Dub-poeten Linton Kwesi Johnson ses av många som en röst för sin generation och för den stora afrokaribiska diasporan i Storbritannien. Foto: Lennox Smillie/Camera Press/TT, Johan Apel Röstlund

Linton Kwesi Johnson: ”Vissa saker har förändrats, men inte polisen”

Linton Kwesi Johnson är utan tvekan en av efterkrigstidens största och mest inflytelserika poeter. En världsstjärna på så väl den internationella reggae- som poesiscenen och samtidigt en av Storbritanniens mest outtröttliga antifascister och sylvassa samhällsdebattörer. I mitten av september kommer han till Sverige för att prata om sitt skrivande. Johan Apel Röstlund träffade honom i England för en exklusiv intervju.

Railton Road, södra London i slutet av augusti. Eftermiddagssolen värmer längs de slitna husfasaderna och det mullrande och ibland nästan öronbedövande ljudet från de många marknadsstånden, trafiken, den någonstans ständigt pumpande musiken och den livliga gatukommersen i centrala Brixton avtar ju närmare kvarteren intill det betydligt sömnigare lilla torget vid Herne Hill station du kommer.

Den bara någon kilometer korta promenaden går genom historisk brittisk mark och är på många sätt som att vandra genom en av Linton Kwesi Johnsons dikter. Eller låtar, för den som är bekant med musiken.

Här låg tidningen Race Today. En antirasistisk och radikal bastion från det sena 1960-talet fram till att det sista numret gavs ut 1988 och här bodde bland annat Darcus Howe, legendarisk medborgarrättskämpe, redaktör och en av de åtalade i det så kallade Mangrove Nine-fallet som bara för något år sedan så fint porträtterades i Steve McQueens hyllade BBC-serie Small Axe.

Endast ett stenkast bort, levde också den feministiska ikonen, husockupanten och medlemmen i Brittiska svarta pantrarna, Olive Morris. Listan på andra betydelsefulla namn från efterkrigstidens antifascistiska rörelse som bott i området är nästan lika lång som minnesplakaten på de karakteristiska tegelväggarna är många.

Railton Roads radikala historia

Railton Road har beskrivits som frontlinjen för de mytomspunna och än i dag omdiskuterade Brixton-kravallerna 1981. Här samlades hundratals unga som en gång för alla fått nog. Som tröttnat på polisens utbredda och lika brutala rasism. Här organiserades motståndet av brittisk-karibiska, -afrikanska och -asiatiska ungdomar som tog saken i egna händer. De var barn och andra generationens invandrare till föräldrar som kommit till England några decennier tidigare i det som lite förenklat brukar kallas Windrush-generationen – med namn efter fartyget HMT Empire Windrush som de första anlände med. 

Föräldrar som blivit lockade med arbetstillstånd för att få det svårt krigshärjade Storbritannien på fötter och som sedan slitit i vården, kollektivtrafiken och i fabrikerna för de lägsta lönerna och ofta under tuffa förhållanden.

Diskrimineringen var omfattande. Boendestandarden låg. 

Men Railton Road är inte bara ett stycke dåtid i Londons mångkulturella historia. I den lilla oberoende bokhandlarens skyltfönster står Linton Kwesi Johnsons senaste antologi Time Come längst fram.

Railton Road i södra London var frontlinjen för det ännu omdiskuterade Brixtonkravallerna våren 1981. Foto:AP Photo/Dear/TT

Linton har bott och verkat i kvarteren sedan han kom till London från Jamaica som 11-åring 1963 och möter upp på trottoaren.

– Kom ska jag visa dig något, säger han och pekar mot kulturhuset 198 Contemporary Arts and Learning, innan vi kliver in i de svala lokalerna.

Byggnaden är en kombinerad konst- och utställningshall som ägs av organisationen med samma namn där Linton själv är ordförande sedan några år tillbaka.

– Vi vill hjälpa till att främja och uppmuntra konst och kultur av samtida afrikanska, karibiska och asiatiska konstnärer som visar på mångfalden i det brittiska samhället.

Vi sätter oss i ett kalt rum med bordet mitt på golvet. Från väggarna har tavlorna efter den senaste utställningen just plockats ner och utanför fönstren lyser den väldiga graffitimålningen upp.

”En vägg av respekt för Railton Roads radikala historia” står det längst ner på målningen alldeles vid trottoarkanten. 

Målningen utanför 198 Contemporary Arts and Learning är en hyllning till Railton Roads radikala historia. Foto: Johan Apel Röstlund

Linton häller upp vatten i två glas. Det var hans födelsedag igår och han firade genom att gå på musikal i Londons turisttäta teaterdistrikt West End.

– Jag är egentligen inte så mycket för musikaler men min fru bjöd faktiskt ut mig för att se Ain´t to proud to beg om den stilbildande amerikanska soulgruppen The Temptations och den var faktiskt riktigt bra, det var trevligt.

Foto: Johan Apel Röstlund

Han är ledigt klädd för dagen. Den stilrena kostymen som blivit något av hans kännetecken genom åren är hängd åt sidan. Hatten, också det ett av hans signum, lagd någonstans på hyllan.

– Se till att min Jamaica-keps syns om du ska fotografera.

För att förstå din poesi och dina texter känns det som att vi måste gå tillbaka till mitten av 1950-talet och din uppväxt i en fattig familj på den jamaicanska landsbygden. Vad jag har förstått spelade din mormor en viktig del i formandet av din identitet?

– Egentligen är det där biografisk information som det går att läsa sig till, men okej, säger Linton nästan irriterat men fortsätter.

– Det var så klart en viktig period i mitt liv. Jag växte upp på landet där vi i stort sett fick äta vad vi lyckades odla själva. Och jag växte också upp i ett hem med en stark tradition av jamaicansk folkkultur. Med en mormor som berättade urgamla spökhistorier som följt med generation efter generation ända sedan vi skickade till Karibien som slavar från Afrika. Allt det där, den muntliga berättartraditionen, har varit väldigt viktig för mig.

Precis som hos de flesta jamaicaner ur arbetarklassen på den tiden var böcker en stor bristvara. Med undantag för Bibeln var det svårt att hitta något att läsa i väntan på den lokala biblioteksbussens högst oregelbundna besök. Med lite tur fanns det någon i byn som ägde en transistorradio där det vid vindstilla väder gick att få in sändningar från både Kingston och det amerikanska fastlandet. Muntligt berättande blev därför en viktig del av livet och historier spreds mellan både generationer och de utspridda husen.

Linton Kwesi Johnsons föräldrar separerade tidigt. Pappan försvann mer eller mindre ur bilden och hans mamma for, precis som många andra fattiga jamaicaner, till England i hopp om en bättre framtid för både henne och honom. Själv lämnades han kvar på gården med sin älskade mormor i väntan på att mamman skulle lyckas ordna något i London. Så småningom, 11 år gammal, sattes han på ett plan över Atlanten till Brixton i södra London. Redan då ett nav i Storbritanniens afrokaribiska gemenskap som snabbt vuxit fram. 

– Det var lite av ett tufft uppvaknade. Vi barn som åkte över hade ju bilden av England som ett paradis hämtat ur någon saga. Det var så vi hade fått det förklarat för oss. Att gatorna var målade med guld och allt var bra. Verkligheten när jag landade var dock en helt annan. Vi möttes av en minst sagt fientlig miljö, trots att vi blivit hitbjudna för att det behövdes arbetskraft. England behövde oss ju. Men en sak ska jag säga. Det är att Storbritannien på många sätt är ett bättre samhälle idag än vad det var då och med stort självförtroende vill jag påstå att det är vi som kom som genomdrev förbättringarna. Och hur? Jo genom min generations rebelliska ungdomsuppror och tack vare våra föräldrars hårda slit som lade grunden till att vi kunde organiserade oss. Vi var mer eller mindre uteslutna ur samhället, det är vi inte längre även om mycket återstår att göra.

Påverkad av brittiska Svarta pantrarna

Den första stora inflyttningsvågen till Storbritannien från de forna karibiska kolonierna drog igång 1948. Tre år efter kriget behövde England rustas upp och moderniseras. Till det behövdes arbetskraft när så många unga män dött på Europas slagfält några år tidigare. Regeringen påbörjade kampanjer för att locka över folk från bland annat Jamaica och länder som Trinidad och Tobago. Samtidigt växte också den nyfascistiska rörelsen fram. Skyltar om ”no blacks, no Irish, no dogs” sattes upp på pubar och restauranger. Rasismen var utbredd. Polisens trakasserier i områden med stora afrokaribiska och asiatiska befolkningar var mer regel än undantag. 

