Den italienska filmen Det finns alltid en morgondag berättar om en kvinna i efterkrigstidens Italien, som skymtar möjlighet till förändring. Regissören, och huvudrollsinnehavaren, Paola Cortellesis pastisch på gamla 1940-talsfilmer blir något av en historielektion som går rakt in i hjärtat.
1940 och 1950-talen var förstås Italiens guldålder för film. De neorealistiska dramerna, som skildrade ett trasigt Italien efter fascismen och kriget, är det som levt kvar hos filmkännare och -älskare. Men dessa starka, ofta mörka skildringar av samhället med bilder av fattigdom och hårt slit för arbetarklassen innehöll också romantik och sentiment. Något som de lärt av opolitiska komedier och sentimentala dramer som varit populära decennierna innan, och hjälpte också dessa att glida rakt in i biobesökarnas hjärtan.
Man hade lärt av de populära filmerna där mörkret och orättvisorna knappt skymtade fram. Också hos de nya, verklighetsskildrande regissörerna som Roberto Rossellini, Vittorio de Sica, Marcello Pagliero, Luchino Visconti med flera fanns också ofta skratt, skönhet och lycka; i en ny klänning, en cykel, en hittad plånbok eller kärleken, element som blev konfliktbärande för människan som skildrades.
Regissörerna och manusförfattarna under dessa intensiva neo-år blev stilbildande för senare generationer i Europa och även i USA dit många filmarbetare flytt från de länder som styrdes av fascistiska diktaturer som Italien, Frankrike, Tyskland, Holland, Spanien och så vidare.
Nära de ljusa filmerna
Skådespelaren Paola Cortellesi har med sin svartvita debutfilm Det finns alltid en morgondag lagt sig nära epokens ljusa filmer, lättsamma och romantiska och med en liten twist av drama som är så lätt att tjusas av. Den utspelar sig 1946, och med bara en minimal förstärkning av de passager som berör kvinnor, så att de plötsligt framstår i allt sitt groteska mönster, och sitt våld. Det märks att Cortellesi är van att arbeta som imitatör, hon vet exakt hur hon ska använda de subtila små elementen för att hela scenen ska framstå i ett starkt ljus, utan att man egentligen vet hur det gick till. Här har hon både skrivit, regisserat och spelar huvudrollen och får det precis perfekt.
Delia är en kvinna som springer mellan fyra, fem jobb, samtidigt som hon förväntas serva särskilt sin man med allt han önskar. Hon står med barnen längst ner i familjehierarkin. Efter att hon sprungit mellan jobben som skötare hos sjuka i hemmet, på paraplyfabriken och bakom disken i en affär, ska hon laga mat och tvätta och acceptera makens nycker och egna nöjen.
Miljön är en fattig och trasig efterkrigstid, med amerikanska soldater som patrullerar och bjuder på cigaretter, nylonstrumpor och choklad, ofta i utbyte mot sex. Behovet kan vara ömsesidigt när den unga allierade visar sig vara mindre brutal än machomaken där hemma. Familjen har gjort vardag av misshandeln maken utsätter henne för, där de i förväg ser när det ska komma. Barnen springer in i sina rum och försöker att inte höra slagen och gråten. Allt rullar på, och Delia kan till och med unna sig en cigarett och en pratstund med väninnan ibland.
Men när dottern förlovar sig med en man som Delia ser kommer att utsätta flickan för samma sak tvingas hon att agera. Dottern är tokkär i sin fästman och lyssnar inte på några varningssignaler, så Delia står inför en allvarlig utmaning.
Delias familjeliv verkar låsa henne i en hopplös fälla, men landets nya politik förändrar mångas känsla av att de också kan förändra sina egna liv. Filmens slut kommer oväntat smart och i allt som kändes tungt och dimmigt sticker ett underbart ljus in och skapar djup. Delia går från ensamhet och acceptans till gemenskap och kamp. Och får en leende blick av tacksamhet från nästa generation.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.