Sveriges mest avlägsna medlem i ett LS av SAC bor i Kirgizistan. Och som många andra centralasiatiska migrantarbetare som jobbat i svensk byggindustri, väntar han fortfarande på sin lön. Arbetaren har träffat honom.
– Självklart, svarar Namazbek Botaliev med emfas, på frågan om han fortfarande är SAC-medlem.
– Jag betalar min medlemsavgift varje månad.
Själva transaktionen har dock nyligen blivit mer komplicerad. Numera är det en arbetskamrat och landsman till honom på plats i Stockholm som får betala avgiften å hans vägnar. Själv har 36-åringen nämligen, efter sju år utomlands, nyligen återvänt till sitt hemland, den lilla bergsrepubliken Kirgizistan, strax väster om Kina.
433 mil från det syndikalistiska huvudkontoret på Sveavägen bor han nu i en kustby vid Ysyk-Köl, landets största sjö. Och han är lika medellös som han var när han lämnade. Anledningen till att han ännu är medlem i det svenska facket, och kanske dess geografiskt mest avlägsna medlem, är att två svenska arbetsköpare ännu är skyldiga honom lön.
Långa utlandsvistelser är inget ovanligt för kirgizer i Namazbek Botalievs generation. Kirgizistan har knappt någon industri att tala om och arbetstillfällen är få. Sedan 90-talet har miljoner kirgiziska arbetare därför farit utomlands för att försörja sig själva och sina anhöriga därhemma.
Stor del av landets ekonomi vilar på remitteringar
Tillsammans med flera av grannländerna, hör Kirgizistan till de länder i världen som är mest beroende av överföringar från migrantarbetare. Det är ett upplägg som innebär enorm otrygghet, både för migranterna själva, och för samhället i stort, som är beroende av deras inkomster.
Till skillnad från de flesta centralasiatiska migrantarbetare hamnade Namazbek Botaliev inte i Ryssland, utan i Stockholm. Sina första jobb på olika byggarbetsplatser hittade han på det ryskspråkiga Sverige-forumet Svenska Palmen, men lönen var usel.
– Jag tjänade 300–400 kronor om dagen, 500 på sin höjd, berättar han hemma i det ännu inte helt färdiginrättade köket. På bordet står te, hemmagjord sylt, friterade degbitar, och andra traditionella läckerbitar som blev över på hans systers bröllop några dagar tidigare.
Skuggvärld med svarta anställningar
Som papperslös utan kunskap om varken det svenska språket eller den svenska modellen hade han, som så många andra byggarbetare ur forna sovjet, kommit in i den skuggvärld av svarta anställningar och arbetslivskriminalitet som genomsyrar den svenska byggbranschen. Mycket där sker via personliga kontakter, och att lönen betalas ut kontant är mer regel än undantag.

– Jag hade viss erfarenhet av att lägga kakel. En azerbajdzjaner lärde upp mig lite till och badrum blev min grej, minns Namazbek Botaliev.
En WhatsApp-chat med en städare vid namn Gulzaada, som också är från Kirgizistan, ledde så småningom till ett äktenskap. 2021 föddes deras son Ernazar, eller ”Ernie”, som de brukar introducera honom som för folk i Sverige.
Anställda flyttas mellan bolag
Men skumma arbetsköpare förblev ett problem. Under 2021 jobbade den nyblivna pappan åt en krånglig härva till entreprenörskedja, där arbetsköparen ibland hette en sak, ibland något annat. Enligt Namazbek Botaliev var det samma kompisgäng med ryska förnamn som drev samtliga bolag, och flyttade anställda runt mellan varandra.
– De sade att de behöll en del av lönen för att betala in den till Skatteverket. Först efter flera månader insåg jag att de aldrig gjorde det, berättar han upprört.
Enligt honom är det inte bara orättvist gentemot honom, utan även gentemot samhället i stort.

– Det är ju tack vare skatt man byggt upp landet, och att det finns gratis sjukvård. Om sådant får pågå förstörs ju Sverige i slutändan. Samtidigt bor dessa chefer själva inte ens i Sverige, utan har hus i Spanien eller Grekland, säger han frustrerat.
Frun Gulzaada blir bitter när hon tänker på att maken lurades på sin lön, inte minst med tanke på hur de levde under denna period:

