Radar #40/2019

Ojämlikheten – en ödesfråga

Pickett och Wilkinson har visat att det inte finns något som helst sam­band mellan variationer i välmående och absolut nationell rikedom – däremot är sambandet mellan större ojämlikhet och sämre resultat tydligt på en mycket lång rad områden. Foto från Mumbai i Indien. Foto: Surajnagre/CC/Wikimedia Commons

För ett decennium sedan kom de brittiska forskarna Kate Pickett och Richard Wilkinson ut med boken Jämlikhetsanden, där de redogjorde för den ekonomiska ojämlikhetens förödande effekter i den rika världen. Nyligen kom uppföljaren Den inre ojämlikheten. Arbetaren har läst den.

Vid sidan av Thomas Pikettys Kapitalet i tjugoförsta århundradet (2013/på svenska 2015) är Kate Picketts och Richard Wilkinsons Jämlikhetsanden (2009/2010) förmod­ligen den bok som lett till den livligaste debatten om de senaste decenniernas ständigt ökande ekonomiska ojämlikhet.

Wilkinson och Pickett ägnar sig åt socialepidemiologi – alltså det forsk­nings­område som behandlar relationen mellan sociala förhållanden och hälsa. I Jämlikhetsanden tittade de på statistik för en lång rad av indikatorer på såväl medicinsk som vad vi skulle kunna kalla social hälsa i världens 23 rikaste länder med minst tre miljoner invånare.

Mellan dessa länder fanns (och finns förstås fortfarande) stora skillnader i absolut rikedom. USA hade exempelvis en bruttonationalprodukt per invånare som var dubbelt så stor som Greklands. Det fanns (och finns) också stora skillnader i graden av ekonomisk ojämlikhet länderna emellan. Japan och de skandinaviska länderna var de mest jämlika, medan Portugal, USA, Storbritannien och Singapore var de mest ojämlika.

Den bild som framträdde var entydig. Det visade sig inte finnas något som helst samband mellan variationer i välmående och absolut nationell rikedom. Däremot var sambandet mellan större ojämlikhet och sämre resultat tydligt på en mycket lång rad områden. Det gällde närmare bestämt för alla de områden som har en social gradient; det vill säga de områden där utfallet för en enskild individ tenderar att bli sämre och risken för att drabbas av något negativt, exempelvis en sjukdom, blir större ju längre ned på den socio­ekonomiska skalan denne befinner sig.

Wilkinson och Pickett konsta­terade att människor i mer ojämlika länder lever kortare, sjukare och olyckligare liv. De är räddare för sina medmänniskor, knarkar mer och är fetare. Barnen läser och räknar sämre. Mobbning och våld är vanligare och fler hoppar av skolan. Den sociala mobiliteten är betydligt mindre, det är alltså svårare att göra en klassresa, samtidigt som barn uttrycker mer högt­flygande och orealistiska drömmar, vilka slår över i större besvikelser.

Det begås fler grova våldsbrott, trots att man låser in folk snabbare, längre och vid lägre ålder i brutalare fängelser. Kvinnor är mindre jämlika och könsroller förstärks genom en större tendens till äktenskap baserade på materiella grunder. Fördomar och diskriminering frodas. Samtidigt jobbar man längre, sparar mindre och drar på sig större skulder. Och mer resurser slösas på reklam och marknadsföring.

Forskning tyder i­ stället på att låg hierarkisk status i sig skapar kronisk stress som bryter ned kroppen och försämrar vår kognitiva funktion.

Att lägre inkomst även i rika länder är förknippad med kortare livslängd och sämre hälsa har naturligtvis länge varit känt. Likaså att sambandet inte i huvudsak kan förklaras genom livsstilsval rörande mat, rökning, alkohol och motion. I omfattande studier av brittiska stats­anställda kunde sådana faktorer enbart förklara en tredjedel av skillnaderna mellan arbetarklass och medelklass.

Forskning tyder i­ stället på att låg hierarkisk status i sig skapar kronisk stress som bryter ned kroppen och försämrar vår kognitiva funktion. Effekterna är i princip att jämföra med snabbt åldrande. Dessutom finns ett tydligt samband mellan ofrivillig underordning och
dep­ression. Och i andra änden av skalan mellan högre rang, mer makt och lägre stressnivåer.

Den sociala mobiliteten är, som Pickett och Wilkinson tidigare framhållit, mindre i ojämlika länder. Det är svårare att göra en klassresa – samtidigt som de drömmar som uttrycks är mer högtflygande och orealistiska, vilka slår över i större besvikelser.
Den sociala mobiliteten är, som Pickett och Wilkinson tidigare framhållit, mindre i ojämlika länder. Det är svårare att göra en klassresa – samtidigt som de drömmar som uttrycks är mer högtflygande och orealistiska, vilka slår över i större besvikelser. Foto: Mohamed Hassan/CC

Men om det redan var välkänt att det är farligt att befinna sig i botten på inkomst­hierarkin visade Wilkinson och Pickett i Jämlikhetsanden på hur ojämlikheten inte bara drabbar de med låg status. De problem som är rotade i ojämlikheten tycks i stället sprida sig upp genom samhället och ge sämre livsbetingelser också för den rikare delen av befolkningen i ojämlikare länder. Därför lever exempelvis en svensk arbetare längre än en britt ur övre medel­klassen och löper mindre risk att drabbas av barnadödlighet, medan genom­­snitts­greken lever ett längre, friskare och lyckligare liv än den dubbelt så rike amerikanen.

Grunden till dessa problem tycks stå att finna i nivån på det psykologer kallar ”sociala värderingshot”, det vill säga oron för hur andra värderar oss. I inledningen till sin nya bok Den inre ojämlikheten konstaterar Pickett och Wilkinson att ju brantare den ekonomiska hierarkin blir, desto starkare blir övertygelsen om att rangordningen beror på naturliga orsaker. En människas socioekonomiska position kommer därmed i större utsträckning att ses som ett tecken på hens värde enligt en skala av över- och underlägsenhet.

Ett exempel på detta kan vara att individer i mer ojämlika samhällen tenderar att bedöma sin egen hälsa som bättre än de i mer jämlika samhällen, även om livslängden är längre i de senare.

Detta alltså trots att den sociala rörligheten faktiskt är mindre i ojämlikare samhällen. Effekten blir att de sociala värderingshoten blir starkare, vilket leder till intensifierad statusångest. Vi blir allt osäkrare på vårt egenvärde och bevakar vår plats i statushierarkin allt hårdare. När den hotas svarar vi med aggressiva försvarsbeteenden som sträcker sig från uppvisningar i lyxkonsumtion till fysiskt våld för den som saknar förutsättningarna att hävda sig ekonomiskt och som bara har sin stolthet att falla tillbaka på.

Det berömda självförtroende som vi svenskar så gärna beundrar även hos amerikaner långt ned i samhällshierarkin är, enligt Wilkinson och Pickett, ofta inget annat än en skör ”defensiv själv­känsla”; en självförstärkning som utgör ett försvar mot det ständiga hotet att nedvärderas, men som saknar objektiv grund i verkligheten. Ett exempel på detta kan vara att individer i mer ojämlika samhällen tenderar att bedöma sin egen hälsa som bättre än de i mer jämlika samhällen, även om livslängden är längre i de senare. I ett ojämlikare samhälle vågar man inte visa sig svag.

Men för många blir i stället den sociala oron övermäktig, vilket resulterar i social ångest, självpåtagen isolering och depression. Allt fler drar sig undan mänsklig kontakt, trots att vi i dag vet att avsaknad av nära sociala relationer bidrar starkt till allmän ohälsa och kortare livslängd.

I USA har andelen personer med social ångeststörning ökat från 2 till 12 procent de tre senaste decennierna. 

Wilkinson och Pickett relaterar denna ”frivilliga” isolering till den ”avakti­ve­ringsstrategi” vi utvecklat under vår evo­­lu­­tionära historia: när modern inte dyker upp när barn/ungar skriker efter omvårdnad och beskydd blir det efter en stund bättre att vara tyst för att inte locka till sig faror. Författarna citerar psykologen Paul Gilbert, som beskriver avaktiveringsbeteendet som en form av för­tviv­lan vilken innebär att ”[t]illits­­känslor, positiva sinnesrörelser och önskan att söka, utforska och leta sig fram måste dämpas”.

Tänk exempelvis på det ständiga jobbsökande som så många tvingas till i den permanenta massarbetslös­hetens och de tillfälliga anställningarnas epok.

