Klassklyftorna ökar. Ändå finns en fortsatt tro på att egna meriter, inte klassbakgrund, avgör var du hamnar på samhällsstegen. Denna myt gör journalisten Petter Larsson upp med i sin nya bok Riggat: Hur tron på meritokratin minskar chansen till en klassresa. Daniel Lindvall har läst och beskriver det svenska 1900-talets synvilla, hur ideologisk meritokratism fördärvar våra liv och hur vi kan motverka den.
Trodde ni att den sociala rörligheten ökat under den svenska välfärdskapitalismens gyllene decennier? Visst förblev det klasslösa samhället långt borta, men borgerlig demokrati och socialdemokratiska reformer måste väl ändå ha gjort det lättare att klättra ett pinnhål på stegen? Då trodde ni uppenbarligen fel. Den meritokratiska utopin om rättvis konkurrens ”har inte kommit en centimeter närmare på 70 år”, sammanfattar Petter Larsson i sin nya bok.
Meritokrati – myt och verklighet
Tron på att klassamhället ersatts av en meritokrati, som belönar slit och straffar lättja, är stark bland svenskarna. Petter Larsson citerar en undersökning från 2009 enligt vilken 75 procent anser att hårt arbete är avgörande för framgång, medan 60 procent inte tillmäter klass någon betydelse.
Dessa föreställningar är dessutom starkare ju högre upp på samhällsstegen man klättrar, vilket ger dem extra tyngd i det offentliga samtalet. Lägg därtill det fenomen sociologen Jonathan J.B. Mijs kallar för ”ojämlikhetens paradox”: ju större inkomstklyftorna blir, desto mer tror människor att fördelningen är rättvis.
Sannolikt är en del av förklaringen att det i ett marknadssamhälle är ”svårt att motstå tendensen att förväxla pengarna vi tjänar med värdet av vårt bidrag till det allmänna bästa”, som filosofen Michael Sandel, citerad i boken, uttrycker det.
Men vad säger verkligheten? Petter Larsson går igenom en rad olika sätt på vilka forskningen sökt mäta det sociala arvets styrka. Sambandet mellan föräldrars och barns inkomster har oftast mätts genom jämförelser mellan pappor och söner. För Sveriges del brukar dessa jämförelser landa på att cirka ”27 procent av (det vuxna) barnets avvikelse från medelinkomsten i sin generation kan förklaras med arvet från föräldrarna”.
Det betyder att det i Sverige, liksom i övriga Norden och Kanada, i genomsnitt tar 100 år (eller tre–fyra generationer) för en familj från de fattigaste tio procenten att nå upp till medelinkomst. I USA och Storbritannien tar det dubbelt så lång tid, medan det tar 300 år i till exempel Brasilien och Sydafrika.
Andra, socialt bredare och historiskt djupare sätt att mäta, tyder dock på att dessa pappa-son-jämförelser överskattar den sociala rörligheten betydligt. Genom att studera syskon har man exempelvis försökt ta hänsyn till den bredare uppväxtmiljön. Syskonstudier pekar på att gemensamma uppväxtvillkor kan förklara 40–60 procent av inkomstskillnaderna. Vips tar det alltså 200 år för den fattiga familjen att bli medelsvenssons.
Klassresan är en synvilla
Oavsett vilket mått som kommer närmast, är det klart att klassresan fortfarande stöter på hinder och då talar vi ändå här i princip bara om en resa från ”trasproletariat” till etablerad arbetarklass. Dessutom har alltså rörligheten inte heller ökat under socialdemokratins gyllene år. Petter Larsson hänvisar till en ny inkomststudie gällande svenskar födda från mitten av 1950-talet till 1980. Det visar sig att rörligheten ökade en smula för de tidigaste av dessa årskullar, för att därefter falla för dem födda på 1960-talet och sedan på nytt öka lite. Sett över hela perioden sjönk rörligheten något.
Riktar vi blicken mot de allra rikaste blir bilden ännu tydligare. En studie över 185 svenska toppdirektörer visar på samma stagnation som inkomststudien ovan. Direktörerna indelades i tre ålderskullar och sedan jämförde man hur stor andel av respektive kull som härstammade från det som brukade kallas socialgrupp 1 (6–8 procent av befolkningen). För de födda före 1930 var siffran 65–73 procent, för de födda på 1940-talet ”bara” 45 procent, men för de födda efter 1950 hade andelen ökat igen till 55–60 procent.
Trögast är den sociala rörligheten bland de riktigt superrika. Också här tycks det dessutom gå åt fel håll. En svensk studie från 2018 som tittade på fyra generationer födda under 1900-talet fann att sambandet mellan föräldrars och barns förmögenhet ökat över tiden. Och detta var alltså innan de slopade arvs- och gåvoskatterna fått genomslag. För de allra rikaste är den sociala rörligheten närmast obefintlig även när man mäter inkomst. Det är nästintill omöjligt att göra en klassresa nedåt från denna grupp. En studie från 2012 över den rikaste promillen i Sverige visar samtidigt att inte en enda av dessa människor kom från de fattigaste 75(!) procenten av befolkningen.
