Reportage #92/2023

Historisk feministisk protest: ”För Giulia – bränn allt”

Elena Cechhettin, syster till 22-åriga Giulia Cechhettin som mördades nyligen av sin före detta pojkvän, menar att den italienska staten bär ett ansvar för kvinnomordet. I lördags gick hundratusentals människor ut på gatorna i Rom. Foto: Lucrezia Granzetti/TT, Daniele Napolitano

I Italien har stora protester brutit ut, efter att ännu en kvinna mördats brutalt i det som på italienska kallas för femminicidio, kvinnomord. I helgen anordnades den största feministiska demonstrationen på decennier i Italien och hundratusentals personer gick ut på gatorna i Rom. Vad är det som pågår i Italien just nu? 

Det var den 11 november, bara några dagar innan 22-åriga Giulia Cecchettin skulle ta sin ingenjörsexamen i biomedicin, som hon tillsammans med sin ex-pojkvän besökte ett köpcentrum i Vigonovo i utkanten av Venedig. 

De tittade på skor och åt hamburgare tillsammans på McDonalds. Sedan lämnade de platsen.

Giulia Cecchettin tog aldrig emot sitt examensdiplom. I stället knivmördades hon brutalt på en parkering, endast 150 meter från sitt hem samma kväll.

Misshandlades till döds på parkering

Den internationella dagen mot våld mot kvinnor har fått ovanligt stor uppmärksamhet i Italien i år. I flera veckor har kvinnomordet dominerat den politiska debatten i landet, och i helgen demonstrerade hundratusentals personer i Rom mot den drastiska ökningen av våld mot kvinnor i Italien.

Giulia Cecchetin och Filippo Turetta träffades på universitetet. Förhållandet varade i drygt ett och ett halvt år, innan Giulia till sist gjorde slut med Turetta i augusti. 

Övervakningsfilmer visar de sista ögonblicken i Giulias liv. På bilderna syns hur Turetta misshandlar den 22-åriga kvinnan till döds på en öde parkering. 

Giulia försökte fly, men ex-pojkvännen tejpade hennes mun och föste in henne i sin bil. Hon kördes till ett industriområde där misshandeln fortsatte. 

Över en vecka senare hittades hennes kropp i ett dike, insvept i svarta plastpåsar. Obduktionen visade att Giulia Cecchettin knivhuggits med djupa hugg ett tjugotal gånger. 

Trots att Giulia Cecchettin varit försvunnen länge, dröjde det innan italiensk polis utfärdade en internationell arresteringsorder. När kroppen hittades inleddes dock en intensiv jakt för att hitta ex-pojkvännen. Hans bil spårades genom norra Italien, vidare till Österrike och Tyskland. I helgen utlämnades Turetta till polisen och befinner sig för tillfället på ett högsäkerhetsfängelse i Verona. 

En kvinna håller upp ett foto på Giulia Cecchettin under en demonstration. Foto: Luca Bruno/TT

I Italien dödas en kvinna var tredje dag

Statistik från det italienska inrikesministeriet visar att inte mindre än 106 kvinnor hittills i år har dödats i Italien, 55 av dessa av en partner eller ex-partner. Det innebär att en kvinna dödas var tredje dag i Italien.

Samtidigt har italienska kvinnojourer de senaste månaderna larmat om ett ökat antal samtal till hjälplinjerna. Människorättsorganisationen ActionAid påpekar i en färsk rapport att trots denna utveckling har kvinnojourernas anslag från den sittande högerregeringen minskat med 70 procent det senaste året.

Elena Cecchettin förvandlade en privat smärta till en politisk fråga.

Stefania Prandi

Kvinnomordet på Giulia Cecchettin har fått stor mediabevakning i Italien. Detta också för att det skedde nära in på den 25 november, den internationella dagen mot våld mot kvinnor.

Stefania Prandi, journalist som skrivit en reportagebok om kvinnomord, som på italienska kallas för femminicidio, menar att mordet politiserats på ett annat sätt, också på grund av de anföranden som gjorts i media av Giulias storasyster, Elena Cecchettin.

– Hon gjorde tydliga och kraftfulla uttalanden som utmanade hela den politiska diskursen i Italien. Hon framhöll nämligen att Filippo inte är ett monster eller ett undantag, inte en person utanför samhället, utan produkten av samhället. Hon förvandlade en privat smärta till en politisk fråga, säger Stefania Prandi.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Bland annat har Elena Cecchettin till följd av sina uttalanden i media attackerats av Matteo Montevecchi, fullmäktigeledamot för det högerradikala partiet Lega i Rimini. I inlägg på sociala medier har han hävdat att patriarkatet inte existerar och kallat Giulias systers klädstil för satanistisk. 

Elena Cechhettin, syster till Giulia Chechettin, fäster en rosett utanför grinden till familjens hem i Vigonovo. Foto: Lucrezia Granzetti/TT

“För Giulias skull håll inte en tyst minut – bränn allt”

Prandi menar att Elena Cechhettin attackeras av politiker i media för att hon använt ett språk som inte tillhör ett offer, utan istället utstrålar handlingskraft. 

Ett av talen som Elena Cechhettin höll under fackeltåget till minne av sin syster finns upplagt på Youtube. 

I talet säger Elena Cechhettin att kvinnomord är ett brott som begås av staten själv, eftersom den inte skyddar kvinnor. 

Stefania Prandi är journalist, fotograf och författare till en reportagebok om kvinnomord. Foto: Privat

Hon avslutar talet med att citera den peruanska poeten Cristina Torres Cáceres med orden ”För Giulia ber jag er inte att hålla en tyst minut, för Giulia bränn allt”. 

Journalisten Stefania Prandi menar att Elena bröt mot osynliga regler när hon politiserade sin systers död.

– Hon uppmuntrade till reaktion, kamp, konfrontation. Och för de kvinnor som reagerar utanför ramarna, utanför det patriarkala systemet i Italien, finns ingen nåd. De ska omedelbart anpassa sig till sin underordnade roll. Elena bröt mot reglerna, hon kopplade sin systers död till ett politiskt brott. Och med henne gick många italienare samman. Den 25 november fylldes gatorna i de största italienska städerna av tusentals människor som ropade ”Om jag inte kommer tillbaka imorgon, bränner du upp allt”.

Studenter sätter upp en skylt vid grinden till ett universitet med skriften ”vi kommer att bränna allt”. Foto: Luca Bruno/TT

Stefania Pradi understryker att kvinnomord förekommer i alla åldrar och samhällsklasser. 

– Forskningen säger att det inte finns någon bestämd mall för kvinnomord. Ofta sker dock kvinnomord eftersom tecknen på förestående fara underskattas eller ignoreras, inte minst av myndigheter, säger hon.

Hon menar att det finns ett samband mellan ett patriarkalt förtryckande system i Italien gentemot kvinnor och ett ökat antal mord. Men hon understryker att kvinnomord också förekommer i länder som kommit längre i jämställdheten mellan könen. 

– Feminicid är utan tvekan resultatet av en sexistisk och kvinnofientlig kultur där kvinnor inte betraktas som jämlika med män. Det finns en uppfattning om maskulint ägarskap, något som antropologen Rita Laura Segato kallar maskulinitetens mandat (eller maskulinitet), som kretsar kring skyldigheten för män att bevisa att de är maskulina genom att uppvisa styrka och makt. I Italien är detta högst märkbart, även bland de yngre generationerna.

Blommor utanför huset där Giulia Cecchettin bodde med sin familj i Vigonovo utanför Venedig i norra Italien. Foto: Contaldo/TT

Turetta är inte en monster – utan en produkt av samhället”

Även Benedetta Rossi, aktivist i det feministiska nätverket ”Non una di Meno”, som på italienska betyder inte en färre, förklarar för Arbetaren att Elena Cecchettins röst de senaste veckorna varit viktig i den italienska debatten.

– I varje intervju med media har hon understrukit att Filippo Turetta inte är ett monster, utan produkten av vårt samhälle och kultur. Ett patriarkalt samhälle som bygger på förtryck, säger hon.

Hon menar att det finns ett mainstream-narrativ i italiensk media där systern demoniseras, samtidigt som idylliska bilder publiceras på paret. Bilder där relationen snarast romantiseras.

