Ojämlikheten – en ödesfråga

För ett decennium sedan kom de brittiska forskarna Kate Pickett och Richard Wilkinson ut med boken Jämlikhetsanden, där de redogjorde för den ekonomiska ojämlikhetens förödande effekter i den rika världen. Nyligen kom uppföljaren Den inre ojämlikheten. Arbetaren har läst den.

Vid sidan av Thomas Pikettys Kapitalet i tjugoförsta århundradet (2013/på svenska 2015) är Kate Picketts och Richard Wilkinsons Jämlikhetsanden (2009/2010) förmod­ligen den bok som lett till den livligaste debatten om de senaste decenniernas ständigt ökande ekonomiska ojämlikhet.

Wilkinson och Pickett ägnar sig åt socialepidemiologi – alltså det forsk­nings­område som behandlar relationen mellan sociala förhållanden och hälsa. I Jämlikhetsanden tittade de på statistik för en lång rad av indikatorer på såväl medicinsk som vad vi skulle kunna kalla social hälsa i världens 23 rikaste länder med minst tre miljoner invånare.

Mellan dessa länder fanns (och finns förstås fortfarande) stora skillnader i absolut rikedom. USA hade exempelvis en bruttonationalprodukt per invånare som var dubbelt så stor som Greklands. Det fanns (och finns) också stora skillnader i graden av ekonomisk ojämlikhet länderna emellan. Japan och de skandinaviska länderna var de mest jämlika, medan Portugal, USA, Storbritannien och Singapore var de mest ojämlika.

Den bild som framträdde var entydig. Det visade sig inte finnas något som helst samband mellan variationer i välmående och absolut nationell rikedom. Däremot var sambandet mellan större ojämlikhet och sämre resultat tydligt på en mycket lång rad områden. Det gällde närmare bestämt för alla de områden som har en social gradient; det vill säga de områden där utfallet för en enskild individ tenderar att bli sämre och risken för att drabbas av något negativt, exempelvis en sjukdom, blir större ju längre ned på den socio­ekonomiska skalan denne befinner sig.

Wilkinson och Pickett konsta­terade att människor i mer ojämlika länder lever kortare, sjukare och olyckligare liv. De är räddare för sina medmänniskor, knarkar mer och är fetare. Barnen läser och räknar sämre. Mobbning och våld är vanligare och fler hoppar av skolan. Den sociala mobiliteten är betydligt mindre, det är alltså svårare att göra en klassresa, samtidigt som barn uttrycker mer högt­flygande och orealistiska drömmar, vilka slår över i större besvikelser.

Det begås fler grova våldsbrott, trots att man låser in folk snabbare, längre och vid lägre ålder i brutalare fängelser. Kvinnor är mindre jämlika och könsroller förstärks genom en större tendens till äktenskap baserade på materiella grunder. Fördomar och diskriminering frodas. Samtidigt jobbar man längre, sparar mindre och drar på sig större skulder. Och mer resurser slösas på reklam och marknadsföring.

Forskning tyder i­ stället på att låg hierarkisk status i sig skapar kronisk stress som bryter ned kroppen och försämrar vår kognitiva funktion.

Att lägre inkomst även i rika länder är förknippad med kortare livslängd och sämre hälsa har naturligtvis länge varit känt. Likaså att sambandet inte i huvudsak kan förklaras genom livsstilsval rörande mat, rökning, alkohol och motion. I omfattande studier av brittiska stats­anställda kunde sådana faktorer enbart förklara en tredjedel av skillnaderna mellan arbetarklass och medelklass.

Forskning tyder i­ stället på att låg hierarkisk status i sig skapar kronisk stress som bryter ned kroppen och försämrar vår kognitiva funktion. Effekterna är i princip att jämföra med snabbt åldrande. Dessutom finns ett tydligt samband mellan ofrivillig underordning och
dep­ression. Och i andra änden av skalan mellan högre rang, mer makt och lägre stressnivåer.

Den sociala mobiliteten är, som Pickett och Wilkinson tidigare framhållit, mindre i ojämlika länder. Det är svårare att göra en klassresa – samtidigt som de drömmar som uttrycks är mer högtflygande och orealistiska, vilka slår över i större besvikelser.
Den sociala mobiliteten är, som Pickett och Wilkinson tidigare framhållit, mindre i ojämlika länder. Det är svårare att göra en klassresa – samtidigt som de drömmar som uttrycks är mer högtflygande och orealistiska, vilka slår över i större besvikelser. Foto: Mohamed Hassan/CC

Men om det redan var välkänt att det är farligt att befinna sig i botten på inkomst­hierarkin visade Wilkinson och Pickett i Jämlikhetsanden på hur ojämlikheten inte bara drabbar de med låg status. De problem som är rotade i ojämlikheten tycks i stället sprida sig upp genom samhället och ge sämre livsbetingelser också för den rikare delen av befolkningen i ojämlikare länder. Därför lever exempelvis en svensk arbetare längre än en britt ur övre medel­klassen och löper mindre risk att drabbas av barnadödlighet, medan genom­­snitts­greken lever ett längre, friskare och lyckligare liv än den dubbelt så rike amerikanen.

Grunden till dessa problem tycks stå att finna i nivån på det psykologer kallar ”sociala värderingshot”, det vill säga oron för hur andra värderar oss. I inledningen till sin nya bok Den inre ojämlikheten konstaterar Pickett och Wilkinson att ju brantare den ekonomiska hierarkin blir, desto starkare blir övertygelsen om att rangordningen beror på naturliga orsaker. En människas socioekonomiska position kommer därmed i större utsträckning att ses som ett tecken på hens värde enligt en skala av över- och underlägsenhet.

Ett exempel på detta kan vara att individer i mer ojämlika samhällen tenderar att bedöma sin egen hälsa som bättre än de i mer jämlika samhällen, även om livslängden är längre i de senare.

Detta alltså trots att den sociala rörligheten faktiskt är mindre i ojämlikare samhällen. Effekten blir att de sociala värderingshoten blir starkare, vilket leder till intensifierad statusångest. Vi blir allt osäkrare på vårt egenvärde och bevakar vår plats i statushierarkin allt hårdare. När den hotas svarar vi med aggressiva försvarsbeteenden som sträcker sig från uppvisningar i lyxkonsumtion till fysiskt våld för den som saknar förutsättningarna att hävda sig ekonomiskt och som bara har sin stolthet att falla tillbaka på.

Det berömda självförtroende som vi svenskar så gärna beundrar även hos amerikaner långt ned i samhällshierarkin är, enligt Wilkinson och Pickett, ofta inget annat än en skör ”defensiv själv­känsla”; en självförstärkning som utgör ett försvar mot det ständiga hotet att nedvärderas, men som saknar objektiv grund i verkligheten. Ett exempel på detta kan vara att individer i mer ojämlika samhällen tenderar att bedöma sin egen hälsa som bättre än de i mer jämlika samhällen, även om livslängden är längre i de senare. I ett ojämlikare samhälle vågar man inte visa sig svag.

Men för många blir i stället den sociala oron övermäktig, vilket resulterar i social ångest, självpåtagen isolering och depression. Allt fler drar sig undan mänsklig kontakt, trots att vi i dag vet att avsaknad av nära sociala relationer bidrar starkt till allmän ohälsa och kortare livslängd.

I USA har andelen personer med social ångeststörning ökat från 2 till 12 procent de tre senaste decennierna. 

Wilkinson och Pickett relaterar denna ”frivilliga” isolering till den ”avakti­ve­ringsstrategi” vi utvecklat under vår evo­­lu­­tionära historia: när modern inte dyker upp när barn/ungar skriker efter omvårdnad och beskydd blir det efter en stund bättre att vara tyst för att inte locka till sig faror. Författarna citerar psykologen Paul Gilbert, som beskriver avaktiveringsbeteendet som en form av för­tviv­lan vilken innebär att ”[t]illits­­känslor, positiva sinnesrörelser och önskan att söka, utforska och leta sig fram måste dämpas”.

Tänk exempelvis på det ständiga jobbsökande som så många tvingas till i den permanenta massarbetslös­hetens och de tillfälliga anställningarnas epok.

Hos moderna människor kan denna strategi aktiveras av motgångar och neder­lag, av att förnedras, mobbas och avvisas. Och allt detta drabbar människor oftare och hårdare i mer ojämlika samhällen. Tänk exempelvis på det ständiga jobbsökande som så många tvingas till i den permanenta massarbetslös­hetens och de tillfälliga anställningarnas epok och alla de avvisningar detta ofrånkomligen innebär, var och en ett besked om att det inte finns plats för dig.

Högre upp i den ekonomiska hierarkin möter vi ofta motsatta mentala sjukdomsbilder. Wilkinson och Pickett cite­rar bland annat den amerikanske socia­l­psykologen Paul Piffs många studier som visar på hur rika människor är mer narcissistiska, mer benägna att fuska och stjäla, och har svårare att känna empati, särskilt med dem som står under dem på den socioekonomiska stegen.

Fattiga är däremot, enligt Piff, mer prosociala och befinner sig generellt på en högre etisk nivå. En brittisk under­sökning som åberopas av Wilkinson och Pickett har exempelvis funnit att företagsledare placerar sig högre på skalan över negativa drag associerade med psykopati än en jämförelsegrupp bestå­ende av dömda interner vilka juridiskt klassificerats som drabbade av psykopatiska störningar.

