I den nya boken Slavdrivaren undersöker Anders Teglund de avhumaniserande aspekterna av gigekonomins arbetsledning, där buden är nummer på en skärm för de som är satta att driva på arbetarna. Rötterna till disciplineringen hittar han i slaveriets logik.
– Slaveriets fundament är ju att vissa människor inte har status som människor utan som verktyg.
Efter att ha cyklat matbud för Foodora och skrivit en bok om det blev Anders Teglund kontaktad av en av männen som arbetade bakom skärmarna på samma företag. Han ville gärna berätta om sitt arbete också.
Där väcktes idén till den nya boken, Slavdrivaren, som Teglund själv kallar en essäistisk reportagebok, när vi ses över videolänk.
Teglunds andra bok
I boken, som kommer ut den här veckan på Norstedts får vi följa Dennis under ett arbetspass bakom skärmarna för Foodora. Han är en så kallad dispatcher, vilket han själv liknar vid att vara slavdrivare. Som dispatcher fungerar han som mellanled i gig-ekonomikedjan. Hans uppgift är att styra cykel- och bilbuden bredvid algoritmen som i övrigt styr en stor del av arbetet via en app. Algoritmen klarar sig inte på egen hand, utan det krävs även en människa och Dennis är en av dem.
– Han kontaktade mig för att han ville berätta om sitt jobb, på den sidan skärmen. Han tyckte det var jobbigt, trivdes inte alls, mådde dåligt, säger Anders Teglund.
Han berättar att buden har kontakt med dispatchen nästan varje dag, men att han själv var osäker på om det var en människa eller en robot på andra sidan.
– Svaren var så generiska, det kändes ofta som att chatta med en ganska otrevlig bot. Dennis beskrev det som att de driver en slaverifirma, och det fastnade jag för och började fundera kring vad hans roll i sådana fall är, säger Anders Teglund och fortsätter:
– Modernt slaveri är ju ett begrepp som det slängs med ibland, men varför är det ens ett relevant ord längre?
Gigekonomins moderna slaveri
Denna frågeställning blev avstamp för boken där två berättelser flätas samman. Det är dels berättelsen om vad arbetet som dispatchern gör innebär, dels den historiska essäistiska delen som undersöker vad slavdrivare är för ord, dess historiska rötter och hur de hör ihop med dagens struktur i samhället och på arbetsplatserna.
Teglund resonerar som så att även om de som arbetar i gigekonomin utifrån sett ser ut att välja att jobba där, så är frågan om det verkligen är fria att välja något annat.
– Det är korta kontrakt och dyrt att jobba eftersom du måste stå för utrustningen. Många skuldsätter sig för att kunna ta jobbet och betalar sedan av skulder i flera månader. Du måste köpa bil, försäkring och bensin och det är svårt att få en vettig lön.
Han jämför situationen med den som många bärplockare hamnar i.
– Här närmar vi oss modernt slaveri. Företagen äger inte människor på det sättet som en slavfirma gjorde, men villkoren gör att arbetare blir fast i en ekonomisk ofrihet som gör att de inte protesterar, de känner sig inte fria att ta ton i samhället. Det kan också vara svårt att hitta jobb så folk tar de jobb som finns för att överleva. Utan giglönen skulle de ha ett ännu större nödtvång. Dessutom innebär de här låga kontrakten en disciplinering som gör att de som har ingått dem inte själva kan styra över sina liv längre. Dispatcherns roll är bland annat att knuffa in dem som försöker avvika från det som gäller.
Arbetsköparens straff
Disciplineringen i arbetsorganisationen har sina rötter i slaveriet. Även det som i dag kallas gig, att dela upp arbetet i minimala uppgifter utan koll på eller ens kännedom om sammanhanget, och där uppgifterna kan vägas och mätas. På samma sätt experimenterades det med på plantagerna under slavtiden. Sköter du inte din lilla uppgift på bästa sätt kan du straffas eller disciplineras. På det sättet blir du också lätt utbytbar.
I dag arbetar miljontals människor med minimalt begränsade uppgifter i techbranschen bakom skärmen på en dator eller en mobiltelefon, utan att de ens själva vet varför de gör det de gör. De är så kallade digitala “spökarbetare”.
– De är som en dold arbetsstyrka. Man tänker att datorerna sköter allt, men bakom datorerna finns de här människorna, som egentligen ingen vet hur många de är.
– Det som är anmärkningsvärt när vi pratar om plattformsekonomin eller gigsektorn är att nästan alla människor som befinner sig där lever i stor utsatthet i samhället.
Han tillägger att det är långt ifrån alla människor i Sverige som jobbar under de här villkoren, utan att det handlar om en viss grupp av människor som till stor del är födda utanför Sverige.
– Strukturen är tydlig, ju längre bort från majoritetssamhället personerna befinner sig desto sämre villkor. Och det är möjligt att ha så dåliga villkor för att det finns en bas av människor som inte har någon annan möjlighet än att ta de här jobben.
Arbete med eller utan fri vilja?
Här förekommer också disciplinering i hög grad. Den har gått från att vara väldigt våldsam, blodig och fängelseliknande till att nu – genom flera led i historien – innebära att man kan få folk att göra saker av fri vilja – men en fria vilja som kan ifrågasättas. Om de hade kunnat välja helt fritt hade de då valt detta, är frågan Teglund ställer sig.
De historiska slavdrivare Teglund undersöker i boken använde fysiskt våld, i dagens gigekonomi handlar det om att vara konstant övervakad och kontrollerad av arbetsköparen.
