi ut, vi stöttar varandra och vi ber för en ljusare morgondag.
Lama MajdiI dag, den 25 juni, har varit ännu en dag fylld av osäkerhet och rädsla. Folkmordet i Gaza fortsätter att eskalera, och för varje dag som går blir offren bland civilbefolkningen allt fler. Ljudet av explosioner har blivit en konstant bakgrund och stör varje sken av normalitet.
På morgonen vaknade jag av det avlägsna mullret från luftangreppen. Det är skrämmande hur snabbt man kan vänja sig vid sådana fasor. Jag läste oroligt nyheterna och hoppades på nyheter om eldupphör eller åtminstone en tillfällig paus i striderna. Varje rapport ger en blandning av förtvivlan och en glimt av hopp, som snabbt överskuggas av förnyat våld.
Gatorna är fulla av människor som försöker muntra upp sig och promenerar utan något specifikt mål, de slösar bara bort tiden. De flesta människor håller sig inomhus för att söka skydd från de urskillningslösa bombningarna.
El- och vattenbrist har blivit allt vanligare, vilket gör vardagen ännu svårare.
Mina tankar är upptagna av oro för vänner och släktingar som lever närmare frontlinjen. Kommunikationen har blivit sporadisk och varje missat samtal fyller mig med skräck. Jag försöker distrahera mig själv med arbete eller läsning, men det är omöjligt att skaka av sig känslan av annalkande undergång.
På kvällen samlades jag och min man som en familj igen och pratade om dagen och det galna liv vi står inför. Det är en liten tröst att vara tillsammans och dela våra rädslor och förhoppningar inför framtiden.
Vi pratar om våra grannar som har tvingats fly från sina hem och om barnen som växer upp mitt i detta kaos, vars oskuldsfullhet har krossats av krigets hårda verklighet.
När jag skriver detta kan jag höra sirenernas avlägsna tjut, en påminnelse om att faran aldrig är långt borta.
Jag ber för fred, för ett slut på de oskyldiga civilas lidande i denna konflikt. Men just nu kan vi bara hålla fast vid hoppet och uthärda varje dag som den kommer.
Lama Majdi