Författarna visar på hur den intensifierade statustävlan också leder till att den sociala sammanhållningen undermine­ras. Samarbete ersätts av ”en mot alla”-­logik. Ojämlika samhällen förmår därför inte handla utifrån det gemensamma bästa. Trots att ”klimatförnekelse”
knappast längre ges något medialt eller poli­tiskt utrymme, förblir det därför, exempelvis, omöjligt att formulera en proportionell reaktion på miljökrisen. 

De negativa reaktionerna på ojämlikhet sitter, enligt Wilkinson och Pickett, så djupt i vår natur att de knappast kan behandlas individuellt. För att demonstrera varför det är så gör författarna ett nedslag i vår sociala organisations evolutionära historia. Denna menar de har genomgått tre huvudperioder: de pre-humana dominanshierarkier som förekom hos de apor som var våra omedelbara förfäder, de mycket jämlika jägar-samlarsamhällena, samt de hierarkiska jordbruks- och industrisamhällena vi lever med i dag.

Wilkinson och Pickett skissar en bild av pre-humana dominanshierarkier där de starkaste hanarna styrde över en brant hierarkisk struktur och där hotet om våld ovanifrån var ständigt närvarande. Därför levde de underordnade i permanent ängslan och vaksamhet. Sam­­­tidigt var det de starkaste, mest aggressiva hanarnas gener som i huvudsak fördes vidare, då främst dessa fick möjlighet att para sig.

De jägar-samlarsamhällen som vi levt i under 95 procent av vår mänskliga existens karaktäriserades enligt författarna tvärtom av radikal egalitarism. Där fanns ingen dominanshierarki, ingen urskiljbar rangordning och resurser fördelades efter behov, även vid knappa förhållanden.

Wilkinson och Pickett framhåller hur dessa jämlika förhållanden upprätthölls aktivt genom kollektiva strategier, ”kontradominans”, där allt från mild kritik till hårda straff användes för att hålla efter den som försökte lägga beslag på mer makt och resurser än sin andel. Egalitarismen var en medveten moralisk princip som bland annat fick till följd att beslut togs genom konsensus. Då prosociala värden sattes högt bör detta också betyda att individer som visade sig särskilt om­tänksamma och engagerade i gruppen uppskattades som partners och att deras gener fördes vidare i högre grad.

Det är inte skillnader i naturliga talanger som gett upphov till den extrema ojämlikheten, utan snarare ojämlikheten som gett upphov till skillnader i förmåga, menar Pickett och Wilkinson.
Det är inte skillnader i naturliga talanger som gett upphov till den extrema ojämlikheten, utan snarare ojämlikheten som gett upphov till skillnader i förmåga, menar Pickett och Wilkinson. Foto: George Hodan/CC

Den starka motvilja mot ojämlikhet som barn i 7–8-årsåldern uppvisar är för författarna  ett tecken på detta arv. I vilket fall, med tanke på att den egalitära jägar-samlarperioden helt dominerar vår historia tidsmässigt är det så klart befängt att hänvisa till en fix mänsklig natur som orsak till ojämlika, konkurrensfixerade samhällsformer.

Övergången till människa kan, hävdar författarna, sägas ha varit en övergång från amoralisk dominans till moralisk jämlikhet. Under detta skifte utvecklades också det yttre hjärnlager som kallas neocortex eller ”den sociala hjärnan”. Människan skiljer sig från andra primater genom att neocortex utgör en betydligt större del av hjärnan. Neocortex är betydelsefull för vår förmåga att hantera sociala kontakter, läsa av och förstå andra människor.

Sannolikt hänger neocortex utveckling därför också samman med det som kallats ”spegelsjälvet”, vår exceptionella förmåga att se oss själva genom omvärldens ögon och vårt behov av att få positiva omdömen av andra. Detta behov av bekräftelse kan vara tveeggat. I jämlika samhällen kan det tänkas leda till prosociala handlingar, i ojämlika till dominansbeteende.

När resursbrist på grund av ökande befolkningstryck och klimatförändringar framtvingade övergången från det kollektivistiska jägar-samlarlivet till det mer individualistiska jordbruket betydde det också en övergång till större ojämlikhet, vilket skapade nya hierarkier och triggade igång djupt nedärvda dominansbeteenden. Ojämlikheten och den sociala skiktningen växte fram gradvis och har naturligtvis också skiftat i omfång under vår historia.

Dominans har genom historien mötts av försök till kollektiv kontradominans, exempelvis genom arbetarrörelsen. Både mellan oss och inom tycks en ständig kamp pågå, mellan ”våra två naturer”, mellan pro­social jämlikhetssträvan och aggressiv statuskamp eller uppgiven underkastelse. Vilken av våra ”båda naturer” som får överhanden beror också i stor utsträck­ning på vilken som triggas av det för­härskande sociala system vi växer upp med. Wilkinson och Pickett liknar våra småbarn vid ”skåde­spelare som kommer in på scenen och själva måste upptäcka vilken pjäs ur den mänskliga rpertoaren de ska framföra” – dominanshierarkin eller egalitarismen.

Det är också här, i kombinationen av våra båda motstridiga arv, som författarna lokaliserar en avgörande orsak till de många negativa effekterna ökad ojämlik­het leder till. Ökad ojämlikhet och skarpare statusklyftor triggar igång domi­nansbeteenden och motsvarande ängs­lighet och därmed förhöjda stressnivåer hos statusmässigt lägre stående individer, medan vårt jämlikhetsarv och den ”sociala hjärnan”, med dess starka känslighet för andras omdömen, intensifierar motsättningarna och gör situationen svåruthärdlig.

Dessa reaktioner på ojämlikhet – och därmed de skador den leder till – är så djupt rotade, menar Wilkinson och Pickett, att det inte går att bara be folk bete sig annorlunda, mer omtänksamt, mindre fördomsfullt, inte ta saker personligt och så vidare. Enbart större jämlikhet kan komma till rätta med problemen.

Det är inte skillnader i naturliga talang­er som gett upphov till den extrema ojämlikheten, utan snarare ojämlikheten som gett upphov till skillnader i förmåga. En hel rad effekter av ojämlikhet hämmar människors utveckling och förstör en enorm potential.

Men står då inte ökad jämlikhet i motsättning till den meritokrati som ska se till att de mest talangfulla stimuleras maximalt och vi alla åstadkommer vårt bästa? Nej, tvärtom. Den meritokratiska tanke som så dominerar våra liberala klassamhällen bygger, enligt Wilkinson och Pickett, på en fullständig missuppfattning. 

Det är inte skillnader i naturliga talang­er som gett upphov till den extrema ojämlikheten, utan snarare ojämlikheten som gett upphov till skillnader i förmåga. En hel rad effekter av ojämlikhet hämmar människors utveckling och förstör en enorm potential.

Författarna redovisar forskning som visar på hur barn till föräldrar med låg hierarkisk status påverkas negativt redan i fosterstadiet av mammans genomsnittligt högre stressnivå. De får därefter uppleva en mer stressande och mindre stimulerande barndom. Väl i skolåldern får de sämre betyg för samma arbete, i enlighet med ”Pygmalioneffekten”, det vill säga att lärarnas omedvetna fördomar påverkar betygssättningen negativt. Dessutom internaliserar de omgivningens fördomar och blir offer för en form av självstigmatisering. I ett experiment som Wilkinson och Pickett refererar till
lyckades exempelvis barn med låg socio­ekonomisk status sämre på samma test när det döptes om från ”allmänt test” till ”intelligenstest”, eftersom de fått lära sig att de var mindre intelligenta än andra.

Att skillnaden i kognitiv utveckling är en följd av ojämlikhet, inte orsak till denna, visas också av en serie studier av brittiska barns utveckling. Barn med hög socioekonomisk status bibehöll eller förbättrade sin nivå från grundskolan till gymnasieåldern, medan utvecklingen var den motsatta för de med låg socio­ekonomisk status. Lågstatusbarn som haft höga resultat inledningsvis hade redan vid 14 års ålder fallit under nivån för de högstatusbarn som inlett med genomsnittliga resultat. Den sociala miljön fortsätter att skapa och förstärka ojämlikheter under hela skoltiden.

Den meritokratiska elitismen bidrar också till att det som från början ofta är mycket små, rentav tillfälliga skillnader plockas upp och förstärks. Wilkinson och Pickett tar som exempel på hur detta fungerar en undersökning av professionella ishockeyspelare i den nordamerikanska ligan, NHL. Det visar sig att det där finns mer än dubbelt så många spelare som är födda under årets tre första månader jämfört med de tre sista. Eftersom barn tränar och tävlar i årsindelade åldersgrupper kommer det faktum att de som är födda tidigt på året är något mer utvecklade att göra dem lite bättre inledningsvis. Försprånget förstärks sedan steg för steg när de får mer uppmuntran och större självförtroende, medan de senare födda i motsvarande grad missgynnas.

Samma sak gäller för skolämnen och andra färdigheter – elitismen plockar upp och gynnar individer som har små försteg inledningsvis, men kommer då också att hämma utvecklingen för andra och skapa allt större skillnader.

En brittisk undersökning har funnit att företags­ledare placerar sig högre på skalan över negati­va drag associerade med psykopati än en jämfö­relse­grupp bestående av dömda interner vilka juridiskt klassi­ficerats som drabbade av psykopatiska störningar.
En brittisk undersökning har funnit att företags­ledare placerar sig högre på skalan över negati­va drag associerade med psykopati än en jämfö­relse­grupp bestående av dömda interner vilka juridiskt klassi­ficerats som drabbade av psykopatiska störningar. Foto: Janerik Henriksson/TT

Wilkinson och Pickett visar att de effekter familjens socioekonomiska status har på barn redan på ett tidigt stadium är så betydande att de är svåra att utplåna utan en allmän förändring i riktning mot större jämlikhet. Det är helt enkelt inte möjligt att ge alla barn lika möjligheter om man inte också begränsar ojämlikheten i utfall.

