För ett decennium sedan kom de brittiska forskarna Kate Pickett och Richard Wilkinson ut med boken Jämlikhetsanden, där de redogjorde för den ekonomiska ojämlikhetens förödande effekter i den rika världen. Nyligen kom uppföljaren Den inre ojämlikheten. Arbetaren har läst den.
Vid sidan av Thomas Pikettys Kapitalet i tjugoförsta århundradet (2013/på svenska 2015) är Kate Picketts och Richard Wilkinsons Jämlikhetsanden (2009/2010) förmodligen den bok som lett till den livligaste debatten om de senaste decenniernas ständigt ökande ekonomiska ojämlikhet.
Wilkinson och Pickett ägnar sig åt socialepidemiologi – alltså det forskningsområde som behandlar relationen mellan sociala förhållanden och hälsa. I Jämlikhetsanden tittade de på statistik för en lång rad av indikatorer på såväl medicinsk som vad vi skulle kunna kalla social hälsa i världens 23 rikaste länder med minst tre miljoner invånare.
Mellan dessa länder fanns (och finns förstås fortfarande) stora skillnader i absolut rikedom. USA hade exempelvis en bruttonationalprodukt per invånare som var dubbelt så stor som Greklands. Det fanns (och finns) också stora skillnader i graden av ekonomisk ojämlikhet länderna emellan. Japan och de skandinaviska länderna var de mest jämlika, medan Portugal, USA, Storbritannien och Singapore var de mest ojämlika.
Den bild som framträdde var entydig. Det visade sig inte finnas något som helst samband mellan variationer i välmående och absolut nationell rikedom. Däremot var sambandet mellan större ojämlikhet och sämre resultat tydligt på en mycket lång rad områden. Det gällde närmare bestämt för alla de områden som har en social gradient; det vill säga de områden där utfallet för en enskild individ tenderar att bli sämre och risken för att drabbas av något negativt, exempelvis en sjukdom, blir större ju längre ned på den socioekonomiska skalan denne befinner sig.
Wilkinson och Pickett konstaterade att människor i mer ojämlika länder lever kortare, sjukare och olyckligare liv. De är räddare för sina medmänniskor, knarkar mer och är fetare. Barnen läser och räknar sämre. Mobbning och våld är vanligare och fler hoppar av skolan. Den sociala mobiliteten är betydligt mindre, det är alltså svårare att göra en klassresa, samtidigt som barn uttrycker mer högtflygande och orealistiska drömmar, vilka slår över i större besvikelser.
Det begås fler grova våldsbrott, trots att man låser in folk snabbare, längre och vid lägre ålder i brutalare fängelser. Kvinnor är mindre jämlika och könsroller förstärks genom en större tendens till äktenskap baserade på materiella grunder. Fördomar och diskriminering frodas. Samtidigt jobbar man längre, sparar mindre och drar på sig större skulder. Och mer resurser slösas på reklam och marknadsföring.
Forskning tyder i stället på att låg hierarkisk status i sig skapar kronisk stress som bryter ned kroppen och försämrar vår kognitiva funktion.
Att lägre inkomst även i rika länder är förknippad med kortare livslängd och sämre hälsa har naturligtvis länge varit känt. Likaså att sambandet inte i huvudsak kan förklaras genom livsstilsval rörande mat, rökning, alkohol och motion. I omfattande studier av brittiska statsanställda kunde sådana faktorer enbart förklara en tredjedel av skillnaderna mellan arbetarklass och medelklass.
Forskning tyder i stället på att låg hierarkisk status i sig skapar kronisk stress som bryter ned kroppen och försämrar vår kognitiva funktion. Effekterna är i princip att jämföra med snabbt åldrande. Dessutom finns ett tydligt samband mellan ofrivillig underordning och
depression. Och i andra änden av skalan mellan högre rang, mer makt och lägre stressnivåer.
Men om det redan var välkänt att det är farligt att befinna sig i botten på inkomsthierarkin visade Wilkinson och Pickett i Jämlikhetsanden på hur ojämlikheten inte bara drabbar de med låg status. De problem som är rotade i ojämlikheten tycks i stället sprida sig upp genom samhället och ge sämre livsbetingelser också för den rikare delen av befolkningen i ojämlikare länder. Därför lever exempelvis en svensk arbetare längre än en britt ur övre medelklassen och löper mindre risk att drabbas av barnadödlighet, medan genomsnittsgreken lever ett längre, friskare och lyckligare liv än den dubbelt så rike amerikanen.