– Som de flesta unga svarta i min ålder sveptes jag med i vad som hände på andra sidan Atlanten runt den amerikanska medborgarrättsrörelsen och efter att den lokala ledaren för British Black Panther movement här i Brixton kom till min skola började jag intressera mig. Men det var inte bara att gå med. Först var man tvungen att jobba sig in i ungdomsorganisationen. Jag minns särskilt en kampanj vi drev där vårt jobb var att knacka dörr i svarta bostadsområden för att få människor att mobilisera sig efter den fruktansvärda polismisshandeln av Joshua Francis.

Han talar om den medelålders afrokaribiske mannen som blev svårt misshandlad av fyra via män i sitt hem – en av dem var en ledig polis. När polisen kom till lägenheten var det i stället Joshua Francis själv som greps – och som strax därefter dömdes till fängelse för överfall. Händelsen rörde upp både sår och starka känslor och blev på många sätt startskottet för organiseringen i området.

– Sedan sålde vi också tidningar och delade ut flygblad runt om i hela London.

De brittiska Svarta Pantrarna delade visserligen namn med sin amerikanska förlaga. De bägge organisationerna var dock inte mer sammankopplade än att de delade mål och ideologi. 

Amerikanska aktivister besökte visserligen ofta England för att berätta om sina erfarenheter som på många sätt liknade förhållandena i Storbritannien med statlig repression och polisbrutalitet. 

Kontakter knöts. Taktik och tankar utbyttes. En av dem gick ut på att dokumentera polisvåldet. Fotografera misshandlar och oprovocerade gripanden och att alltid ha block och penna redo. Numren på hjälmar och polisbrickor skrevs upp. Något som visade sig vara viktigt vid flera rättegångar där oskyldiga unga svarta män åtalats för rena hitte-på-brott.

Påverkad av Svarta Pantrarna började Linton Kwesi Johnson även få upp ögonen för annat som hände vid sidan av den renodlade gatukampen i städer som New York, Los Angeles, Chicago och i den amerikanska södern. 

Nya världar öppnades ju mer han läste, lyssnade och tog in. 

W.E.B Du Bois och Karl Marx

Intrycken hämtades lika mycket från det radikala musikkollektivet Last Poets militant melodiska medborgarrättspoesi som av den afroamerikanska sociologen och marxistiska historikern W.E.B. Du Bois ikoniska verk The Soul of Black folk från 1903. 

Det blev väldigt viktigt för oss att läsa. Vi var ju många som knappt visste något alls om vår egen historia, eller om kolonialismen och hur den påverkat våra liv.

Även böcker som Capitalism and Slavery av Eric Williams, Trinidad och Tobagos första premiärminister och han som ledde den lilla ö-nationen till självständighet sommaren 1962, och The making of the English working class av den brittiske vänsterhistorikern E.P. Thompson spelade en betydande roll för Linton Kwesi Johnsons politiska uppvaknande.

Standardlitteratur för den nya vänstervåg som snabbt började växa i den karibiska, afrikanska och asiatiska diasporan. 1960- och 70-talen var en politisk turbulent tid med Vietnamkriget, befrielsekampen i Afrika och Latinamerika och där även förhållandena på hemmaplan började diskuteras allt mer. Många bestämde sig för att sätta ner foten och förenas i motståndet.

– Det blev väldigt viktigt för oss att läsa. Vi var ju många som knappt visste något alls om vår egen historia, eller om kolonialismen och hur den påverkat våra liv. Trots att jag gått i skolan kände jag knappt till att det fanns litteratur skriven av svarta författare. Allt det blev väldigt avgörande. Vi bildade studiecirklar för de här böckerna samtidigt som vi också läste Marx och andra.

Jag upptäckte att poesi kunde hjälpa till att mobilisera och väcka medvetenhet.

Dikter på patwa

Han började själv att skriva. Reggaerecensioner och regelbundna kolumner i inflytelserika musiktidningar som Meolodymaker och politiska analyser tillsammans med poesi i Race Today. Inte sällan gick ämnena in i varandra och knöt samman.

Den växande rootsreggaescenen hade ersatt föregångarna ska och rocksteady med sina inte sällan avgrundsdjupa texter inspirerade av gamla testamentet men omformade för att passa en brinnande nutid där Babylon stod för tyranni, terror och tvång. 

Ackompanjerat av tunga basgångar satte artister som Bob Marley och Burning Spear soundtracket till en kamp mot förtrycket. Även i England växte en egen reggaescen fram med band som Matumbi, Aswad och Steel Pulse.

– Jag upptäckte att poesi kunde hjälpa till att mobilisera och väcka medvetenhet och hade ju redan fått mina dikter publicerade. Samtidigt jobbade jag lite Virgin records för att promota deras satsning på reggae. Plötsligt föreslog jag för en kille där att jag också borde få spela in en skiva eftersom så många sade att min poesi lät väldigt musikalisk. Så de gav mig lite pengar att spela in en demo och…de gillade vad de hörde. Så vi släppte mitt debutalbum 1978, med dikterna från Dread Beat An´ Blood och det blev en omedelbar succé.

Foto: Lennox Smillie/Camera Press/TT

Diktsamlingen med samma namn som skivan hade egentligen publicerats tre år tidigare och är en tickande bomb av stenhård samhällskritik skriven på patwa, det jamaicanska talspråk som även kallas Jamaican creol English.

Kritikerna var lyriska och skivan fick enorm uppmärksamhet. Plötsligt gavs Linton Kwesi Johnson möjlighet att nå ut till en betydligt större publik. Inte minst sedan Chris Blackwell, grundare av stilbildande Island records, erbjöd honom ett kontrakt. 

Med den redan då legendariska producenten Dennis Bovell bakom mixerbordet växte tanken på liveframträdanden med fullt band. Linton började snart turnera med Bovell och har sedan dess varit en av reggaevärldens mest eftertraktade artister med en publik från Kapstaden till Kingston och Karlstad.

– För mig kändes det som sagt oerhört viktigt att få nå ut med mitt budskap till en bredare publik. Jag såg mig aldrig som en musiker även om jag plötsligt fick möjlighet att livnära mig och min familj på musiken. Och på den scenen har jag hållit mig kvar i 40 år, säger han och skrattar.

Rock Against Racism ledde till en känsla av solidaritet mellan svarta och vita arbetarklassungdomar som på många sätt delade samma erfarenheter av arbetslöshet och polistrakasserier. 

Samtidigt som det plötsliga genombrottet hade en ny rörelse i Storbritannien tagit form. Punken som exploderat några år tidigare hade slagit sig samman med reggaen. Kampanjer som Rock Against Racism förenade förbannade unga i kampen mot det fascistiska våldet på gatorna och mot Margaret Thatchers cyniska högerpolitik.

Linton uppträdde snart med artister som Siouxsie and the Banshees och John Lydon (tidigare Sex Pistols) och hans Public Image Ltd men även med punkpoeter som John Cooper Clarke.

– Rock Against Racism ledde till en känsla av solidaritet mellan svarta och vita arbetarklassungdomar som på många sätt delade samma erfarenheter av arbetslöshet och polistrakasserier. 

En av hans mest kända dikter, som också finns med på skivan Forces of Victory från 1979, är Sonny´s Lettah (Antis-Sus Poem) och handlar om en ung man som försvarar sig själv mot polisen men hamnar i fängelset efter en blodig misshandel. Albumet fick precis som föregångaren Dread Beat an´ Blood lysande recensioner i musikpressen men bar också på ett mörker.

”Johnsons röst får allt större omfång och uttrycksfullhet medan hans poesi talar om hemska sanningar” skrev bland annat det amerikanska rockmagazinet Trouser Press när skivan kom ut.

Arbetskritiskt mästerverk

Andra mer kända texter som finns med på skivan är bland annat den kompromisslöst oförsonliga Fite Dem Back. En antifascistisk anthem som fortfarande hörs i demonstrationståg världen över. Eller den knivskarpa Inglan Is a Bitch, förmodligen de textrader flest förknippar Linton Kwesi Johnson med och som på ett träffsäkert sätt beskriver de oftast urusla arbetsförhållandena för nyanlända migranter i Storbritannien och som finns med på albumet Bass Culture från 1980.

I slutet av 1990-talet släpptes även skivan More Time där titelspåret är ett arbetskritiskt mästerverk i högt tempo men som uppmanar oss alla att sakta ner på farten och jobba mindre. Där finns också Liesense fi Kill som återigen tar upp det fortsatta polisvåldet som ständigt går som en råd tråd genom i stort sett allt Linton tar sig för.