– Här kommer dispatchern in, eftersom det behövs någon som utgör mellanledet, vilket inte är så kul att vara. Det är inte en hedervärd uppgift att tvinga andra att göra saker. Hen är hela tiden där och trycker på.
Digital ensamhet
Berättelsen om Dennis utspelar sig i en etta. I centrum står ett litet syrefattigt rum med klaustrofobisk känsla. En del av världen strömmar genom skärmen via YouTube, spel och forum. Från sin gamingstol arbetar Dennis i hela Sverige. Ändå förmedlar berättelsen isolering, ensamhet och lidande. Under berättelsens gång blir stämningen där kring datorn och skärmen tryckande.
Precis som författaren trott att dispatchern var en dator är buden på Sveriges gator omänskliggjorda och har nummer. De är alla osynliga. Samtidigt som de är övervakade och därmed synliga på samma gång.
– Det finns så lite mänsklig kontakt, men ändå har till exempel Dennis kontakt med massor av människor. Den dubbelheten skapar en väldigt speciell form av alienation – en digital ensamhet. Varför finns jag, jag finns inte som person men jag syns jätteväl vart jag rör mig. Så fort jag gör något misstag så plingar det till. Men det är aldrig jag som människa som är tilltalad.
Här blir frågan vad det gör med måendet. Dennis berättar personligt om hur han mår och hur mycket av det måendet som är relaterat till arbetet. Hur han har svårt att sova och vakna, drar sig för sociala aktiviteter efter flera års arbete hemifrån bakom en skärm och faller ner i depression emellanåt. Men samtidigt har ett visst driv och en stor längtan efter ett bättre liv.
Teglund engagerade sig fackligt när han cyklade bud. I samband med att boken kom ut blev han uppsagd. Utan någon motivering. Men han vet inte om facklig organisering mäktar med att förbättra arbetsmiljön och villkoren på gigjobben.
– Det krävs nog mer än bara traditionellt fackligt arbete. Jag presenterar inga lösningar i min bok, men jag tror det skulle vara bra att försöka angripa branschen eller politikerna i ett mer systematiskt arbete för bättre villkor. Att man verkligen kartlägger vad som händer och varför det sprider sig så som det gör. Många bud är också tacksamma för dessa jobb, de har svårt att hitta andra jobb och vissa jobbar kortare perioder, vilket man hela tiden måste komma ihåg. Det finns både likheter med andra branscher men också vissa olikheter.
Synliggör människan bakom gigarbetet
Förändringen går snabbt. Och med den uppkommer stora viktiga frågor att fundera igenom, inte minst för samhällets makthavare.
– Hur ska vi ha det med nya typer av arbetsrelationer? Ska det här vara en ny norm? För det som händer är att människor som kliver in på arbetsmarknaden och som ofta är unga eller nyanlända vänjer sig vid det här. Och förväntar sig inte att det ska vara så mycket bättre. Det tar man med sig i livet sen. Så här kan det vara för mig.
Teglund menar att hans ärende, snarare än att hitta en lösning, är att ange en riktning. Detta genom att lyfta och synliggöra människorna.
– Responsen på min förra bok, Cykelbudet, var ofta ”helt plötsligt såg jag de här människorna på ett helt annat sätt”. Det var fantastiskt att få höra och det är också syftet med varför den här boken ska finnas. Min poäng är att synliggöra människor, säger han.
Teglund resonerar kring att synliggörandet av människor, som annars är osynliggjorda i samhället, är en bra förutsättning för förändring.
– Nästa led kan vara att de själva känner sig sedda och lyssnade på. Att de blir bemötta på ett annat sätt.
Han menar att även branschen och företagen visst har ett intresse av att optimera, men samtidigt vill de också att det ska funka över tid. Där borde ju finnas något av ett gemensamt intresse att förbättra saker.
Var det något särskilt du själv lärde dig eller tar med dig från arbetet med boken?
– Det här med att vi rör oss i en gränszon, där det är en flytande gräns mellan människa och inte människa eller omänniska. Något som finns både i slaveriet och i dag. Slaveriets fundament är ju att vissa människor inte har status som människor utan som verktyg. Och nu går vi in i en tid där vi har icke-människor, robotar, som gör människors jobb. Och så har vi människor som gör robotarnas jobb. Vad gör det med oss?
Teglund beskriver ett pågående skifte som innebär en form av mänsklighetens kris i vidare bemärkelse.
– Ska det inte vara något värt att kunna språk eller spela ett instrument? Ska robotarna göra kultur? Det behöver inte betyda att det blir sämre, men det blir en förändring och man måste fundera på hur.
Fenomenet är globalt. Bara när vi går ut på Meta, tidigare Facebook, så påverkas det av att någon i Nairobi sitter och rensar bort stötande innehåll, berättar han.
– Det gör det ännu svårare att få till en positiv förändring. Att lära AI vad som är en katt, det kan inte ett yrkesfack komma in och organisera. Alla mekanismer och strukturer som vi har byggt upp kring en ordnad arbetsmarknad är jättesvåra att använda sig av. Det är ju som att man inte ens tänker att det är jobb det handlar om. Men samtidigt är det jobb, utan arbetsplatser, så kallade spökjobb.
– Det kommer nog smyga sig in i fler branscher än mat, restaurang och it. Plötsligt kommer det komma nya yrken i andra branscher, som ingen såg komma, men som också behöver hantera det här icke-mänskliga.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.