Den självständiga Emilia förälskar sig i den revolutionära syndikalisten Paul. Deras liv präglas av hårt arbete, men också av solidaritet och kärlek. Runt dem växer striderna. Ska det sluta med rösträtt och reformer, eller med revolution? Emilia och Paul tycker olika, men de enas i kampen mot världskriget. Romanen utspelar sig under 1910-talet och är baserad på författaren Gun Hedlunds farföräldrars liv. Det här är kapitel två ur Striden må fortgå – En roman om kärlek och syndikalism.
1910
Paul låg vaken, vred sig av och an på den smala britsen. Han måste ordna med ny halm till madrassen utan att fru Nygren tog illa upp. En kamrat på sulfiten hade nämnt att man kunde hämta mjukt hyvelspån på sågen, det vore värt att tänka på.
Det var nyväckta tankar och minnen lika mycket som den söndersmulade halmen som gjorde det omöjligt att sova. Märkligt nog var det som om Emilias frågor i kväll hade väckt en smärta inombords, inför både ljusa och mörka minnen. Så levande det var, minnet av stoltheten när han slitit ett år i hyttan i Fors och gick med i den nybildade avdelning 121 av Grov- och Fabriksarbetareförbundet. Den dagen då de invigde den nybroderade fanan skulle han aldrig glömma, den 3 maj 1906. Han stod där i trängseln i Folkets huspaviljongen och läste texten: Vårt mål: Arbetarrörelsens sociala och politiska frigörelse. Våra medel: Agitation, organisation och upplysning.
Han hade anat att fanans till synes harmlösa budskap var en eftergift till direktör Berglund, han som fanns kvar sedan gamle patrons dagar. Berglund levde i det gamla, bjöd motstånd mot att arbetare gemensamt tog sig ton och han försökte stoppa folketshusbygget. Välvilja mot enstaka arbetare hade han däremot inget emot.
I nattmörkret, till ljudet av Anders Nygrens dova snarkningar som trängde ut i köket genom väggen till kammaren, kunde Paul återkalla den mäktiga känslan när de hade samlats utanför den nybyggda paviljongen första maj året därpå, 1907. Sexhundra personer tågade med vajande fanor och hornmusik från Fors musikkår halvmilen till Östanfors och tillbaka under parollen »Allmän rösträtt och åtta timmars arbetsdag«.
Då trodde han ännu på reformismen. Karlar i kavaj och vitskjorta med fruar som bytt ut schaletten mot finhatten och satt på sig söndagsklänningen. Prydliga barn uppställda på led bredvid sina föräldrar och äldre syskon. Arbetare från både sågverket och hyttan, kolare och körkarlar, ungar som börjat som ströflickor eller märkgossar i sexårsåldern. Ackompanjerade av musikkåren stämde de upp i melodin och lät sig fyllas av orden som gav dem modet. Hur melodin till Arbetets söner skulle sjungas satt inpräntat sedan folkskolan, Vindarnas kör hade sjungits på mången skolavslutning. Brusten är snaran sjöngs i missionshus och kapell. Alla kunde melodin. Nu var det andra ord, de ord som spridits på tryckta blad ända sedan August Palms agitationsresor. Som de sjöng. Paul gnolade nästintill ohörbart verserna för sig själv i nattmörkret, det kändes som en godnattbön.
Arbetets söner sluten er alla
till våra bröder i syd och i nord! Hören I ej hur mäktigt de skalla ut över världen befrielsens ord?
Ur den förnedrande träldomens grift, upp till en hedrande ädel bedrift!
Oket med påskriften: »Bed och försaka!« länge oss nertryckt i mörker och nöd; Människovärdet vi fodra tillbaka.
Kämpa för rättvisa, frihet och bröd! Människovärdet vi fodra tillbaka. Kämpa för rättvisa, frihet och bröd!
Icke naturen hårdhänt har dragit gränser som skilja fattig och rik. Hjärtlöst har makten under sig slagit alla dess håvor rovdjuret lik.