Grunden till dessa problem tycks stå att finna i nivån på det psykologer kallar ”sociala värderingshot”, det vill säga oron för hur andra värderar oss. I inledningen till sin nya bok Den inre ojämlikheten konstaterar Pickett och Wilkinson att ju brantare den ekonomiska hierarkin blir, desto starkare blir övertygelsen om att rangordningen beror på naturliga orsaker. En människas socioekonomiska position kommer därmed i större utsträckning att ses som ett tecken på hens värde enligt en skala av över- och underlägsenhet.
Ett exempel på detta kan vara att individer i mer ojämlika samhällen tenderar att bedöma sin egen hälsa som bättre än de i mer jämlika samhällen, även om livslängden är längre i de senare.
Detta alltså trots att den sociala rörligheten faktiskt är mindre i ojämlikare samhällen. Effekten blir att de sociala värderingshoten blir starkare, vilket leder till intensifierad statusångest. Vi blir allt osäkrare på vårt egenvärde och bevakar vår plats i statushierarkin allt hårdare. När den hotas svarar vi med aggressiva försvarsbeteenden som sträcker sig från uppvisningar i lyxkonsumtion till fysiskt våld för den som saknar förutsättningarna att hävda sig ekonomiskt och som bara har sin stolthet att falla tillbaka på.
Det berömda självförtroende som vi svenskar så gärna beundrar även hos amerikaner långt ned i samhällshierarkin är, enligt Wilkinson och Pickett, ofta inget annat än en skör ”defensiv självkänsla”; en självförstärkning som utgör ett försvar mot det ständiga hotet att nedvärderas, men som saknar objektiv grund i verkligheten. Ett exempel på detta kan vara att individer i mer ojämlika samhällen tenderar att bedöma sin egen hälsa som bättre än de i mer jämlika samhällen, även om livslängden är längre i de senare. I ett ojämlikare samhälle vågar man inte visa sig svag.
Men för många blir i stället den sociala oron övermäktig, vilket resulterar i social ångest, självpåtagen isolering och depression. Allt fler drar sig undan mänsklig kontakt, trots att vi i dag vet att avsaknad av nära sociala relationer bidrar starkt till allmän ohälsa och kortare livslängd.
I USA har andelen personer med social ångeststörning ökat från 2 till 12 procent de tre senaste decennierna.
Wilkinson och Pickett relaterar denna ”frivilliga” isolering till den ”avaktiveringsstrategi” vi utvecklat under vår evolutionära historia: när modern inte dyker upp när barn/ungar skriker efter omvårdnad och beskydd blir det efter en stund bättre att vara tyst för att inte locka till sig faror. Författarna citerar psykologen Paul Gilbert, som beskriver avaktiveringsbeteendet som en form av förtvivlan vilken innebär att ”[t]illitskänslor, positiva sinnesrörelser och önskan att söka, utforska och leta sig fram måste dämpas”.
Tänk exempelvis på det ständiga jobbsökande som så många tvingas till i den permanenta massarbetslöshetens och de tillfälliga anställningarnas epok.
Hos moderna människor kan denna strategi aktiveras av motgångar och nederlag, av att förnedras, mobbas och avvisas. Och allt detta drabbar människor oftare och hårdare i mer ojämlika samhällen. Tänk exempelvis på det ständiga jobbsökande som så många tvingas till i den permanenta massarbetslöshetens och de tillfälliga anställningarnas epok och alla de avvisningar detta ofrånkomligen innebär, var och en ett besked om att det inte finns plats för dig.
Högre upp i den ekonomiska hierarkin möter vi ofta motsatta mentala sjukdomsbilder. Wilkinson och Pickett citerar bland annat den amerikanske socialpsykologen Paul Piffs många studier som visar på hur rika människor är mer narcissistiska, mer benägna att fuska och stjäla, och har svårare att känna empati, särskilt med dem som står under dem på den socioekonomiska stegen.
Fattiga är däremot, enligt Piff, mer prosociala och befinner sig generellt på en högre etisk nivå. En brittisk undersökning som åberopas av Wilkinson och Pickett har exempelvis funnit att företagsledare placerar sig högre på skalan över negativa drag associerade med psykopati än en jämförelsegrupp bestående av dömda interner vilka juridiskt klassificerats som drabbade av psykopatiska störningar.
Författarna visar på hur den intensifierade statustävlan också leder till att den sociala sammanhållningen undermineras. Samarbete ersätts av ”en mot alla”-logik. Ojämlika samhällen förmår därför inte handla utifrån det gemensamma bästa. Trots att ”klimatförnekelse”
knappast längre ges något medialt eller politiskt utrymme, förblir det därför, exempelvis, omöjligt att formulera en proportionell reaktion på miljökrisen.