Men även om skolan inte kan åstadkomma mirakel kan en enhetlig skola som motverkar segregering ändå ha en klart positiv effekt. Författarna lyfter här fram Finland som ett exempel och jämför med Sverige.

Snarare än att hämma utvecklingen av talang och kunskap i ett samhälle, skulle alltså ökad jämlikhet vara en frigörande kraft. I ett jämlikare samhälle skulle vi också motiveras i än högre grad av strävan att bidra till det gemensamma goda. Redan i vårt klassamhälle är det ju, för övrigt, knappast pengar som främst driver personerna bakom de största vetenskapliga landvinningarna. Och de snuskigt rika har i allmänhet demonstrerat en överlägsen talang främst på just området att berika sig.

Klimatförnekelse är knappast längre gångbart i högstatussalonger, men jämlikhetsförnekelse förblir det i högsta grad.

Ojämlikheten är i dag något av vår ödesfråga, eftersom den – genom att stimulera konsumistisk statustävlan och försvåra samarbete för det gemensamma goda – tycks omöjliggöra omställningen mot ett ekologiskt hållbart samhälle. Klimatförnekelse är knappast längre gångbart i högstatussalonger, men jämlikhetsförnekelse förblir det i högsta grad.

Som vi sett medför större ekonomiska klyftor även en tendens till att i högre utsträckning felaktigt värdera människor utifrån deras socioekonomiska position, samtidigt som det i verkligheten blir allt svårare att avancera i hierarkierna och våra livsmöjligheter i allt större utsträckning bestäms av vår klassbak­grund. Bland annat Paul Piffs ovan nämnda forskning visar också på hur de allra rikaste tenderar att se sig själva som naturligt överlägsna och värda en allt större del av den kollektivt producerade kakan, oavsett effekterna för resten av oss och vår planet. Det tycks mig ofta som om de regredierat till pre-humana alfahannar som sitter fast i en liberal faktaresistens. Intellektuellt tar det sitt uttryck i framgångarna för elitistisk vulgärpsykologi av Jordan Peterson-typ.

Men det finns också hoppfulla lär­domar att ta med sig från en läsning av Wilkinson och Pickett. De motbevisar med emfas tanken på att vår natur skulle omöjliggöra en radikal förändring mot jämlikare samhällen. De låter oss ana den enorma mänskliga potential som ett jämlikare samhälle skulle kunna frigöra. Och de pekar på att vi rent faktiskt är i en situation där de två grundförutsättningarna för radikalt jämlika samhällen existerar: precis som under jägar-samlar­epoken är vår produktion i dag kollektiv och vi befinner oss i en situation där det inte råder någon absolut brist på de resurser som krävs för att tillfredsställa allas grundläggande behov.

Ojämlikheten är i dag, med Wilkinson och Picketts ord, helt enkelt ”en irrationell rest från gången tid”.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Jona Elings Knutsson är läkare, kolumnist och författare. Foto: Fredrik Sandberg/TT, Vendela Engström

Jona Elings Knutsson:
Var är solidariteten bland de andra facken?

Vill byggarbetare, handelsanställda eller metallare inte ha en fungerande sjukvård? Tycker
de att saker som rast är trams? Det är lätt att få det intrycket när det uteblivna stödet för Vårdförbundets stridsåtgärder är kompakt. Det skriver Jona Elings Knutson i Arbetaren och efterlyser en bred facklig solidaritetsrörelse, både bland vårdarbetare och andra yrkesgrupper.

Låg utbildning och tom plånbok ökar risen att bli sjuk, skadad och att dö i förtid. De som bäst
behöver sjukvård är alltså sannolikt LO-medlemmar. Vårdförbundet har ensamma tagit
ansvar för att rädda sjukvården genom övertidsblockad och strejk. Ändå är tystnaden
skrämmande påfallande från LO-förbunden.

Vill byggarbetare, handelsanställda eller metallare inte ha en fungerande sjukvård? Tycker
de att saker som rast är trams?

Att planerad ständig övertid inte är så mycket att hetsa upp sig över, i alla fall inte när det gäller sjuksköterskor?

Sjukvården står inför kollaps

Det är lätt att få det intrycket när det uteblivna stödet för Vårdförbundets stridsåtgärder är kompakt. I hierarkist styrda fack så som Byggnads, Handels och Metall är det förvisso inte medlemmarnas sak att bestämma om stöd, men resa krav på de egna organisationerna är knappast omöjligt.

Den offentliga sjukvården står inför en kollaps. På vissa håll är kollapsen redan ett faktum.
Ja, jag tittar bland annat på er, Region Västernorrland. Samtidigt har allt fler svenskar privata
sjukvårdsförsäkringar som ger gräddfil till sjukvård. Dessa allt fler svenskar är inte de som
behöver vården mest. Tvärtom är det människor med pengar, det vill säga, med bättre hälsa
och längre förväntad livstid.

Vårdförbundets stridsåtgärder är helt nödvändiga för att få behålla och kunna rekrytera personal till den offentliga vården. För alla där månaden räcker längre än lönen är således Vårdförbundets kamp en fråga om hälsa eller sjukdom, liv eller död. Det tycks inte bättre än att den svenska arbetarklassen drabbats av suicidala drag.

Fack som inte kan stava till solidaritet

Att Läkarförbundet mumlar något otydligt om Vårdförbundets kamp förvånar inte ett dugg. Det är knappast något stridbart fack, utan har tvärtom sedan länge accepterat reallönesänkningar och kraftigt försämrade arbetsvillkor för de egna medlemmarna.

Att Kommunal som organiserar undersköterskor heller inte varit synliga i konflikten förvånar kanske mer. Å andra sidan har undersköterskornas villkor förblivit usla utan att Kommunal brytt sig nämnvärt. Kanske ser de också sjuksköterskorna som mer priviligerade efter förhållandevis lyckade år av kamp, där åtminstone lönerna höjts.

Och om Kommunal skulle stötta Vårdförbundet tydligare i strejken kan de egna medlemmarna komma att kräva liknande åtgärder. Och det verkar Kommunal alldeles ointresserade av. Med fack som inte kan stava till solidaritet är det dags för oss alla att steppa upp.

Delta i Vårdförbundets demonstrationer! Gå med fika till strejkvakterna! Använd sociala medier!
Kräv åtgärder från ditt eget fack! Gör allt som står i din makt, åtminstone om du förväntar
dig att bli omhändertagen om du blir sjuk eller skadar dig.

En förlust för Vårdförbundet riskerar att göra klassklyftan i hälsa allt djupare. En tom plånbok ska inte vara synonymt med sjukdom, smärta och död. Det är inte svårare än så. Det här handlar om själva livet.

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan
Shabane Barot om hur valaffischerna vare sig vi vill eller inte flyter runt i vårt kollektiva (o)medvetna. Foto: Janerik Henriksson / TT, Julia Lindblom

Shabane Barot:
Parodisk upptagenhet vid gränser

EU-valet är över och resultatet innebär en liten utandning trots de fascistiska partiernas framgångar i södra Europa, skriver Shabane Barot men menar att kampanjbilderna och budskapen med fokus på gränser som har förmedlats ändå skvalpar runt i vårt kollektiva omedvetna och kommer att segla upp igen i framtiden.

Min psykolog liknar de ”ohjälpsamma tankar” som kan segla upp i huvudet ibland vid EU-valaffischerna som kantar innerstadens gator. ”Man måste fråga sig – betyder de här budskapen någonting överhuvudtaget? Behöver jag lyssna på dem?” 

Jag tycker liknelsen är briljant: valaffischerna som en manifestation av det skräp som flyter runt i vårt kollektiva (o)medvetna. Upptagenheten vid gränser är parodisk: “Gränser och frihet” (KD), “Håll gränsen mot förtryckarna” (C), “Sätt gränser för kriminella – inte för polisen!” (M) 

Floskler och tomma ord

”Mest floskler och tomma ord” konstaterar en mediavetare intervjuad i Dagens Nyheter den 19 maj. Men ”Gränser och frihet” är inte bara nonsens eller en floskel – det förmedlar KD:s politiska vision. Gränser för vissa – frihet för andra. 

Affischernas bildspråk är minst lika intressant som innehållet i partiernas valslogans. En vän som arbetar med och forskar inom grafisk design uppmärksammar mig på estetiken i Sverigedemokraternas kampanj. 

Hon har fotat av en bildsvit bestående av fyra stora affischer som hänger intill varandra nere vid tunnelbaneperrongen i Skanstull. Här ser vi en grupp mörkhåriga män i en upploppssituation: kravallstaket och brinnande polisbilar figurerar i bakgrunden. Rad efter rad av pixliga tegelstenar ställs upp framför männen, tills hela bildytan är täckt av en hög blå mur med texten ”Mitt Europa bygger murar – Mot invandringskaos, mot gängkriminella, mot islamister”. 

Utseendet på de blåa byggstenarna för tanken till TV-spelet Minecraft och målgruppen verkar vara just barn och unga. Sverigedemokraterna blev också största parti i skol-EU-parlamentsvalet med 24,5 procent av rösterna. 

Total avsaknad av progressiv politik

I valrörelsens slutskede passerar jag en av Liberalernas affischer, som är utformad av den ukrainska illustratören Nataliia Mykhailetska. Estetiken är tydligt influerad av 1930-talets politiska propaganda. 