Mot den förödande guldkalven stod kampen med glödande känslor och mod. Käckt mot förtrycket ett värn vi oss dana fältropet genom nationerna går:
Sluten er under vår enighetsfana, fällen ej modet och segern är vår! Sluten er under vår enighetsfana, fällen ej modet och segern är vår!
Minnet kändes overkligt och uppfordrande – hur folkmassan i tåget, orädd för bruksledningen, liksom blev levande i sin styrka. Det var då han förstod vad några kamrater omtalat som massans kraft. Som om deras hunsade, plågade kroppar för en dag rätades ut, sträckte på sig och rakryggade smälte ihop med hundratals andra, till en enda, enad, kropp.
Bara tre år sedan, nu var det krossat.
Paul satte sig upp på sängkanten, lutade huvudet i händerna och suckade djupt. Ingen sömn i natt som det verkade. Plötsligt såg han honom för sin inre syn, skåningen Bengtsson som gått första året, 1906, på Brunnsviks folkhögskola. Som såg till att Paul året efter var en av dem som deltog i Fors egen folkhögskolekurs. En brokig samling var de, mestadels de unga, men även några äldre kamrater. Det var där han lärde sig att våga tala inför folk. De debatterade och läste böcker och broschyrer från boklådan i Avesta som cirkulerade runt. Skåningen deklarerade med tordönsröst att ingen, absolut ingen, kvinna eller man, fick avbrytas eller hindras att komma till tals. Paul strök en tår ur ögonvrån när han mindes Anders Kvick, en av de äldre, krumma arbetskamraterna som inte yttrat ett ord på rasterna i martinverket och som på kursen hackigt formulerade sina drömmar om en rättvis värld högt. Och änkan Marit Gren, en av de få kvinnor som dristat sig till att delta. Hon som bar spånsäckar vid sågen och tvättade åt de besuttna och hade gått med i fackföreningen. Marit som efter skåningens uppmaning läste dikterna Maj på heden av August Strindberg och Den gamla goda tiden av Gustaf Fröding. Hennes röst var ljus och klar som hos en ung skollärarinna, hon stod rakryggad, gjorde pauser mellan verserna och såg ut över åhörarna. Marit följde känsligt versernas rytm och varje stavelse hördes i lokalen. Efteråt var hon inte längre osynlig bland kamraterna.
Stämningen var upprorisk och glädjefylld i tron på en ljusare framtid. Paul kunde se ett par böcker framför sig i den svarta natten, den ena mörkblå och den andra svart. 1907 var året då han läste Emil Zolas Den stora gruvstrejken och Peter Kropotkins En anarkists minnen.
Paul höll sig undan från Emilias matsal i två veckor. Känslan var märklig, det var som om han måste återvända till sina minnen, sortera dem och förstå själv. Han var tveksam till om Emilia skulle kunna begripa vidden av katastrofen i fjol. Alla som tvingats emigrera, den fackliga rörelsen slagen i spillror, hemlösa familjer, drygt tjugotusen sparkade arbetare över hela landet. Svenska Arbetsgivarföreningens direktiv med krav på utträde ur LO för återanställning blev den avslutande förödmjukelsen.