– Jag var ensam hemma med bebisen, han var ute och slet varje dag, utan helgledigt. Det är så synd att han inte ens fick betalt ordentligt, säger hon medan tvååriga Ernie klättrar rastlöst runt i hennes famn. Pengarna räckte knappt till att betala hyran på lägenheten som de delade med en annan arbetare från Kirgizistan.
Ett typiskt fall
I november 2022 vände sig Namazbek Botaliev slutligen till SAC. Där har rysktalande migrantarbetare ur Stockholmsområdet organiserat sig genom SAC Syndikalisternas byggsyndikat i Stockholm, Solidariska Byggare, sedan flera år tillbaka. För förhandlarna där var fallet vardagsmat.
– Det som är spektakulärt är hur pass typiskt detta fall är. Det finns en hel parallell arbetsmarknad där folk svarar på vem de är anställda hos med ett förnamn och ett mobilnummer, förklarar förhandlaren Emil Boss.
När det föreligger rätt dokumentation och bevismedel lyckas facket ofta att driva in de uteblivna lönerna. Sammanlagt har miljontals kronor betalats ut till medlemmar i liknande situationer. Något som enligt Emil Boss särskiljer detta ärende är dock hur utdraget det har blivit.
– Vi har egentligen inte ens nått fram till vem som har varit hans arbetsköpare under perioden som det gäller, tillägger Pelle Sunvisson, också han förhandlare på Solidariska Byggare.

Arbetaren radio: Pelle Sunvisson
I premiäravsnittet av Arbetarens nya intervjupodd träffar vi författaren, den wallraffande journalisten och fackliga aktivisten Pelle Sunvisson. Det blir ett samtal om migrantarbetares utsatta situation på den svenska arbetsmarknaden, om det parallellsamhälle som vuxit fram och om det nystartade Byggfacket. Programledare: Johan Apel Röstlund
Snart tillkom ytterligare ett ärende. Inte heller hans nästa arbetsköpare, Victor Johansson Entreprenad AB, betalade enligt Namazbek Botaliev hela den överenskomna lönen. Anledningen sägs vara att uppdragsgivare skulle varit missnöjda med hans arbete. En ”klassisk” förevändning, enligt Solidariska Byggares förhandlare.
Enligt förhandlarna uppgav arbetsköparen sedan en annan förklaring: “Nej, personen har inte varit anställd av oss”, hette det plötsligt.
När Arbetaren hör av sig till företaget uppger en företrädare samma sak, Namazbek var anställd hos en underentreprenör som företaget inte längre samarbetar med, och underentreprenören ska ha fått betalt.
Två företagskundkort från Bauhaus respektive Hornbach, som Namazbek Botaliev har hemma i det kirgiziska köket, och där både hans och arbetsköparens namn framgår, verkar inte hålla med.
I ett mejlsvar till Arbetaren skriver en företrädare för bolaget: “Våra [underentreprenörer] och deras personal som handlar får kort och behörighet att kunna handla på våra konton. Vi fortsätter med det även i dag.”

Men innan något av ärendena kunde avslutas blev familjen Botaliev tvungen att lämna Sverige. Under en trafikkontroll upptäckte polisen att Namazbek Botaliev saknade uppehållstillstånd, och familjen fick åka hem till Kirgizistan – i sonen Ernies fall för första gången.
Efter flera år utomlands, har anpassningen varit en utmaning.
– Vi håller fortfarande på att reda ut vårt nya liv här. I början tyckte jag faktiskt att det var lite svårt att relatera till folk här hemma, berättar Namazbek Botaliev.
Då en morbror till honom behöver vård och hjälp med att bygga klart en del av sitt hus, har de flyttat in till honom. Det är dock endast en tillfällig lösning. Senast när morbrorns son ska gifta sig, skulle de behöva göra plats åt hans nya familj.

Generellt har de svårt att se hur livet i Kirgizistan ska gå ihop. Även om de unga föräldrarna skulle hitta arbete, skulle det bli svårt att få ihop en inkomst som skulle räcka till att försörja familjen.
– Ännu är Ernie liten. Men när det är dags för honom att börja skolan kommer det kosta pengar, berättar hans mamma, medan pojken tittar på svensk barn-tv på sin pappas mobil. Sedan flytten har dessutom hans språkutveckling avstannat, varför de regelbundet tar honom till en logoped i huvudstaden Bisjkek.
80 000 i utebliven lön
Om Namazbek Botaliev skulle vinna sina ärenden, och få den återstående lönen utbetald, vore det förstås en enorm hjälp i att etablera sig i hemlandet. Enligt honom handlar det om sammanlagt över 80 000 kronor.
I annat fall kan familjen åter bli tvungen att försöka hitta arbete utomlands. Frågan är var. För de flesta kirgiziska migrantarbetare har svaret länge varit Ryssland, men det anser Namazbek Botaliev inte vara ett alternativ. Dels för att den ryska rubeln har tappat i värde, dels för att han skulle hotas att bli indragen i Ukrainakriget.
– Där skulle det snart heta: Ska du bo här får du gå med och kriga! Men varför ska jag kriga mot ukrainarna?
Storbritannien, där hans lillebror jobbar inom jordbruket, skulle vara tänkbart. Men helst av allt skulle de vilja återvända till sonens födelseland, där Namazbek Botalievs storasyster är kvar och jobbar som städare.
– Vi gillar Sverige, det är ett bra land, säger han.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.