De negativa reaktionerna på ojämlikhet sitter, enligt Wilkinson och Pickett, så djupt i vår natur att de knappast kan behandlas individuellt. För att demonstrera varför det är så gör författarna ett nedslag i vår sociala organisations evolutionära historia. Denna menar de har genomgått tre huvudperioder: de pre-humana dominanshierarkier som förekom hos de apor som var våra omedelbara förfäder, de mycket jämlika jägar-samlarsamhällena, samt de hierarkiska jordbruks- och industrisamhällena vi lever med i dag.
Wilkinson och Pickett skissar en bild av pre-humana dominanshierarkier där de starkaste hanarna styrde över en brant hierarkisk struktur och där hotet om våld ovanifrån var ständigt närvarande. Därför levde de underordnade i permanent ängslan och vaksamhet. Samtidigt var det de starkaste, mest aggressiva hanarnas gener som i huvudsak fördes vidare, då främst dessa fick möjlighet att para sig.
De jägar-samlarsamhällen som vi levt i under 95 procent av vår mänskliga existens karaktäriserades enligt författarna tvärtom av radikal egalitarism. Där fanns ingen dominanshierarki, ingen urskiljbar rangordning och resurser fördelades efter behov, även vid knappa förhållanden.
Wilkinson och Pickett framhåller hur dessa jämlika förhållanden upprätthölls aktivt genom kollektiva strategier, ”kontradominans”, där allt från mild kritik till hårda straff användes för att hålla efter den som försökte lägga beslag på mer makt och resurser än sin andel. Egalitarismen var en medveten moralisk princip som bland annat fick till följd att beslut togs genom konsensus. Då prosociala värden sattes högt bör detta också betyda att individer som visade sig särskilt omtänksamma och engagerade i gruppen uppskattades som partners och att deras gener fördes vidare i högre grad.
Den starka motvilja mot ojämlikhet som barn i 7–8-årsåldern uppvisar är för författarna ett tecken på detta arv. I vilket fall, med tanke på att den egalitära jägar-samlarperioden helt dominerar vår historia tidsmässigt är det så klart befängt att hänvisa till en fix mänsklig natur som orsak till ojämlika, konkurrensfixerade samhällsformer.
Övergången till människa kan, hävdar författarna, sägas ha varit en övergång från amoralisk dominans till moralisk jämlikhet. Under detta skifte utvecklades också det yttre hjärnlager som kallas neocortex eller ”den sociala hjärnan”. Människan skiljer sig från andra primater genom att neocortex utgör en betydligt större del av hjärnan. Neocortex är betydelsefull för vår förmåga att hantera sociala kontakter, läsa av och förstå andra människor.
Sannolikt hänger neocortex utveckling därför också samman med det som kallats ”spegelsjälvet”, vår exceptionella förmåga att se oss själva genom omvärldens ögon och vårt behov av att få positiva omdömen av andra. Detta behov av bekräftelse kan vara tveeggat. I jämlika samhällen kan det tänkas leda till prosociala handlingar, i ojämlika till dominansbeteende.
När resursbrist på grund av ökande befolkningstryck och klimatförändringar framtvingade övergången från det kollektivistiska jägar-samlarlivet till det mer individualistiska jordbruket betydde det också en övergång till större ojämlikhet, vilket skapade nya hierarkier och triggade igång djupt nedärvda dominansbeteenden. Ojämlikheten och den sociala skiktningen växte fram gradvis och har naturligtvis också skiftat i omfång under vår historia.
Dominans har genom historien mötts av försök till kollektiv kontradominans, exempelvis genom arbetarrörelsen. Både mellan oss och inom tycks en ständig kamp pågå, mellan ”våra två naturer”, mellan prosocial jämlikhetssträvan och aggressiv statuskamp eller uppgiven underkastelse. Vilken av våra ”båda naturer” som får överhanden beror också i stor utsträckning på vilken som triggas av det förhärskande sociala system vi växer upp med. Wilkinson och Pickett liknar våra småbarn vid ”skådespelare som kommer in på scenen och själva måste upptäcka vilken pjäs ur den mänskliga rpertoaren de ska framföra” – dominanshierarkin eller egalitarismen.
Det är också här, i kombinationen av våra båda motstridiga arv, som författarna lokaliserar en avgörande orsak till de många negativa effekterna ökad ojämlikhet leder till. Ökad ojämlikhet och skarpare statusklyftor triggar igång dominansbeteenden och motsvarande ängslighet och därmed förhöjda stressnivåer hos statusmässigt lägre stående individer, medan vårt jämlikhetsarv och den ”sociala hjärnan”, med dess starka känslighet för andras omdömen, intensifierar motsättningarna och gör situationen svåruthärdlig.