Den svenska och ukrainska flaggans färger dominerar det rum som avbildas, där tre individer med kraft försöker trycka igen en blå dörr som står på glänt. Genom den öppna springan är en hord rödfärgade manskroppar på väg att tränga in. De klättrar nästan över varandra och har alla identiska ansiktsdrag: en stiliserad Vladimir Putinmask. Bildspråket efterliknar på ett uppenbart sätt den antikommunistiska propaganda som spreds i Tredje riket och i USA under kalla kriget.

”Blågul solidaritet” är också en dubbeltydig paroll – solidaritet med Ukraina men nog anspelar Liberalerna även på en exklusivt svensk solidaritet.

Socialdemokraternas valaffisch ”Gör något stort” är i sin tur enkelt komponerad med vit text mot röd bakgrund, en blinkning till partiets och arbetarrörelsens historia. I de åtföljande bilderna på Magdalena Andersson klädd i tweed stående vid sitt skrivbord, eller sittande framför detsamma flankerad av toppkandidaterna Heléne Fritzon och Johan Danielsson, råder dock en total avsaknad av progressiv symbolik. 

Det är en påtagligt proper, iögonfallande vit trio som avbildas: Fritzon är klädd och friserad som en moderat på Bo Lundgrens tid, i pärlhalsband och sober dräkt, medan Magdalena Andersson ser ut mest som en rektor. Bildernas dissonans med parollen ”Gör något stort” blir plågsam – här finns ingen folkrörelse i sikte. 

Oinspirerat har fungerat

När jag cyklar hem från jobbet möter jag MUF som delar ut flyers på Karolinska institutets campusområde och Thomas Tobé vars ansikte pryder baksidan på varenda blå innerstadsbuss som passerar. Tidögängets affischer kantar cykelbanan hela vägen fram till Mälarhöjden, där blommande syrénbuskar skärmar av villaträdgårdarna från gatan. 

I Bredäng verkar dock ingen till höger om Centerpartiet tycka att det är mödan värt att affischera. Vi föräldrar till vänster om Vänstern skrattar lite på väg hem från skolan åt den mysiga bilden på Jonas Sjöstedt och Nooshi Dadgostar där parollen ”Är du trött på högerpolitiken” påminner väl mycket om klassiska reklamslogans i stil med ”Är du trött på din dåliga andedräkt?” eller  ”Är du trött på diskmedel som inte gör jobbet?”. 

Samtidigt kör Miljöpartiet helt oinspirerat på parollen ”Klimatet klimatet klimatet”, men det verkar ha fungerat i alla fall. 

Valet, vars resultat innebär en liten utandning trots de fascistiska partiernas framgångar i Italien, Frankrike och Tyskland, är över för den här gången. 

Kampanjbilderna och budskapen som förmedlas skvalpar dock runt i vårt kollektiva omedvetna och kommer att segla upp igen, forma och ta form av de politiska konflikter vi har framför oss. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och dotter. Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga gamla dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

Tisdag 18 juni, kl: 08:19

Igår fyllde Sama 10 månader. Tänk, snart är hon ett. Långt från sitt hem, sin säng, sina kläder och leksaker.

Hon är mitt solsken och varje morgons ljus. Hon vaknade och sjöng med sina obegripliga ord men med en vacker och glad melodi.

Efter att jag städat upp i rummet åt vi kokta ägg till frukost. Sedan gick vi över till våra grannar som har en katt med samma namn: Sama.

Min dotter verkligen älskar den lilla varelsen. När hon träffar katten är det som hon får syn på en vän hon inte sett på flera år. Hennes ögon fylls av nyfikenhet och hon skyndade sig fram för att klappa och leka.

Det var trevligt att vara där och när vi kom tillbaka somnade Sama och jag pratade med mamma och mina syskon för att kolla hur de mådde. Vi bytte nyheter och uppdaterade oss om läget. Tyvärr inget nytt om vapenvila.

Jag saknar mitt riktiga hem. Varje hörn av det saknar jag. Det är en stor sorg för mig att vi tvingades lämna allt och jag önskar att jag bara för en dag fick gå tillbaka i tiden och leva som vi gjorde där innan kriget.

Det kommer hela tiden minnen. Från tidigare storhelger som alltid var fyllda av utflykter och lycka, till skillnad från nu då allt bara känns fattigt.

Jag hoppas att jag i framtiden inte kommer att minnas den här perioden. Och jag hoppas på nya, bättre dagar för att glömma all smärta och sorg.

Sama vaknade och vi lagade pasta med grönsaker.

Grannen kom över och vi drack te och pratade.

Senare på kvällen satt jag med min man och pratade. Vi delade våra minnen och bad till till gud om bättre tider. 

Den här dagen slutade verkligen i en märklig blandning av sorg och glädje.


Lama Majdi

Söndag 16 juni, kl: 21:26

Idag är det söndag den 16 juni, den första dagen av Eid. Jag vaknade vid 06 till de vackra ljuden av takbeer, men på grund av min djupa sorg gick jag tillbaka till sängen och somnade om- det finns inte längre någon glädje för Eid. Två timmar senare vaknade jag till igen, kollade Samas blöja och förberedde frukost: Lite te och ostsmörgåsar. Jag gjorde gröt till Sama och vi lekte tillsammans med hennes leksakspolisbil. Hennes skratt är vad som ger Eid dess smak.

Hon fick ta ett bad och jag klädde henne i sina finaste kläder.

Min man och jag gjorde oss i ordning för att besöka våra grannar, vi hade en trevlig stund med dem och sedan åkte vi till min familj och spenderade dagen med dem.

Resan hem var svår med utmanande transporter.

Det var en händelserik och tröttsam dag där Sama träffade många vänner, lekte med katter, vandrade bland tälten och satt under olivträden med sin farfar för att njuta av den friska luften. Och så slutade ännu en dag.


Lama Majdi

Söndag 16 juni, kl: 21:25

Förlåt för att jag inte skrivit förrän nu. Men det har varit en intensiv helg full av händelser eftersom det är Eid och jag har träffat familj och vänner.

I lördags var det Arafat-dagen, när pilgrimerna står på berget Arafat. Min dag började klockan 02:30 med att förbereda suhoor, göra smörgåsar med ost och gurka. Jag borstade tänderna och tvättade mig för Fajr-bönen.

Sama vaknade klockan 8 på morgonen, och började dagen med lekfulla upptåg för att väcka sin pappa så att de kunde leka tillsammans. Jag förberedde frukost åt Sama och matade henne medan vi lyssnade på hennes favoritsånger. Hon började leka och försöka gå, jag städade rummet och gick till köket för att diska och städa upp.

Sama började gråta och behövde en kort tupplur. Jag vaggade henne, sjöng en vaggvisa, och hon somnade fridfullt.

Medan jag satt med min man, tänkte vi tillbaka på det förflutna, en dag fylld med händelser från tidigare år. Jag brukade städa huset, förbereda kakor, gå och köpa choklad, Eid-godis och juicer, och sedan återvända hem för att dekorera inför Eid.

Mitt i minnena fick jag ett samtal från min mamma som frågade hur vi mådde och önskade oss en glad Eid. Ljuden av takbeer steg över allt annat, men i alla fall kom Eid till oss—jag kan inte bära det. Jag förlorade mitt vackra hus fullt av minnen. Min lilla dotters gråt väckte mig ur min sömn på grund av den intensiva värmen.

Jag förberedde frukost, okrasoppa. Trött, en lång dag väntade under den obarmhärtiga hettan, att ta hand om ett barn i behov mitt under fastan visade sig vara utmanande. När iftar-tiden kom vid 8 på kvällen, bad jag för att återvända till vårt förstörda hem, att kriget skulle ta slut, för tålamod med denna prövning, och för min familjs säkerhet. Jag dukade upp iftar-bordet med soppa, bröd, vatten, dadlar. Jag avslutade städningen när Maghrib kom. När det var läggdags kunde Sama inte sova på grund av den intensiva hettan. Jag försökte kyla ner henne, tvättade hennes händer och ansikte tills hon äntligen somnade, vilket lämnade mig utmattad. Jag bytte kläder och min man kom med lite anis, och jag gick och lade mig. Jag hade bett en vän att delta i en TikTok-livestream för att stödja vår kampanj, men jag var för trött. Jag bad min man att ta min plats. Han gick med och vi fick lite stöd.


Lama Majdi

Lördag 15 juni, kl: 10:44

En dag som började med en blandning av optimism, tack vare att vi närmar oss Eid och förhoppningen om eldupphör, men samtidigt sorg över allt som pågår runt om oss. Jag började med att storstäda vårt rum och satte ner min dotter i gåstolen som hon fick leka av sig.

Frukost med falafel och humus. Samtidigt fortsätter svälten i norra Gaza tillsammans med bombningar och förstörelse här i de södra delarna: Det finns verkligen ingenstans att fly längre.

Till lunch åt vi vår älskade palestinska rätt Ruz al-Quadra. Min dotter gillade det.

Imorgon är det Arafah-dagen, som föregår Eid, då de flesta muslimer fastar.

Jag ställde klockan på 02:15 för att vakna till suhoor, som ger oss den nödvändiga styrkan och uthålligheten att fasta under hela dagen. Åt en ostsmörgås med lite gurka. Sedan somnade jag om igen med hopp om att bättre dagar är på väg.


