I skuggan av den så kallade Windrush-skandalen pågår minneshögtiderna för fullt. Den 22 juni är det på dagen 70 år sedan fartyget H.M.T. Empire Windrush anlände till Storbritannien från Jamaica. Ombord fanns 492 passagerare som hade lovats arbete och en bättre framtid. Verkligheten kom att bli en helt annan för många av dem.
”London, is the place for me
London, this lovely city
You can go to France or America, India, Asia or Australia
But you must come back to London city”
Drömmarna om det nya landet var stora. Men verkligheten kom att bli något helt annat än den trinidadiska artisten Lord Kitcheners soliga calypso för många ur den första stora karibiska migrationsvågen. De som kom till ett Storbritannien som just börjat återhämta sig från kriget.
Året är 1948, sommarens första trevande veckor är grå och ruggiga. Temperaturen håller sig långt under medel och de inledande 14 dagarna i juni stiger termometern sällan över 15 grader. London ligger som i en vagga av dis och regntunga moln.
Men sakta går staden, fortfarande svårt präglad av de tyska bombningarna ett knappt decennium tidigare, mot ljusare tider. Landet har visserligen förlorat hundratusentals unga män i de fruktansvärda striderna på andra sidan Brittiska kanalen, i Nordafrika och bland de avlägsna öarna i Stilla havet.
Någonstans i fjärran andas ändå optimism och framtidstro. Kriget är trots allt över och nu är det dags att ta tag i problemen på hemmaplan – trångboddheten i de dragiga gamla hyreslägenheterna, det uråldriga utbildningssystemet, den eftersatta sjukvården, socialförsäkringarna och bristen på fackliga rättigheter. Allt börjar kännas möjligt och systemet går att förändra. Det krävs bara en nystart.
Labour vinner en jordskredsseger i valet 1945 strax efter krigsslutet och Clement Attlee ersätter Winston Churchill som premiärminister. Churchill var trots framgångarna i kriget aldrig populär inom den breda arbetarrörelsen i Storbritannien och nu tänds ett hopp om omställning.
Ett program för förstatligande av den väldiga gruv- och energi-industrin tas i bruk och ett nytt system med sociala reformer, bland annat det offentliga sjukvårdssystemet National Health Service, NHS, införs.
Fabrikerna och den allt snabbare växande offentliga sektorn skriker efter arbetskraft och på radion toppar Anne Shelton listorna med den långsamma och hjärtskärande schlagern ”If You Ever Fall in Love Again”.
London ska aldrig mer bli detsamma.
Regeringen, som just utlovat arbetstillstånd och permanenta uppehållstillstånd för samtliga invånare i samväldet, inser att behovet av att anställa är enormt för att så snabbt som möjligt få landet på fötter.
Arbetsköparna inom industrin, den gryende välfärdssektorn och transportbranschen riktar blickarna västerut mot de karibiska kolonierna på andra sidan Atlanten. London ska aldrig mer bli detsamma och en av de viktigaste milstolparna är ett gammalt fartyg som under 1930-talet fraktade tyska soldater till fronten, men som sedan övertogs av britterna efter krigsslutet. Det är gryningen av en era.
Samtidigt på Jamaica. Herb McKenley är namnet på allas läppar. Den populära kortdistanslöparen har just sprängt drömgränsen på 400 meter och satt världsrekordet på 46 sekunder blankt.
Befolkningen på den lilla karibiska ön har de senaste åren kämpat hårt för att
rycka upp den dalande ekonomin. Tropiska stormar och fallande råvarupriser har saktat utvecklingen och allt fler familjer söker alternativ till den torftiga tillvaron.
Tidningsannonser lockar med arbete och bostäder i ”moderlandet” Storbritannien.
Den 22 juni 1948 anländer HMT Windrush som första fartyg med mestadels jamaicanska migrantarbetare till hamnstaden Tilbury strax öster om London.
Bland de förväntansfulla ombord finns drömmar om en bättre framtid i ett Europa som håller på att resa sig efter sex års blodiga strider. Med finns bland andra Sam Beaver King som några år tidigare tjänstgjort vid det brittiska flygvapnet, RAF, under de sista åren av kriget. Nu ser han sin chans att återvända.
Sam Beaver King blir en huvudfigur i det västindiska samhälle som växer fram i London. Bland annat genom arbetet med West Indian Gazette, den första nyhetstidningen i Storbritannien som inriktade sig på landets karibiska befolkning.
Långt senare, 1983, väljs han till den första afrokaribiska borgmästaren i stadsdelen Southwark. Han grundar senare Windrush Foundation, en organisation som än i dag arbetar för att hedra minnet av de första karibiska migranterna.
