Den brittiske poeten Andrew McMillans debutroman Synd är en underbar skildring av maskulinitet i olika generationer, en kärlekshistoria och en berättelse om tillhörighet och ensamhet.
Det kan inte förvåna att Andrew McMillan är poet och undervisar i skrivande – hans språk är redan från de första meningarna som en promenad i naturen, från den glittrande vårbäcken till tryckkänslan av ett annalkande oväder, med lövprasslet och den levande doften av ruttnande växt- och djurdelar. Fågelsången som tystnar. De egna, tunga och nervösa andetagen mitt i alltihop. Ja, ibland blir språket så friskt och enkelt att man vill stanna upp i läsningen för att bara bada i det.
I sin debutroman Synd berättar McMillan om tre generationer engelsmän i en familj från Barnsley, en mindre stad i norra England, en kanske inte så viktig plats ”mellan Leeds och Sheffield” med drygt
90 000 själar. Så beskriver också författaren själv sin gamla hemstad.
Vid sitt författarbesök med sin nyutkomna bok på Stadsteatern Kulturhuset i Stockholm i maj, nämner han inte sin far, poeten, dramatiker och journalisten, ”Barden av Barnsley” Ian McMillan, men väl sin morfar som torde ha varit arbetare i kolgruvan under 1930-talet då George Orwell besökte stan och beskrev gruvarbetarnas fallfärdiga bostäder i Vägen till Wigan Pier.
Andrew McMillans roman är en berättelse om hans egen uppväxtort likaväl som om människorna i den. Barnsley är en stad som under de senaste 150 åren befunnit sig i ständig förändring; först en plats där de flesta på något sätt hört till kolgruveindustrin, under 2000-talet en merkantilistisk omväxlande lek- och gravplats där gallerior och snabbmatskedjor skjutit upp som svampar – och därefter lagts ner och bytts ut till andra gallerior, telecomcenter, banker och mäklare. Förändringar som i romanen föranleder ett (fiktivt) forskarteam från Sheffield att intervjua invånarna om sin stad och dess moderna historia.
Thatcher i färskt minne
Till att börja med känns akademikerna lätt löjliga när de beskäftigt uppmanar informanterna att berätta om sina egna minnen och namn på gator och parker i stället för de officiella, men så småningom växer en bild av staden som ett autonomt land för sina invånare fram. Bortom fabrikörer och entreprenörer lever människan i sitt eget sinne. McMillan lyckas med bara ett par meningar framkalla drömmar och halvt nedsvalda gamla kränkningar så det känns.
Finns det en brittisk bok eller tv-serie som utspelar sig under mitten av 1980-talet som inte berättar om de stora och ofta våldsamma gruvstrejkerna, med poliser som tog av sig sina id-nummer på uniformen för att kunna misshandla strejkande, påminner McMillan om under författarsamtalet.
Och nedläggningarna som följde på strejkerna, måhända slugt framprovocerade av Thatcherregereringen, och hur detta skapade djupa sprickor i fackföreningsrörelsen. Ingen har glömt hur Margaret Thatcher for fram utan hänsyn till människorna i industrin. Fortfarande har The National Union of Mineworkers, N.U.M, sitt högkvarter i McMillans Barnsley.
Bokens Simon arbetar med sitt livs dragshownummer; Thatcher visade sig aldrig i stan men han ska ta henne, i stor gala, hit till slut, för att möta några av de invånare vars liv och gemenskap hon knäckte, på en pub (ett självmordsuppdrag, tänker man). Hans farfars berättelse under tidigt 1910-tal om nedstigningen i gruvhålan och farbror Brians försök att minnas sin barndoms Barnsley flankerar Simons och hans pojkvän Ryans trevande kärlekshistoria. Ryan drömmer om att bli polis och är angelägen om att inte bli sedd som queer.
McMillan är en i vågen av av alla de som nu kommer med berättelser om manlighet och tillhörighet. Poängen är att det är många olika berättelser och inte i försvar eller knappt dialog med kvinnors lust- eller lidandeberättelser, som stått så ensamma sedan 1970-talet, utan i helt egna bilder.
Autonoma utan att vara hjältesagor, reflektiva utan att vara självupptagna. Och här ryms också äntligen de queera berättelserna inifrån, angelägna för många, och inkluderande. Andrew Millan är en underbar representant för allt detta.