Lama Majdi

Fredag 14 juni, kl: 09:37

Jag vaknade tidigt igår av Sama grät. Hon måste ha drömt för jag vet inte vad som fick henne att gråta så mycket. Vi gick upp och gjorde kamomillte, jag är förkyld och det fungerar och medan jag drack så lekte Sama med de leksaker vi lyckades få med oss innan vi blev fördrivna från vårt hem.

Hon fick hummus till frukost och fortsatte sedan att leka på golvet medan jag städade upp.

Vid lunch kontaktade jag några vänner som är oroliga över vår situation. Sama somnade igen men vaknade ganska snart, skrämd av ljudet från beskjutningen i kvarteret bredvid. Jag fick krama henne länge för att lugna. Sedan lekte hon tyst och trött.

Jag tittade på telefonen i hopp om ett eldupphör eller några goda nyheter, men fann inga. I stället fick jag veta att de verkar vara en upptrappning på gång även i Libanon och det gör mig ännu mer deprimerad. 

Min man, som är bra på att lyssna, försöker ge mig hopp och säger att det kommer att bli bättre.

Till lunch stekte vi tomater, ett gammalt palestinskt recept från förr. Sama fick för första gången smaka och hon gillade det verkligen.

På eftermiddagen ringde min syster och ville ses. Vi möttes här utanför och hon blev verkligen överraskad över hur mycket Sama vuxit sedan sist.

Jag återvände till rummet där vi bor, vår tillfälliga tillflyktsort, och pratade med mamma en stund innan vi åt middag. Somnade tidigt.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och sin åtta månader gamla dotter. Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

Torsdag 13 juni, kl: 08:14

Igår när jag vaknade upptäckte jag att min dotter fortfarande sov. Jag hann scrolla igenom mina sociala medier för att kolla hur det går med mina kampanjer. Många visningar men tyvärr dåligt med stöd.

Sama, min dotter alltså, vaknade och vi lekte en stund tillsammans innan vi bytte om och åt frukost. Falafel och te medan min man gick ut för att skaffa bröd.

Efter att jag städat ordning rummet och sett hur Sama fortsätter att kämpa för att lära sig gå så somnade hon på nytt utmattad av ansträngningarna.

Vi fortsatte då att planera för hur vi ska gå vidare med kampanjen att ta oss härifrån.

Det finns en organisationen som hjälper Gazabor med sådana saker, kampanjer på sociala medier alltså.

Till lunch lyckades jag göra några ostpajer som vi åt innan vi gick ut en sväng. Min man hämtade vatten medan jag rullade runt Sama i vagnen på den närliggande marknaden.

Senare på eftermiddagen satt jag tillammans med våra grannar och pratade. Väl hemma igen föll Sama i djup sömn.

Förhandlingarna verkar fortfarande pågå men under tiden lider folk av hunger, bombningar och förstörelse.

Jag försökte göra popcorn. Det misslyckades. Jag antar att det var dålig kvalitet, men till slut fick jag ändå ihop till en liten skål.

Pratade också med min mamma under kvällen. Vi hade inte haft någon kontakt på hela dagen på grund av att telefonnätet låg nere. Det känns viktigt att försäkra sig om att hon och resten av familjen är okej.

Efter det gick jag och lade mig till ljudet av bomber och flygplan. Sama vaknade flera gånger under natten, ljuden skrämmer henne, men jag lyckades trösta henne och hon kunde ganska snabbt somna om.

Lama Majdi

Onsdag 12 juni, kl: 10:20

Återkommande dagar av tråkig väntan på det faktiska resultatet av förhandlingarna som nu pågår. Bägge parter med klausuler och reservationer som de vill ha med. Samtidigt fortsätter beskjutningen och eldstriderna tycks aldrig avta. Varje gång ny förstörelse och nya offer. Överallt i hela Gaza…

Dagens lunch bestod av potatis med tahini, risk och några gröna paprikor jag fick tag i: Det smakade bra. 

Däremot finns det fortfarande många varor som är otillgängliga, som till exempel rengöringsmedel och fryst kött. Priserna är dessutom ofattbara. En liter bensin eller ett kilo gas till matlagning: 25 dollar. Knappt någon har råd.

Men som al-Shafi´i (Muhammed ‘Idris ash-Shafi’i född 767 och död 827 och den person som tillskrivits grundandet av den tredje största sunnitiska rättskolan, reds anm.) ”Svårigheterna kommer inte att vara för evigt, och lättnaden kommer där efter, även om jag en dag trodde att det aldrig skulle ta slut.”

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Victor Pressfeldt och polis på plats i samband med tältprotest i Lund.
Victor Pressfeldt, frilansjournalist och doktorand i historia samt medlem i Academics for Palestine, är kritisk till hur media rapporterade om vräkningen av studentlägret. Foto: Victor Pressfeldt/ Johan Nilsson, TT Kollage: Arbetaren

Victor Pressfeldt dömer ut hur media hanterar polisens uppgifter

Victor Pressfeldt, doktorand i historia, har följt studentlägret Palestinagård i Lund och delat filmer från protesterna på den sociala medieplattformen X. Han är kritisk mot de stora mediehusens hantering av polisuppgifter vid protesterna för Palestina.

Inför doktorspromoveringen förra fredagen upplöstes tältlägret Palestinagård, som var beläget i parken Lundagård i centrala Lund.

Tidigt på torsdagsmorgonen gav polisen en ordningshållande befallning till dem som tältade i parken att flytta på sig. Beslutet ledde till protester, som fortsatte både under torsdagen och fredagen i samband med doktorspromotionen i Lunds domkyrka.

Victor Pressfeldt, frilansjournalist och doktorand i historia samt medlem i Academics for Palestine, har funnit det angeläget att dokumentera det som skett i Palestinagård. Han har personligen varit närvarande i lägret nästan alla de 17 dagar det existerade och genomfört intervjuer med flera av studenterna.

– Jag upplever att det här är en historiskt unik situation. Det liknar 1968 som brytpunkt, det är en sån global rörelse, säger han.

Victor Pressfeldt är imponerad av både lägrets organisation och de demokratiska beslutsprocesserna. Han har också följt dialogerna med universitetet, där studenterna bland annat har arbetat för att få universitetet att lova att avsluta samarbeten med de israeliska institutioner som är involverade i ockupationen.

– De här dialogerna avbröts rätt hätskt med att två representanter som hade möten med rektorskansliet som satt och väntade på en ny mötestid blev utkastade. De blev nedsläpade för trappan med huvudet före, berättar Victor Pressfeldt.

Vill inte ha dialog med studenterna

Studenttidningen Lundagård har frågat universitetsledningen varför de inte vill ha en dialog med studenterna och fått följande svar från Anna Johansson, pressansvarig vid universitetsledningens stab.

”Demonstranterna har med all tydlighet framfört sina krav och åsikter och vi har hört dem. Vi uppfattar inte att flera möten med dem kommer att leda vidare i någon konstruktiv riktning. Studentinflytandet vid Lunds universitet är omfattande. Universitetsledningen kommer framöver att prioritera dialog och möten innanför ramarna för det organiserade studentinflytandet. Det innebär att LUS är den part som för fram de samlade studentkårernas talan till universitetsledningen och dem som ledningen för dialog med. Alla studenter vid Lunds universitet som har ett engagemang kan kanalisera detta via kårerna.”

En JO-anmälan har uppförts då demonstranterna inte tycker att LU uppfyller sin skyldighet som statlig myndighet, eftersom de inte svarar på inkommande frågor. Något Anna Johansson svarar Lundagård att universitetet inte har några synpunkter på.

Tidigt på torsdagsmorgonen uppmanas de som tältar att lämna Lundagård. Foto: Johan Nilsson/TT

Polisen upplöste lägret

I och med polisinsatsen som inleddes under morgonen torsdagen den 30 maj i Lundagård upprättade polisen ett PL 24 område, vilket innebär att allmänheten förbjuds vistas i ett specifikt område.

– Det var en icke tillståndsgiven allmän sammankomst, stör man inte ordningen eller säkerheten så gäller grundlagen om yttrandefrihet. De var där från den 14 maj. Men den 31 maj fanns det en tillståndsgiven offentlig tillställning på platsen. Det har de vetat hela tiden, säger Thomas Johansson på polisen.

Victor Pressfeldt var snabbt på plats och följde händelserna som utspelade sig under torsdagen och de efterföljande dagarna. Han beskriver hur såväl media som lärare och studenter strömmade till platsen och stod utanför avspärrningarna.

Dock var det svårt för honom att se exakt vad som pågick bakom polisens bilar, som han menar skymde sikten in mot lägret där de som inte följt polisens befallning frihetsberövades.

– Det verkar ha varit väldigt förvirrat, olika bud och megafonen hördes inte så bra, säger Victor Pressfeldt, som hävdar att alla som ville gå från lägret inte tilläts lämna området, utan hindrades av polisen från att följa polisens egna befallning. En uppgift som tillbakavisas av polisen.

– Det är inte sant, säger Thomas Johansson till Arbetaren.

Enligt polisen delges totalt 41 personer misstänksamma för ohörsamhet mot ordningsmakten, varav 27 personer kördes till arrester runt om i Skåne.

Felaktig anklagelse om flaskkastning

I efterspelet till att tältlägret upplöstes bevittnade Victor Pressfeldt några scener där det han själv såg på plats skiljde sig från polisens initiala rapporter, som snabbt spreds i media.

– Lite före lunch händer en situation utanför AF-borgen i Lund. Helt plötsligt smäller det till och de försöker gripa åskådare som ropat slagord och filmat. Jag ser hur polisen tar stryptag med en batong på en kille och brottar ner någon. 