Hos moderna människor kan denna strategi aktiveras av motgångar och neder­lag, av att förnedras, mobbas och avvisas. Och allt detta drabbar människor oftare och hårdare i mer ojämlika samhällen. Tänk exempelvis på det ständiga jobbsökande som så många tvingas till i den permanenta massarbetslös­hetens och de tillfälliga anställningarnas epok och alla de avvisningar detta ofrånkomligen innebär, var och en ett besked om att det inte finns plats för dig.

Högre upp i den ekonomiska hierarkin möter vi ofta motsatta mentala sjukdomsbilder. Wilkinson och Pickett cite­rar bland annat den amerikanske socia­l­psykologen Paul Piffs många studier som visar på hur rika människor är mer narcissistiska, mer benägna att fuska och stjäla, och har svårare att känna empati, särskilt med dem som står under dem på den socioekonomiska stegen.

Fattiga är däremot, enligt Piff, mer prosociala och befinner sig generellt på en högre etisk nivå. En brittisk under­sökning som åberopas av Wilkinson och Pickett har exempelvis funnit att företagsledare placerar sig högre på skalan över negativa drag associerade med psykopati än en jämförelsegrupp bestå­ende av dömda interner vilka juridiskt klassificerats som drabbade av psykopatiska störningar.

Författarna visar på hur den intensifierade statustävlan också leder till att den sociala sammanhållningen undermine­ras. Samarbete ersätts av ”en mot alla”-­logik. Ojämlika samhällen förmår därför inte handla utifrån det gemensamma bästa. Trots att ”klimatförnekelse”
knappast längre ges något medialt eller poli­tiskt utrymme, förblir det därför, exempelvis, omöjligt att formulera en proportionell reaktion på miljökrisen. 

De negativa reaktionerna på ojämlikhet sitter, enligt Wilkinson och Pickett, så djupt i vår natur att de knappast kan behandlas individuellt. För att demonstrera varför det är så gör författarna ett nedslag i vår sociala organisations evolutionära historia. Denna menar de har genomgått tre huvudperioder: de pre-humana dominanshierarkier som förekom hos de apor som var våra omedelbara förfäder, de mycket jämlika jägar-samlarsamhällena, samt de hierarkiska jordbruks- och industrisamhällena vi lever med i dag.

Wilkinson och Pickett skissar en bild av pre-humana dominanshierarkier där de starkaste hanarna styrde över en brant hierarkisk struktur och där hotet om våld ovanifrån var ständigt närvarande. Därför levde de underordnade i permanent ängslan och vaksamhet. Sam­­­tidigt var det de starkaste, mest aggressiva hanarnas gener som i huvudsak fördes vidare, då främst dessa fick möjlighet att para sig.

De jägar-samlarsamhällen som vi levt i under 95 procent av vår mänskliga existens karaktäriserades enligt författarna tvärtom av radikal egalitarism. Där fanns ingen dominanshierarki, ingen urskiljbar rangordning och resurser fördelades efter behov, även vid knappa förhållanden.

Wilkinson och Pickett framhåller hur dessa jämlika förhållanden upprätthölls aktivt genom kollektiva strategier, ”kontradominans”, där allt från mild kritik till hårda straff användes för att hålla efter den som försökte lägga beslag på mer makt och resurser än sin andel. Egalitarismen var en medveten moralisk princip som bland annat fick till följd att beslut togs genom konsensus. Då prosociala värden sattes högt bör detta också betyda att individer som visade sig särskilt om­tänksamma och engagerade i gruppen uppskattades som partners och att deras gener fördes vidare i högre grad.

Det är inte skillnader i naturliga talanger som gett upphov till den extrema ojämlikheten, utan snarare ojämlikheten som gett upphov till skillnader i förmåga, menar Pickett och Wilkinson.
Det är inte skillnader i naturliga talanger som gett upphov till den extrema ojämlikheten, utan snarare ojämlikheten som gett upphov till skillnader i förmåga, menar Pickett och Wilkinson. Foto: George Hodan/CC

Den starka motvilja mot ojämlikhet som barn i 7–8-årsåldern uppvisar är för författarna  ett tecken på detta arv. I vilket fall, med tanke på att den egalitära jägar-samlarperioden helt dominerar vår historia tidsmässigt är det så klart befängt att hänvisa till en fix mänsklig natur som orsak till ojämlika, konkurrensfixerade samhällsformer.

Övergången till människa kan, hävdar författarna, sägas ha varit en övergång från amoralisk dominans till moralisk jämlikhet. Under detta skifte utvecklades också det yttre hjärnlager som kallas neocortex eller ”den sociala hjärnan”. Människan skiljer sig från andra primater genom att neocortex utgör en betydligt större del av hjärnan. Neocortex är betydelsefull för vår förmåga att hantera sociala kontakter, läsa av och förstå andra människor.

Sannolikt hänger neocortex utveckling därför också samman med det som kallats ”spegelsjälvet”, vår exceptionella förmåga att se oss själva genom omvärldens ögon och vårt behov av att få positiva omdömen av andra. Detta behov av bekräftelse kan vara tveeggat. I jämlika samhällen kan det tänkas leda till prosociala handlingar, i ojämlika till dominansbeteende.

När resursbrist på grund av ökande befolkningstryck och klimatförändringar framtvingade övergången från det kollektivistiska jägar-samlarlivet till det mer individualistiska jordbruket betydde det också en övergång till större ojämlikhet, vilket skapade nya hierarkier och triggade igång djupt nedärvda dominansbeteenden. Ojämlikheten och den sociala skiktningen växte fram gradvis och har naturligtvis också skiftat i omfång under vår historia.

Dominans har genom historien mötts av försök till kollektiv kontradominans, exempelvis genom arbetarrörelsen. Både mellan oss och inom tycks en ständig kamp pågå, mellan ”våra två naturer”, mellan pro­social jämlikhetssträvan och aggressiv statuskamp eller uppgiven underkastelse. Vilken av våra ”båda naturer” som får överhanden beror också i stor utsträck­ning på vilken som triggas av det för­härskande sociala system vi växer upp med. Wilkinson och Pickett liknar våra småbarn vid ”skåde­spelare som kommer in på scenen och själva måste upptäcka vilken pjäs ur den mänskliga rpertoaren de ska framföra” – dominanshierarkin eller egalitarismen.

Det är också här, i kombinationen av våra båda motstridiga arv, som författarna lokaliserar en avgörande orsak till de många negativa effekterna ökad ojämlik­het leder till. Ökad ojämlikhet och skarpare statusklyftor triggar igång domi­nansbeteenden och motsvarande ängs­lighet och därmed förhöjda stressnivåer hos statusmässigt lägre stående individer, medan vårt jämlikhetsarv och den ”sociala hjärnan”, med dess starka känslighet för andras omdömen, intensifierar motsättningarna och gör situationen svåruthärdlig.

Dessa reaktioner på ojämlikhet – och därmed de skador den leder till – är så djupt rotade, menar Wilkinson och Pickett, att det inte går att bara be folk bete sig annorlunda, mer omtänksamt, mindre fördomsfullt, inte ta saker personligt och så vidare. Enbart större jämlikhet kan komma till rätta med problemen.

Det är inte skillnader i naturliga talang­er som gett upphov till den extrema ojämlikheten, utan snarare ojämlikheten som gett upphov till skillnader i förmåga. En hel rad effekter av ojämlikhet hämmar människors utveckling och förstör en enorm potential.

Men står då inte ökad jämlikhet i motsättning till den meritokrati som ska se till att de mest talangfulla stimuleras maximalt och vi alla åstadkommer vårt bästa? Nej, tvärtom. Den meritokratiska tanke som så dominerar våra liberala klassamhällen bygger, enligt Wilkinson och Pickett, på en fullständig missuppfattning. 

Det är inte skillnader i naturliga talang­er som gett upphov till den extrema ojämlikheten, utan snarare ojämlikheten som gett upphov till skillnader i förmåga. En hel rad effekter av ojämlikhet hämmar människors utveckling och förstör en enorm potential.

Författarna redovisar forskning som visar på hur barn till föräldrar med låg hierarkisk status påverkas negativt redan i fosterstadiet av mammans genomsnittligt högre stressnivå. De får därefter uppleva en mer stressande och mindre stimulerande barndom. Väl i skolåldern får de sämre betyg för samma arbete, i enlighet med ”Pygmalioneffekten”, det vill säga att lärarnas omedvetna fördomar påverkar betygssättningen negativt. Dessutom internaliserar de omgivningens fördomar och blir offer för en form av självstigmatisering. I ett experiment som Wilkinson och Pickett refererar till
lyckades exempelvis barn med låg socio­ekonomisk status sämre på samma test när det döptes om från ”allmänt test” till ”intelligenstest”, eftersom de fått lära sig att de var mindre intelligenta än andra.