När man lyssnar på din musik och läser dina dikter och samtidigt tittar på hur samhället utvecklas i dag är det lätt att få en känsla av att inte så mycket hänt. Att tiden till viss del stått stilla…

– Well, tiden står aldrig stilla. Det måste du komma ihåg. Vissa saker förändras medan andra upprepas och går i cykler. Men ingenting står någonsin stilla.

Men ser du några likheter med de uppror och upplopp som fortfarande blossar upp med jämna mellanrum och det som exempelvis hände i Brixton våren 1981?

– Vissa saker har som sagt förändrats till det bättre. Vi är inte längre en marginaliserad grupp som tidigare. Men en sak som inte förändrats är kulturen inom polisen. Du läste säkert nyligen om utredningen kring Londons poliskår av Louise Casey som visar hur den genomsyras av djupt rotad rasism och stark homofobi. Tidigare utredningar har visat precis samma sak. På min tid deklarerade polisen krig mot oss svarta ungdomar för att vi organiserade oss och gjorde motstånd. Det kriget har fortsatt sedan dess. Där har inget förändrats över huvud taget.

Du har varit politisk aktiv i hela ditt vuxna liv. Vilka är de största segrarna du varit med och vunnit?

– Jag vill egentligen inte isolera enskilda slag utan hellre sätta hela vår kamp i ett större sammanhang och allt påbörjades ju redan på 1950-talet och sedan dess har vi vunnit mycket. Inte minst genom det som hände med upproren i Brixton, Manchester och Liverpool på 1980-talet. Det var på många sätt en vändpunkt då vi fick till förändringar. Efter fascistattacken i New Cross där 13 barn dödades och brändes inne mobiliserade vi tiotusentals människor från hela landet i det som kallades Black People´s Day of Action. Vi stängde ner hela delar av centrala London. När de som hade makten såg vad vi gjorde märkte de att vi var en kraft att räkna med. Efter det började saker hända. Ironiskt nog var det under Margret Thatchers tid vid makten, haha.

De senaste åren har en ny rörelse vuxit fram över hela världen, Black Lives Matter. Är det något din generation kan lära av dem?

– Oh, såklart vi kan. Exempelvis hur man organiserar och bygger globala nätverk genom sociala medier. Vi hade visserligen varken Facebook eller Instagram men lyckades ju ändå mobilisera 30 000 människor att gå ut på gatorna. Så jag skulle vilja säga att de nog också har något att lära sig från oss. Och om jag ska vara ärlig så tycker jag faktiskt att dagens generation aktivister borde skaffa sig en större förståelse för vad som hänt tidigare, lära av historien, så de inte varje gång måste starta från scratch. Att det faktiskt finns en lång tradition av kamp för social rättvisa som det går att lära sig saker från…

Du fyllde 71 igår, hur ser ditt liv ut idag?

– Jag försöker leva så lugnt och behagligt som möjligt, men folk vill inte lämna mig ifred, haha. Nej men allvarligt talat så har jag fram till nyligen mest jobbat med lanseringen av Time Come. Resten av tiden försöker jag lägga på Contemporary Arts and Learning. Och jag arbetar också med ett institut för arkiverandet av svart brittisk kamp i det här landet och det känns väldigt viktigt. Däremot har jag slutat med att göra musikaliska liveframträdanden tillsammans med Dennis och bandet. Ryggen krånglar så jag orkar inte stå på scen i flera timmar längre. Men jag gör ju fortfarande poesiuppträdanden med jämna mellanrum.

Skriver du fortfarande poesi?

– Det händer… Men inte alls lika ofta.

För att det blivit svårare?

– Ja, så är det nog. Genom åren har vant mig att skriva med en viss standard men upptäckt att det blivit allt svårare att nå dit. Speciellt eftersom jag är min egen hårdaste kritiker. Du vet, att skriva var ett otroligt viktigt behov för mig när jag var yngre, men så är det inte riktigt längre. Vissa poeter och författare är som bra årgångsviner, det blir bara bättre med tiden. Andra blommar nog bäst som unga, jag vet inte om det stämmer på mig riktigt men jag har helt enkelt inte samma behov att uttrycka mig idag.

I Sverige höjs det ändå röster varje år att du borde tilldelas Nobelpriset i litteratur…

– Haha.

Linton Kwesi Johnson skrattar igen och slår ut med armarna.

– Det där är bara nonsens och ingen annat än struntprat. En sådan som Bob Dylan förtjänade verkligen det priset. Han skriver sånger som går att jämföra med riktigt bra litteratur. Men jag är inte den typen av berättare. Och jag har aldrig skrivit poesi på det sättet och inte heller skrivit för att överleva. Jag har skrivit när jag känt att jag har något att säga.

Lästips: Windrush, 75 years of modern Britain. Den uppdaterade upplagan av Trevor och Mike Phillips standardverk kring den karibiska migrationen till Storbritannien släpptes tidigare i somras och bygger på intervjuer med människor som kom, bland annat berättar Linton Kwesi Johnson om sina erfranheter.



Publicerad Uppdaterad
20 timmar sedan
Under Arbetarens vinjett ”Röster från rörelserna” kan olika sociala rörelser informera om sin verksamhet och öppna för diskussion om skeenden i samhället. Foto: Ta tillbaka framtiden, Johan Nilsson/ TT. Montage: Arbetaren

Därför ställer vi oss bakom ungdoms­strejken

Den 20 november anordnas en internationell ungdomsstrejk, International Youth Strike, i över 25 länder. Sverige är ett av dem. ”Kriserna som präglar vår samtid stannar inte vid landsgränser. Vi strejkar i solidaritet med de unga som i andra länder gått ut på gatan mot de orättvisor de utsätts för”, skriver representanter från Ta tillbaka framtiden.

Framtiden berövas oss alla av ett system som inte ser till människors behov utan endast till ett fåtals profiter. Med parollen ”fight for our future, not their wars” uppmanar student- och ungdomsorganisaioner över hela Europa till strejk fredagen den 20 november. I Umeå, Uppsala, Stockholm, Göteborg och Lund väntas walk outs och demonstrationer.

Ta tillbaka framtiden är bara en av många organisationer som ställt sig bakom Youth strike. Tillsammans med andra kräver vi fungerande skolor, sjukvård, välfärd och bostäder – inte mer krig eller fler vapen. Vi kräver klimaträttvisa och en rättvis omställning som inte lämnar någon bakom. Vi kräver internationell solidaritet och en värld där alla har makten att bestämma över sin framtid utan ockupation och koloniala övergrepp.

Kriserna som präglar vår samtid stannar inte vid landsgränser. Vi strejkar i solidaritet med de unga som i andra länder gått ut på gatan mot de orättvisor de utsätts för. Många av de som nu är ute på gatorna har precis upplevt en ofattbart varm sommar, och vet att det inte var den varmaste de kommer uppleva i sina liv.

En bättre framtid måste vara möjlig. Därför har vi ställt oss bakom den internationella ungdomsstrejken den 20 november. Gör det ni också!

Ta tillbaka framtiden

Demonstrationer i Sverige 20 november:

Umeå
16:00
Rådhustorget

Uppsala
12:00
Slottsbacken

Stockholm
15:00
Norra Bantorget

Göteborg
14:00 Walkout
14:30 Vasaplatsen

Lund
12:00
Stortorget

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Kollage: Bild på lokföraren Nino Mick, skärmdumpar från Järnvägssektioen om varsel och olaga avsked
Det var i onsdags förra veckan som fyra anställda vid SJ och SJ Götalandståg blev varslade. En av dem är lokföraren Nino Mick, som också skriver för Arbetaren. Foto: JiV av SAC, Wikipedia, Skärmdump. Montage: Arbetaren

Göteborg: Varslet om avsked kom som total chock för de anställda

Tre tillsvidareanställda blev varslade om avsked, och en timanställd blev nekad fortsättning, i förra veckan vid SJ och SJ Götalandståg i Göteborg. De är alla med i den syndikalistiska Järnvägssektionen i Väst av SAC. Varslen ska ha skett efter en offentlig brevskrivningskampanj inför avtalsrörelsen.

Varslet meddelades den 11 november. De anställda kallades in på separata möten tillsammans sina fackliga ombud. Som enda anledning till avskeden angav SJ:s representanter händelser som ägde rum söndagen 1 november.

När Arbetaren pratar med en av de drabbade, den timanställda lokföraren Nino Mick som också är kulturskribent, berättar hen om vad som hände den dagen:

 – Vi hade en brevskrivningskampanj inför avtalsrörelsen där vi bad förbipasserande kollegor att formulera några rader om hur jobbet påverkar deras liv och vad som skulle kunnas göra för att göra jobbet bättre.

Breven skulle sedan skickas till vd:arna för SJ och SJ Götalandståg. Enligt Nino Mick förflöt workshoppen lugnt och trevligt med många bra samtal med kollegor i cirka en timme tills det dök upp en mellanchef som sa åt dem att avbryta allt och packa ihop. 