– Journalister har skrivit att Filippo Turetta älskade henne för mycket, att han var en omtänksam person som gav henne kakor och inte klarade av separationen. Detta samtidigt som vänner till Giulia vittnade om svartsjuka och ett kontrollerande beteende. Giulia skulle bli klar med sin utbildning före Turetta, och ville plugga vidare i en annan stad, vilket han inte accepterade, säger Benedetta Rossi.

Foto: Daniele Napolitano

Tysta minuter i form av högljudda protester

Mordet på Giulia Cechettin har utlöst en våg av protester i Italien. ”Tysta” minuter i form av högljudda protester har hållits på universiteten och demonstrationer har ägt rum över hela landet. 

Den 25 november, på den internationella dagen mot våld mot kvinnor, gick hundratusentals människor ut på gatorna i Rom. Demonstrationen, som utlystes av Non una di Meno, har beskrivits som en av de största i Italiens moderna historia.

Nätverket har sedan 2016 anordnat protester den 25 november, och kvinnostrejker under den internationella kvinnodagen den 8 mars. 

Enligt en färsk undersökning i den italienska tidningen Corriere della Sera lämnar omkring 40 procent av alla kvinnor arbetsmarknaden i samband med att de får barn. Italien har den lägsta andelen kvinnliga anställda på arbetsmarknaden i EU.

– Det handlar inte bara om att strejka på arbetsplatserna, utan även i hemmen. Även i hemmet finns ett osynligt arbete som inte värderas. Och i dag vet vi att i 96 procent av fallen sker kvinnomord av någon som har nyckel till huset, av en anhörig eller en partner, säger Benedetta Rossi.    

Foto: Daniele Napolitano

En internationell rörelse för alla kvinnors och hbtq-personers rättigheter

Non una di meno, inte en färre, har tagit sitt namn från den argentinska feministiska rörelsen Ni una menos, en social rörelse som även den bildades i samband med en våg av kvinnomord i Argentina. 

Hon menar att den stora uppslutningen på demonstrationen den 25 november är resultatet av åtta års hårt arbete med feministisk gräsrotsorganisering.

– Vi har inte sett en sådan här stor uppslutning på en feministisk demonstration någonsin i Italien. I så många italienska städer har människor samlats regelbundet de senaste månaderna och hållit öppna möten.

Benedetta Rossi understryker att rörelsen är internationell, och tar ställning för alla kvinnors och hbtq-personers rättigheter. 

Hon understryker att rörelsen även kräver en omedelbar vapenvila och ett slut på kriget i Gaza.

– Självklart kräver vi som feministisk rörelse en omedelbar vapenvila i Gaza. Krig är också någonting som kännetecknar patriarkatet. Israels hejdlösa bombningar har även FN-experter beskrivit som folkmord och palestinska kvinnor har rätt till en framtid. De ska inte fördrivas, säger hon. 

Hundratusentals demonstrerade i Rom på den internationella dagen mot våld mot kvinnor. Foto: Daniele Napolitano

“Viktigt att bekämpa det strukturella patriarkala våldet”

Hon berättar att nätverket redan för fem år sedan tog fram ett program med konkreta förslag på hur patriarkalt våld kan bekämpas i det italienska samhället. Ett program som också fokuserar på rätten till vård och att få bort den religiösa samvetsklausulen som många läkare hänvisar till när de vägrar utföra aborter på sjukhusen. 

Benedetta Rossi, aktivist i Non una di Meno, håller upp en skylt till stöd för det nedläggningshotade kvinnocentret Lucha y Siesta i Rom. Foto: Privat

– Ett sätt att stärka kvinnors rättigheter och bekämpa patriarkalt strukturellt våld är att säkra aborträtten. I dag finansierar regeringen så kallade ”pro-vita”-organisationer och stiftar lagförslag om att en kvinna som aborterar ska tvingas lyssna på fostrets hjärtslag. Det är vansinnigt, säger hon.

Benedetta Rossi berättar att Meloni-regeringen i Italien sedan mordet på Giulia Cecchettin föreslagit hårdare straff, men inte lyssnat på nätverkets förslag om hur det patriarkala våldet i samhället kan motverkas på ett mer strukturellt plan.

– Det handlar inte om att införa hårdare straff, utan om att förändra samhället kulturellt. Att till exempel satsa på utbildning och införa sexualundervisning om konsensus i skolorna. Vi kräver ett slut på det patriarkala våldet, och att man erkänner kvinnors, hbtq-personers och migranters rättigheter. Vi kräver framförallt att kvinnojourerna får en ordentlig finansiering, säger hon. 

Publicerad Uppdaterad
16 minuter sedan

Poesi #28/2024

Se filmen när Emil Boss läser nya dikten ”Ättlingar”

Den fackliga organisatören och poeten Emil Boss är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris 2024 för diktsamlingen Kompression. Arbetaren kan nu publicera hans nyskrivna dikt ”Ättlingar”.

Emil Boss är till vardags facklig organisatör och återkommande krönikör i tidningen Arbetaren. I augusti släppte han sin senaste diktsamling Kompression som nu är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris med motiveringen:

”En underliggande vrede dånar i de koncisa raderna och råa vittnesmålen i Emil Boss Kompression. I en stramt komponerad montagedikt ges de rättslösa i skuggsamhället röst och en skakande bild av dagens Sverige träder fram.”

Arbetaren kan nu publicera en av hans nyskrivna, ännu opublicerade, dikter.

Ättlingar

Husbonden fanns. En vecka om året
kunde statarna undfly honom.
Över Skånes svarta jordar,
genom Sörmlands gula skogar
gick tunga flyttlass mellan
Östergård och Västergård
och Stenby och Björkby, från den ena
plågoanden till den andra.

Brukspatron fanns. I bergsmännens slit
vid masugnens hetta, i maten och plaggen från
brukets egen handelsbod.
I arbetarlängans väggar och sängar,
i onda nätters drömmar fanns han.
Den som förlorade honom förlorade
både bröd och hem.

Rikedomen fanns. Någonstans fanns
elektriskt ljus och automobiler.
Flygplanen fanns och telefoner.
Symfoniorkestrar.
Bildningen och föraktet fanns.
Få belästa önskade
frihet åt de ”obildbara”.

Länsman fanns för den som inte
arbetade, för den som flydde
förtryckaren eller slog tillbaka.
Den råa överheten fanns.
I städer, på gårdar och hyttor fanns den
från Ystad till Kalix fanns den.
Och slagen föll och vanmakten fanns
och blev historia.

Byggchefen finns. Efter två år med tillstånd
kan byggnadssnickarna undfly honom.
Familjernas tillstånd överförs
från NPN bygg till ENC bygg
från Södertälje till Norrtälje
från en plågoande till en annan.

Städchefen finns. I slitet i Äppel-
vikens villor finns han. I tolv-
timmarspassen och återbetalningarna
av släta sedlar vid månadens slut.
I barnens skola, i kretsen av vänner,
i varje tuva av gulnat gräs.
I varje ekollon, varje flinga
av snö i det nya landet finns han.
Den som förlorar honom förlorar
hela framtidslandet.

Rikedomen finns. Någonstans finns
Teslor och inomhuspooler och stugor
i fjällen och skärgårn och Torrevieja.
Bildningen och föraktet finns.
Alltför få av statarnas ättlingar
önskar de ”ointegrerbaras” frihet.

Gränspolisen finns för den som
inte arbetar, för den som flyr
förtryckaren eller slår tillbaka.
Den råa överheten finns.
På åkrar och byggen finns den.
På kontor och restauranger,
på motorvägar, i fabriker
från Ystad till Kalix finns den.
Och slagen faller och vanmakten finns
och blir historia.

Publicerad Uppdaterad
22 timmar sedan

Signerat #28/2024

När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Isak Gerson, skribent i Arbetaren.

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna, civilsamhället i stort och nischade nationella tidningar såsom Arbetaren. Men när regeringen vill ta din röst, skrik högre, uppmanar Isak Gerson.