När King avlider sommaren 2016 samlas 500 sörjande vid den pampiga begravningen i Southwarks väldiga katedral. Bland de som uttrycker sin sorg fanns bland andra Labourledaren Jeremy Corbyn: ”Han utbildade oss Londonbor i karibisk mat-lagning, kultur och i musik. Staden och hela Storbritannien är en bättre plats tack vare honom och hans familj.”
Men Sam Beaver King var inte ensam ombord på fartyget. Tillsammans var de 492 passagerare som nappat på annonserna om arbete, och de skulle snart komma att följas av betydligt fler.
Trots det omfattande behovet av arbetskraft väcker den nya invandringen både ilska och frustration hos grupper på högerkanten.
När Empire Windrush anländer väcker det stor uppmärksamhet och samlar många nyfikna på kajen. På en raspig filmupptagning från Pathé News kliver calypsokungen Lord Kitchener ned från bryggan omringad av en stor grupp reportrar.
Någon håller fram en mikrofon och Kitchener sjunger de första raderna av ”London is the place for me”, en sång full av framtidstro på det som utlovats i det nya landet.
Men drömmarna grusas för många ur det som kommit att kallas The Windrush Generation. För trots det omfattande behovet av arbetskraft väcker den nya invandringen både ilska och frustration hos grupper på högerkanten.
Med starkt stöd av den brittiska fascistledaren Oswald Mosley och hans parti Union Movement drar rasistkampanjerna snart igång för att stoppa invandringen. ”Keep Britain White” blir slagordet som visar upp en både bred och brutal rasism.
På barer och lunchrestauranger spikas skyltar upp. ”Inga svarta, irländare eller hundar”. De nyanlända tilldelas Londons sämsta bostäder i de mest nedgångna områdena kring Clapham på gränsen mot Brixton i söder och längs gatorna vid Ladbroke Grove i Notting Hill i väster.
Tonläget höjs snabbt och attackerna från nybildade grupper som White Defence League och Empire Loyalists, den senare en utbrytargrupp ur konservativa Tories, trappas upp. Den karibiska befolkningen, som under ett knappt decennium växt från 15 000 till omkring 170 000, börjar organisera sig. De accepterar inte längre rollen som andra klassens medborgare – och en viktig del i kampen är musiken.
Högtalaranläggningar bärs ut tillsammans med picknickkorgarna efter kyrkobesöken på söndagarna och afrokaribiska föreningar bildas runt om i de allt mer spridda stadsdelarna. Lokala “sound systems” spelar amerikansk rhythm and blues, calypso, mento och tidig ska från Jamaica.
Även hösten och vintern blir orolig och våren 1959 kulminerar hatet med det brutala mordet på Kelso Cochrane.
I slutet av sommaren 1958 inträffar några händelser med stor betydelse för
utvecklingen. Sex afrokaribiska män misshandlas svårt under de våldsamma nätterna som närmast liknar den amerikanska söderns lynchmobbar. Upprinnelsen är ett påstått gräl mellan en jamaicansk man, Raymond Morrison, och hans svenska fru, 22-åriga Majbritt Morrison, vid Latimer Roads tunnelbanestation.
Även hösten och vintern blir orolig och våren 1959 kulminerar hatet med det brutala mordet på Kelso Cochrane. Född på den karibiska ön Antigua i september 1926 emigrerar Cochrane till USA innan han bosätter sig i London 1954 där han tar arbete som snickare i Notting Hill.
Efter en arbetsplatsolycka uppsöker han sjukhuset i Paddington. Sent på natten den 17 maj skrivs han ut och promenerar sakta hemåt. Han hinner dock inte långt innan en grupp unga vita män oprovocerat går till attack. Kelso Cochrane huggs till döds med en stilettkniv, 32 år gammal.
Cochranes begravning blir en symbol för det våld och de trakasserier som den västindiska befolkningen nästan dagligen utsätts för. Ett följe på 1 200 personer går längs gatorna vid Labroke Grove till kyrkogården vid Kensal Green.
Mordet får stor uppmärksamhet, inte minst på grund av att ingen grips, vilket gör att den brittiska regeringen känner sig tvingad att erkänna den råa rasism som nu tycks genomsyra hela samhället.
Det gör också att organiseringen tar fart på allvar, inte minst genom kvinnan som kom att gå till historien som ”Mother of Caribbean Carnival in Britain”. Hennes namn är Claudia Jones och få personer har betytt så mycket för utvecklingen av Londons populärkultur som hon.
Arbetaren skrev hösten 2015 ett längre reportage om Jones fascinerande liv och den väldiga Notting Hill-karnevalen som finns att läsa på webben.