Att skillnaden i kognitiv utveckling är en följd av ojämlikhet, inte orsak till denna, visas också av en serie studier av brittiska barns utveckling. Barn med hög socioekonomisk status bibehöll eller förbättrade sin nivå från grundskolan till gymnasieåldern, medan utvecklingen var den motsatta för de med låg socio­ekonomisk status. Lågstatusbarn som haft höga resultat inledningsvis hade redan vid 14 års ålder fallit under nivån för de högstatusbarn som inlett med genomsnittliga resultat. Den sociala miljön fortsätter att skapa och förstärka ojämlikheter under hela skoltiden.

Den meritokratiska elitismen bidrar också till att det som från början ofta är mycket små, rentav tillfälliga skillnader plockas upp och förstärks. Wilkinson och Pickett tar som exempel på hur detta fungerar en undersökning av professionella ishockeyspelare i den nordamerikanska ligan, NHL. Det visar sig att det där finns mer än dubbelt så många spelare som är födda under årets tre första månader jämfört med de tre sista. Eftersom barn tränar och tävlar i årsindelade åldersgrupper kommer det faktum att de som är födda tidigt på året är något mer utvecklade att göra dem lite bättre inledningsvis. Försprånget förstärks sedan steg för steg när de får mer uppmuntran och större självförtroende, medan de senare födda i motsvarande grad missgynnas.

Samma sak gäller för skolämnen och andra färdigheter – elitismen plockar upp och gynnar individer som har små försteg inledningsvis, men kommer då också att hämma utvecklingen för andra och skapa allt större skillnader.

En brittisk undersökning har funnit att företags­ledare placerar sig högre på skalan över negati­va drag associerade med psykopati än en jämfö­relse­grupp bestående av dömda interner vilka juridiskt klassi­ficerats som drabbade av psykopatiska störningar.
En brittisk undersökning har funnit att företags­ledare placerar sig högre på skalan över negati­va drag associerade med psykopati än en jämfö­relse­grupp bestående av dömda interner vilka juridiskt klassi­ficerats som drabbade av psykopatiska störningar. Foto: Janerik Henriksson/TT

Wilkinson och Pickett visar att de effekter familjens socioekonomiska status har på barn redan på ett tidigt stadium är så betydande att de är svåra att utplåna utan en allmän förändring i riktning mot större jämlikhet. Det är helt enkelt inte möjligt att ge alla barn lika möjligheter om man inte också begränsar ojämlikheten i utfall.

Men även om skolan inte kan åstadkomma mirakel kan en enhetlig skola som motverkar segregering ändå ha en klart positiv effekt. Författarna lyfter här fram Finland som ett exempel och jämför med Sverige.

Snarare än att hämma utvecklingen av talang och kunskap i ett samhälle, skulle alltså ökad jämlikhet vara en frigörande kraft. I ett jämlikare samhälle skulle vi också motiveras i än högre grad av strävan att bidra till det gemensamma goda. Redan i vårt klassamhälle är det ju, för övrigt, knappast pengar som främst driver personerna bakom de största vetenskapliga landvinningarna. Och de snuskigt rika har i allmänhet demonstrerat en överlägsen talang främst på just området att berika sig.

Klimatförnekelse är knappast längre gångbart i högstatussalonger, men jämlikhetsförnekelse förblir det i högsta grad.

Ojämlikheten är i dag något av vår ödesfråga, eftersom den – genom att stimulera konsumistisk statustävlan och försvåra samarbete för det gemensamma goda – tycks omöjliggöra omställningen mot ett ekologiskt hållbart samhälle. Klimatförnekelse är knappast längre gångbart i högstatussalonger, men jämlikhetsförnekelse förblir det i högsta grad.

Som vi sett medför större ekonomiska klyftor även en tendens till att i högre utsträckning felaktigt värdera människor utifrån deras socioekonomiska position, samtidigt som det i verkligheten blir allt svårare att avancera i hierarkierna och våra livsmöjligheter i allt större utsträckning bestäms av vår klassbak­grund. Bland annat Paul Piffs ovan nämnda forskning visar också på hur de allra rikaste tenderar att se sig själva som naturligt överlägsna och värda en allt större del av den kollektivt producerade kakan, oavsett effekterna för resten av oss och vår planet. Det tycks mig ofta som om de regredierat till pre-humana alfahannar som sitter fast i en liberal faktaresistens. Intellektuellt tar det sitt uttryck i framgångarna för elitistisk vulgärpsykologi av Jordan Peterson-typ.

Men det finns också hoppfulla lär­domar att ta med sig från en läsning av Wilkinson och Pickett. De motbevisar med emfas tanken på att vår natur skulle omöjliggöra en radikal förändring mot jämlikare samhällen. De låter oss ana den enorma mänskliga potential som ett jämlikare samhälle skulle kunna frigöra. Och de pekar på att vi rent faktiskt är i en situation där de två grundförutsättningarna för radikalt jämlika samhällen existerar: precis som under jägar-samlar­epoken är vår produktion i dag kollektiv och vi befinner oss i en situation där det inte råder någon absolut brist på de resurser som krävs för att tillfredsställa allas grundläggande behov.

Ojämlikheten är i dag, med Wilkinson och Picketts ord, helt enkelt ”en irrationell rest från gången tid”.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan

Inrikes #73/2023

Bostadsbidraget: Så mycket har det urholkats

Allt färre hushåll får bostadsbidrag och bidraget täcker en allt mindre del av hyran.

Ett höjt och mer omfattande bostadsbidrag är en av de enskilt viktigaste reformerna som skulle kunna stötta fattiga barnfamiljer, menar organisationen Sveriges Makalösa Föräldrar. Men bostadsbidraget har sedan 90-talet blivit allt svårare att få och täcker en allt mindre del av hyran. Dessutom har bostadsbidraget blivit en skuldfälla. Arbetaren förklarar hur.

Bostadsbidraget finns för att stärka i första hand ekonomiskt utsatta barnhushåll. Tanken är att det ska möjliggöra baskonsumtion och ”säkerställa tillräckligt hög boendestandard för ekonomiskt svaga hushåll”. Det infördes på 1930-talet och fick sin nuvarande utformning 1997.

Men bostadsbidraget har nästan spelat ut sin roll. Bidraget har urholkats så till den grad att dess utformning och låga nivåer från slutet av 90-talet i dag varken räcker för en ensamstående med två barn att ställa mat på bordet i slutet av månaden eller ger hen möjlighet att ha en värdig bostad. Många ensamstående tränger ihop sig i allt mindre bostäder för att de ska ha råd att betala hyra och räkningar eftersom bostadsbidraget ligger kvar på 90-talets nivåer.

– Bostadsbidraget existerar knappt för våra medlemmar längre, säger Christina Olsson, generalsekreterare för Sveriges Makalösa Föräldrar, en förening för ensamstående föräldrar.

Så många färre får bostadsbidrag

Bostadsbidraget är inkomstprövat och går alltså till hushåll med låga inkomster. Under första halvåret i år hade drygt 118 578 personer ansökt om bostadsbidrag, vilket är den lägsta siffran på flera år, visar en undersökning som Tidningen näringsliv gjort.

År 1995 betalade staten ut 9,61 miljarder kronor i bostadsbidrag, motsvarande 14 miljarder kronor i fjolårets penningvärde, till 355 000 barnfamiljer. Under 1997 fick bostadsbidraget sin nuvarande form och det året fick totalt 365 000 hushåll, både barnfamiljer och ungdomshushåll bidraget.

2022 var det knappt 197 00 hushåll som fick bostadsbidrag och statens kostnader för bidraget hade minskat till 4,1 miljarder. Det innebär alltså att statens utbetalningar av bostadsbidrag minskat med över 10 miljarder kronor sedan 1995, om man räknar med inflationen.

Källa: Hyresgästföreningen

Varför det är så få som ansöker om bostadsbidrag har Försäkringskassan ingen officiell analys över, men Jenny Cederborg, verksamhetsområdeschef för bidragsförmåner på myndigheten, säger till tidningen Näringsliv att hon tror att det kan ha att göra med att gränsen för vad man får tjäna ligger lågt.

– Trots att det ekonomiska läget i samhället är kärvare nu för betydligt fler så har ju lönerna i samhället ökat. Även om man har det svårt ekonomiskt kan man därför ligga över inkomstgränsen för att söka bostadsbidrag, säger hon.

Bostadsbidrag till barnfamiljer och ungdomar

Bostadsbidraget är riktat till två målgrupper: bostadsbidrag till barnfamiljer och bostadsbidrag till ungdomar.