Sedan dök det upp ytterligare en chef.

Nino Mick berättar att det uppstod diskussioner mellan fackföreningsmedlemmarna och en av cheferna.

 – Från vår sida hävdade vi vår rätt att verka som fackförening enligt medbestämmandelagen. Medan mellanchefen hävdade att fackföreningen absolut inte fick vara i lokalen och dela ut information, säger Nino Mick.

Fackföreningen fortsatte att hävda sina rätt och fortsatte brevskrivningskampanjen.

Fick inga skriftliga varningar

Det är denna händelse som SJ anger som skäl för när de senare varslar om avsked.

Men ingen av de inblandade fick några skriftliga varningar efter händelsen och ingen av dem har heller några varningar från arbetsköparen sedan innan, enligt Nino Mick.

– Jag hade förberett mig på att det kanske skulle komma en skriftlig varning.

När de sedan blev varslade om avsked var det en total chock.

De tvingades lämna in sina passerkort och visades ut ur lokalerna.

Nu väntar fackliga överläggningar.

”Finns ingen rättvisa för den som kan köpa sig fri”

Varslen har föregåtts av flera konflikter mellan ledningen för SJ Götalandståg och den syndikalistiska Järnvägssektionen. I våras stämde Järnvägssektionen SJ Götalandståg för förhandlingsvägran och i en tidigare artikel i Arbetaren har facket anklagat SJ för att förhindra dem från att sprida facklig information.

Mycket talar för att facket kommer att stämma SJ Götalandståg för brott mot föreningsrätten enligt medbestämmandelagen och olaga avsked. Men en dom i Arbetsdomstolen kan i bästa fall bara konstatera att företaget gjort fel och utdöma skadestånd. Och vinner syndikalisterna kan företaget ändå köpa sig fria genom utköp av de anställda.

Samma dag som Nino Mick kom hem efter det sista mötet med SJ försökte hen berätta vad som skett för sina tonåriga bonusbarn.

 – Det är just det här med att försöka förklara rättvisa. Även om vi skulle vinna i arbetsdomstolen så får vi inte våra jobb tillbaka. Att den som har tillräckligt mycket pengar kan köpa sig fri från rättvisa.

För Nino Mick som var timanställd innebar varslet ett direkt avsked. Rent juridiskt innebär det att hen fick sin företrädesrätt till tillsvidareanställning nekad.

Nino Mick har jobbat inom järnvägen i nästan tio år. Först som tågvärd och sedan som lokförare med några perioder av uppehåll och tjänstledigt för att skriva.

För de tre tillsvidareanställda väntar nu en oviss period.

De är precis som Nino Mick avskurna från kommunikation med sina kollegor och de har inte rätt att vistas på arbetsplatsen. Nu väntar en facklig överläggning och om SJ inte ändrar sig så kvarstår varslet. Det kommer i så fall innebära att de tillsvidareanställda varken har rätt till uppsägningstid eller lön.

Järnvägsektionen i Väst meddelar på sin hemsida att de kommer ta fajten och att de hoppas att ”du vill fajtas med oss!”.

SJ hänvisar till ”beteende”

När Arbetaren frågar SJ om varslet svarar SJ:s presschef Niklas Ekström via mejl:

”Vi kan inte gå in på detaljer i pågående personalärenden. Det aktuella ärendet handlar inte om facklig tillhörighet, utan om ett beteende som vi bedömer inte är acceptabelt på vår arbetsplats. Alla medarbetare har rätt till en trygg arbetsmiljö, och som arbetsgivare har vi ett ansvar att agera.”

Men när Arbetaren ställer motfrågan vad det är för ”beteende” som SJ avser så upprepar Niklas Ekström bara svaret: ”Vi kan inte gå in på detaljer i pågående personalärenden.”

Järnvägssektionen uppger på sin hemsida att SJ vid varslen den 11 november ska ha sagt att det handlar om ett beteende under brevskrivningen den 1 november. Att det ska ha handlat om att syndikalisterna ”varit olydiga mot cheferna”, men att SJ:s representanter samtidigt inte velat berätta vad det är för uppmaningar syndikalisterna har brutit mot.

När Arbetaren frågar Nino Mick om vad ”beteendet” skulle kunna handla om, svarar hen:

– Ett ”beteende” som utgör laga grund för avsked skulle förstås vara något extremt hotfullt eller våldsamt som vi alla fyra skulle ha gjort. Men det vi faktiskt har gjort är att hålla en facklig brevskrivning på arbetsplatsen och inte gå när chefen sa åt oss att gå. Menar presschefen att vi har betett oss hotfullt? Inget hotfullt hände, och det vet alla som var där. Vi har inget emot att SJ går in på detaljer i våra personalärenden, tvärtom är det välkommet att de talar ur skägget om vad vi står anklagade för.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Det råder missförhållande på många av de gårdar som använder sig av utländska praktikanter. Foto: Anna Hållams /TT, Vendela Engström.

Vad ska jag säga till Migrations­verkets utredare?

Migrationsverket vill förstå hur utländska praktikanter utnyttjas i det svenska jordbruket. När både arbetsmarknadens parter och myndigheter misslyckas med att stoppa exploateringen krävs mer än enstaka ingripanden, skriver SAC:s migrantorganisatör Pelle Sunvisson.

Jag har blivit inbjuden till ett möte med Migrationsverket. De vill veta vad vi inom SAC och Solidariska lantarbetare vet om hur utländska praktikanter utnyttjas i det svenska jordbruket. Det är en kunskap som fler än svenska myndigheter bör ha tillgång till.

Uppläggen för exploatering ser olika ut, men det handlar om uteblivna ersättningar för övertid, obekväm arbetstid och semester, om oskäliga avdrag på lönen, avsaknad av utbildningsmoment och handledare och brott mot arbetstidslagen. Men också om omfattande brister i såväl boende- som arbetsmiljön, om gårdar som drivs nästan uteslutande av praktikanter, och ibland också om hot och övervakning.

För de enskilda praktikanterna handlar det om en ekonomisk förlust som kan räknas i sexsiffriga belopp, och om förluster i hälsa som är svårare att kvantifiera. Om begynnande förslitningsskador, stresskador och utbrändhet, kraftig viktnedgång och hjärtklappning. Om ångest och sömnförlust och om fysiska skador i olyckor som hade gått att förebygga.

Systemet missbrukas av många

Varje år beviljas några hundra uppehållstillstånd för praktikanter inom två olika program: JUF (Jordbrukare-Ungdomens Förbund) och Bixter. Och sammanlagt har 148 svenska lantbruk använt sig av systemet under de senaste sex åren. På tio av dem kan vi säga säkert att systemet har missbrukats på något eller alla de sätt som beskrivs ovan. (Sedan det här skrevs har det framkommit att systemet har missbrukats på ytterligare fem gårdar.)

Att det är missförhållanden hos sju procent av gårdarna låter kanske inte så farligt. Men det är inte främst mot det totala antalet gårdar jämförelsen ska göras. De tio gårdarna ska i stället ställas mot de två gårdar där vi kan vara hyfsat säkra på att systemet inte har missbrukats utanför lagens ramar.

Orsaken till att vi inte vet mer ligger hos arbetsköparna. Vem som har tillträde till en arbetsplats är strikt reglerat. Utan vare sig 
kollektivavtal eller medlemmar på en gård saknar vi grund för att gå in. Däremot borde det i teorin vara en enkel uppgift att söka upp praktikanterna i deras hem för att prata villkor och rättigheter. I praktiken är det nästintill omöjligt.

Praktikanterna får sitt boende anordnat av gårdarna. Boendet kan vara en barack inklämd mellan djurstallen eller ett rum i en villa flera kilometer från arbetsplatsen. Trots att gårdsägarna inte har någon rätt att begränsa sina hyresgästerna rätt till besök sker det gång på gång. Under en serie gårdsbesök nyligen möttes vi av polis och godsägarbeskedet att ”mina arbetare vill inte prata med er”.

Det krävs en maktanalys

Det finns förstås också annat som ekar statarsystem. De fasta och årslånga avtalen, att en del av lönen ges i form av boende och mat (på en gård rättfärdigade bonden de låga lönerna med att arbetarna fick dricka hur mycket mjölk de ville och äta av de kor som måste nödslaktas), det hårda arbetet och de dåliga boendena. Men till skillnad från i statarlängorna finns på dagens gårdar inga barn och bland praktikanterna inte heller några fruar eller äkta män. Det är ett uttryckligt krav att deltagare i JUF:s program varken har barn eller fasta förhållanden.

Liksom statarsamhället har också praktikantsystemet sina historiska rötter. Det var en gång tänkt att ge unga människor en möjlighet att skaffa sig värdefulla erfarenheter samtidigt som de upplever nya kulturer. Och så länge som praktikanterna kom från Norge, Danmark och Tyskland fungerade det säkert. Men precis som i andra frågor kopplade till migrantarbetare måste man förmå att göra en enkel maktanalys.

När praktikanterna kommer från Uganda, Filippinerna och Uzbekistan är det något annat än när de kommer från grannländerna. Skillnaden är inte främst en skillnad i kultur eller kunskap. Den avgörande skillnaden är de ekonomiska och migrationsrättsliga villkoren. Alla arbetsköpare har ett avgörande inflytande över sina anställdas arbetstid och inkomst. Arbetsköparna i praktikantsystemen har förutom det dessutom närmast total makt över de anställdas boende, fritid, rätt till information och möjlighet att få stanna i Sverige. För att en sån anställning inte ska övergå i exploatering krävs en exceptionell principfasthet. Och det är bara att konstatera att de allra flesta bönder inte är exceptionella.

Parterna förmår inte reglera systemet

Det går också att konstatera en rad andra saker:

• Även när alla regler efterföljs fungerar praktikantsystemet diskriminerande. Det gällande kollektivavtalet för svenska praktikanter ger en betydligt högre ingångslön och skarpare steg för lönehöjning. Det handlar om en lönedumpning i storleksordningen 30-40 procent för en praktik på ett år.

• JUF och Bixter kan inte tillåtas att själva administrera systemet. Vi ser hur praktikanter utan att få gehör gång på gång framför klagomål till sina respektive organisationer. JUF har varit ute på gårdar och i växthus där praktikanter månad efter månad arbetar över 300 timmar, där besprutning sker utan skyddsutrustning och där varken övertidsersättning eller OB betalas. Ändå har de inte upptäckt några missförhållanden. Korruption eller inkompetens blir mot den bakgrunden snarast en semantisk fråga.

• Parterna förmår uppenbarligen inte att själva reglera systemet. Gröna arbetsgivare tycks inte intresserade av att göra det och det 
kollektivavtalsbärande facket är bakbundet av sina egna beslut. När praktikanterna till slut vågar berätta om missförhållandenasätter interna regler för karens och retroaktiv reglering stopp. Att LO centralt gått med på att inte kräva in löneskulder äldre än två år blir i sammanhanget en gåva direkt till fuskarna.

• Inte heller staten förmår att reglera systemet. Det handlar såväl om hinder inbyggda i den svenska modellen som om resursbrist. Vi har exempel på gårdar där det har genomförts myndighetsgemensamma razzior, men där missförhållandena sen fortsatt som om inget hänt.

• En fackförening med några tusen medlemmar och en småbarnspappa som nyss blivit vald till migrantorganisatör utgör det största hotet mot den systematiska exploateringen. Det säger förstås något om potentialen i syndikalistisk organisering, men mest är det ett bevis på de enorma bristerna hos de institutioner som är tänkta att utgöra skyddsnät.

Inför ettårigt moratorium

Rekommendationen till Migrationsverket är därför att införa ett ettårigt moratorium på beslut om uppehållstillstånd för deltagande i praktik. På ett år borde inblandade parter kunna ge svar på hur de anser att exploatering ska förebyggas i framtiden och hur tidigare praktikanter ska kompenseras.

För gårdar som under tiden saknar arbetskraft finns alltid möjligheten att bjuda in tidigare praktikanter – jag har en mycket lång kontaktlista – att arbeta till vanliga löner och som vanliga anställda. LRF har genom ett intensivt lobbande redan fått igenom ett undantag i det annars höjda lönekravet för arbetstillstånd. Tänk om de hade använt samma kraft för att säkra schysta arbetsvillkor.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan

”Vi hoppas du vill fajtas med oss” skriver Järnvägssektionen i Väst av SAC. Foto: Wikipedia, Skärmdump. Montage: Arbetaren

Göteborg: Fyra fackligt aktiva syndikalister varslade om avsked

Fyra fackligt aktiva syndikalister blev under onsdagen varslade om avsked av SJ Götalandståg. Olaga avsked och föreningsrättskränkning, skriver facket om agerandet.

Det var under onsdagen som fyra fackligt aktiva syndikalister i Göteborg blev varslade om avsked av SJ Götalandståg.

Varslen ska ha skett i samband med att facket delade ut information om avtalsrörelsen i SJ:s lokaler och att fackföreningsmedlemmarna inte slutade när ledningen sa åt dem att sluta, skriver facket.

Fackföreningen Järnvägssektionen i Väst av SAC kallar agerandet olaga avsked och föreningsrättskränkning.

Arbetaren söker SJ Götalandståg AB.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
En historisk ägarkoncentration av medier sker i Sverige – samtidigt som det varnas för just det i hela Europa, skriver Amalthea Frantz, chefredaktör på tidningen Arbetaren. Foto: Johan Apel Röstlund, Christine Olsson / TT. Skärmdump: tidningen Journalisten, Skärmdump: Facebook

Amalthea Frantz:
Statliga mediestödet går till släkten Bonnier

Den politiska styrningen av medier ökar i Europa – samtidigt som medieägarna bli färre. I Sverige belönar man storägarna med statliga stöd. Bonniers delade nyligen ut en halv miljard till sina ägare. Och de stora medierna är påfallande ointresserade av att debattera situationen. 

Små, fristående nyhetstidningar har de senaste åren nekats mediestöd. Flera slogs ut ganska direkt: främst mindre tidningar med vänster- eller miljöprofil, men också ett par kristna och liberala.

Tidningen Arbetaren klarar sig just nu, även om vi redan har tvingats skära ner på antalet anställda. Men snart hotas även vår verksamhet på allvar.

Egentligen skulle jag vilja att tidningar som vår stolt kunde tacka nej till statligt stöd. Men när man jämför med vart det statliga stödet – alltså våra skattepengar – går, så blir det snabbt absurt. 

Över en miljard i vinst

Låt några enorma siffror sjunka in: 

Förra året fick Bonniers dagstidningar drygt 270 miljoner kronor i statligt mediestöd. Det motsvarar cirka en tredjedel av det totala mediestödet. Räknar man även in Gota Media och Erna Media, som Bonnier är delägare i, så går ungefär hälften av mediestödet dit. 

Samtidigt gjorde Bonnier News (som är en del av Bonnier Group) rekordvinst: drygt en miljard kronor.

Därefter delade Bonnierskoncernen ut nära en halv miljard till sina cirka 100 delägare. Man håller det inom familjen. Av privatpersonerna ligger dessa i topp: 72-årige Pontus Bonnier kunde förgylla pensionen med nära 25 miljoner. Lillebror Åke Bonnier, som är biskop, fick drygt 23. Till holdingbolaget Albert Bonnier AB, som ägs av samma personer som Bonnier Group, gick strax över 93 miljoner. 

Det här är egentligen inga nyheter, siffrorna har varit kända länge. Men den stora debatten uteblir. 

Ägarkoncentration, pengar och politik

Facktidningen Journalisten har just gjort en gedigen sammanställning om bland annat lokaljournalistiken, som det förändrade mediestödet skulle gynna, och om varför företag får dela ut så stora vinster och ändå ta emot statligt stöd.

Stöd till levande lokaljournalistik är viktigt. Men flera av Bonniers lokaltidningar går med överskott, och de riktigt stora vinsterna dras in av Dagens Nyheter och Dagens Industri, säger Jonas Ohlsson, föreståndare för medieinstitutet Nordicom vid Göteborgs universitet.

Både han och Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert tror att flera lokaltidningar hade lagts ner de senaste åren – om de inte hade köpts upp av Bonnierskoncernen. ”Från att nästan inte ha ägt några lokaltidningar alls äger man i dag halva lokaltidningssverige. En sådan koncentration av titlar till en enda ägare saknar motstycke i svensk historia”, säger Jonas Olhsson i artikeln.

Det var just det, ja. Ägarkoncentrationen. I slutänden är pengarna tätt sammanlänkade med politik. I Journalistens granskning står Jan Scherman, publicist och tidigare TV4-chef, för den kritiska rösten. Han påminner om hur han en gång blev uppmanad av medlem i familjen Bonnier, som då ägde TV4, att stoppa ett reportage om drottningens pappas nazistiska engagemang. Scherman sammanfattar: ”Jag tycker att det är både oroväckande och oerhört märkligt att vi i Sverige inte har en diskussion om medieägandet. Det räcker att titta ut över USA för att se vilka konsekvenser ett koncentrerat medieägande kan få.”

Vi kan titta närmare än USA för att hitta skräckexempel. EU har nyligen infört en så kallad mediefrihetsförordning – eftersom det behövs. 

Hög risk i samtliga EU-länder

I somras kom en ny viktig mätning av mediers mångfald och frihet. Vartenda EU-land löper hög risk för ägarkoncentration i mediebranschen. Ganska många känner nog till situationen i Ungern, där regeringen under Viktor Orbán i princip kontrollerade medierna mellan 2010 och 2026. Samtidigt ägs nästan alla privata medier av ett fåtal miljardärer i exempelvis Frankrike. Och i Italien minskar pressfriheten, bland annat med politiska så kallade munkavlelagar.

Rapporten slår också fast att politikers inflytande över medier ökar i EU. Just i Sverige bedöms denna risk vara låg, än så länge. Men risken för ägarkoncentration i Sverige är hög. Och sambandet mellan hög ägarkoncentration och ökad risk för politisk påverkan har varit tydlig i många länder.

Jan Scherman säger till Journalisten att han ”försökt föra den här diskussionen i decennier, men på något sätt avvisas den hela tiden. Man kommer med naiva motargument som att i Sverige har vi upplysta medieägare som inte lägger sig i eller att i Sverige har vi ett system som innebär att ägarmakten är åtskild från det publicistiska ansvaret.”

Här kan säkert finnas en del svensk naivitet. Blandad med självgodhet. Och förstås kallt beräknande – det går ju utmärkt att tala vackert om pressfrihet och samtidigt äga stora delar av pressen, plus få skattepengar.

De som har får mer

När annonsmarknaden tappat har europeiska medier blivit mer beroende av statliga annonser. Eller andra statliga stöd. Just statliga annonsintäkter måste nu börja redovisas öppet av medier i EU. Andra finansiärer kan fortfarande hållas hemliga. 

Vi på Arbetaren har inget att dölja. När övergångsstödet från Mediemyndigheten tar slut kommer våra pengar uteslutande från våra prenumeranter, medan vår ägare, fackföreningen SAC Syndikalisterna, skjuter till det de kan. Inga miljardärer vill sponsra våra perspektiv. Med små, krympande resurser gör vi allt vi kan för att lyfta röster som annars inte hörs. Rapportera om underbetalda eller arbetslösa, om utsatta och kämpande människor.

Samtidigt går Sveriges statliga mediestöd till dem som redan har.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Fackföreningar och bostadsaktivister blockerar vägar under den stora generalstrejken i Spanien
I bland annat Pamplona blockeras vägar när fackföreningar och bostadsrättsaktivister gått samman i de gemensamma protesterna. Foto: Miguel Oses/TT

Miljontals ilskna spanjorer i historisk generalstrejk

Fabriker, butiker och kollektivtrafik. Stora delar av Spanien står i dag stilla när miljontals arbetare gått ut i en generalstrejk mot den omfattande bostadskrisen i landet.

Strejken, utlyst av bland annat syndikalistiska CGT och CNT, där de två dominerande fackförbunden UGT och CCOO snabbt anslöt sig, kommer efter en höst av omfattande protester i ett Spanien som kokar av ilska över den omfattande bostadskrisen. 

Frågan om kraftigt höjda hyror har dominerat den politiska dagordningen i landet den senaste tiden och har bland annat fått premiärminister Pedro Sánchez att utlysa nyval den 29 november.

Under onsdagsmorgonen stannade därför stora delar av landet när miljontals anställda lade ner sina arbeten under huvudparollen ”Löner, bostäder, priser”. 

På sina håll har vägblockader satts upp av strejkande som gått samman med bostadsaktivister. Enligt den amerikanska tv-kanalen ABC News har även strejkvakter drabbat samman med polis vid en gigantisk grossistmarknad i utkanten av Madrid.

Polis mötte demonstranter med tårgas på gatorna i Madrid under den omfattande strejken. Foto: Francisco Seco/TT

Enligt uppgifter från facken så deltar omkring 90 procent av arbetarna inom bilindustrin och den betydelsefulla hamnsektorn i landet. Även inom andra stora branscher rapporteras deltagandet vara högt och generalstrejken beskrivs som historisk och den mest omfattande på 14 år.

– Vi kommer inte att sluta förrän vi har förändrat landets bostadsmodell från grunden, så att bostäderna finns till för att bo i och inte bara för en minoritet, sade en talesperson för hyresgästförbundet i Madrid till Reuters när strejken inleddes vid midnatt.

Redan imorgon torsdag kommer den sittande vänsterregeringen med Pedro Sánchez i spetsen att försöka få igenom två bostadsdekret i parlamentet som tidigare röstats ned.

Nyval den 29 november

Samtidigt har partiet Sumar, som också ingår i koalitionsregeringen, gett de strejkande fullt stöd. 

– Vänstern behöver att landets arbetare mobiliserar sig. Rättigheter vinns först ute på gatorna och därefter i de politiska institutionerna, sade Sumars talesperson Verónica Martínez nyligen i ett uttalande.

Från högerhåll har dock facken kritiserats och anklagas bland annat för att ägna sig åt ”politiskt spel för att hjälpa regeringen att behålla makten” vid det kommande valet.

– Det här är ingen generalstrejk, det är en valstrejk, sade Partido Populars talesperson Miguel Tellado i tisdags.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Biildmontage: Till vänster i bilden skribenten Håkan Gustafsson, i bakgrunden två undersköterskor i en korridor
Håkan Gustafsson jobbar som arbetslivsredaktör och marknadsförare på Arbetaren. Foto: Fredrik Sandberg / TT, Mika Kastner Johnsson. Montage: Arbetaren

Den som har hårdast jobb borde också ha kortast arbetsdag

”Högern och näringslivet har haft fel hela tiden – vi har visst råd”, skriver Håkan Gustafsson, med anledning av den arbetstidsförkortning som just nu genomförs i Göteborgs stad.

640 undersköterskor och vårdbiträden i Göteborg kommer, med start hösten 2027, att få sex timmars arbetsdag under resten av mandatperioden.

Det beskrivs som den största arbetstidsförkortningen någonsin i en svensk kommun. Och det visar att högern och näringslivet har haft fel hela tiden – vi har visst råd! I slutändan visar det också att sex timmars arbetsdag inte är alls är så dyrt som näringslivets dysterkvistar har hävdat.

Den kommunala reformen i Göteborg kommer nämligen att kosta 25 miljoner per år. Det kan låta mycket. Men utslaget på hela Göteborgs stads årsbudget på över 40 miljarder – är det egentligen ganska lite

Samtidigt driver det rödgröna styret i Göteborg också en politik för arbetstidsförkortning inom förskolan och inom socialtjänsten.

Reformerna borde egentligen vara större. De borde ha gällt all personal på golvet inom äldreomsorgen och inom förskolan.

7 av 10 inom äldreomsorgen vill byta jobb

Just äldreomsorgen, förskolan och socialtjänsten, tillsammans med skola och fritids, är några av de kommunala verksamheter där marginalerna är som minst och där arbetsrelaterad stress och ohälsa är som störst. 

Det är med andra ord några av den kommunala sektorns hårdaste yrken.

Det har lett till att många inte klarar att jobba heltid, eller ens kommer att kunna jobba kvar till pensionen. Enligt en rapport från Stockholms universitet vill nästan sju av tio anställda inom äldreomsorgen lämna sina jobb.

Och en rapport från Socialstyrelsen 2026 visar att undersköterskor i äldreomsorgen har dubbelt så höga sjuktal, jämfört med alla yrkesgrupper på arbetsmarknaden.

Resultatet är hög personalomsättning och arbetskraftsbrist.

Men de dåliga arbetsvillkoren är inte bara farliga för undersköterskorna, vårdbiträdena, lärarna, barnskötarna och förskollärarna. De drabbar i förlängningen barn, äldre – och oss alla som har nära och kära med behov av omsorg.

Vem ska betala?

Näringslivets andra stora invändning mot kortare arbetstid brukar vara: vem ska ska betala?  Men faktum är att personalen på golvet inom den offentliga sektorn redan betalar – med sitt arbete, med sina kroppar och med sina låga löner.

En arbetstidsförkortning kostar så klart pengar. Men exemplet från Göteborg visar att det inte kostar så mycket som näringslivet vill göra gällande. Samtidigt innebär kortare arbetstid också mer återhämtning – och därmed lägre kostnader för sjukfrånvaro.

Socialtjänst samt omsorg om barn och äldre är gemensamma behov. Därför måste kostnaderna för sänkt arbetstid hämtas ur det gemensamma.

Att personal bryts ner och ständigt byts ut är det största slöseriet – ett slöseri med människor och erfarenhet.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Salla och Masse, Salazar Brothers
The Salazar Brothers avtryck i den svenska musikhistorien är enormt. De har producerat storheter som Linda Pira, Labyrint och Mando Diao. Foto: Jan-Åke Eriksson

Hiphopens röda linjer

Samtidigt som de upplevde ett land i kraftig förvandling förändrade de den svenska musikscenen för all framtid. Nu är bröderna Salla och Masse Salazar aktuella med den nya biografin Mejor Futuro, Sverige, Hiphop och Röda linjer. Arbetaren mötte upp för en intervju i den mytomspunna Redline-studion någonstans i Stockholm.

Mejor Futuro, boken om Salazar Brothers skriven av Amat Levin

– Det kunde vi ju inte veta då, när vi grundade Redline, att uttrycket skulle användas så mycket i dag 30 år senare.

DJ Salla lägger telefonen på bordet och sneglar mot brorsan Masse som rycker lite sömnigt på axlarna åt påståendet. Att röda linjer aldrig känts så aktuellt som här och nu. I spåren av eftervalsanalyser och de än så länge havererade regeringsförhandlingarna är det svårt att inte komma in på frasen. Redline, ett av Sveriges genom tiderna mest inflytelserika skivbolag, firar just nu 30 år och bakom alltihop står Salla och Massa. Den legendariska producentduon Salazar Brothers från Botkyrka i södra Stockholm.

– Det där de håller på med är väl mest strategi. Själv håller jag mig helst utanför politik faktiskt, säger Masse.

– För oss handlar den röda linjen om varifrån vi kommer. Men det är klart att man drar gränser också. Saker man inte gör. Som att producera musik enbart för pengar eller berömmelse, fyller Salla i.

Fittja, Tunnelbana
Fittja i norra Botkyrka. Härifrån förändrades den svenska musikhistorien för all framtid. Foto: Fredrik Sandberg/TT

I mitten av 1960-talet invigdes tunnelbanans röda linje. Några år senare utvidgades spårnätet och i dag går en av de två linjerna mellan Ropsten, rikemansgettot Karlaplan och det fashionabla Östermalmstorg vidare mot miljonprogramsområdena i Fittja, Alby och Norsborg. En tågtur på 42 minuter men där det skiljer fem år i medellivslängd bland befolkningen. En urban klassresa genom Sveriges huvudstad som är svår att blunda för. Från pengar och välstånd till hårt arbete, förslitningsskador och rabattkuponger.

Det var hit, till Norra Botkyrka, som familjen Salazar kom från militärdiktaturen i Pinochets Chile på 1970-talet och det var här allt började. Musiken som växte fram under det tidiga 1990-talet i ett Sverige präglat av ekonomisk kris, Lasermannens härjningar och Ny Demokratis framfart. Samtidigt toppade vitmaktrockarna i Ultima Thule listorna och Bingolotto med Leif Loket Olsson stod för fredagsunderhållningen i ett land mitt i en stor förändring.

Masse och Salla Salazar
Masse ler åt minnet från när brorsan Salle och de andra i The Latin Kings kom hem med sin första singel, genombrottet Snubben. Foto: Jan-Åke Eriksson

Redan 1991 bildades den banbrytande och sedan länge kultförklarade hiphopgruppen The Latin Kings av Salla, Chepe, Dogge och Rodde. Masse, född senare än de andra, var för ung men minns tiden tydligt.

– För mig som bara var 13, 14 år då var det stort. Jag kommer ihåg när de kom hem med cd-singeln ”Snubben”. Ren glädje alltså, och jag var så otroligt stolt över vad de gjort.

Salla och Masse, Salazar Brothers, i redline studion
I den legendariska studion. Foto: Jan-Åke Eriksson

Låten var TLK:s första singel och slog ned som en bomb i ett musiksverige som törstade efter något nytt. Med nyfikenhet och lekfulla samplingar av bland annat Georg Riedels Emil i Lönneberga-klassiker Hujedamej Sånt Barn Han Var lade gruppen grunden till vad som ett knappt årtionde senare skulle explodera: Svensk hiphop.

– Shit alltså, vi har verkligen inte gjort det lätt för oss. Bara det där med att rappa på svenska. Det var ju ingen som trodde på oss då i början. ”Varför kör ni inte bara på engelska”, tjatade alla på oss om. Men vi ville ju beskriva vår verklighet och det vi upplevde här hemma. Därför byggde vi upp ett svenskt ljudkollage. Snappade alltid upp saker. Från nyheter till samplingar av gamla svenska klassiker. Vi utvecklade den här stilen till vår grej, säger Salla.

Amat Levin och nya boken

Nu, 30 år efter bildandet av brödernas bolag Redline, är de aktuella med journalisten och den tidigare Augustnominerade författaren Amat Levins biografi Mejor Futuro, Sverige, hiphop och röda linjer.

En fantastiskt fin berättelse om ett inte betydelselöst stycke svensk nutidshistoria.

– Det har varit lite som terapi faktiskt. Att gå tillbaka till alla gamla minnen, säger Masse och Salla nickar.

– Jag tänker att det här faktiskt är viktigt. Att vi får dela våra föräldrars historia om hur de lämnade Chile och började om helt på noll i Sverige. Men det är inte bara deras och vår historia. Det är så många andra här i landet som delar samma bakgrund och som kommit hit från Latinamerika eller andra delar av världen.

Både Salla och Masse beskriver uppväxten som trygg. Föräldrarna fick visserligen slita hårt, barnen följde ofta med på städjobben bland innerstadens kontorslokaler, men det var ett kärleksfullt hem. Samtidigt ett land och en stad i snabb förvandling.

– För mig var 80-talet mer harmoniskt. Som målat i pastellfärger, men sen hände det något. Den där löpsedeln om du kommer ihåg den? Då kände man sig inte så välkommen längre, minns Masse.

”KÖR UT DEM!”

Den svarta rubriken på det skrikigt kritvita löpet stack ut och lyste upp de många tobakbutikernas skyltfönster. Tre ord i aggressiva versaler som skapade både oro, ilska, sorg och stor debatt. Det var i september 1993 och Expressen byggde sin kontroversiella artikelserie Svart på vitt kring en Sifo-undersökning om svenskars attityd till flyktingar. Löpsedeln, ett pressetiskt magplask, ledde till hård kritik och fick till följd att tidningens dåvarande chefredaktör Erik Månsson avskedades.

Samtidigt bubblade Latin Kings musik under ytan och kom kort senare att plockas upp av både tv-kanaler och nyfikna kvällstidningsjournalister.

– Stämningen i samhället då var ju bara en försmak av hur det ser ut i dag. Fast nu är det mer globalt, säger Salla.

Jag minns ju det där själv. Det var liksom Ultima Thule på skolor och fotbollsläktare. Men så kom ni som någon slags motkraft. För många kände det nog som en befrielse…

– Det var nog mest media som gjorde oss till en motkraft. På den tiden ville vi bara göra en skiva och bli respekterade för vår berättelse om Sverige. Jag tänker att de överdrev hur politiska vi var. Vi hade kanske en politisk låt annars körde vi ju bara på och hade kul.

Masse tittar ner i bordet.

– Men å andra sidan. Att sådana som oss bara fanns och syntes upplevdes nog som politiskt för många då…

Latin Kings och framförallt Redline har banat väg för en lång rad artister och har påverkat den svenska musikscenen mer än kanske några andra under de senaste årtiondena. Namn som Linda Pira, Labyrint och Stor har alla nära band till bröderna Salazars nästan mytomspunna bolag.

Salle Salazar, redline records och Latin Kings
Salla tror på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Foto: Jan-Åke Eriksson

Samtidigt har det parallellt med deras framgångar vuxit fram en ny undergren på hiphopscenen. Svensk gangsterrap är lika omdiskuterad som kontroversiell och har under 2020-talet tagit över allt mer av strömningstjänsternas topplistor. En genre som är djupt sammankopplad med grov gängkriminalitet.

– Det har ju vart lite svårt de senaste åren med den vågen. För vi har valt att inte jobba med den genren. Vi vill ha sammanhållning och glädje i det gör, även om texterna ofta kan vara mörka, förklarar Masse allvarligt.

– Vår musik ska vara medveten och där har vi ett ansvar. För oss handlar hiphopkulturen om att samarbeta. Som en sport nästan. Att man tävlar lite fast med kreativitet och att hitta ett nytt språk. Å andra sidan förstår jag ju att många av de som rappar i dag inte har samma bakgrund som oss, säger Salla.

Han tittar mot Masse och det märks att frågan om utvecklingen av det de själva en gång startade, svensk hiphop, inte är helt lätt att diskutera.