I samband med att lägret tvingas flytta uppstår tumult. Polisen har anmält sig själva utifrån ett av de filmklipp som delas på sociala medier. Nu ska avdelningen för särskilda utredningar, utreda ingripandet.
Foto: Johan Nilsson/TT

Att få ambulans till platsen var svårt då Victor Pressfeldt säger att ambulansen meddelade att polisen fick avgöra om de skulle komma till platsen.

– När ambulansen kom ropades det arga saker mot polisen. Det är utifrån den situationen som polisen anklagade en av de personer som vårdades för att ha kastat flaskor på ambulanser. Detta blev direkt en toppnyhet på SVT.

Victor Pressfeldt ringde ambulansens ledningscentral som uppgav att inga flaskor kastades, men eventuellt en blomknopp. Detta fick han reda på vid 15-16 tiden på torsdagen. När han ringde upp polisen lite senare på eftermiddagen tog även de tillbaka uppgiften. 

– Trots det cirkulerar det är det en stor nyhet vid 21-nyheterna. Även nästa dag är den kvar i de flesta större medier. 

Det var Thomas Johansson, presstalesperson på polisen, som sade till journalister att en flaska hade kastats.

Folk strömmar till och det uppstår protester när Palestinagård tvingas flytta. Foto: Johan Nilsson/TT

– Ambulanspersonalen upplevde att det var väldigt aggressiv stämning och att en person kastar något. Det var jag som förmedlade uppgifterna om att det skulle ha varit en flaska som kastades. Men de uppgifterna backade vi från efter en timme, säger Thomas Johansson.

Att det inte var någon flaska som kastades innebär inte att det inte var blåljussabotage, uppger Thomas Johansson. Detta eftersom ambulanspersonalen avbröt sin insats, då de upplevde att de inte kunde arbeta i situationen.

I den situationen misstänktes tre personer för blåljussabotage.

SVT: “nåddes sent av informationen”

Enligt Thomas Johansson så backade man alltså från uppgifterna efter ungefär en timme.

Något som han menar att han kommunicerade till SVT:s reporter på plats och som man även kunde få reda på genom att ringa till polisens mediacenter.

Protesterna fortsätter under fredagen då doktorspromoveringen ägen rum i Lunds domkyrka.
Doktorn David Alcer, fysik, hade med sig en palestinaflagga och möttes av applåder och jubel av demonstranterna. Foto: Johan Nilsson/TT

SVT Skåne som rapporterade om händelserna, nåddes dock inte av informationen förrän på kvällen.

– Det kom inte oss till del. Då hade vi ändrat det direkt. Polisen dementerade inte uppgiften om kastad flaska till oss under torsdagskvällen. Vi sökte polisen under hela kvällen men fick ingen dementi, uppger Göran Eklund, redaktionschef på SVT Skåne.

Griper demonstranter

På lördagen följde Victor Pressfeldt med på en demonstration. Han gick längst bak i tåget med Emily, en av personerna som varit aktiv i lägret och haft mycket dialog med polisen.

– Vid ett tillfälle vänder sig Emily om och riktar megafonen mot en polisbuss som krypkört bakom demonstrationen. Hon skanderar mot polisbussen. Jag slår på kameran, och när jag räknar i efterhand så ser jag att hon står stilla i tre sekunder. 

Polisbussen slog då på blåljus varpå Emily flyttade sig. 

– Polisbussen stannar och de tar upp sidodörren, rusar ut och Emily börjar skrika ”I’m sorry, I’m sorry”. Och så lyfter de upp henne och bär in henne i bussen.

Victor Pressfeldt beskriver att folk ropade och filmade, men ingen använde våld. Emily kördes iväg och demonstrationen fortsatte.

Emily blir gripen för blåljussabotage och narkotikabrott. Först går polisen ut med att en person suttit framför bilen, vilket de sedan tar tillbaka och ändrar till att personen stått framför polisbilen. Något även SVT rapporterat om.

Thomas Johansson på polisen vill inte kommentera förundersökningen.

– Det är en sak vad ett utsnitt i en film på sociala medier visar. Låt oss se var det här landar, säger han.

“Helt uppdiktat”

– Detta är den andra anklagelsen om blåljussabotage som går ut via presstjänsten på två dagar som är helt uppdiktad. Återigen flashas det ut i nyhetsmedia.

Victor Pressfeldt tycker att det är oroande att polisen går ut med felaktig information.

– Man börjar undra om det finns en systematik här, är man vana att rikta sådana här anklagelser mot andra grupper i samhället som inte har en lika stark röst? 

Victor Pressfeldt pekar på att studenterna på Lunds universitet är resursstarka individer.

– Gör man såhär i Rosengård så kanske man kommer undan med det.

För Victor Pressfeldt är det viktigt att dubbelkolla källor och vara källkritisk, samt dubbelkolla med en oberoende part.

– Jag blir frustrerad när jag pratar med journalister från de större mediehusen som menar att om polisen går ut och säger något så måste vi rapportera det. Min bild av journalistik är att det är att man inte ska göra det, utan att uppgifterna ska kontrolleras.

Victor Pressfeldt har spridit material på sociala medie-plattformen X. Klippet där Emily stannar till framför polisbilen och sedan blir inburen i den har fått över en miljon visningar.

– Jag vet inte vad som hänt om jag inte hade haft den spridningsmöjligheten. Det gör mig lite rädd.

Polisen: “Första uppgifterna är skissartade”

Arbetaren frågar Thomas Johansson på polisen hur det kunde förekomma felaktiga uppgifter från polisen.

– Vi ska naturligtvis alltid lämna korrekta uppgifter. Men generellt är de första uppgifterna när vi arbetar ofta väldigt skissartade, i takt med att vi arbetar blir det tydligare och tydligare. När vi fick veta att det inte var en flaska så backar vi från de uppgifterna. Nästa steg är att det ska utredas. Vi tittar på bilder, vi tittar på film, vi förhör de inblandade och vittnen. Det är så polisen arbetar. Nu pågår utredningsarbetet.

Vad tänker du om oron för att detta sker ofta och vad som skulle hänt om personer inte varit på plats och filmat?

– Det ska man inte vara orolig för. Polisens jobb handlar inte om att sätta dit folk utan att klarlägga vad som har hänt, det kan ju lika gärna leda till att misstankar läggs ned. I dag har ju väldigt många poliser kroppskameror så att mycket finns dokumenterat.

Det skapar ju en bild av demonstranterna när man säger att de kastar flaskor. Bör man bli mer försiktig när man inte har koll?

– Svaret är ju egentligen ja. Sedan är ju saken såhär att jag står på plats och har femton reportrar framför mig som frågar om flaskan. Jag hade kunnat svara “Inga kommentarer, ni får vänta tills utredningen är färdig”. Jag tror att många redaktioner har en kunskap om att initiala uppgifter är just det. Samtidigt så ska vi inte ge felaktiga uppgifter, och vi backade från dem direkt.

SVT svarar på kritiken

Arbetaren frågar även SVT om varför de publicerat uppgiften om att en flaska kastats. En uppgift som visade sig vara felaktig.

Göran Eklund, redaktionschef SVT Skåne. Foto: SVT

Finns det anledning att bli försiktigare med att publicera uppgifter från Polisen utan att dubbelkolla med en annan part, med tanke på att den här bilden kom ut i Aktuellt vid 21 trots att polisen vid tidpunkten backat från uppgifterna?

– Vår hållning är att kolla så långt det är möjligt och ange källa och vara noggrann med att berätta att det är polisen som sa det här, vi slog inte fast att det var såhär. Vi ska alltid förhålla oss skeptiska till uppgifter och vara transparenta med vad vi vet och inte vet. Till exempel att påståenden får stå för den personen, eller den myndigheten. Hade vi haft anledning att tro att den där uppgiften var fel hade vi inte publicerat den. Det kommer ju ofta många uppgifter, det ställer stora krav på att vara transparenta och i de fall där vi har fel rätta, säger Göran Eklund.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Författaren Henrik Johansson skriver om vikten av organisering för att uppnå ett radikalt annorlunda samhälle där vi drömmer om mer än färre mord och minskad övergödning. Foto: Anna Klara Åhrén

Henrik Johansson:
Organisering – vägen till ett radikalt annorlunda samhälle

Det är något sorgligt, andefattigt, med att bara tänka i termer av minskad övergödning eller färre mord, skriver författaren Henrik Johansson, och menar att vi behöver ett radikalt annorlunda samhälle.

Det var i slutet av 80-talet, jag gick i gymnasiet några mil norr om Göteborg och världen började falla isär, världen som jag kände den var på väg att förändras med stormsteg. Berlinmuren föll och östblocket med den, strax efteråt kom en ekonomisk kris som drev upp arbetslösheten från under två procent till närmare tio.

Jag hade sett min storebror och hans klasskamrater komma ut till en arbetsmarknad som ropade på dem. Vi kom ut till arbetslöshet. Vi var den första generationen som fick det sämre än våra föräldrar. Politikerna pratade om stålbad, nedskärningar, privatiseringar och påbörjade den nyliberala korruptionsfest som fortfarande pågår. De pekade ut tärande och närande sektorer, pratade om invandrare och svenskar.

Det fanns en känsla av hopplöshet, som att vi hade blivit berövade vår framtid och vi var många som började leta efter alternativ. De lösningar vi sökte kunde inte finnas i det redan existerande, kunde inte finnas i det gamla Sovjet, en stelbent arbetarrörelse eller USA.