Barnfamiljer kan som högst få 3 400 kronor i bostadsbidrag per månad i de fall de har ett hemmavarande barn, 4 200 kronor om de har två eller fler hemmavarande barn och 5 200 kronor om de har tre eller fler hemmavarande barn.

Ungdomshushåll kan som högst få 1 300 kronor i bostadsbidrag per månad.

Därför får allt färre bostadsbidrag

Inkomstgränserna i bostadsbidraget har legat på nästan samma nivå sedan 1997. Först 2017 började de höjas något för barnfamiljer, men inte för ungdomshushåll. Samtidigt har löner och priser stigit, vilket har lett till att en allt mindre andel i dag kan få bostadsbidrag. Många har alltså inkomster som alltför höga för att ha rätt till bostadsbidrag, men som i dag inte räcker till för att köpa mat till barnen i slutet av månaden.

Grafen gäller ensamstående föräldrar. Källa: Hyresgästföreningen

Bostadsbidrag till ensamstående

För en ensamstående förälder minskas bostadsbidraget om årsinkomsten överstiger 150 000 kronor, det vill säga en månadsinkomst på cirka 12 500 kronor per månad. Förmögenhet, ­bostadskostnad och antal barn räknas också in. Om inkomstgränsen hade följt med löneutvecklingen hade en ensamstående förälder kunnat tjäna 264 000 om året, det vill säga en månadsinkomst på drygt 22 000 utan att bostadsbidraget sänktes.

För ungdomar utan barn minskas bidraget om årsinkomsten överstiger 41 000 kronor för ensamstående eller överstiger 58 000 kronor för makar tillsammans.

Bostadsbidraget täcker inte hyran

Ett av syftena med bostadsbidraget är att ge ekonomiskt svaga hushåll möjlighet att hålla sig med goda och tillräckligt rymliga bostäder. Men i dag är det snarare så att ensamstående med barn tvingas bo på allt mindre ytor.

Den högsta hyran som kan ligga till grund för bostadsbidraget har varit oförändrad sedan 1997. Detta samtidigt som kostnaden för att bo i hyresrätt har mer än dubblerats sedan 1990-talet.

För ett hushåll med två barn är en hyra på 5 900 den högsta hyran som kan ligga till grund för bostadsbidrag, högre hyror än så ger inte ett ett högre bostadsbidrag. Detta gör att bostadsbidraget täcker allt mindre av hyran i takt med hyresutvecklingen. Källa: Hyresgästföreningen

För ett hushåll med två barn är den högsta hyran som man kan få bostadsbidrag för 5 900 kronor per månad. Vilken typ av bostad och storleken på bostad som går att få till den hyran har nästan halverats mellan åren 1996 och 2022. I dag räcker hyran till en lägenhet på 57 kvm. Om hyran är högre så påverkas inte bostadsbidraget.

Det innebär att många idag bor i lägenheter med hyror som kraftigt överstiger vad bostadsbidraget ger ersättning för eller bor väldigt trångt, till exempel ensamstående med barn. Om boendekostnadsgränsen hade följt utvecklingen skulle den i dag ha varit 10 600 kronor för ett hushåll med två barn. Medan den alltså ligger kvar på 5 900 kronor.

– Detta har lett till att ensamstående med barn har anpassat sitt boende och bor på allt mindre ytor för att ha råd att bo någonstans och kunna få del av bostadsbidraget, säger Christina Olsson, generalsekreterare för föreningen Makalösa föräldrar.

Bostadsbidraget kan förvandlas till skuldfälla

Bostadsbidraget söks årsvis och det gäller att räkna rätt. Varje krona som betalas ut för mycket, till exempel på grund av att man tagit ett extrapass på jobbet eller gått upp i arbetstid och fått högre inkomst än beräknat, ska tillbaka. Återkraven, som kan komma upp till ett år senare, ska betalas inom 30 dagar. Annars går de till Kronofogden.

Den 1 september 2022 skärptes återbetalningskraven på dem som fått för högt bostadsbidrag. Om återbetalningen inte görs inom 30 dagar från att kravet kommer skickas ärendet direkt vidare till Kronofogden. Tidigare var det Försäkringskassan som försökte få in pengarna.

Sedan dess har antalet återbetalningskrav som gått till Kronofogden skenat och många nya personer finns i myndighetens register.

De skärpta kraven har lett till att sex gånger fler personer hamnade hos Kronofogden för obetalda återbetalningar under det första halvåret i år jämfört med förra året. I denna statistik går det inte att särskilja om det rör återbetalningar av bostadsbidrag eller sjukpenning, men enligt Kronofogden brukar bostadsbidraget utgöra en stor andel.

Särskilt oroväckande, menar myndigheten, är det att den grupp som hamnade där för första gången har ökat från 3 till 16 procent. Den första skulden kan vara väldigt avgörande, säger Davor Vuleta, analytiker på Kronofogden, till tidningen Hem & hyra.

Totalt rör det sig om runt 80 000 personer per år som får kravbrev från Försäkringskassan för att de fick för högt bostadsbidrag året innan.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan

Ledare #73/2023

Budgeten: Enligt regeringen gör snuset kvinnor till vinnare

Sänkt skatt på snus räknas i regeringens jämställdhetspolitiska uträkningar som en större vinst för kvinnor än för män, trots att män snusar mer. Foto: Annika Byrde/TT, Axel Green

Grattis alla kvinnor! Regeringen har utropat oss till vinnare på höstbudgeten! Annie Hellquist går igenom regeringens egna uträkningar och hittar lögn, förbannad lögn och statistik.

Precis som neddragningar återkommande i medier rapporteras som satsningar, bara för att regeringen kallar det för satsningar, så återupprepas regeringens egen bild av att kvinnor är vinnare på budgeten i medier, bland annat av Dagens industri.

Hur står det då till med saken? I budgeten finns bilaga 3 om ekonomisk jämställdhet, där finns uträkningarna över hur budgeten slår baserat på kön.

Bland annat har kvinnor enligt regeringens uträkningar vunnit på budgeten eftersom de inte drabbas i lika stor utsträckning som män genom att brytpunkten för statlig skatt inte räknades upp, eftersom kvinnor i snitt tjänar mindre. Grattis alla lågavlönade.

Att välfärden överhuvudtaget får pengar påstås öka kvinnors ekonomiska resurser

Regeringen har också räknat ut att budgeten ökar kvinnors ”ekonomiska resurser” mer än mäns. Vad ingår då i begreppet ekonomiska resurser? Här har regeringen lagt samman disponibel inkomst, ”konsumtionsmöjligheter” till följd av förändringar i konsumtionsskatter (snus och bensin), värdet av ”individuella välfärdstjänster”, alltså sjukvård, barnomsorg, utbildning, kommunal kultur- och fritidsverksamhet med mera.

Regeringen anser att deras ”satsning” på välfärd – alltså de miljarder som går till kommuner och regioner, som inte ens täcker beräknade kostnader – ökar kvinnors ekonomiska resurser mer än mäns.

Det är fascinerande läsning.

De skriver: ”Att satsningarna bedöms tillföra ekonomiska resurser till kvinnor i högre utsträckning än män beror främst på regeringens förslag om höjda generella bidrag till kommunerna och höjda anslag till utbildning samt hälso- och sjukvård, och att kvinnor nyttjar dessa tjänster i högre
uträckning än vad män gör.”

Att kommuner och regioner överhuvudtaget har pengar räknas alltså som en ekonomisk vinst för kvinnor.

Mer snus till kvinnorna

Det roligaste är nästan att sänkningen av skatten på bensin och snus beräknas ha gynnat kvinnor mer. Skattesänkningarna på bensin och snus ger för kvinnor en högre stapel än för män när det kommer till ökade konsumtionsmöjligheter. Hur regeringen här har räknat är höjt i dunkelt, men sänkningen beräknas ha ökat kvinnors konsumtionskraft mer än mäns. Antagligen för att några kronor billigare snus är ”mer” för kvinnor som i genomsnitt har lägre inkomster.

För de kan inte ha utgått från verkligheten – att män konsumerar mer av både bensin och snus har inte tagits med i beräkningarna. 2022 uppgav 20 procent av männen och 7 procent av kvinnorna att de snusar dagligen, och män som grupp kör bil nästan dubbelt så långt som kvinnor varje dag.

Men i och med kvinnors lägre inkomster så kan de hypotetiskt öka sina inköp av snus och bensin, relativt sin inkomst, mer än männen.

Om vi köper dessa beräkningar, att välfärdstjänster bidrar mer till kvinnors ekonomiska resurser än till mäns, så har kvinnor rånats i åratal av svältkuren välfärden stått på och fortsätter stå på. Inget snus i världen kan kompensera för det.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan

Signerat #72/2023

Slakten av det vi brukar kalla samhälle

Den blåbruna regeringens ytterst medvetna krafttag mot studieförbund och folkhögskolor är inget annat än en brutal slakt av det vi lite slarvigt skulle kunna kalla samhälle: En plats för alla.

Det här är naturligtvis bara första steget av många på en resa lika vinglig som när moderaten Per Bill tog barnvagnen hem från den där uppmärksammade vinprovningen i centrala Stockholm i början av 2010-talet.

Sverigedemokraterna avskyr bildning. Moderaterna skiter uppenbarligen i vilket men gillar inte kultur om det inte ger direkta klirr i kassan och Liberalerna har ju enligt de fåtal svenskar som fortfarande kallar sig just liberaler dragit ner rullgardinen för gott. Det är med andra ord nattsvart.

Läsande, lärande och kritiskt tänkande är ett direkt hot mot SD:s själva existens och eftersom de nu styr Sverige genom marionettdockorna i den sittande högerregeringen kom väl beskedet om de enorma nedskärningarna av bidrag till landets folkhögskolor och studieförbund knappast som en chock. 

En dryg miljard ska bort de kommande tre åren. Puts väck med pengarna. Men plastpåseskatten, som enligt Skatteverket gav staten 519 miljoner kronor förra året, försvinner.

Och snuset blir minsann billigare. Omkring tre kronor dosan är väl alltid något, försöker jag optimistiskt tänka när jag lägger in en prilla men drabbas snart av den där illamående känslan man ofta gör när man hellre tar en cigg för att bota abstinensen.

Läget i Sverige kan med fyra ord beskrivas som allt annat än ljust. Skjutningarna avlöser varandra och barn mördar barn. På många håll känns hopplösheten bottenlös och det behövs såklart direkta åtgärder för att gängvåldet ska minska. Men, och det krävs inga raketforskare här, det förebyggande arbetet mot nyrekryteringen är viktigare än någonsin.

Folkhögskolan är en andra chans

Något bland annat polismästare Carin Götblad och chefen för socialtjänsten på Sveriges kommuner och regioner, Åsa Furén Thulin, berättade om i söndagens Agenda tillsammans med juristen och författaren Evin Cetin som nyligen kom ut med den uppmärksammade boken Mitt ibland oss, om dödsskjutningar och gängkonflikter. 

Götblad larmade redan 2010, för 13 år sedan, om det ökade antalet unga killar som inte klarar skolan och hur det var en tickande bomb. Hon föreslog, efter att under lång tid ha studerat utvecklingen och forskningen i andra länder, en ”kedja av förebyggande åtgärder” på både lokal och nationell nivå men blev inte lyssnad på. Då, 2010, styrde Moderaterna men i rättvisans namn är det svårt att se att Socialdemokraterna skulle agerat annorlunda. 

Nu är vi där vi är och det känns både ruttet och sorgligt men det är inte för sent. Barn och unga måste ges en chans.

Ett exempel är naturligtvis utbildning. Som folkhögskolor: För många en första men för vissa en andra eller till och med tredje chans att läsa ikapp och lära sig något nytt.

Eller studieförbund för den delen som genom bland annat språkkurser och annat fungerar utmärkt som ett steg in i samhället.

Hårdast, menar flera folkhögskolor som nu reagerat, slår den blåbruna käftsmällen mot de människor som i dag står längst från arbetsmarknaden. Men det är också ett slag mot folkrörelse-Sverige och hela det demokratiska samhället och det är just precis tanken. Tro inget annat.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan

Analys #72/2023

SBB:s nya huvudvärk: miljardinvesteringarna i Norge

Finansinspektionen ska nu granska om SBB:s värdering av de norska förskolorna är vilseledande. Foto: Stina Stjernkvist/SvD/TT, Julia Lindblom

Var tionde hyreskrona i SBB kommer från den norska förskolemarknaden – en marknad med krympande marginaler och minskande barnkullar. Förde SBB aktieägarna bakom ljuset med glädjekalkyler kring de norska miljardinvesteringarna? Mycket talar för det, skriver Martina Engman i en analys.

“Vi tror på den norska marknaden” sa Ilija Batljan, då VD för Samhällsbyggnadsbolaget (SBB), när han köpte norska förskolefastigheter. 

Men säljarna, norska privata förskolor, trodde inte själva på verksamheten de sålde. I sina årsredovisningar skrev de om stora orosmoln och verksamheterna är hotade. De hoten mot norska förskolor bör Ilija Batljan vetat om när kontrakten skrevs. Men utåt sopar SBB i stället farhågorna under mattan.

När förskoleköpen görs ingjuter Ilija Batljan förtroende i SBB:s aktieägare genom sina beräkningar. Antalet barn i norska förskolor kommer öka med 10 procent till 2035, säger han i ett pressmeddelande.

“Barnantalet sjunker, konkurrensen om barnen kommer öka”, konstaterar VD:n för PBL (Private Barnehagers Landsforbund), två år senare.

Vem har rätt? Det ska Finansinspektionen bestämma. Det har nämligen stora konsekvenser. 

SBB har efter köpen värderat om förskolorna. De värderingarna anses så anmärkningsvärda att Finansinspektionen kopplats in för att ta ställning till om de är missvisande.

Frågan Finansinspektionen ska svara på är: Är SBB:s värdering av förskolefastigheterna så missvisande att den är bryter mot redovisningsreglerna? Om FI anser att fastigheterna värderats fel riskerar SBB sanktionsavgifter.

När Arbetaren gräver i dokumenten kring affärerna på norsk förskolemarknad följer vi i spåren av lögner, omättlig riskaptit och en affärsmodell där skattebetalarna står för kostnaderna.

Norska förskolor – tillväxt till varje pris

Sedan 2018 har lönsamheten i norsk privata förskola urholkats. Den konservativa politikern  Mathilde Tybring-Gjedde sammanfattar anledningen så här till en norsk näringslivstidning. “Marginalen har minskat kraftigt genom att ställa hårda kvalitetskrav. Två av tre privata förskolor går nu jämnt upp eller med förlust.“

De senaste åren har vardagen för norska privata förskolor kantats av ökade regleringar, minskade bidrag och strejker.

När SBB köper lokalerna till nästan 300 förskolor spelar det stor roll hur företaget ser på den norska förskolemarknaden. Det är ju just norska förskolor som ska hyra lokalerna SBB köper. Om det går bra för de som hyr lokalerna kommer det också gå bra för hyresvärden och då blir lokalerna mer värda.

Värderingen av fastigheter påverkar alla SBB:s ekonomiska beräkningar. Allt från räntor på lån, möjlighet att få lån, värdet på aktien och analytikernas kreditbetyg påverkas av hur fastigheternas värde redovisas. Och att alla siffror pekar uppåt behövs på resan mot att bli Nordens största aktör inom samhällsfastigheter som SBB satt som mål.

Det är därför Ilija Batljan bedyrar “att han tror på den norska marknaden”. SBB gör egna beräkningar och säger att antalet barn kommer öka med 10 procent i Norge. Trots att norska kvinnor föder allt färre barn och de privata förskolornas intresseorganisation, PBL, säger att barnkullarna kommer minska.

Men SBB använder även ett annat argument för att övertyga om att affären är trygg: längden på kontrakten med förskolorna på 25 år. Långa kontrakt betyder långvariga inkomster. Dock krävs det stabila hyresgäster om intäkterna ska värderas som säkra.

SBB kliver in på norsk marknad

Den norska förskolemarknaden omstridd och har varit det länge. År 2018 släpptes en rapport som konstaterade att privata förskolor avkastat mer än Oslo-börsen och att en stor del av överskottet hade gått till oljespekulationer. Totalt hade de privata förskolorna genererat 4 miljarder i vinst mellan 2007 och 2016. Som svar på skandalerna aviserade regeringen en översyn av bidragen. 

Samma år skärps och bemannings- och kvalitetskraven på förskolorna. Något som skulle börja gräva hål i vinstmarginalerna för förskolekoncernerna.

Året efter, 2019, blev inte bättre för privata förskolor. Kunskaps- och integrationsminister Jan Tore Sanner meddelade att privata förskolor fått en miljard för mycket i bidrag. De pengarna skulle förskolorna spenderat på sina anställdas pension men 9 av 10 förskolor hade inte gjort det. Därför ska regelverket för finansiering göras om, meddelade ministern.

Trots förskolornas minskande finansiering kliver SBB in i norsk förskolemarknad. I juli 2020 köper SBB 138 lokaler av förskolekoncernen Laeringsverkstedet.

Situationen hårdnar under 2021 för de privata förskolorna. I mars rapporterar PBL att häften av deras medlemmar går med förlust eller går jämnt upp. För att visa sitt missnöje med vad de tycker är för låga bidrag håller PBL en aktion i Norge där de stänger sina förskolor, en lock out – av barnen.

Månaden efter aktionen mot låga förskolebidrag köper SBB ytterligare en portfölj med 142 förskolefastigheter av Trygge Barnehager. Hyresgästerna, påpekar SBB i sin kommunikation, är finansiellt stabila.

För SBB kommer nu var tionde hyreskrona från norsk förskolemarknad.

De omstridda värderingarna – anmälan till FI

Den 31 december 2021 värderas båda köpen av förskolefastigheterna om i årsredovisningen. Den värderingen avviker så kraftigt att SBB blir föremål för granskning, och utreds nu hos Finansinspektionen. Värderingarna är några av punkterna i anmälan som Nämnden för svensk redovisningstillsyn lämnat in. 

Nämnden granskar finansiella rapporter från föredrag på uppdrag av Finansinspektionen. Om företaget inte följer nämndens beslut om hur de får rapportera, och felrapporteringen anses vara av större karaktär, anmäls det till Finansinspektionen som gör en egen bedömning och beslutar om konsekvenser. Exempelvis miljonböter. Något SBB fått tidigare i år av Finansinspektionen, då rörde det andra bestämmelser i andra affärer.

När SBB värderar sina lokaler bör de ta hänsyn till att för privata förskolorna är på en marknad som präglas av krympande vinster, minskade bidrag och färre antal barn – men Nämnden för svensk redovisningstillsyn och SBB är inte överens om risken på norsk förskolemarknad.

Men SBB:s hyresgäster, förskolekoncernerna, hymlar inte med sin egen risk. Laeringsverkstedet skriver att översynen av bidrag till privata förskolor utgör en risk för koncernens verksamhet i Norge. Trygge Barnehager konstaterar att om deras verksamhet inte får mer bidrag blir lönsamheten för låg för att förskolorna ska kunna drivas med god kvalitet. Båda hyresgästerna uttrycker alltså stark oro för norsk förskolemarknad.

För SBB är det av stor vikt hur omvärlden ser på norsk förskolemarknad. Det är i förlängningen hur omvärlden ser på SBB. Om banker, investerare och småsparare inte tror på de hyresgästerna som SBB får in hyror från sjunker värdet på fastigheterna och det i sin tur drar med sig värdet på aktien, höjer räntekostnader och drar ner kreditbetyget. Det är dyrt att vara utan förtroende.

Men fram till det stora raset i maj 2023 står SBB starkt. Pensionsbolag, banker och 250 000 småsparare har investerat i bolaget. Till och med svenska Riksbanken dras med och lånar ut 200 miljoner. Det är med dessa pengar Batljan och hans kollegor gör miljardaffärer utan att berätta om riskerna.

Februari 2022: två månader efter köpet av Trygge Barnehager intervjuas Ilija Batljan och säger ivrigt, “vi kan lova ökad aktieutdelning de närmaste 100 åren”. Men kanske finns det också något desperat över uttalandet, ett och halvt år senare kommer SBB ställa in sina aktieutdelningar och Ilija Batljan avgå som VD.

I slutet på sommaren 2022 inleds granskningen av SBB:s årsredovisning för 2021 med slutstation Finansinspektionen, där avgörande nu väntar.

Förskoleanställda strejkar för pensioner

På hösten fortsätter turbulensen på den norska förskolemarknaden. I november 2022 bryter en strejk ut hos de privata förskolorna, totalt strejkar 3 600 anställda för sina pensioner och avgår med segern.

Under 2022 regleras de privata förskolorna allt mer och får allt färre möjligheter att använda bidragen till förskolan till något annat än just barnomsorg. I slutet av detta år väntas dessutom fler regleringar av norsk förskolemarknad.

I Sverige verkar dock ingen ana oråd. Under 2022 är SBB bland den mest köpta aktien av småsparare. I början av 2023 får SBB pris av investeringsplattformen Nordnet för årets investerarkommunikation.

Men 2023 får framgångssagan ett abrupt slut. I maj sänks SBB:s kreditbetyg – det får stora konekvenser. Aktiekursen faller som en sten och SBB’s ekonomi ser allt svårare ut att få ihop.

Bolaget befinner sig nu i fritt fall och har dragit med sig 250 000 aktieägare, men även Riksbanken, pensionsfonder, försäkringsbolag och investerare. Ilija Batljan har fått gå från posten som VD och aktien är värd en bråkdel i dag mot tidigare.

Men fighten om de norska värderingarna som pågår i torra handlingar hos byråkrater på myndigheter sker i det tysta. Trots att SBB fått ny VD, Leiv Synnes, fortsätter SBB skryta om sina långa kontrakt. I halvårsredovisningen går det att läsa att: “hyresintäkter utgörs av långa och säkra kontrakterade intäkter”. 

Det återstår att se hur säker affären verkligen är.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Signerat #71/2023

De bygger sjukhus och vägar – och behandlas som skräp

Emil Boss, facklig aktivist och författare.

“För hundra år sedan var hundratusentals européer, svenskar inte minst, hårt exploaterade migrantarbetare i USA.” Emil Boss om Joe Hill, migrantarbetare och varför man ska gå med i SAC.

Tiden rusar. Inrikespolitiken överraskar, med angiverilagar och klimatförnekelse. Geopolitiken överraskar, med nya stormaktskrig och vapenallianser. Kulturen överraskar. Knappt hinner man lära sig barnens nya ord från sociala medier förrän de är alldeles cringe.

Idéer färdas snabbt, men de ekonomiska rörelserna, de globala flödena och vågorna, är någonting annat. Trots den framrusande kraften hos människoströmmarna och varuströmmarna, är de ofta mer förutsägbara.

Gävlesonen Joe Hill

Utah, 1905. En man ställer sig på en låda och talar.

”Arbetsköparna har med gyllene löften lockat hit våg efter våg med migranter från Europa, men deras färdigheter har ignorerats. Här har de fått utstå de mest inhumana förhållanden.”

För hundra år sedan var hundratusentals européer, svenskar inte minst, hårt exploaterade migrantarbetare i USA.

Svenskarna lämnade fattigdomen härhemma och byggde det nya landet, men behandlades ändå ofta som skräp.

”Vad gör den fattige mannen? Han gör samhällets viktigaste jobb. Han planterar grödorna, han skördar grödorna. Han bygger vägarna, han bygger järnvägarna. Var är våra rättigheter? Vi får inga. Vi behandlas som skräp. Vi får lön nog att långsamt svälta.”

Orden kommer från en femtio år gammal film om den svenska migrantarbetaren Joe Hill. I filmen håller facket IWW ett möte och några välklädda människor ur publiken ropar: ”Åk tillbaka till Ryssland. Vi vill inte ha er här.”

Exploaterade migrantarbetare

I Sverige är vi överlag stolta över Joe Hill, Gävlesonen som slet hårt i USA, protesterade mot orättvisorna och var med och byggde en fackförening som utmanade inte bara arbetsköparna men även de rådande fackliga normerna.

”Tänk på facken. Tänk på de mest själviska facken. De vänder ryggen åt sina bröder. De vill bara hjälpa sig själva. Har du nånsin sett en mexikansk eller indisk snickare med ett medlemskort? Aldrig!”

I Sverige i dag är det inte minst tiotusentals sydamerikaner, centralasiater och östeuropéer som är de exploaterade migranterna. Trots att de bygger sjukhus och vägar, trots att de planterar och sår grödorna, blir de ofta behandlade som skräp.

SAC – “Det är kraft i vårt förbund”

Det finns människor i Sverige som å ena sidan är stolta över Joe Hill och å andra sidan sällar sig till de som ropar ”åk hem, vi vill inte ha er här”. Det är en dumhet gränsande till grymhet. Tiden skymmer sikten och vi måste gnugga ögonen.

For united we are standing,
but divided we will fall;
Let this be our understanding:
“All for one and one for all.”

Bara i augusti 2023 har migrantfacket Solidariska byggare i Stockholm drivit in två miljoner kronor till femtiofyra medlemmar som kommer från hela världen. Denna månad hölls också ett av landets mer välbesökta Joe Hill-föredrag för ett hundratjugo rysktalande byggnadsarbetare. Stötta kampen för rättvisa och värdighet. Gå med i SAC. Det är kraft i vårt förbund.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Utrikes #71/2023

USA: 13 000 i historisk strejk inom bilindustrin

Strejken har inletts på Fords fabrik i Wayne, Michigan. Utanför grindarna har strejkande arbetare samlats tillsammans med UAW:s fackordförande Shawn Fain. Foto: Paul Sancya/TT

En storstrejk har brutit ut i USA:s bilindustri. 13 000 arbetare vid General Motors, Ford och Stellantis Jeep har lagt ned arbetet. Det är första gången i fackets 88-åriga historia som en strejk utlyses på samtliga tre fordonstillverkare.

Det är fackförbundet United Auto Workers, UAW, som utlyst strejken på de tre fordonsjättarna Ford, General Motors och Stellans fabriker. Detta efter att avtalet vid midnatt till fredagen lokal tid löpte ut mellan facket och arbetsköparna.

I det första steget är det 13 000 personer som går ut i strejk, men totalt är det hela 146 000 medlemmar som berörs av förhandlingarna.

Kräver lönehöjningar på 36 procent och fyradagarsvecka

Bilarbetarna kräver lönehöjningar på minst 36 procent under en fyraårsperiod. Motbudet från arbetsköparna har som högst legat på runt 20 procent.

Facket har också drivit kravet att man ska gå över till 32-timmarsvecka med full lön. Andra viktiga krav handlar om rättvisa pensioner, trygga anställningar och rätten att strejka vid fabriksnedläggningar.

“Det är företagens girighet som är problemet”

Fackets ordförande Shawn Fain har sagt att fler strejker kan komma att planeras om framsteg inte uppnås i förhandlingarna. Han menar att företagen har gjort miljardvinster under det senaste decenniet och att arbetskostnaderna endast utgör 4 till 5 procent av fordonskostnaden.

– De skulle kunna fördubbla våra löner utan att höja bilpriserna och ändå göra miljontals dollar i vinst. Vi är inte problemet. Det är företagens girighet som är problemet, sade Fain, vid en presskonferens i samband med strejken.

Historisk strejk

Arbetsköparsidan uppges ha kommit med ett motbud på torsdagskvällen, som UAW tillbakavisat.

Det är första gången i fackets 88-åriga historia som strejk utlyses på samtliga tre fordonstillverkare.

USA har en stark tradition av fackklubbar inom bilindustrin. Däremot finns en lägre grad fackanslutna anställda på nyare biltillverkare som Tesla och andra utländska bolag.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Inrikes #71/2023

Fair Taxi: “Första veckan bättre än vi trott”

John van Dinther är vice ordförande för Taxiunionen, föreningen som initierat den förägda appen. Foto: Vendela Engström, kollage: Arbetaren

Förra veckan lanserades förarägda Fair Taxi, som vill utmana gigbolag som Uber och Bolt.
– Vi får in hundratals nya användare varje dag, säger John van Dinther, vice ordförande för Taxiunionen. 

Den 8 september lanserades appen Fair Taxi, som ägs till 75 procent av taxiförarna själva. Appen, som initierades av föreningen Taxiunionen, har inledningsvis endast förare i Stockholmsområdet.

Till skillnad från Bolt och Uber, som tar 25 och 23 procent i serviceavgift för varje taxiresa, tar Fair taxi ut 10 till 12 procent. 10 för de förare som har investerat i appen, 12 för de som inte har det. Samtidigt kommer en taxiresa kosta något mer än vad en resa med de stora gigbolagen gör. 

– Vi räknar med att förare som använder sig av Fair Taxi kommer kunna tjäna 20 procent mer än vad de gör med bolag som Uber och Bolt, sade John van Dinter förra veckan. 

Han är positivt överraskad över de första dagarna med Fair Taxi. 

– Det har gått bättre än vi trott, hundratals nya användare har registrerat sig på appen varje dag sedan lanseringen, säger han. 

Däremot har de inte fått så många körningar de första dagarna, även om det var mer under helgen. 

– Förare som var med i början av Uber säger att det var samma sak då. Men skillnaden nu är ju att förarna är med och bestämmer och att vi får bättre betalt, säger han. 

Han tillägger att han bara fått höra positiv respons från de som valt att använda sig av appen.

– Flera har sagt att de väntat på en sådan här app och att de bara vill åka med oss nu, säger han. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Inrikes #71/2023

Lidköping: Vård­personal slutar i protest

Akutsjuksköterskan Lisa Bertilsson är en av tre som nu valt att säga upp sig. Foto: Google maps, privat

Regionens dödsstöt mot akutmottagningen i Lidköping väcker starka känslor bland personal och befolkning. Nu har tre anställda på sjukhuset valt att säga upp sig.

Efter sjukhusstyrelsens slutgiltiga besked att lägga ned akutmottagningen i Lidköping har vårdpersonal valt att säga upp sig i protest. Först ut var ST-läkaren Oskar Petersson. 

– Jag kan inte stå och representera en organisation där vår chefsläkare hävdar att vi är svåra att prata med när man inte ens gjort ett försök att diskutera saker med oss. Jag kan inte stå bakom det, säger han till Nya Lidköpings-tidningen, NLT. 

Sjukhusdirektör förnekar munkavle

Stellan Ahlström, Sjukhusdirektör Foto: Skaraborgs sjukhus

Under onsdagen beslutade även akutsjuksköterskan Lisa Bertilsson att säga upp sig. Anledningen är att hon i onsdags berättade för NLT om att personalen belagts med munkavle av sjukhusdirektören Stellan Ahlström, som hotat med att om de pratar med media under arbetstid, i arbetskläder eller utanför sjukhusbyggnaden riskerar de att få sparken.  

Stellan Ahlström förnekar att det är något han sagt. 

”Nej, det finns ingen sanning i detta. Varje enskild medarbetare vid Skaraborgs Sjukhus har en grundlagsskyddad rätt att uttala sig i media. Sjukhusledningen har inga som helst synpunkter på att medarbetare uttalar sig i media”, svarar han via mejl till Arbetaren. 

Trots det menar Lisa Bertilsson att alla hennes kollegor som arbetade den dagen hörde samma sak. Ord står mot ord och sista droppen för Lisa Bertilson var när hennes chefer dementerade uppgifterna. 

– Det känns som att de kastat mig under bussen för att rädda Stellans ansikte. Jag klarar inte av att vara en del av den här organisationen längre. Det här har fått helt orimliga proportioner, säger hon. 

Grundlagsstadgad meddelarfrihet

Tommy Iseskog. Foto: Johan Olsson

Meddelarfriheten skyddas av två grundlagar, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, och innebär att alla anställda inom offentlig verksamhet, utan risk för påföljder, kan lämna uppgifter till massmedier för publicering. 

Däremot, säger arbetsrättsjuristen Tommy Iseskog, har arbetsköparen i princip rätt att bestämma vad arbetstiden ska användas till. 

– Men att utanför arbetstid, oavsett var man befinner sig, till exempel utanför sjukhuset, prata med media ingår i meddelarfriheten, skriver han till Arbetaren över mejl. 

Dagen efter uppsägningen har kollegor samlats hemma hos Lisa Bertilsson. Flera har tagit med sig frukost, andra ska komma med lunch. Hon berättar att ytterligare en kollega är på väg till sjukhuset för att lämna in en uppsägning, i protest mot nedläggningen.  

– Jag känner en stor sorg, men jag var tvungen att lämna. Men mina kollegor är ett stort stöd, säger Lisa Bertilsson och tillägger att uppsägningen inte kommer stoppa henne från att fortsätta kämpa för akutmottagningen i Lidköping.  

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Inrikes #71/2023

Akuten i Lidköping läggs ned: “Människor kommer dö”

I helgen demonstrerade människor på gatorna i Lidköping. Omkring 10 000 personer deltog i protesten och krävde att akutmottagningen skulle få finnas kvar. Foto: Ulf Fabbe Fabianson

I helgen gick 10 000 Lidköpingsbor ut på gatorna mot regionens planer på att lägga ned akutmottagningen. I tisdags fattades det slutgiltiga beslutet – akuten läggs ned trots protester och risken att patientsäkerheten inte kan säkras.

Bakgrunden till sjukhusstyrelsens nedläggningsbeslut är regionens tuffa sparkrav som lagts på Skaraborgs sjukhus, med verksamhet i Skövde, Falköping, Mariestad och Lidköping.

Den 31 augusti beslutade den strategiska hälso- och sjukvårdsnämnden i Västra Götalandsregionen, VGR, att akutmottagningen ska stängas. Bakom beslutet stod alla politiska partier förutom Sverigedemokraterna.