– En del av musikens själ dog när det gick så långt att vissa till och med dödades.

– Jag tror, säger Salla efter en kort stunds koncentrerad tystnad, på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Med en positiv vibe, precis som vi hade.

Men hur gör ni då. När ni går till jobbet i studion varje dag. Är det inte svårt att bevara nyfikenheten och försöka komma på något nytt hela tiden?

Masse svarar snabbt.

– En fördel med att bli äldre är att jag inte måste köra i samma hastighet i dag. Samtidigt måste man ju hela tiden våga prova sig fram och testa nya grejer.

– Ja. Att utmana sig och att hela tiden leta ny musik att lyssna på. Inte bara hiphop, utan på allt. Jag försöker lära mig genom att lyssna på vad andra gjort. Höra musik från hela världen som ofta producerats med väldigt små medel. Det handlar om kreativitet, säger Salla.

Ni har hållit på mer än 30 år och hela tiden varit centralfigurer i utvecklingen av svensk musik. Vad har ni för råd till unga personer som sitter där hemma och vill börja producera själva?

– Fortsätt göra din grej och samla en klick som tänker likadant. Hjälp varandra och jobba kollektivt.

– Exakt, säger Salla.

– Hjälp varandra att bygga nått tillsammans. Det är alltid bättre att vara ett kollektiv. Vi hade aldrig varit där vi är i dag utan alla personer vi jobbat med genom åren.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Students attend a protest against the government's release of next year's draft budget, in Paris, Tuesday, Sept. 29, 2026. Placards read:" No fascists here," "More funds for education, not for the military."
Demonstrerande studenter i Paris, den 29 september 2026. På ett av plakatet i mitten står ”Mer pengar till utbildning, inte till militären”. Foto: Teresa Suarez/TT

Frankrike: Storstrejk för ”rättvis fördelning av rikedom”

De franska studenterna går i bräschen för de landsomfattande protesterna, som har utvecklats från att handla om resursbrist i skolan till att rikta sig mot skenande priser och den förda politiken. Under torsdagen väntas nya protester då fackföreningsrörelsen kallat till storstrejk. 

Sedan mitten på september har hundratusentals fransmän gått ut på gator och torg för att visa sitt missnöje och kräva förändring. Protesterna inleddes av gymnasiestudenter som har fått nog av lärarbrist, nedgångna skolbyggnader och överfulla klassrum. Snart anslöt sig även de gula västarna, fackföreningar och andra grupper till protesterna.

Till följd av det franska höstlovet har skolorna i landet varit stängda mellan den 17 oktober och 2 november. I måndags, när eleverna återvände, sattes återigen skolor i blockad. 

Fotografen Patrik Öberg, från Pråmfilm, är på plats för att dokumentera proteströrelsen för en kommande dokumentä, och berättar att det pågår blockader, protester och politiska evenemang ”överallt” i Paris.

– Det är en fantastisk stämning i staden, säger han.

Tvärfacklig storstrejk den 5 november

CGT:s generalsekreterare Sophie Binet i samband med en demonstration i Paris den 29 september 2026. Foto: Teresa Suarez/TT

Den 5 november manar den stora fackliga centralorganisationen CGT tillsammans med andra franska fack till en nationell storstrejk. Fackens krav handlar bland annat om löneökningar samt en annan stats- och socialförsäkringsbudget.

”Med tanke på de höga levnadskostnaderna, löner som står stilla, otrygga anställningar och försämringen av den offentliga servicen är det brådskande att kraven från arbetslivet blir hörda”, skriver CGT i ett pressmeddelande och tillägger:

”Högre löner och pensioner, resurser till den offentliga servicen, finansiering av det sociala trygghetssystemet – låt oss mobilisera den 5 november för att uppnå sociala framsteg!”

– När arbetarna stannar av, stannar landet av, ekonomin tvärstannar och det kommer tillåta att våra krav hörsammas, sade CGT:s generalsekreterare Sophie Binet enligt Aftonbladet i samband med att strejken annonserades.

Även den franska syndikalistiska fackföreningen CNT-SO uppmanar till en tvärfacklig strejk den 5 november med utgångspunkt från arbetsplatserna, för att ”få en bestående inverkan på ekonomin” med ”en rättvis fördelning av rikedom och arbete” som mål. 

I ett pressmeddelande skriver facket att ”vi måste ta tillfället i akt att skapa strukturer för självorganisering – såsom stormöten och strejkkommittéer – för att hålla rörelsen vid liv framöver”. 

Även syndikalistiska CNT-F uppmanar till strejk och samma dag planerar studenterna att inleda en ny våg av blockader. 

A person holds a French national flag during a protest against under-resourced schools in Paris, Thursday, Oct. 8, 2026.
Demonstration i Paris, oktober 2026. Foto: Aurelien Morissard/TT

Protesterna sprider sig i Europa

Men det är inte bara i Frankrike som studenterna har fått nog. Likande protester har under hösten blossat upp i bland annat Grekland, Spanien, Belgien, Italien, Albanien och Tyskland. I Serbien har studentrörelsen, som startade efter tågolyckan i Novi Sad, resulterat i att Aleksandar Vucic och hans nationalistiska parti SNS, som styrt landet i 12 år, förlorade makten i parlamentsvalet den 25 oktober. Valets vinnare blev ”Studentlistan”, ett parti sprunget ur studentrörelsen. 

Även fransmännen står inför en valrörelse. Landet ska hålla presidentval i två omgångar den 18 april och 2 maj. Nuvarande president Emmanuel Macron kommer inte kunna ställa upp i ytterligare ett presidentval enligt konstitutionen, då han har suttit två mandatperioder. 

Just nu leder högerextrema Marine Le Pen, med partiet Nationell samling (tidigare Front National) i opinionsundersökningarna. 

Förra året dömdes Le Pen, och åtta partikamrater, för att ha förskingrat drygt 32 miljoner kronor ur EU-kassan mellan åren 2004 till 2016, och i stället använt pengarna till sin nationella partikassa.

Domen överklagades och i somras dömdes hon i högsta instans till tre års fängelse, två av dessa villkorligt och ett under elektronisk övervakning. Trots detta får hon ställa upp i valet, konstaterade domstolen den 7 juli. 

Saint-Denis borgmästare Bally Bagayoko från vänsterpartiet La France Insoumise, LFI. Foto: Teresa Suarez/TT

På opinionsundersökningarnas andra plats hittar vi vänsterkandidaten Jean-Luc Melenchon från partiet La France insoumise, LFI ( på svenska: ”Det okuvliga Frankrike”). 

Medlemmar i LFI har deltagit i protesterna och ett videoklipp blev viralt när Bally Bagayoko, tillhörande LFI och borgmästare i Parisförorten Saint-Denis, ställer sig mellan studenter och kravallpolis för att skydda ungdomarna och dämpa spänningarna. Polisen valde då att använda tårgas.

Högerextrem konferens stoppades

I vissa fall har de franska protesterna kantats av skadegörelse och plundring, liksom våld från både demonstranter och polis. Det är något som utnyttjats av högerextrema grupperingar som i sin propaganda hävdar att upploppen är en effekt av invandringen. Exempelvis planerades en högerextrem konferens om ”återvandring” i Paris den 31 oktober. Franska myndigheterna valde att stoppa konferensen.

Den 23 oktober genomfördes en masskjutning i Trappes utanför Paris, ett dåd som av president Emmanuel Macron klassificeras som ett ”rasistiskt terrordåd” då gärningsmannen enligt honom ska ha riktat in sig på personer utifrån hudfärg. En 26-årig man dödades och fem personer skadades. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Olyckan inträffade i Stuvsta, söder om Stockholm
Olyckan skapade kaos i tågtrafiken till och från Stockholm på torsdagsmorgonen. Foto: Adam Ihse/TT och Anders Wiklund/TT

Banarbetare svårt skadade i tågolycka söder om Stockholm


En allvarlig arbetsplatsolycka inträffade natten till torsdagen när ett tåg kolliderade med en grävmaskin i Stuvsta strax söder om Stockholm. En person vårdas just nu med allvarliga skador.

Det var vid 02-tiden som tåget av oklar anledning körde in i en grävmaskin vid ett pågående banarbete. Maskinen ska då ha skjutit iväg och material från platsen ska ha träffat två arbetare i 30-årsåldern. Räddningstjänst kallades till platsen och bägge männen fick föras akut till sjukhus. En av dem i ambulanshelikopter med allvarliga skador, enligt polisens uppgifter.

Skadeläget var under torsdagsmorgonen fortfarande oklart. Olyckan har gjort att en del av järnvägssträckan stängts av vilket medfört stora förseningar i tågtrafiken till och från Stockholm.

Publicerad Uppdaterad