Hur kommer det sig att det väller in riskkapital på en marknad som aldrig varit lönsam? Gigekonomin har de senaste åren kraftigt omvandlat budbranschen, och som vanligt när det gäller tech-bolag är tillväxt viktigare än vinst. Men någon gång måste vinsten hämtas hem och någon betala priset.
Den sista milen, alltså den sista delen mellan e-handlare och kund, är känd inom logistikbranschen för att vara omöjlig att göra vinst på. Det kallas för The last mile-problem, och har länge varit en huvudvärk för e-handeln.
Det är lättare att få ekonomi i sträckan mellan lager och knutpunkt, där finns stordriftsfördelarna. Men den sista milen, när varje enskilt paket ska fram till varje enskild adress, kräver både mer arbete och bränsle och är därför betydligt svårare att göra vinst på.
De senaste åren har det trots detta faktum strömmat in riskkapital i just denna, minst lönsamma, del av logistikkedjan. Som svampar ur jorden poppar nya techbaserade budföretag upp som lovar snabb leverans till dörren.
Mönstret är detsamma som i övriga tech-branschen: tillväxt och att vinna marknadsandelar är viktigare än lönsamhet. Och de som betalar priset är arbetarna som får se sina villkor försämras av gigifieringen.
Jag granskar just nu budföretaget Airmee. Ett gigföretag som har hundratals samarbetspartners. Alltifrån matkedjor som Linas matkasse, klädkedjor som Dressman, Weekday och H&M men också Apoteket, Apotea, Synsam med flera. Bland investerarna i företagen finns Spotify-miljardärer, tech-kändisar och kända bolag.
Och åt andra hållet, finns ett nätverk av underleverantörer. Gigföretag som Airmee använder sig av en uppsjö underleverantörer i Sverige för att hålla budverksamheten igång. Hur många är svårt att ta reda på. Underleverantörer som ofta har usla villkor, och inte betalar timlön, utan betalar utifrån antalet avverkade adresser. Men i slutändan är det Airmee som har makten att stänga av buden i appen om de inte når målen. Anställningstrygghet finns inte.
Airmee duckar arbetsmiljöansvar
Ett normalt kvällsskift på Airmee kan landa på 92 stycken stopp, vilket för buden innebär en leverans var fjärde minut. Stoppen måste tas i ordning, trots att algoritmen ibland räknar ut ett konstigt zickzack-mönster på kartan i appen, som blir omöjligt för budbilen att följa.
Det tar alldeles för lång tid att skriva till dispatchern och be att få avvika från den bestämda rutten. Buden vill inte riskera en bestraffning i form av avstängning från appen, eller färre paket i bilen nästföljande dag.
Att lämna ratten för en rast blir en omöjlighet, trots att det är ett solklart brott mot arbetstidslagen. Men Airmee har, enligt gigekonomins villkor, inget formellt arbetsgivaransvar, utan erbjuder istället endast en plattform för tjänster.
Min granskning visar dock att Airmee i högsta grad leder och fördelar arbetet, styr och övervakar buden – något som borde medföra ansvar över arbetsmiljön.
Den norska dagstidningen Klassekampen har det senaste året granskat villkoren inom den norska bud- och transportbranschen. Precis som i Sverige har e-handeln ökat explosionsartat.
Även i Norge hörs ständiga vittnesmål från arbetare som beskriver budbranschen som ett “rent helvete”, med låga löner, högt arbetstempo och arbetspass som varar upp till 13 timmar. Egenföretagarna i budbranschen är sällan försäkrade vid händelse av trafikolyckor, och har varken rätt till sjuklön eller semesterersättning.
Buden arbetar, precis som i Sverige, med svåra villkor för underleverantörer till de stora budföretagen.
Men, en ny lag gör branschen mer möjlig att granska på ett annat sätt än vad som ännu är möjligt i Sverige.
Bring använde 277 underleverantörer
Den så kallade “Upenhetslagen”, som antogs 1 juli 2022 i Norge kräver att stora företag ska vara öppna med arbetsvillkoren i det egna företaget och om vilka underleverantörer som anlitas. Detta för att “säkra allmänhetens tillgång till information om hur verksamheter hanterar negativa konsekvenser för grundläggande mänskliga rättigheter och anständiga arbetsförhållanden”.
Den norska dagstidningen Klassekampen var inte sen med att granska statliga Bring i Norge. Enbart under 2021 använde bolaget inte mindre än 277 underleverantörer för hemleverans, varav många dömts för penningtvätt och för att utnyttja arbetare. Uppluckringen av arbetsvillkoren har alltså tagit sig in även i statligt driven verksamhet.
Det återstår att se om “Öppenhetslagen” i Norge kan få konsekvenser för arbetsvillkoren, och om något liknande skulle kunna uppnås i Sverige.