”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.
De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.
Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla.
Värst drabbas civilbefolkningen
I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan.
Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen.
”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”. Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.
Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret.
Regeringen väljer vapen istället för fred
Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen.
Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge.
Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar.
Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.
Vägra vapen – svik nationalstaten
Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den.
Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget.
Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.
Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”
Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.