Syndikalistiskt forum i Göteborg – starten på en politisk resa

Arton år gammal klev jag in på Syndikalistiskt forum i Göteborg. Steget var långt men ändå inte. Farfar hade varit syndikalist så det verkade vara en naturlig startpunkt för en politisk resa. När han dog gav han mig två saker: ett fickur och sin gamla medlemsbok i Vänersborgs LS. Kapitalisterna ärver kapital, arbetare ärver arbete.

Jag var blyg men kom därifrån med Syndikalismen – en grundbok, av Sven Lagerström. Omslaget pryddes av ett svartvitt foto på gamla arbetare i blåkläder som drack kaffe. De mest krävande politiska texter jag hittills satt i mig var låttexter från Ebba Grön och New Model Army, så Lagerströms bok var en utmaning. För mig var den i stort sett oförståelig. Inte för att språket var svårt, men att förstå hur självförvaltning och federalism skulle gå till i praktiken var något jag hade svårt att greppa.

I förbifarten, som i en bisats, nämnde Lagerström att pengar inte kommer existera i det framtida drömsamhället. Jag läste om meningen flera gånger. Kunde han verkligen mena allvar? Jag idiotförklarade Lagerström och förstod inte alls hur ett samhälle utan pengar skulle kunna se ut. Vem skulle få vad, hur skulle det gå till?

Behov av utopier

För någon dag sedan damp Rasmus Hästbackas Vad vill syndikalismen? – En ideologisk grundskiss ner hos postombudet och påminde mig om Lagerströms bok och den oförståeliga bisatsen om pengar. 

Att det fanns människor som tänkte sig ett radikalt annorlunda samhälle än det jag levde i sådde ett frö i mig. Det gick att tänka annorlunda. Mitt behov av utopier var omättligt och är det fortfarande. Det är något sorgligt, andefattigt, med att bara tänka i termer av minskad övergödning eller färre mord.

Vi behövde ett radikalt annorlunda samhälle då och vi behöver det ännu mer i dag.

Vägen dit går genom organisering.

Henrik Johansson, Malmöbaserad författare, litteraturkritiker och aktiv i Föreningen Arbetarskrivare.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Gabriel Kuhn är generalsekreterare för SAC Syndikalisterna.

Tål den svenska modellen inga kritiska röster?

“Med ett eget avtal får driftssektionen utse skyddsombud, vara med i diskussioner om schemaläggningen och sitta runt bordet när nya löner förhandlas. Hur kan det utgöra ett hot för Medicarrier och Region Stockholm?” Det skriver Gabriel Kuhn, generalsekreterare för SAC Syndikalisterna, i en debattartikel i Arbetaren.

Strejken hos logistik- och transportföretaget Medicarrier i Stockholm, som började den 21:a maj, fortsätter till midsommar. Det är SAC:s driftsektion på företaget som driver den. Sektionen vill teckna ett eget kollektivavtal.

De 18 medlemmar utgör runt en tredjedel av företagets anställda. De jobbar i packningsavdelningen, företagets ”hjärta”, där allt material förbereds för leverans. Står avdelningen stilla blir sjukhus, kliniker och vårdcentraler i Stockholm utan nödvändigt vårdmaterial.

Medlemmarna vittnar om systematisk diskriminering. De säger ifrån när de blir illa behandlade eller när de förväntas utföra arbetsuppgifter de inte är anställda för.

Under pandemin var arbetarnas insatser särskilt viktiga. Det blev tydligt att de utför en så kallat ”samhällsviktig verksamhet”, den sortens arbete som samhället inte klarar sig utan. ”Essentiella arbetare” hyllades av medier och politiker. Men efter pandemin var allt glömt. Vardagen för arbetarna ändrades inte. Och den hos Medicarrier upplevs inte som särskilt vacker.

Den största delen av medlemmarna i SAC:s driftsektion är utlandsfödda. De har jobbat för företaget i upp till tjugo år. Uppskattningen från företagets sida har varit blygsam. Lönerna har inte vuxit i samma takt som för andra anställda, befordringar uteblev. Medlemmarna vittnar om systematisk diskriminering. De säger ifrån när de blir illa behandlade eller när de förväntas utföra arbetsuppgifter de inte är anställda för.

Medicarrier ägs av Region Stockholm

Är Medicarrier ett ”skurkföretag” med anonyma ägare i tredje land som saknar kunskap om den svenska modellen? Inte alls. Medicarrier ägs av Region Stockholm. På sin hemsida skriver företaget stolt att det ”avropar, lagerhåller, sampackar och distribuerar sjukvårds- och förbrukningsprodukter åt verksamheter i Region Stockholm”.

Vilket ansvar känner Region Stockholm för förhållandena på sitt företag? Inget som väger för tungt verkar det som. När strejken började sökte jag kontakt med regiondirektören. Två veckor senare svarar HR-direktören att ”frågan om att teckna ytterligare kollektivavtal för medarbetare på Medicarrier är en fråga för Medicarrier AB och deras arbetsgivarorganisation Sobona”.

För tidningen Arbetaren förklarar HR-direktören att Medicarrier, under tiden som strejken pågår, ”använder de verktyg som finns tillgängliga för att kunna utföra det uppdrag man har”. Konkret betyder det att Medicarrier hyr in bemanningspersonal. SAC:s fackliga samordnare Rasmus Hästbacka har kallat det för ett ”organiserat strejkbryteri”.

“Tål den svenska modellen inga kritiska röster?”

Medicarriers förklaring till varför de inte vill teckna ett kollektivavtal med SAC:s driftsektion är att det redan finns ett kollektivavtal med Kommunal. Och? Det står tydligt i driftsektionens varsel att deras avtal inte ska ”tränga undan gällande kollektivavtal på arbetsplatsen utan kommer i praktiken fungera som andrahandsavtal”.

Driftsektionen vill enbart säkerställa att deras medlemmar har samma rättigheter på arbetsplatsen som deras kollegor. Med ett eget avtal får de utse skyddsombud, vara med i diskussioner om schemaläggningen och sitta runt bordet när nya löner förhandlas. Hur kan det utgöra ett hot för Medicarrier och Region Stockholm? Tål den svenska modellen inga kritiska röster? I alla fall verkar den inte fungera särskilt bra för landets ”essentiella arbetare”.

Gabriel Kuhn, Generalsekreterare för SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och sin åtta månader gamla dotter. Foto: Privat

SMS från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

I ett samarbete med Arbetaren tillåter hon löpande publicering av hennes sms innehållande tankar och anteckningar som beskriver krigets vardag.

Tisdag 11 juni, kl: 10:01

Igår var det den 10 juni och jag hade förväntat mig betydligt starkare reaktioner efter Gantz avgång från det israeliska krigsrådet och den fruktansvärda Nuseirat-massakern som dödade omkring 280 civila där de sökt skydd i flyktinglägret.

FN:s säkerhetsråd har nyss beslutat att godkänna resolutionen om vapenvila och enligt den ska krigets avslutas i tre steg. Både Israel och Hamas har välkomnat förslaget och för oss i Gaza råder en allmän stämning av glädje, dock utan firande.

Vi är ju vana att bli besvikna och det har meddelats om vapenvila tidigare men trots det har kriget fortsatt.

Om nu kriget skulle upphöra kommer många av oss att få återvända till våra förstörda hem i samhällen helt tomma på liv. 

Och det är sant att vi har förlorat allt, men vi måste försöka bygga upp våra liv igen eftersom vi förtjänar det. Vi förtjänar att leva och vi förtjänar frihet.

Vi kommer aldrig att ge upp de tankarna!

Lama Majdi

Måndag 10 juni, kl: 08:45

Igår var det den 9 juni och jag undrar hur länge vi ska behöva vakna rädda och ängsliga över allt som händer. Även när Gantz nu meddelat att han hoppade av Israels krigsråd så kommer väl Ben Gvir i stället. Han som tidigare sagt att han vill släppa en atombomb över Gaza och förinta oss alla.

Alla människor i Gaza, inklusive jag själv, har sedan kriget började förvandlats till politiska analytiker. Vi förväntar oss nyheter som innehåller hopp för att på något sätt lura oss själva att känslan av lättnad är nära. 

Men samtidigt: När kriget väl slutar så kommer de svårigheter vi då står inför vara de bittraste eftersom vi har förlorat allt: Våra besparingar, hem och våra nära och kära med barn som tvingats växa upp utan att veta vad barndom egentligen innebär.

Ja kriget kommer någon gång att ta slut. Men omvärldens förräderi och de vi tvingats uppleva kommer aldrig att suddas ut ur våra tankar.

Lama Majdi

Söndag 9 juni juni, kl: 09:03

Igår var det den 8 juni och en av de mest skrämmande dagar jag varit med om. Massakern tog livet av minst 210 oskyldiga människor.

Fullt av eldstrider och obeveklig beskjutning överallt. Något som påminde mig om den där dagen i november när lägenheten ovanför oss bombades och alla där inne dödades. Det var jag då jag träffades av splitter och fick den där knäskadan som tack och lov läkte.

Men just nu är det bara känslor av rädsla och sorg som överväldigar oss: Vi vet inte längre var eller när nästa anfall kommer och vilka av oss som är måltavlor.

Jag har försökt att kontakta alla mina vänner för att informera dem om vår situation och att det inte längre finns några garantier för vad som kan hända.

På eftermiddagen minskade intensiteten i bombningarna och Israel meddelade att de återhämtat några av de som togs som gisslan.

Hela den här så kallade operationen måste ha varit ett underrättelsesamarbete mellan Israel och USA.

Och USA som hävdar att de vill stoppa all blodspillan: Vilken skam!