Inga utökade statsbidrag från regeringen

Nämndens ordförande Janette Olsson (S) säger till Dagens Nyheter att regionen aldrig tidigare befunnit sig i en så svår ekonomisk situation, och att regionen kommer spara 70–80 miljoner kronor på att stänga akutmottagningen.

– Plus att vi inte fick några besked från regeringen om statsbidrag, och det har vi inte fått ännu, säger hon till DN. 

Under lördagen samlades drygt 10 000 Lidköpingsbor i en manifestation mot planerna. På plakat i folksamlingen fanns budskap som “Liv före ekonomi”, “Avgå” och “För vår framtid”.

Trots protesterna fattade sjukhusstyrelsen i tisdags det slutgiltiga beslutet att lägga ned akutmottagningen. Nu kommer alla patienter med behov av akutvård istället hänvisas till det nya akutsjukhuset i Skövde – ungefär 45 minuter bort. 

Personal i protest

Lisa Bertilsson, sjuksköterska på akutmottagningen i Lidköping, är besviken på regionens och sjukhusstyrelsens beslut.

Lisa Bertilsson, akutsjuksköterska. Foto: Privat

– Vi blir av med vår arbetsplats, men det här handlar främst om våra patienter. Antalet akutsjuka patienter kommer inte försvinna bara för att akutmottagningen läggs ned. Det här kommer leda till att människor kommer att dö. Dessutom kommer kostnaderna för vårdskador och rehabilitering att skena, vårdköerna öka och personal sluta. Det här är ödesdigert, säger hon.

Hon menar även att det finns flera felaktigheter i underlaget som ligger till grund för styrelsens beslut. Den risk- och konsekvensanalys som gjorts visar även att nedläggningen innebär risker för att patientsäkerheten inte kan säkras.

– Vi har påvisat felaktigheter i siffrorna och påståenden som de lutar sig mot, men de lyssnar inte. Om beslutet hade varit välgrundat och faktiskt skulle leda till att regionen sparar de pengar de vill spara hade det varit en annan sak, säger hon. 

Stellan Ahlström är sjukhusdirektör för Skaraborgs Sjukhus. På frågan hur han ser på nedläggningen svarar han, via mejl, att “den akuta sjukvården finns kvar, men i en annan form.”

Stellan Ahlström, sjukhusdirektör Skaraborgs Sjukhus. Foto: Västra Götalandsregionen

Hur kommer nedläggningen påverka patientsäkerheten? 

– Vi har respekt för oron och engagemanget, men jag vill understryka att patientsäkerheten alltid finns med i vårt arbete och att den kommer att bibehållas även i fortsättningen, säger han via mejl.

Anmälan till IVO

I en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, skriver fem läkare att stängningen kommer att leda till både ökad risk för vårdskor och till dödsfall. Läkarna vädjar nu om att IVO utreder riskerna och konsekvenserna ur ett patientsäkerhetsperspektiv, rapporterar Nya Lidköpings-Tidningen.

I skrivelsen påpekar läkarna risker med att resvägen blir längre för patienterna och varnar för att sjukhuset i Skövde kommer att bli överbelagt, när fler patienter måste vända sig dit. 

Planen är att personalen på akutsjukhuset i Lidköping ska börja arbeta på den nya akuten i Skövde. Lisa Bertilsson berättar att ingen av de tillfrågade sjuksköterskorna tackat ja till erbjudandet. 

– Vi har stridit så för vår akutmottagning och den nya mottagningen i Skövde står för allt vi kämpat emot. Det finns så mycket principer i det här att jag inte vill vara på den akuten. Dessutom kommer det leda till 40 timmars pendling i månaden, något varken jag eller mina kollegor vill lägga vår tid på, säger hon. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Utrikes #71/2023

Iran: Gravar skändas och sörjande grips inför ettårsdagen

Inför ettårsdagen för Masha Jina Aminis död fruktar den iranska regimen nya protester och läget har därför förvärrats ytterligare i den redan stenhårda diktaturen. Bland annat har gravar till offren för polisens våld skändats för att skrämma folk från att protestera. Foto: Peter Dejong/AP/TT och Amnesty International

Gravskändningar, utomrättsliga avrättningar och en “tsunami av tortyr”. Iranska myndigheter gör nu allt för att kväva de befarade protesterna på ettårsdagen av Masha Jina Aminis död nu på lördag. Bland annat har hennes farbror gripits av regimen och landets universitet tillfälligt stängts ned.

Den iranska regimen fortsätter att tysta all form av motstånd. På lördag har ett år gått sedan 22-årige Masha Jina Amini misshandlades till döds av den så fruktade moralpolisen på gatan i huvudstaden Teheran sedan hon inte burit sin slöja på rätt sätt.

Mordet blev startskottet på proteströrelsen, även kallad ”Kvinna, Liv, Frihet”-upproret, som skakat de strikt religiösa ledarna i det allt mer slutna landet. Men fortfarande har ingen förändring skett. Snarare tvärt om.

“En tsunami av tortyr”

– Situationen för flickor och kvinnor som med obeskrivligt mod fortsätter att protestera för frihet och jämlikhet är fruktansvärd. Det senaste året har vi sett en lång rad allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna med hundratals människor, inklusive barn, som dödats och tiotusentals som gripits och utsatts för en tsunami av tortyr, säger Anna Johansson som är generalsekreterare för Amnesty International Sverige till Arbetaren.

Amnesty släppte i dagarna en omfattande rapport om situationen i landet i samband med den kommande årsdagen som visar på regimens allt mer omfattande övergrepp. Samtidigt har ingen ställts till svars för morden, tortyren och våldtäkterna. Straffriheten är utbredd och även offrens familjer har trakasserats, gripits och misshandlats när de sörjt sina anhöriga vid gravar. 

Systematiska angrepp på sörjande

Gravar som även vandaliserats av myndigheterna som ett sätt att skrämma befolkningen till tystnad. Gravar tillhörande fler än 20 unga människor från 17 olika städer, som dödats under protesterna, har skändats av regimen.

– Det som händer är naturligtvis fruktansvärt. Anhöriga som förlorat sina barn eller andra släktingar har filmats och misshandlats när de samlats för att sörja och det här sker systematiskt, säger Anna Johansson.

En av många gravar för de som dödats under protesterna som skändats av regimen. Foto: Amnesty International

Inför årsdagen av Masha Jina Aminis död nu på lördag den 16 september har den iranska säkerhetsapparaten trappat upp sitt arbete då regimen fruktar en ny protestvåg.

Massgripanden har skett runt om i hela landet. Bland annat Masha Jina Aminis farbror arresterats. Samtidigt kommer universitet och skolor att hållas stängda. Allt i ett försök att kväva uppror.

Kräver att omvärlden agerar

Trots omvärldens starka fördömanden av det som skett i landet under det senaste året har inget hänt. Nu kräver Amnesty och flera andra människorättsorganisationer att tonläget höjs.

– Det räcker inte längre med fördömanden. Vi måste börja utkräva ansvar. När så allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna sker så är det faktiskt möjligt för andra länder, exempelvis Sverige, att utreda brotten härifrån och åtala de skyldiga. Det gick efter den blodiga fängelsemassakern i Iran 1988 så det går även nu. Jämför med hur snabbt det internationella brottsmålsdomstolen, ICC, utfärdade en arresteringsorder av Putin efter anfallskriget mot Ukraina, vilket givetvis var helt rätt, så borde det gå att göra samma sak med ledarna i Iran, säger Anna Johansson.

Anna Johansson är orolig över utvecklingen i Iran och har svårt att se att något kommer att förändras trots de omfattande protesterna. Foto: Malin Sundelin

Amnesty uppmanar nu alla stater att överväga att utöva universell och annan extraterritoriell jurisdiktion i förhållande till brott mot internationell lag och andra allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter begångna av iranska myndigheter. 

“Få ljuspunkter”

Det är något som kan göras oavsett om de misstänkta finns i landet eller inte. Människorättsorganisationen uppmanar även stater att utfärda internationella arresteringsorder vid tillräcklig bevisning.

Men trots det ser Anna Johansson få ljuspunkter i Iran framöver men framhäver hela tiden modet hos de som fortsätter att trotsa regimen genom att ta sig ut på gatorna för att protestera.

– Det är visserligen med ett enormt mod och med en stor kraft som människor fortfarande så tydligt visar att viljan till förändring finns kvar, ändå vågar jag påstå att det inte känns så hoppfullt inför den närmaste framtiden.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

😣 Här är Tidögängets svåraste huvudvärk

“Förslaget kastar in Sverige i ett DDR-samhälle”