För att förstå djupet i nederlaget, måste man inte själv ha känt den glöd som tändes i mötet med de livgivande orden? Orden som både språkades högt och spreds i tryck: om rättvisa, ett nytt liv och ett nytt samhälle. Orden som förde med sig hopp och jubel. Orden klasskamp, kapitalismens störtande, rättvisa, socialism, frihet, broderskap. Det var nästan som när han satt bredvid far på bönemöten och hjärtat fylldes av lovsången. Ändå kändes det annorlunda, det här var drömmar att slåss och leva för i själva jordelivet. Trots strejknederlaget i fjol kunde han omöjligt släppa taget om drömmarna, han hade närt dem i fem år nu. Det började när han var fjorton år och Kata Dahlström förvägrades att tala i Fors. I lag med skolkamraten Gustav vandrade han med några stabbläggare längs den knaggliga vägen över Bondarvet, andra rodde genom sjöarna till Åsgarns baptistkapell där Kata fick lov att hålla möte. Agitatorn Kata, berömd och älskad bland arbetarna och avskydd som pesten bland borgarna, själv kommen från en högreståndsfamilj. Han själv och Gustav var spända. Kata var en legend, hon som for kors och tvärs över riket, med släde eller malmtåg i Norrbotten och med hästskjuts eller till fots på andra håll. Häpet konstaterade Paul att hon såg ut som mor och tanterna hemma i Fors. Korpulent kroppshydda märkt av sju barnafödslar, iklädd enkel svart hellång kjol, halvlång ulljacka och en prydlig hatt med ett rött band runt kullen.
Ryktet om Kata Dahlström och hennes bravader hade spridits runt bland åskådarna. Alla åtal som väckts mot henne, hur orädd hon var, vilka sanningens ord som hon kunde avfyra gentemot både patroner och landsfiskaler. Ofta tvingades hon tala utomhus, makthavarna såg till att alla samlingslokaler var igenbommade.
Hennes klara, starka stämma när hon manade dem till att vakna upp, nu var det nog med förtryck. Orden fanns inristade i hans själ. I en och halv timme varade Katas tal. Då hade hon hunnit med att agitera för rösträtten och vikten av att arbetarna organiserade sig, det blev hårda attacker mot överklassen och varningar för anarkister och ungsocialister. Som en bister mor talade hon till dem när hon gav de arbetare som inte insåg vikten av nykterhet och skolning en utskällning.
Han hade inte varit helt sanningsenlig när han sagt till Emilia att det var Örebromötet i fjol som gett honom de syndikalistiska tankarna. Det var långt tidigare som han fängslades av de revolutionära idéerna. Men inte gick det att berätta om vilka karlar som han velat efterlikna. Efter Katas besök övertalade Gustav honom att bege sig till rallarna som intog Fors när järnvägen till Garpenberg byggdes. Hos de storvuxna, bullriga och bråkiga männen fanns glöden och upproret, trots det omänskliga slitet. Han beundrade deras fräckhet, de var oförskämda mot överheten på ett sätt som fick Forsborna att kippa efter andan, lade frimodigt bort titlarna med patron och chefsingenjören som sin vana trogen alltid tilltalat enkelt folk med bara namnet. Mössan behöll de på, vägrade ett underdånigt lyft inför herrarna och krävde sin rätt om något blev fel med avlöningen.
Skulle det vara möjligt för Emilia att förstå hans dragning både till rallarna och sedan ungsocialisterna? När mer folk behövdes till Fors nybyggda sulfitfabrik blev det nyanställningar. De kom farande som yrväder med tåget från Krylbo, ungsocialister och anarkister som sålde tidskrifterna Brand, Nya Folkviljan och Stormklockan. Med röda eller mönstrade schalar vårdslöst knutna runt halsen, vissa med halvlångt hår och svarta filthattar, utstrålade de uppror och dådkraft, redo att väcka liv i de trögrörliga bruksarbetarna. Paul och Gustav åsåg hur nykomlingarna inte fäste någon som helst vikt vid Carl Cornelius försök att upprätthålla sin fars, Hampus Cornelius, patriarkala välde vid bruket. De tog vid efter rallarna, orädda, hade avsvurit sig tanken på äktenskap och familj och fruktade inte avsked. Till åren komna bruksarbetare skrattade i smyg åt att nu kunde bokhållaren slänga bort gamle patrons rotting, de här fräcka gycklarna skulle ge stryk tillbaka. På lediga stunder drogs Paul som en mal till ljuslågan, satt hos de unga männen som samlades i smågrupper efter arbetspasset. Han fick låna flera nummer av Brand med Hinke Bergegrens oförsonliga attacker på svenska kyrkan, monarkin och reformismen. Han hade inte vetat att det gick att tänka och skriva så.
De flesta blev dock inte särskilt långvariga, de drog vidare från det hårda skiftarbetet till mer lockande kafékvällar med revolutionsromantik och högläsning av Leon Larssons hatfyllda dikter.
När ungsocialistiska klubben bildades i Avesta sökte Paul sig dit, där fick han sin skolning i revolutionärt tänkande. En smula svårbegripliga kunde mötena bli när kamraterna turades om att briljera med sina kunskaper från de teoretiska texterna av Marx eller Kropotkin, men Paul sög åt sig, lyssnade och lärde. Han hade sparat brevkortet som de ungsocialistiska kamraterna sände till honom när han deltog i Grov-och Fabriksarbetareförbundets kongress i Stockholm som ombud för Fors. På brevkortets framsida ståtade kamraterna. Alla tre prydligt klädda i kostymer med ledigt uppknäppt kavaj, väst och vitskjorta, nyputsade, glänsande skor och med den röda halsduken elegant knuten runt halsen. En av dem satt med avslappnad hållning på en pall. Ibland tog han fram kortet, beskådade fotot och läste texten på baksidan. Som ett minne från den tiden då allt var möjligt. Då han och kamraterna hyst förhoppningar om att väcka revolutionär glöd bland tröga reformister: Hoppas att dina syndikalistiska idéer vinner gehör bland en sådan massa svansviftande hjältar. Med anarkistiska hälsningar B.B., B.J. och Hj. E.
Fru Nygren var en vänlig själ, hon sade inget när Paul lite svävande kom med en dålig förklaring till varför han gärna tingade på hennes kvällsmat under en tid framöver. Hon svarade att det var inga problem att laga mat åt två karlar när hon ändå hade grytorna på spisen. Hon ställde inga näsvisa frågor, fastän hon kände till att han vanligtvis åt i Emilias matsal. Som tur var tycktes paret Nygren inte ta illa upp över att deras inneboende under de följande två veckorna var fåordig vid kvällsvarden.
De gnagde fortfarande, tankarna om att hoppet som väcktes 1906 när de invigde fackföreningsfanan bara kunde förstås av den som upplevt löneslaveriets hopplöshet. Paul fann inget språk för hur han skulle kunna berätta för Emilia om den mardrömslika tillvaron i Fors hytta. Åren i martinverket kunde bara den förstå sig på som vacklat fram i hyttans kvävande rök, hetta och öronbedövande dån från skrothögarna. Han kunde ännu känna törsten och svedan fastän det gått drygt ett år. Lika nära var det till att minnas rädslorna inför att skrikande bäras ut på ett par plankor med en förlorad lem. En krossad fot, en söndersliten arm. Det gällde inte för tår och fingrar – då fick man gå själv.
Redan första året hade Paul hört och sett, som ett vanmäktigt vittne. Arbetskamrater som skadats för livet, som aldrig återvände till hyttan. Vanföra efter olyckor, utan möjlighet att klara sitt levebröd. Eller det öde som drabbat hans farbror Emil ett par år tidigare. Han som fick ledas ut ur fabriken med synen förstörd efter att i åratal varit den högt betrodde som avläste lågan i masugnen. Emil, vars skickliga omdöme hela hyttan vilat på. Han hade härskat som en kung över att tonvis av smältgods hade rätt temperatur inför gjutningen. Omhuldad av patron. Sedan blind, förbrukad och hemförvisad. Fanns det överhuvudtaget ord för att beskriva ett mördande slit i tolv timmar, utmattad till kropp och själ?
Paul visste innerst inne att han var orättvis. Emilias liv hade inte varit bekymmersfritt bara för att hon slapp gå hungrig förra sommaren. Då var hon nyss bliven moderlös. Affärerna hade börjat gå sämre för Eggers.
Ändå hade hon levt ett annat liv.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.