Etniska organisationer, fredsorganisationer och organisationer som främjar konsumenters intressen får sina organisationsstöd helt strypta. Studieförbundens sänks med en tredjedel. Allmänna arvsfonden som fördelar projektbidrag som håller uppe ideella projekt i hela landet föreslås läggas ner. Sida får säga upp alla sina samarbetsavtal med civilsamhällesorganisationer. Sättet som presstödet görs om på är ett dråpslag för särskilt nischade nationella tidningar – precis sådana som likt Arbetaren ägs och/eller drivs av ideella föreningar.

Till det tillkommer den politik av misstänkliggörande som dominerat högerns civilsamhällespolitik i flera år. Kan man anklaga föreningar för fusk gör man det. Är föreningen muslimsk anklagar man dem också för islamism. Bevis för problemen behövs inte, som jag skrivit om tidigare när det gällde Ibn Rushd. Sedan drar man in bidrag. Man inför luddigare och strängare villkor för bidragen, som de nya demokrativillkoren för civilsamhället, där varenda lokal suppleant eller fotbollstränare kan riskera moderförbundets organisationsstöd genom att uttrycka sig olämpligt. De pengar som faktiskt finns kvar ska gå till att finansiera den administration som krävs för de allt strängare kontrollrutinerna.

”För högern är civilsamhället ett hot”

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna. Någon besparingsfråga är det inte. Kostnaden för civilsamhället – särskilt i proportion till vad det ger – är försumbar i statsbudgeten. Snarare är det ett sätt att åstadkomma politisk förändring. För högern är civilsamhället ett hot.

Låt intresseorganisationen för civilsamhället Forum beskriva det i sin kommentar till budgetpropositionen från september 2023: ”Det är tydligt att regeringspartierna med stöd av Sverigedemokraterna drar ner på budgetposter som säkerställer civilsamhällets röstbärande funktion, medan de satsningar som görs i huvudsak syftar till att stärka civilsamhällets roll som serviceutförare.”

Det är just röstbärandet som är problemet. Föreningarna är ett sätt för oss att organisera oss och uttrycka oss tillsammans, och det är i nästan alla fall ett hot mot högern. De röster som bärs mot vänstern – lobbyorganisationers och arbetsköparorganisationers röster – har lättare än någonsin att verka, vilket Skiftets initiativ Klägget (klagget.nu) är bra på att dokumentera. 

”Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin”

Civilsamhällespolitiken är en stor avslöjare när det gäller den sverigedemokratiska ideologin. Man kallar sig konservativa, men det moderna Sverige byggdes av föreningslivet och folkrörelserna. Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin, etablerad och levande långt innan rösträtten. På kort tid vill man rasera det för att det strider mot partiets auktoritära ideal och försvårar etablerandet av en högerextrem stat.

Man kan ha sina åsikter om både Socialdemokraterna och lotteriverksamhet, men att Sverigedemokraterna med god samarbetsvilja från regeringen försöker förbjuda både Socialdemokraternas lotteriverksamhet och LO – en demokratisk organisation som ska ha frihet att finansiera det medlemmarna vill – från att ge stöd till Socialdemokraterna är häpnadsväckande. 

Ni vet vad som gäller, hoppas jag. När regeringen vill ta din röst, skrik högre. Engagera dig i en förening – gärna en som stoppar den här odemokratiska skiten.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan

Signerat #27/2024

Makthavarna – alltmer fiender till det levande

Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Safrir Abayov/TT

”I den klimatkrisens och militarismens era som vi verkar befinna oss i framträder vår tids makthavare – i Sverige och internationellt – som fiender till det levande.” Shabane Barot om att vara förälder i ett alltmer repressivt samhällsklimat.

Påsklovet inleds med en stökig natt. Barnen snurrar runt mig som visare i sängen, snor in sig i lakanen och kräver att få vatten. På morgonen upptäcker vi att TV:n har gått sönder. Ute rasar en storm av nionde november 2016-dignitet (dagen efter Trumps valseger när en halvmeter snö föll över Stockholm och världen hängde löst i sina gängor).

Jag sätter på SVT:s barnprogram Agenterna på min minimala datorskärm och försöker läsa i ett hörn av soffan. En grupp prepubertala barn löser brott i det fiktiva Krimsta city, ”där brottsstatistiken är lika hög som husen”, med okonventionella och – i alla fall i skrivande stund ännu – illegala medel som dataintrång och blodprovstagning på personer som frihetsberövats på oklar grund. ”Titta mamma, där är gärningsmannen!” tjuter min fyraåring förtjust. 

Människans skrymmande historia

Den amerikanska essäisten och författaren Vivian Gornick skildrar i sin bok The romance of American communism (1977) det amerikanska kommunistpartiets uppgång och fall genom intervjuer med tidigare medlemmar. Gornick är särskilt intresserad av hur vardagen och livets intima sfärer trädde i förbindelse med och transformerades av mötet med en global massrörelse som krävde allt av och i slutändan svek sina medlemmar.

Gornick beskriver sitt projekt som ett försök att teckna ”bulky human history”, ungefär människans skrymmande eller otympliga historia. Det finns något oerhört tilltalande i den bilden tycker jag: människans historia som något framvällande, som trotsar alla förenklade scheman men samtidigt struktureras av skeenden långt bortom den enskildes kontroll. 

Agenterna – samhällsklimatet i miniformat

Jag tänker på den där skrymmande och otympliga historien när jag ligger intrasslad i barnens armar och ben i soffan och försöker stänga ute ljuden från Agenterna, där vårt alltmer repressiva samhällsklimat återspeglas i miniformat.

Jag undrar vilka stora och små skeenden som har format och fortsatt kommer att forma mitt eget och barnens liv. Redan står de i förbindelse med så många platser och personer, med de samhällsförändringar som pågår här i Sverige och med händelser i världen i denna tid som ofta känns blytung.

Snart har kriget i Gaza pågått i sex månader. Att hela städer kan jämnas med marken och dess invånare svältas ut känner barnen redan till, precis som fenomenen Palledemo på lördagar och vattenmelonsplakat. Jag har dock varken velat eller kunnat berätta att barn som delar deras intressen, ålder, utseenden och namn, som inte på något väsentligt sätt skiljer sig från dem själva, ligger ihjälklämda under spillrorna av sina egna hus. Att så många av deras jämnåriga nu är sönderbrända, krosskadade, amputerade, i avsaknad av familjer och en sammanhängande värld. Men tids nog kommer de att upptäcka det, de kommer lära sig när de tumlar ut i en värld där de som förnekar människans knöliga, stökiga och vildvuxna historia styr.

Fiender till det levande

I den klimatkrisens och militarismens era som vi verkar befinna oss i framträder vår tids makthavare – i Sverige och internationellt – som fiender till det levande. I de ökande utsläppen av fossila bränslen, det pågående folkmordet på befolkningen i Gaza, i mikro- och makroagressionerna som riktas mot invandrare och minoriteter i Sverige i dag kan man skönja en och samma tendens av likgiltighet inför och missaktning av livet.

Rasismens kärna är just förnekandet av det som är mångtydigt, statt i förändring, som inte låter sig kategoriseras. Men det där organiska som Gornick fiskar efter löper som en stark underström genom allas våra liv och trasslar in oss i varandra, skapar förbindelselänkar på ett sätt som aldrig går att förneka, hur framgångsrik och solid vår tids människofientliga politik än framstår som. 

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan

Inrikes #27/2024

Vegansk lyxkrog på Stureplan utnyttjade migrantarbetare: Nu slår facket tillbaka

Ett tjugotal medlemmar i Stockholms LS genomförde under fredagen blockaden mot den veganska lyxkrogen på Stureplan i Stockholm. Ett tjugotal medlemmar i Stockholms LS genomförde under fredagen blockaden mot den veganska lyxkrogen på Stureplan i Stockholm.

Papperslösa migrantarbetare har under lång tid utnyttjats och arbetat under slavliknande villkor på den veganska lyxrestaurangen ChouChou i centrala Stockholm. Bakom restaurangen står bland annat en av Sveriges mest profilerade matinfluencers. I fredags genomförde fackföreningen Stockholms LS av SAC en blockad mot restaurangen.

Med arbetspass på upp till 23 timmar och under extremt pressade förhållanden har de anställda diskarna vid den veganska lyxkrogen ChouChou i kvarteret runt det fashionabla Stureplan i Stockholm jobbat för låga löner. Något som lett till att facket nu reagerat. 

En av de anställda diskarna har arbetat pass på över 23 timmar. Foto: Skärmdump från timrapport

Dock utan någon respons från ägaren och den välkände krogprofilen Robert Hållstrand. Han har bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare” och driver restaurangen tillsammans med en av Sveriges största vegankockar och matinfluencers.

Uteblivna löner och ”omänsklig behandling”

– De har inte velat bemöta våra krav och inte återkommit när vi legat på. Totalt rör det sig om löneskulder på över 100 000 kronor var för våra tre medlemmar som arbetat där, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och som var med under fredagskvällens blockad utanför restaurangen.

Blockadvakter utanför restaurangen. Foto: Volodya Vagner

Förutom de långa arbetsdagarna vittnar de anställda även att de jobbat utan anställningsavtal och utsatts för ”omänsklig behandling”.

Skyller på tidigare ekonomichef

Restaurangen profilerar sig som ”ett bohemiskt ställe för alla” och har fått stor medial uppmärksamhet för sin satsning på hållbarhet och helveganska meny.

Foto: Volodya Vagner

Under fredagens blockad, där ett 20-tal personer ställde sig utanför restaurangen med banderoller och flygblad, fick Agnes Lansrot prata med personalchefen på telefon som då skyllde de outbetalda lönerna på en tidigare ekonomichef och lovade ett möte med facket senast imorgon, tisdag.

– Ja, jag ska ha ett möte med restaurangchefen då, säger Agnes Lansrot.

Restaurangchefen återkommer inte

Arbetaren har varit i kontakt med ägaren Robert Hållstrand som inte säger sig ”känna till” vad blockaden handlar om. I stället förklarar han att någon på restaurangen som är mer insatt ska höra av sig. När vi ringer ChouChou och ber att få tala med restaurangchefen säger en av de anställda att chefen sitter i möte. Restaurangchefen lovar dock att återkomma.

Två timmar senare har fortfarande ingen från restaurangen hört av sig.

Stockholms LS har förklarat att så länge löneskulderna för deras medlemmar kvarstår kommer blockaden att fortsätta.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Radar #26/2024

Fröken Snusk – ”för mycket, för vulgärt”

Skribenten Catrin Lundström menar att det saknas bitar i pusslet Fröken Snusk - framför allt ur ett klassperspektiv. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT

Vem är hon och vad står hon för? Fröken Snusk har blivit en symbol för endera fascination eller det ultimata beviset på en kultur i förfall. Är det den vita arbetarklassfemininiteten som ställer till det, undrar Catrin Lundström.    

Fröken Snusks artisteri sysselsätter kulturskribenter av olika skäl. En del funderar på huruvida Fröken kan betraktas som en feministisk skapelse, eller om hon enkom är en produkt av äldre mäns snuskiga fantasier, som i slutänden håvar in royalties från dem. Andra ser henne som själva sinnebilden för kulturens förfall som, trots dess uppenbara avsaknad av kvalitet, breder ut sig i kvällstidningsträsket.

Fröken Snusks låtmaterial och texter om kvinnor som luder kombinerat med en återkommande centrering av det manliga könsorganet, lämnar sannerligen mycket i övrigt att önska, utifrån ett feministiskt, konstnärligt och musikaliskt perspektiv. Men trots de återkommande skriverierna på kultur- och nöjessidorna, drivna av ömsom fascination och lösnummerförsäljning, ömsom klassorienterad distinktion, saknas, vad jag kan se, flera bitar i pusslet Fröken Snusk. I synnerhet rörande heterosexualitetens villkor och klasstrukturens formationer av femininitet. 

Konstruktioner av klass och kön

Anonymiteten till trots vet vi att Fröken Snusk är kvinna, förmodat vit, och antagligen arbetarklass. Klassbakgrunden härleder jag till själva musiken, som är något av det mest utmärkande kulturella kapitalet, eftersom musikval är så intimt kopplat till vår personliga smak (och miljontals lyssningar gynnar inte alltid klassdistinktionens logik). Musiksmaken bekräftar, enligt sociologen Pierre Bourdieu, mer än något annat ens klasstillhörighet, då den både kan klassificeras som bra eller dålig, och samtidigt är klassificerande på ett sätt som skänker lyssnaren en särskiljande livsstil. Hårdrock och klassisk musik kan förvisso mötas i vår postmoderna tid, och epadunk sägs spelas även på lokalerna kring Östermalm. Men få utpräglade medelklassidentiteter är nog ljudsatta av just Fröken Snusk eller hennes föregångare Eddie Meduza i sina bilar.

Den brittiska sociologen Beverley Skeggs bok Att bli respektabel: konstruktioner av klass och kön från 1997 står sig fortfarande som en självklar klassiker i förståelsen av hur kön, klass och sexualitet förhåller sig till varandra. Arbetarklasskvinnornas framtoning har, i likhet med svarta kvinnors, historiskt sexualiserats som avvikande. För mycket. För vulgärt. I allt från klädstil till språk. Och i kontrast till vita, avsexualiserade, heterosexuella medelklasskvinnor har arbetarklasskvinnor betydligt svårare att läsas som respektabelt feminina.

”Mest provocerande – fortsätta finnas”

Varje person som väljer att exponera sig – maskerad eller ej – måste givetvis förhålla sig till omvärldens bedömningar och anmärkningar. Att det i högre grad gäller kvinnor är det nog få som motsätter sig. Som Madonna har formulerat det är ”det mest provocerande” hon har gjort att ”fortsätta finnas”. Få upprörs över att Bob Dylan eller Bruce Springsteen befinner sig på ändlösa turnéer, men, som vi redan vet, gäller det neutrala förhållningssättet sällan kvinnliga artister eller konstnärer. 

Fröken Snusk Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Hur det står till med Fröken Snusks eventuella skönhet är svårbedömt. Men så länge hon använder kroppen till att röra sig, riskerar den obönhörligen att hamna i det manliga blickfånget för allmän skärskådning.

Det obetalda uppdraget sköter den anonyma tangentstinna manosfären på Flashback. Här finns inga hämningar vad gäller denna ”lönnfeta sak som täcker över sitt svullna ansikte med en rånarluva”, som inte bara är ”tjock” – Gud förbjude – utan dessutom ”white trash”.

White trash, eller vitt skräp, är en nedsättande benämning på en markerad, klassanstruken vithet som inte uppfattas som vare sig neutral eller särskilt feminin – när den förkroppsligas av kvinnor. Termen har cirkulerat i det nordamerikanska språkbruket sedan 1800-talet och appliceras i huvudsak på fattiga vita som ett pejorativt epitet för att markera gruppens låga status. 

Kroppen utgör det yttersta fysiska uttrycket för en sådan klass- och rasdistinktion. Vikt, kläder, men även små sociala tecken, som orakade armhålor, kan tillsammans ge upphov till såväl äckelkänslor som föreställningar om lösaktighet.

Så vad gör då den som inte ser sig ha en chans i kampen om respektabilitet? Ja, ett sätt är att försöka ta kontroll över de tillmälen som redan ristats in i den egna kroppen. 

Snusket blir en protest

I likhet med hur de unga latinamerikanska kvinnorna i min avhandling Svenska latinas, liksom arbetarklasstjejerna i socialantropologen Fanny Ambjörnssons I en klass för sig, hanterade termen hora, som ett nedsättande – men frekvent – begrepp, ikläder sig Fröken Snusk den brist på respektabilitet hon redan tillskrivits. För redan icke-respektabla kvinnor kan en sådan strategi nämligen vara ett sätt att experimentera med skambelagda ord på ett lekfullt sätt, eller att slå tillbaka mot förväntade fördomar, i frånvaron av kulturellt och symboliskt kapital. När jag i början av mitt fältarbete träffade några chilenska tjejer i korridoren på en gymnasieskola och frågade om de ville vara med i min studie, replikerade de vasst och oväntat: ”okej, men vi är inga horor, bara så att du vet”. 