Jag försökte sova, och lyckades faktiskt en liten stund, innan ångesten och sömnlösheten återigen tog över.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Om vi på allvar vill råda bot på förtrycket av migrantarbetare finns det bara en sak att göra: Organisera arbetarna fackligt, menar Emil Boss. Foto: Gustaf MŒnsson/TT, Axel Green

Emil Boss:
Lönegolvet har inte stoppat fusket

I ett försök att råda bot på förtrycket av migrantarbetare i Sverige införde regeringen i oktober 2023 ett lönegolv för arbetstillstånd. Ett halvår senare kan jag tyvärr rapportera att fusket fortsätter som vanligt, skriver Emil Boss.

”Så här gör vi för alla anställda. Byggnads och Migrationsverket kräver 195 kronor per timme, men vi betalar bara 159, så du måste betala tillbaka en del varje månad.” 

I ett inspelat samtal med en rivningsarbetare förklarar chefen hela upplägget. Alltihop skrivs sedan ut i prydliga SMS till alla anställda månad för månad. ”detta är den normala lönen (…) men detta är vad Migrationsverket kräver”. Chefen skickar en beräkning på hur mycket som ska betalas och den anställde gör en banköverföring av samma summa till chefens privatkonto. Ena månaden 6720 kronor. Andra månaden 10 650 kronor. 

Vid några tillfällen är det kontanter som gäller. Chefen skriver då vart den anställde ska åka för att möta henne och lämna pengarna. Samma sak på ett annat rivningsföretag: I tydliga SMS berättar företaget för alla anställda vilken timlön som egentligen ska betalas (den Migrationsverket kräver) och vilken timlön man betalar i verkligheten. Båda bolagen har kollektivavtal med Byggnads.

Snabb anpassning till nya lönegolvet för fuskande bolag

Utöver trettio till fyrtio kronors skillnad i timlönen betalar bolagen inte någon övertidsersättning eller OB, inte det SL-kort kollektivavtalet kräver och de anställda får själva betala för sina säkerhetsutbildningar och sina ID06-kort (en sorts säkerhetskort som krävs på svenska byggen).

Medan jag skriver detta kommer min kollega David in med ytterligare två nya ärenden. Samma öppna upplägg, samma kollektivavtal, ett av bolagen är till och med medlemmar i Sveriges Byggindustrier. I SMS:en står summorna och på en inspelning räknar den anställde sedlar: ”Ett, två, tre, fyra, fem, sex tusen tillbaka, varsågod”. Chefen säger att det egentligen fattas några hundralappar men att han bjuder på dem.

De fuskande företagen i byggbranschen tycks ha anpassat sig snabbt efter det nya lönegolvet. Det är mest lite större summor som betalas tillbaka. Förtryckarna är tydligen inte oroliga varken för myndigheterna eller för Byggnads eftersom de öppet skriver ut sitt fusk i hundratals SMS till mängder av anställda.

Att det skulle bli såhär var en lågoddsare. Politikerna har missat en dimension av problematiken. Så länge vanmakten hos arbetarna är tillräckligt stor kommer skurkarna kunna anpassa verksamheten efter nya lagar och regler. Det de förlorar på gungorna tar de så att säga igen på karusellerna. 

Facklig organisering enda motmedlet

Detta är ingen nyhet för arbetarrörelsen, så har det alltid fungerat. Ett tydligt exempel utspelade sig i Sydafrika för tio år sedan när lantarbetare strejkade och höjde minimilönerna med över trettio procent. Gårdsägarna svarade då omedelbart med att höja hyrorna motsvarande summor.

Så länge migrantarbetarna är vanmäktiga riskerar lagreformerna att resultera i större påtvingade uttag i bankomater. Om vi på allvar vill råda bot på förtrycket finns det bara en sak att göra: Organisera arbetarna fackligt. 

Återinför risken för de arbetslivskriminella bolaget. Ändra på sikt normerna i själva maktrelationen. Få bolagen att kalkylera med att arbetarna kanske går med i facket och att det kan skapa stora merkostnader när de stulna lönerna krävs tillbaka och kunderna drar sig ur samarbeten. 

Vad kommer att hända med de där två bolagen? Samma som vanligt. Syndikalisterna rycker ut och ser till att Byggavtalet följs. Det tjänar alla arbetare på.

Publicerad
3 weeks sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och sin åtta månader gamla dotter.
Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

I ett samarbete med Arbetaren tillåter hon löpande publicering av hennes sms innehållande tankar och anteckningar som beskriver krigets vardag.

Lördag 8 juni juni, kl: 10:54

Johan, jag vet inte om jag kommer kunna kontakta dig så länge till. De går in här i Deir al-Balah nu och allt är kaotiskt.

Men här kommer åtminstone gårdagens dagbok.

7 juni och vi vet inte längre hur det känns att sova. Faran är närmare än någonsin och min dotter vaknar och skakar av rädsla vid varje ny bombning. Sömnlösheten är total.

Frukosten består nu mer av sådan vi får från hjälpsändningarna. Det bara att äta vad som finns tillgängligt oavsett hur det smakar eller vad det är. 

Men på ett sätt får man vara tacksam för det lilla vi trots allt får.  För folk här svälter och dör av hunger och brist på sjukvård just nu. 

Jag lyckades åtminstone ge min dotter lite mjölk imorse som hon drack medan hon tittade på min telefon.

Senare tog min man och jag med henne ut. En tur till marknaden för att försöka få lite energi.

Att se människorna där och alla nya ansikten gör henne glad mitt i allt som pågår.

FN har nu lagt till israeliska militären på sin internationella lista över de som skadar barn i konflikt.

Åh alla frihetsälskande människor runt om i världen. Fortsätt att stå upp för oss och tvinga fram en ny verklighet. Fortsätt pressa era ledare att säga ifrån mot folkmordet som pågår.

All kärlek till er som stödjer oss och fortsätter att protestera mot kriget.

Mina djupa och kärleksfulla hälsningar till er.

Från min tillfälliga tillflyktsort i Deir al-Balah, mitt på Gazaremsan.

Lama Majdi

Fredag 7 juni juni, kl: 11:40

Jag har förlorat passionen för nästan allt här i livet på grund av den hopplösa situationen som vi befinner oss i.

Ändå har jag någonstans ett litet hopp om att det en dag kanske kan bli bättre.

Jag spelade in en video igår där jag försökte berätta om allt som händer. Tyvärr fick den inte så många visningar.

Däremot har jag blivit bättre efter några dagars sjukdom. Men fortfarande: Bomber överallt och minst 40 dödade i den där fruktansvärda attacken mot en UNRWA-skola där folk sökt skydd. De sade att det skulle vara en säker zon…

Den allmänna känslan just nu är frustration och faran kommer hela tiden närmare och närmare. Natten till igår var fylld av stridsflyg och hårda strider. Jag har helt förlorat förmågan att sova utan att hela tiden vakna till.

Lama Majdi

Torsdag 6 juni juni, kl: 09:13

Igår var det den 5 juni och jag vaknade utmattad, trött och desperat. Det blir farligare för varje dag som bombningarna tilltar här i Deir al-Balah.

Jag har svårt att ens hitta en gnutta hopp just nu med min kampanj. Ändå finns det inget annat alternativ än att fortsätta med den för att någon gång kanske lyckas återuppbygga våra liv.

Utmattad av sjukdom så lyckas jag dock fortfarande ta hand om min dotter tillsammans med min man som också hjälper till.

Byggnaden vi bor i har skakat flera gånger det senaste dygnet och skottlossningen utanför fortsätter oavbrutet. Samtidigt och hela tiden, det där ljudet av drönare och stridsflygplan ovanför oss. Vi är i verklig fara nu, mer än någonsin under det här kriget.

Jag slutade lägga upp mina filmer och berättelser på instagram eftersom deras policy inte längre tillåter palestinskt innehåll. De snarare bekämpar det, vilket har påverkat mina besökssiffror.

Jag är djupt frustrerad för ingen verkar längre bry sig om vårt lidande. Vad mer är det som de vill ha?

Efter att vi förlorat allt: Våra pengar, hem, nära och kära så vill de nu att vi ska dö och sluta existera. Skam över er och er falska medmänsklighet. Vi har fått nog!

I slutet av dagen kände jag mig lite bättre. Vi drack te och lekte med vår dotter.

Hejdå, och hoppas att vi kan ses någon gång. Om vi nu överlever det här.

Lama Majdi

Onsdag 5 juni juni, kl: 11:24

Hej Johan, förlåt att det dröjt med mitt meddelande. Men jag har mått väldigt dåligt den senaste tiden, det därför du får det först nu.

Igår var det den 4 juni.

Min feber tilltog och jag var sjuk för andra dagen i rad. Eftersom jag ammar finns det knappt några sätt att minska smärtan från huvudvärken så det blev en tuff dag där jag varken orkade äta eller dricka för att bli bättre. 

Min man tog hand om vår dotter medan jag vilade. Samtidigt påbörjade Israel ”en militär operation” i de centrala delarna av Gaza dit vi flytt och beskjutningen har därför eskalerat kraftigt de senaste dygnen. Ofta alldeles i närheten av oss. 

Vår byggnad skakade flera gånger av bomberna vilket gjorde att vår dotter inte kunde sova på hela natten. Det gör knappast min trötthet mindre. Jag vet faktiskt inte hur jag lyckades somna, men till slut gick det ändå.

Jag önskar faktiskt inte att någon människa ska behöva leva under våra förhållanden eller ens komma i närheten av att smaka på den bitterhet jag känner just nu.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad