I 400 år har den olyckligaste tonårspojken begråtit och hämnats sin pappa kungen i världens mest spelade pjäs, nu gör rapartisten Silvana Imam rollen som prins Hamlet på Stockholms stadsteater. Med minimal rekvisita förutom en enorm ljusrigg riktas allt ljus på henne. I övrigt ett stort, vackert, traditionellt mörker med några isande ögonblick av famlande efter en skämskudde.
William Shakespeares pjäs Hamlet, prins av Danmark har sedan tillkomsten omkring sekelskiftet 1600 spelats på otaliga scener över hela världen. Huvudrollen har varit en drömroll för unga manliga skådespelare som långt upp i åldern krängt på sig de traditionella trikåerna.
Pjäsen är helt enkelt en av världshistoriens perfekta; en enkel och glasklar handling som kan inrymma en hel värld av psykologiska samtidstolkningar. Vem kan inte identifiera sig med ungdomens känsla av att vara missförstånd? Här finns en mamma som sviker av kättja efter en ny man när fadern dött. Makt och pengar ligger i potten. Hamlet är en vacker hjälte som hämnas, båda av rättvisa och självrättfärdighet.

I Shakespeares pjäser har i samtiden manliga karaktärer då och då fått ytterligare dimensioner genom att spelas av kvinnor. Gunilla Röör gjorde titelrollen i en bejublad Rickard den III på Stockholms stadsteater 2007, i regi av Anette Norberg, inte många texter om detta missar att prata om betydelsen att hon är kvinna. Ja, hela ensemblem var kvinnor.
Det är bara 16 år sedan, men i dag räcker det knappast att skådespelaren är av annat kön för att föreställningen ska kallas queer. Just Hamlet är inte heller traditionellt en kraftkarl, utan oftare en ledsen och vek tonårspojke som beklagar sitt öde att tvingas hämnas och utmana den nya makten.
En skådespelare att lita på
Silvana Imam har knappast fått rollen på grund av sitt kön, vill jag tro, utan för att hon har karisma och närvaro som artist. Och att hon är en riktigt bra skådespelare. För bara ett år sedan gjorde hon sin dramadebut på film, i rollen som storasystern i Isabella Carbonellis film Dogborn, ett migrantdrama om vilka val det går att göra när man inte tror sig ha något alternativ.
Där visade hon att hon är en skådespelare att lita på – som tränad för Shakespeare. Och hon gör inte mig besviken, prins Hamlet är med i princip varje scen, och Silvana Imam bär hans sorg, självtvivel, ilska och lojalitet hela vägen. Igenkännbart i varje tonårings grubbel och utspel. Silvana Imams egen musik som hon framför glider in i Hamletfigurens repliker utan att det gör ont.
Omkring honom rör sig lismande och trygghetssökande familj och hov; kungamördaren, nu själv som en patriarkalt manifesterande gangsterkung. Drottningen en vacklande mamma som ändå i första hand stöttar sin man, för ordningens skull. Maktlös är hon inte, men inte heller villig att utmana den trygghet hon äntligen fått tillbaka med sitt nya giftemål.

Om det är något som är ovanligt och queert här så är det vålnaden efter den mördade kungen som traditionellt brukar dyka upp som ett sorgset men kraftlöst mansspöke i skägg och rustning.
Här spelas han av en Gene Simmons-liknande hårdrockskaraktär i kvinnlig gestalt, inte mindre mindre hämndlysten, snarare med än större blodtörst som själv håller i yxan. Spelet mellan hen och Hamlet är en dialog som fungerar.
Allsången skämmer svårt
På det hela taget kanske en något ofärdigt koncept, särskilt i några slappt utformade scener kring ”spelet i spelet” där i alla fall jag saknar den bortrationaliserade teatergruppen som Hamlet använder för att sätta psykisk press på kungen.
Hamlet har lagt förväntningarna på vad vi – och den onda farbrodern – ska få möta. Nu känns den bara som en slapp lösning för att spara in på skådespelare. En applådfiskande dockteater är ett ovärdigt substitut för en av pjäsens bästa scener.
Och när Leif André som dödgrävaren sjunger ”Staten & kapitalet” och refererar till Ebba Grön (rätteligen är det Blå tåget som ska ha cred för låten), och tvingar publiken att sjunga allsång i den sista raden, önskar man att skämskudden varit med.
För övrigt blir det ändå en trevlig show, särskilt när den enorma, tunga ljusriggen får spela och skapa ett nattsvart mörker över alltihop.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.