Möjligen har Fröken Snusk dragit det oanständiga och promiskuösa till sin spets. Snarare än att besjunga den heterosexuella kärleken i form av lidande och längtan, är det här mer pang på ”tjackballen”. Som på förhand placerad i vithetens och femininitetens utkanter, kan snusket bli en protest mot ett redan stigmatiserat tilltal. 

Men det är en svår balansgång. Lösögonfransarna och det långa håret under den rosa balaklavan är direkt nödvändiga för att inte falla ur den normativa heterosexuella kategoriseringen.  

Ändå är det tydligt att Fröken Snusk inte helt kan diktera villkoren för sin existens. Och där kommer balaklavan – som alluderar till både gangsterrap och aktivistgruppen Pussy Riot – in. Ett skydd mot den heterosexuella verkligheten, där risken för såväl hat som oönskad intimitet, är överhängande för kvinnor.

Förhoppningsvis kan Fröken Snusk hantera den professionella bundenheten till manliga låtskrivare och producenter i sitt eget arbetsliv. Men vad gör budskapet – det som levereras till kunden – med unga flickor och kvinnor? Vidgar det platsen att leva på eller lägger det till rätta en annan, lika begränsad, heterosexuell position? Kan balaklavan vara en inkörsport till ”tyngre” versioner av kvinnlighet, där snusk övergår till omstörtande fittuppror? Det lär vi snart få veta nu när Fröken Snusk har lanserat sin egen merch, med den karaktäristiska rosa masken som ”en symbol för frihet och självuttryck”. 

Kanske är det lika svårt för offentliga kvinnor att vara totalt ofeministiska, som det är att leva rakt igenom oklanderligt feministiskt? Bara det faktum att Fröken snusk triggar mig och andra att fundera över kvinnors varande kan ju ses som en feministisk handling. Det är i alla fall ett halmstrå jag väljer att hålla mig i.

Catrin Lundström, docent i sociologi och biträdande professor i etnicitet och migration vid Linköpings universitet

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Signerat #26/2024

Ett nytt och grymt klassamhälle växer och frodas

Kollage med Arbetsmiljöverket i bakgrunden en polis och Emil Boss, skribenten
Papperslösa får betala priset för arbetslivkriminaliteten. Foto: Axel Green, Johan Nilsson / TT, Naina Helén Jåma / TT

”Exotifiering och avhumanisering av arbetarklassen är ett bra gödsel för förtryck”. Emil Boss om svenska myndigheters häxjakt på papperslösa och dess blindhet för arbetslivskriminaliteten.

”Du har anmält mig till facket din jävel, jag ska se till att du blir deporterad!” Byggchefens svordomar är grova i telefonen. Qatar? Nej, Stockholm. 1924? Nej, 2024.

En gipsmontör har under flera år arbetat med nyproduktion för en underentreprenör till bland annat Serneke. Bolagets ägare genomför sin tredje konkurs och arbetaren har sökt facklig hjälp för att få sin lagstadgade lönegaranti. Han är papperslös eftersom chefen, i stället för ett arbetstillstånd, valde att ge honom ett förfalskat spanskt pass.

Befogad myndighetsrädsla

”Vi vågade inte prata med er ute på bygget. Ni verkade schyssta, men vi trodde att det var teater, att ni egentligen jagade papperslösa”. De colombianska arbetarna har inte fel. Det finns myndigheter och granskningstjänster som säger sig verka för en bättre arbetsmiljö och höjd säkerhet, men som samtidigt är på jakt efter att fängsla papperslösa arbetare. Hotet om utvisning kommer från många håll. 

Visste du att papperslösa arbetare som tas i förvar inte sällan blir inlåsta i flera månader? De behandlas som grova brottslingar, trots att allt de gjort i Sverige kan exempelvis ha varit att bygga Ersta sjukhus eller renovera Tullverket – för en låg lön. Ofta har de själva ingen skuld i att de saknar arbetstillstånd. Cheferna har inte sällan lovat arbetarna tillstånd som sedan aldrig kommer. 

En medlem i Stockholms LS blev grovt utnyttjad på en restaurang. Gränspolisen grep honom i kontroll och när han suttit inlåst i över en månad satte de honom på ett plan till fel land. Eftersom han saknade visum i det land han kommit till blev han fast på en flygplats, sedan fick han betala sin egen flygbiljett tillbaka till Sverige och satt inlåst här i flera månader igen. Först därefter skickades han till sitt hemland. Sammanlagt satt han inspärrad i över fem månader.

Arbetaren har berättat om hur Gränspolisen lördagen 9 mars hämtade en kvinna på den psykiatriska akutmottagningen på Universitetsjukhuset i Örebro. Läkarnas bedömning var att kvinnan, gravid i fjärde månaden, behövde vara kvar på avdelningen. Det struntade polisen i, man förde henne med våld ut från sjukhuset för att deporteras. Fundera en stund på den händelsen. Polisingripande på en psykiatrisk akutmottagning. Även för andra patienter är detta ett tämligen brutalt tilltag.

Myndigheterna letar papperslösa – inte arbetslivskriminalitet

Jag deltar då och då på seminarium om arbetslivskriminalitet där myndigheter och politiker berättar om sitt arbete. Nuförtiden handlar mycket om att lyfta fram de myndighetsgemensamma inspektionerna. Det låter progressivt. Alla vill ju ha ordning och reda i till exempel byggbranschen. Men i praktiken betyder inspektionerna exakt det som de där rädda colombianerna misstänkte. En inspektör från Arbetsmiljöverket dyker upp och snackar säkerhet samtidigt som en kollega från Gränspolisen hugger tag i arbetarna och låser in dem.

Vid det här laget vet alla som är insatta i problemen kring arbetslivskriminalitet två saker. Ett: Detta förtryck pågår överallt, inte i periferin. Det är inte längre sjaskiga biltvättar som åtnjuter den billiga prislappen. Det är till exempel byggherrar, kommuner, fastighetsbolag och jordbruksproducenter. Två: Papperslösa arbetare exploateras ofta hänsynslöst. Hur kan det då komma sig att papperslösa behandlas så inhumant och grymt av svenska myndigheter? 

Min gissning är att papperslösa arbetare kan behandlas så grymt av svenska myndigheter för att de inte hörs och syns. Facklig organisering av papperslösa behövs inte minst för göra dem synliga. När den svenska modellen exkluderar papperslösa arbetare lämnas dörren vidöppen för ytterligare kränkningar.

Den riktiga boven går fri

Skulle polisen storma in med en patrull på en akutmottagning och slita ut en förtryckande VD? Skulle polisen gripa en byggchef som förtryckt migranter för att denne annars kanske håller sig undan? Nja, min erfarenhet är att det är ganska vanligt att byggchefer i lugn och ro säljer tillgångarna och lämnar landet när myndigheterna får upp ögonen för brotten.

Ta exemplet med bossen för städfirman som lät papperslösa städa hos Magdalena Andersson. I ett år nu har han kunnat skjuta fram rättegången om städerskans lön. Hur? Han meddelade bara gång på gång att han var sjuk. Städerskan däremot, låstes in i flera månader och utvisades.

Med Allan Edwalls ord: Den lilla fisken fångar vi, men hajen får gå fri.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Kultur #25/2024

Tidö­politiker rasar mot nya Ronja Rövar­dotter: ”Glorifierar gangster­kulturen”

Foto på Ronja Rövardotter med Guccikeps.
Ronja Rövardotter "glorifierar den gansterkultur vi försöker krossa", säger Appe Rilsson, rättspolitisk koordinator vid Tidöpartiernas samordningskansli. Foto: Adam Ihse/TT. Kollage: Arbetaren

Astrid Lindgrens barnbok Ronja Rövardotter har filmatiserats på nytt och den 28 mars hade tv-serien premiär. Nu rasar företrädare för regeringspartierna och stödpartiet Sverigedemokraterna mot nyinspelningen. ”I vårt Sverige ska vi varken glorifiera rövare eller annan gangsterkultur”, säger en talesperson för Tidöpartiernas samordningskansli.

1984 hade filmen Ronja Rövardotter, baserad på Astrid Lindgrens bok med samma namn, premiär. Både boken och filmen har blivit verkliga barnkulturklassiker och förväntningarna har varit stora på den nyinspelade tv-serien. Men på vissa håll råder snarare misstänksamhet än förväntan:

– Det känns minst sagt visset att försöka få rätsida på det här landet och satsa på hårdare tag mot brottslighet, visitationzoner och möjlighet till utvisning för bristande vandel, när vi samtidigt släpper fram så kallad barnkultur som glorifierar den gangsterkultur som vi försöker krossa, säger Appe Rilsson, rättspolitisk koordinator vid Tidöpartiernas samordningskansli.

En rest från ”DDR-Sverige”

Enligt Rilsson är Ronja Rövardotter ett typ av kulturellt uttryck som ”kanske kunde slinka igenom under det blåögda 1980-talet i DDR-Sverige”, men som inte har någon roll att spela i det nya, uppstyrda Sverige.

– Det kanske kan verka häftigt med en sådan här rövarkult, men det återspeglar ett kulturklimat där vi inte stannat upp och tänkt efter. Varför görs det ingen serie om någon Ronja Småföretagardotter snarare än ett sådant här ”jag vill vara farlig”-pekoral, frågar Appe Rilsson retoriskt.

Martin Melin, polis och riksdagsersättare från Liberalerna, sade i början av året apropå polisiära tvångsvisitationer: ”Alla som går runt med Gucci-kopiekepsar är inte gängkriminella, men många gängkriminella bär Gucci-kopiekepsar.” Appe Rilsson ser paralleller till den nya serien:

– Här förhärligas plötsligt ett nytt kriminellt kulturuttryck, ett rövarideal, som till sin form dessutom är vad vi på ren svenska skulle beskriva som skabbigt, säger Appe Rilsson, och fortsätter:

– Ska den första åtgärden i våra visitationzoner vara att behöva tvångsvisitera hundratals ungdomar som går omkring otvättade i särk och självlockig skogsråfrisyr och lever rövare?

Tidöregeringen: Rövardotter har ”inte någon plats i kulturkanon”

Runtom på Tidöpartiernas samordningskansli och i regeringskansliet i Rosenbad ska den nya tv-serien ha väckt upprördhet och förstämning. Etniciteten hos de rövare som förekommer i serien har i flera fall inte kunnat fastställas. Personskadevapen som armborst och långa spjut ska ha skymtats i några av avsnitten, och enligt uppgift skildras även flera skogsöverfall av medelklassfamiljer ur bakhåll i en icke-problematiserande form.

Enligt obekräftade uppgifter till Arbetaren ska den moderate riksdagsledamoten tillika polisen Fredrik Kärrholm ha sagt att han tänker ”nödvärna skiten” ur den första ungdom han får syn på som anammat den nya retrogansterkulturen från Ronja Rövardotter-serien. 

– En sak kan vi säga säkert, och det är att sådana här avarter inte har någon plats i den nya svenska kulturkanon, säger Appe Rilsson.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Signerat #25/2024

”Högerns historielösa hat mot Greta är pinsamt”

Foto på när Greta Thunberg bärs bort av polis utanför Riksdagen.
Johan Apel Röstlund hoppas på en vår full av sittprotester och fortsatta blockader. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Axel Green. Kollage: Arbetaren

Dagens svenska höger hade skrattat åt Rosa Parks och rasat över att hon inte försökte förändra via ”ett politiskt parti” i stället. Men det är direkt aktion och civil olydnad som tvingar fram förändringar, skriver Johan Apel Röstlund.

Det började så klart inte med den oförargliga sittprotesten utanför riksdagsentrén härom veckan, men där och då gick topplocket igen.

Därefter var det dags för bolagsstämma för det ständigt krisande flygbolaget SAS. Fridays For Future vecklade ut en banderoll om klimat, framtid och flygbolagens ansvar och hela högerhögen gick bananas i ett moln av svavel och sprakande eld.

Månen färgades mörk och solen röd och undergången var nära. Sällan har några civila olydnadsaktioner fått så många att reagera så hårt.

Hatet mot Greta Thunberg och Fridays For Future är på sina håll lika kompakt som djupt okunnig och historielös. Det börjar faktiskt bli direkt pinsamt.

”Varför går du inte med i ett politiskt parti?”

Greta får frågan i Aktuelltstudion strax innan påsk. Jag vet inte för vilken gång i ordningen. Den prydligt uppklädde programledaren ler vänligt mot den världskända klimataktivisten. 

Den tröttsamma frågeställningen används slentrianmässigt i brist på annat. Den enda vägens partipolitik: Sörj ej – sitt inte utanför riksdagen och sura – gå med i ett parti. Gör som Romina Pourmokhtari och tillsätt en utredning. Gäsp.

Rosa Parks och suffragetterna

Vi gör ett tankeexperimentet och backar tiden till 1955. Om Montgomery, delstatshuvudstaden i den amerikanska sydstaten Alabama, låg i Stockholm och om då var nu skulle högern rasat när medborgarrättsaktivisten Rosa Parks satte sig på fyrans buss på en plats reserverad enbart för vita.

I någon knastrig radiointervju skulle hon sedan fått förklara sig. ”Varför reste du dig inte bara och gick med i ett parti?”

Världen är full av händelser där historien förändrats just tack vare folk som Rosa Parks, de brittiska suffragetterna och Greta Thunberg. Rösträtt har tvingats fram, inte genom parlamentariska utredningar utan genom direkt aktion och strejker.

Murar har rivits genom folkliga protester och alltid har högerns gubbgriniga raseri svävat som ett åskmoln över dem som hållit på, som satt sig i vägen och stoppat käppar i hjulen för den rådande ordningen.

Organisering utanför partipolitiken

Ta det allt mer uppmärksammade syndikalistiska facket Solidariska byggare som exempel. Under de senaste tre åren har de krävt in uteblivna löner på miljontals kronor – löner som arbetsköparna annars inte skulle betalat ut.

Foto: Skärmdump

De har organiserat sig, använt sig av klassiskt fackliga metoder som blockad, hämtade från idéerna om direkt aktion och civil olydnad, och krävt sin rätt. Därigenom har de riktat strålkastarljuset mot en förslummad arbetsmarknad där migrantarbetare utnyttjas utan att politikerna lyfter ett finger.

Mer civil olydnad – för framtiden

”Väx upp lite grann”, röt en vd för en förening som kallar sig Aktiespararna, efter Fridays For Futures protest inne på SAS-stämman. Samtidigt fnissade Svenska Dagbladets ledarchef Peter Wennblad något om en miljon pruttande kor efter Gretas framträdande i Svt häromkvällen. 

Foto: Skärmdump

Det reaktionärt självspelande pianot är ett mumbojumbo av frustrerande ilska, ett rent hittepå och det låter som Titanics orkester på väg ner i djupet av nattsvart mörker.

Plötsligt slår det mig att jag inte ens pallar att vara förbannad. De här clownerna är inte värda att ta på allvar. De förtjänar att lämnas kvar på perrongen när vi andra rullar vidare in i framtiden. Och dit kommer vi inte genom parlamentariska utredningar utan genom civil olydnad och lite action. Det har historien visat så många gånger förr.

Jag hoppas på en vår full av sittprotester och fortsatta blockader. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Reportage #25/2024

Människorätts­kämpe försvunnen i saudiskt fängelse – hon kämpar för upprättelse

Maha al-Qhatani kräver att hennes man Mohammed al-Qhatani frisläpps ur det saudiska fängelset och att mänskliga rättigheter respekteras. Foto: Julia Lindblom

Den saudiska människorättsaktivisten Mohammed Fahad al-Qahtani försvann i höstas i det ökända Al Ha’ir-fängelset i Riyadh, efter att ha avtjänat ett tioårigt straff. Myndigheterna vägrar att tala om vad som har hänt med honom. Hans fru Maha al-Qhatani vägrar dock att ge upp kampen om att återförena familjen. I en unik intervju med Arbetaren berättar hon om hoten och utmaningarna för familjen.

Varje morgon brukade Mohammed al-Qhatani väcka sin yngsta dotter, för att få iväg henne till skolan i en småstad utanför New York. Han gjorde det över telefon. 

Maha al-Qhatani tar ett djupt andetag och berättar om familjens vardag som länge pågick i två olika länder och tidszoner. 

Hon och de fem barnen i Albany i USA, hennes man på andra sidan havet, inspärrad i en cell på det ökända al-Ha’irfängelset i Saudiarabiens huvudstad Riyadh.

– Layla var tre månader när han fängslades och för henne var dessa samtal på morgonen viktiga för deras relation. Samtidigt var Mohammed noga med att köpa presenter till barnens födelsedagar och försökte alltid finnas till hands på högtalartelefon när det var föräldramöte på skolan, om uppkoppling fanns, berättar Maha al-Qhatani. 

Layla, 11 år, längtar efter att återförenas med sin pappa. Under hennes uppväxt höll de kontakt över telefon. Mohammed al Qhatani väckte sin dotter på morgnarna från fängelset. Foto: Julia Lindblom

Mohammed al-Qhatanis brott var att han bildade en organisation för att dokumentera brott mot mänskliga rättigheter i Saudiarabien. 

Domen föll i mars 2013 och strax innan domstolsutslaget lämnade Maha al-Qahtani och parets fem barn Saudiarabien för USA. Hon hade precis fött yngsta dottern Layla och blivit beviljad ett fyraårigt stipendium av den saudiska staten för att studera informationsteknik i USA. Stipendiet drogs dock in efter endast ett år.

Farligt att kritisera regimen

Saudiarabien har en lång historia av att dela ut hårda straff till personer som kritiserar kungahusets sätt att styra landet. Ingen har undgått det brutala styckmordet på journalisten Jamal Khashoggi inne på Saudiarabiens ambassad i Istanbul 2018, som skapade stora rubriker världen över. Fortfarande har lönnmordet inte utretts.

Mohammed al-Qhatanis organisation ACPRA, den saudiska föreningen för politisk och mänsklig rätt, blev snabbt en nagel i ögat på makten och inom bara några år befann sig elva av föreningens grundare bakom galler eller i häkte. 

Den 22 november förra året hade Mohammed Fahad al-Qahtani avtjänat ett tioårigt fängelsestraff och skulle ha släppts från Al Ha’ir-fängelset – han skulle dock fortfarande varit belagd med ett tioårigt reseförbud. I stället har han spårlöst försvunnit i fängelset och inte varit i kontakt med någon på över ett år. 

Men Mohammed al-Qhatani ska ha blivit kallad till en rättegång gällande nya anklagelser den 11 april 2023. Han vägrade acceptera anklagelserna och delta i rättegången, enligt material som Arbetaren tagit del av.

– På ett sätt blev jag glad och ledsen på samma gång. Jag var glad över att han levde och fortfarande är stark, och ledsen över att han kämpar mot den orättfärdiga rättegången. Mohammed är en man av principer som vägrar allt nonsens och all orättvisa, även om det kostar honom mycket. Sorgligt nog tilläts inte Mohammed varken att tala med mig eller sin advokat eller någon medlem av familjen i samband med rättegången, berättar Maha al-Qahtani.

Maha al-Qhatani. Foto: Julia Lindblom

Även Mary Lawlow, FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter, meddelade på plattformen X att rättegången – som aldrig utlysts officiellt – skulle ha ägt rum. 

“Jag har mottagit störande nyheter att rättegången gällande nya anklagelser mot saudiska mänskliga rättighetsfången Mohammad Al-Qhatani skjutits upp två gånger till följd av hans frånvaro och att hans familj och advokat inte har någon information om honom. Hans tioåriga straff upphörde för sex månader sedan. Han borde släppas”, skrev hon den 16 maj 2023 på Twitter.

Mottog Right Livelihood Award 

Mohammed al Qhatanis demokratiarbete i Saudiarabien har inte gått obemärkt förbi varken i Sverige eller i världen.

Abdullah al-Qhatani deltog i ett samtal om sportwashing på Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Julia Lindblom

Hösten 2018 tilldelades han, tillsammans med andra grundare, det ”alternativa Nobelpriset”, Right Livelihood Award. Han satt då redan i fängelse sedan fem år och kunde inte närvara vid ceremonin. I vintras besökte hans son Abdullah al-Qhatani Sverige för att hålla ett tal vid prisutdelningen i Stockholm. Arbetaren intervjuade honom under ett evenemang om så kallad “sportwashing“ på Kulturhuset Stadsteatern.

Saudiarabien kan få arrangera fotbolls-VM

Saudiarabien har, trots omvärldens hårda kritik om kränkningar av mänskliga rättigheter, ansökt om att anordna fotbolls-VM i Riyadh 2034. 

Ännu är värdskapet inte officiellt beslutat, men FIFA har inlett en grundlig utvärderingsprocess, och även det svenska fotbollsförbundet ska ta beslut i frågan. 

Enligt FIFA:s egna regler måste värdnationen leva upp till krav på att respektera mänskliga rättigheter och arbetstagarrättigheter. 

Abdullah al-Qahtani är inte emot värdskapet i sig – men menar att turneringen bör hållas på villkor att Saudiarabien lever upp till kraven och frisläpper hans far och andra politiska fångar.

– Jag tror att det skulle kunna komma något bra ur ett VM i Saudiarabien, men det hänger på att människor vågar ta ställning. Om Saudiarabien lever upp till kraven och inte bryter mot mänskliga rättigheter, kan ett fotbolls-VM ha en verklig positiv effekt på landet. Tyvärr ser ingenting dock ut att gå i den riktningen, säger han. 

Hård kritik från Amnesty International 

I slutet av 2019 avskaffades förmyndarskapet formellt i Saudiarabien och för första gången öppnade landet upp för turism. Men trots att landet på papperet genomfört några liberala reformer när det kommer till kvinnors rättigheter, sitter många aktivister som gått i bräschen för mänskliga rättigheter fortfarande i fängelse eller står inför rätta. Klassamhället präglar det oljerika landet vilket innebär att inte alla har möjlighet att omfattas av de reformer som genomförts.

Floor Beuming, Amnestys särskilda rapportör för Saudiarabien, säger till Arbetaren över telefon att repressionen i själva verket ökar i landet.

Floor Beuming, Amnestys särskilda rapportör för Saudiarabien Foto: Amnesty International

– Den kommer att fortsätta öka om det inte finns någon press från omvärlden gentemot Saudiarabien. Inte bara i samband med ett eventuellt VM-mästerskap, utan även i frågor som rör handel. Västerländska företag investerar i landet och influencers åker dit och används som PR, men uppmärksammar inte den repression som pågår. 

Hon menar att Mohammed al-Qhatanis fall numera har blivit en symbol för alla politiska fångar i landet. 

– Han är en viktig person i rörelsen för mänskliga rättigheter i landet och har sedan start försökt sätta mänskliga rättigheter på kartan, inte minst när det kommer till politiska fångar. Det är sorgligt att han nu själv råkat ut för samma öde. Han borde hyllas och delta i byggandet av landets framtid, i stället hålls han instängd och när straffet äntligen avslutats så försvinner han. Det är viktigt att detta inte tillåts. Repressionen mot människorättsaktivister kommer bara fortsätta om det inte finns konsekvenser för Saudiarabien, säger Floor Beuming.

Besökte ambassaden

Under sitt besök i Stockholm gick Abdullah al-Qahtani även till Saudiarabiens ambassad i Stockholm för att överlämna ett brev och en namninsamling med krav på ett omedelbart frigivande av hans pappa. Över 900 personer hade skrivit under namninsamlingen. 

Men när han kom fram till ambassadbyggnaden i Stockholm blev Abdullah al-Qahtani bryskt uppmanad av ambassadens personal att lämna området. 

Senare, när han knackade på dörren till huvudentrén, fick han inget svar. Till sist fick al-Qahtani komma in på ambassaden eskorterad av två svenska poliser. Han blev tillsagd att inte filma lokalerna och att han inte borde ha tagit dit pressen. En diplomat sade även att han haft Mohammed al-Qhatani som lärare.

Abdullah al-Qhatani besökte saudiska ambassaden tidigare i höstas för att överlämna en namninsamling med krav på att hans pappa ska släppas ur fängelset. Han blev bryskt avvisad från området. Foto: Right Livelihood

Mottog dödshot

Åter till New York. Maha al-Qahtani har allt svårare att somna om kvällarna. Hon berättar att hon en eftermiddag i maj förra året för första gången mottog ett direkt dödshot. Ett sändebud från det saudiska inrikesministeriet besökte enligt henne en familjemedlem i Riyadh. 