Petter Larsson är själv (liksom jag) överraskad av den till synes absoluta bristen på ökad social rörlighet under 1900-talet. Hur kunde vi missa detta?
Social segregation inom högskolan
Petter Larsson är själv (liksom jag) överraskad av den till synes absoluta bristen på ökad social rörlighet under 1900-talet. Hur kunde vi missa detta? Författaren pekar på det han kallar ”den absoluta rörlighetens synvilla – hur vi förväxlar den allmänna höjningen av välståndet och de stora samhällsförändringarna med att vi själva skulle ha gjort en klassresa”.
En anledning till ”synvillan” är den ökade utbildningsnivån. Det är svårt att inte föreställa sig den kraftfulla utbyggnaden av den högre utbildningen som en motor för social rörlighet. Men, konstaterar Petter Larsson, till att börja med kvarlever den sociala snedrekryteringen. Massutbildningen har blivit en lyckad jämställdhetsreform – kvinnorna utgör nu majoriteten av studenterna – men inte någon jämlikhetsreform.
Samtidigt har den sociala segregationen inom högskolevärlden blivit viktigare. Barn till högutbildade föräldrar väljer att läsa till högstatusyrken, som läkare, arkitekt och jurist, medan barn till lågutbildade blir lärare, sjuksköterskor eller socionomer. Och det är 55 gånger vanligare (5 500 procent) att den som har föräldrar som doktorerat går vidare till forskarutbildning, jämfört med den som har lågutbildade föräldrar.
Som ideologi utgör meritokratismen moralisk bas för den ekonomiska fördelning som råder och för den liberala politik som innebär nedskärningar och hårdare krav på de fattigaste och skattesänkningar för de redan välbärgade.
En faktaresistensent ideologi
En kapitalism där alla individer deltar på lika villkor i samhällstävlingen är inte bara långt från verkligheten, den är naturligtvis omöjlig att skapa. För att ens komma i närheten skulle man exempelvis behöva separera alla barn från sina föräldrar vid födseln och uppfostra dem i likvärdiga institutioner.
Men tanken att vi redan lever i en åtminstone nästan fulländad meritokrati genomsyrar likväl samhället som kanske aldrig förr. Som ideologi utgör meritokratismen moralisk bas för den ekonomiska fördelning som råder och för den liberala politik som innebär nedskärningar och hårdare krav på de fattigaste och skattesänkningar för de redan välbärgade. Tron på att resultatet är rättvist skapar arrogans i samhällstoppen och självförakt längst ner. Statushets och extrem social känslighet frodas.
Utöver den skenande, och alltså objektivt orättvisa ojämlikheten, pekar Petter Larsson särskilt ut ytterligare ett problem som följer med meritokratismen: omvandlingen av samhället till en enda stor tävlingsarena.
Vi ser det i skolans värld och i samband med jobbsökande. Betygen kryper på nytt ned i åldrarna. Integritetskränkande personlighetstester och absurda krav ingår i snart sagt varje anställningsprocess.
Hur meritokratismen motverkas
Effekten av förändringarna syns kanske tydligast i skolan. Efter att den nya läroplanen infördes 2011 ökade stressjukdomar och mental ohälsa bland eleverna. Samtidigt sjönk resultaten. Den allt tidigare och hårdare fokuseringen på rangordning har helt enkelt motsatt effekt mot vad meritokraterna vill få oss att tro.
Petter Larsson hänvisar här till britterna Richard Wilkinsons och Kate Picketts forskning. I boken Den inre ojämlikheten visade de hur tidig rangordning bidrar till att förstärka små och ofta socialt betingade skillnader, genom att uppmuntra de som var lite bättre och underminera självförtroendet hos de som var lite sämre (Arbetaren 40/2019).
Hur motverkar vi då meritokratismen? Petter Larsson föreslår tre angreppshåll: stärka den sociala rörligheten på de sätt som trots allt tycks fungera, mildra själva sorteringsprocessen och minska betydelsen av utfallet. Han vill se mycket av traditionell socialdemokratisk politik med progressiva skatter, inklusive gåvo- och arvsskatt, stärkt skyddsnät och allmän förskola. Betygen bör senareläggas och antalet betygssteg minskas till två eller tre. För antagning till högskolan tänker han sig ett grundläggande minimikrav för varje utbildning och därefter lottning. Samma sak för anställningsprocesser. Lotten har ju också fördelen att vara blind för klass, hudfärg och kön.
Slutligen, och säkert mest kontroversiellt, menar Petter Larsson att det ekonomiska utfallet av meritokratin bör minimeras. Ingen ska dömas till sämre livsmöjligheter och kortare liv på grund av prestationer som slutligen beror mest på vårt sociala, och till en mindre del biologiska, arv än något annat. Petter Larsson leker med tanken om en likalönsprincip. Kanske skulle vi då rentav få bättre professorer, läkare och ingenjörer, när intresse snarare än pengar och status blev avgörande? Och det är ju inte svårt att hitta exempel ur verkligheten som tycks peka i den riktningen.
För visst tycks det finnas ett ganska rakt samband mellan lön och prestation för de ledande skikten inom arbetar- och folkrörelserna de senaste decennierna i alla fall? Ju högre lön, desto sämre resultat.