– Han läste upp ett meddelande från ministeriet om att “återföra Maha al-Qahtani död eller levande”. Sändebudet bad familjen att informera mig om jag skulle sluta fråga “om den där mannen” och uppfostra mina barn bättre, berättar hon.

Maha al-Qhatani kräver att hennes man frisläpps. Saudiska ambassaden i New York lämnar inte ut hennes pass. Foto: Julia Lindblom

Maha al-Qhatani berättar att hennes pass konfiskerats på den saudiska ambassaden i New York, i samband med att det skulle förnyas.

– Men jag är inte längre rädd för min säkerhet. I det här läget är det enda jag tänker på att min man måste komma hem. Han har avtjänat sitt orättfärdiga straff. Alla som är delaktiga i min mans försvinnande och som manipulerar systemet måste hållas ansvariga och ställas inför rätta, eftersom mänskliga rättigheter måste respekteras.

Arbetaren har sökt saudiska ambassaden i Sverige över mejl, men de har inte svarat på intervjuförfrågan.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Inrikes #24/2024

Vårdarbetare tar ställning för Palestina – startar nytt fack

Sjuksköterskorna Erika Holm och Paula Castro, har deltagit i mötet för det nya vårdfacket.
– Hoppfullt, säger sjuksköterskan Erika Holm. Foto: Tuija Roberntz

Vårdarbetare kritiserar sina fackförbund för att inte engagera sig tillräckligt för situationen i Gaza. Nu bildas ett nytt fack inom SAC Syndikalisterna som ska samla vårdpersonal från hela Sverige. 

På bordet står kaffe och en bullängd har delats i bitar. Runt bordet sitter ett antal sjuksköterskor och läkare, en personlig assistent och en psykolog. Via länk deltar ytterligare vårdarbetare som är intresserade av att vara med och starta upp en ett nytt vårdsyndikat inom SAC Syndikalisterna. De som dyker upp på skärmen deltar från såväl Gävle som Eskilstuna och Uppsala. 

På mötet föreslår SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn ”Vårdarbetare från nord till syd” som namn för syndikatet, eftersom upptagningsområdet ska stå med i namnet. Att bilda ett syndikat med medlemmar över hela landet är ovanligt, men går inte emot SAC:s stadgar, berättar han.

En av de som deltar i mötet är Singoalla Tiroler, ST-läkare i gynekologi och obstetrik. Hon har lämnat Läkarförbundet och har varit en drivande kraft för att få till ett nytt vårdsyndikat.

– Vi är vårdarbetare som vill se en annan vård och en annan värld, säger hon och får nickande medhåll från andra mötesdeltagare.

Att det bildas ett nytt fack inom vården just nu är inte en slump. Många vårdarbetare, läkare och psykologer anser att deras förbund inte tagit tillräcklig ställning mot Israels agerande i Gaza.

Singoalla Tiroler, deltar i mötet från ett tåg på väg till sin nattjour, var en av 44 läkare som skrev under ett brev till Läkarförbundet som publicerades i Dagens arena i början av februari. Brevet omfattade bland annat krav på att Läkarförbundet skulle fördöma Israels attacker mot sjukvårdspersonal, vårdinrättningar och vårdfordon i Gaza.

Tidigare samma dag har Arbetarens reporter ringt upp henne för att höra hennes tankar om att bilda en ny fackförening.

– Det var många av oss som kände att vi inte kan vara med i ett läkarförbund som skiljer på folk och folk, som inte har en tydlighet i att arbeta mot apartheid, rasism och inte ens kan säga eldupphör.

Anser att många vårdfack är ”tandlösa”

Singoalla Tiroler jämför hur Läkarförbundet reagerat på Rysslands invasion av Ukraina med hur de reagerat när det gäller Israels attacker mot Gaza. 

– När Ryssland invaderade Ukraina var Läkarförbundet väldigt tydliga. De beskrev Ryssland som aggressor, de skrev att de stöttade Läkarförbundet i Ukraina och skickade pengar. Vi hade önskat en liknande tydlighet för våra palestinska kollegor.

Hon tycker att de uttalanden som kommit varit intetsägande, och påpekar att i det uttalandet som gjordes tillsammans med Vårdförbundet nämndes inte Israel en enda gång.

– Man skulle kunna tro att bomberna faller från klar himmel. Om man inte beskriver vem som gör fel blir det tandlöst.

SACs generalsekreterare svarar på frågor om vad det innebär att vara fackligt organiserad i SAC. Foto: Tuija Roberntz

Att vara organiserad i ett fack är trots allt viktigt för Singoalla Tiroler.

– Flera av oss känner vikten av att vara organiserade. Läkarförbundet har varit en trygghet om det skulle uppkomma problem på arbetsplatsen, och många är rädda att lämna pågrund av det. Därför känner många av oss att vi måste gå med i någon annan sammanslutning för att ha tryggheten och kollektivet, och inte vara så ensamma. 

Arbetet kommer både att fortsätta via det nya syndikatet men också genom ett nätverk av vårdarbetare som vill engagera sig för Palestina. 

– Vi håller på att producera skriftligt material. Vi hoppas kunna vara en tung röst i debatten och eftersom vi har en inblick i hur det är att arbeta i en ansträngd vård så kan vi förklara hur omöjligt det är att sätta sig in i hur vårdarbetarna har det nu i Gaza.

Tvingas amputera utan bedövning

Singoalla Tiroler beskriver hur läkare, eftersom Israel hindrar införsel av sjukvårdsmaterial och läkemedel, tvingas utföra vad hon kallar för ”medeltida krigskirurgi” för att rädda personer som skadats i attackerna. 

– De tvingas amputera barn eller utföra kejsarsnitt utan bedövning. De räddar liv trots nästan omöjliga förutsättningar och utför sådana ingrepp som vi andra, vana vid alla apparater, prover, hjälpmedel inte skulle klara av.

Hon lyfter även att palestinier nu dör av enkla infektionssjukdomar som egentligen är lätta att behandla när de tvingas dricka förorenat vatten, inte har latriner och sophantering.

– Det finns inte antibiotika att behandla enkla sårinfektioner, säger Singoalla Tiroler.

Samtidigt understryker hon att möjligheten till vård i Palestina varit svår även tidigare när personal och patienter exempelvis behövt spendera lång tid i köer vid checkpoints.

– Många palestinier i Gaza behöver vård utanför Gaza, de behöver då söka tillstånd hos israeliska myndigheter. Det finns flera fall där vi vet att patienter dött i väntan på tillstånd.

Kritisk mot Läkarförbundet

Singoalla Tiroler menar att det länge funnits en växande frustration mot Läkarförbundet.

– Läkarförbundet som fackförbund har gång på gång visat vilkas intressen de går, det har inte varit hälsa och sjukvårdspersonalen i stort, inte de stora patientgrupperna och inte de förfördelade patienter, som rasifierade eller kvinnliga patienter.

Singoalla Tiroler lyfter även att studier visar på att vården i Sverige inte är jämlik, att den som bor på landet, rasifieras eller inte kan svenska får sämre tillgång till hälso- och sjukvård. Dessutom pekar hon på hur den som har pengar kan få bättre vård genom att söka privat vård eller för att de har privata sjukvårdsförsäkringar.

På mötet diskuteras vad medlemmar och blivande medlemmar vill fokusera på i det nya facket: Universell och offentlig vård, samt intersektionalitet och dekolonialitet är några punkter gruppen vill lägga vikt vid. 

När mötet lider mot sitt slut säger sjuksköterskorna Erika Holm och Paula Castro att de är intresserade av att gå med i SAC Syndikalisterna och det nya syndikatet.

– Det känns hoppfullt, säger sjuksköterskan Erika Holm efter det nästan två timmar långa mötet.

Bredvid henne står Paula Castro som håller på att sätta på overall på sonen Isaac.

– Det känns viktigt att vara med i ett fack och därför är det skönt med ett alternativ till de andra vårdfacken.

Arbetaren har sökt Läkarförbundet.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984