Dessa reaktioner på ojämlikhet – och därmed de skador den leder till – är så djupt rotade, menar Wilkinson och Pickett, att det inte går att bara be folk bete sig annorlunda, mer omtänksamt, mindre fördomsfullt, inte ta saker personligt och så vidare. Enbart större jämlikhet kan komma till rätta med problemen.
Det är inte skillnader i naturliga talanger som gett upphov till den extrema ojämlikheten, utan snarare ojämlikheten som gett upphov till skillnader i förmåga. En hel rad effekter av ojämlikhet hämmar människors utveckling och förstör en enorm potential.
Men står då inte ökad jämlikhet i motsättning till den meritokrati som ska se till att de mest talangfulla stimuleras maximalt och vi alla åstadkommer vårt bästa? Nej, tvärtom. Den meritokratiska tanke som så dominerar våra liberala klassamhällen bygger, enligt Wilkinson och Pickett, på en fullständig missuppfattning.
Det är inte skillnader i naturliga talanger som gett upphov till den extrema ojämlikheten, utan snarare ojämlikheten som gett upphov till skillnader i förmåga. En hel rad effekter av ojämlikhet hämmar människors utveckling och förstör en enorm potential.
Författarna redovisar forskning som visar på hur barn till föräldrar med låg hierarkisk status påverkas negativt redan i fosterstadiet av mammans genomsnittligt högre stressnivå. De får därefter uppleva en mer stressande och mindre stimulerande barndom. Väl i skolåldern får de sämre betyg för samma arbete, i enlighet med ”Pygmalioneffekten”, det vill säga att lärarnas omedvetna fördomar påverkar betygssättningen negativt. Dessutom internaliserar de omgivningens fördomar och blir offer för en form av självstigmatisering. I ett experiment som Wilkinson och Pickett refererar till
lyckades exempelvis barn med låg socioekonomisk status sämre på samma test när det döptes om från ”allmänt test” till ”intelligenstest”, eftersom de fått lära sig att de var mindre intelligenta än andra.
Att skillnaden i kognitiv utveckling är en följd av ojämlikhet, inte orsak till denna, visas också av en serie studier av brittiska barns utveckling. Barn med hög socioekonomisk status bibehöll eller förbättrade sin nivå från grundskolan till gymnasieåldern, medan utvecklingen var den motsatta för de med låg socioekonomisk status. Lågstatusbarn som haft höga resultat inledningsvis hade redan vid 14 års ålder fallit under nivån för de högstatusbarn som inlett med genomsnittliga resultat. Den sociala miljön fortsätter att skapa och förstärka ojämlikheter under hela skoltiden.
Den meritokratiska elitismen bidrar också till att det som från början ofta är mycket små, rentav tillfälliga skillnader plockas upp och förstärks. Wilkinson och Pickett tar som exempel på hur detta fungerar en undersökning av professionella ishockeyspelare i den nordamerikanska ligan, NHL. Det visar sig att det där finns mer än dubbelt så många spelare som är födda under årets tre första månader jämfört med de tre sista. Eftersom barn tränar och tävlar i årsindelade åldersgrupper kommer det faktum att de som är födda tidigt på året är något mer utvecklade att göra dem lite bättre inledningsvis. Försprånget förstärks sedan steg för steg när de får mer uppmuntran och större självförtroende, medan de senare födda i motsvarande grad missgynnas.
Samma sak gäller för skolämnen och andra färdigheter – elitismen plockar upp och gynnar individer som har små försteg inledningsvis, men kommer då också att hämma utvecklingen för andra och skapa allt större skillnader.
Wilkinson och Pickett visar att de effekter familjens socioekonomiska status har på barn redan på ett tidigt stadium är så betydande att de är svåra att utplåna utan en allmän förändring i riktning mot större jämlikhet. Det är helt enkelt inte möjligt att ge alla barn lika möjligheter om man inte också begränsar ojämlikheten i utfall.
Men även om skolan inte kan åstadkomma mirakel kan en enhetlig skola som motverkar segregering ändå ha en klart positiv effekt. Författarna lyfter här fram Finland som ett exempel och jämför med Sverige.
Snarare än att hämma utvecklingen av talang och kunskap i ett samhälle, skulle alltså ökad jämlikhet vara en frigörande kraft. I ett jämlikare samhälle skulle vi också motiveras i än högre grad av strävan att bidra till det gemensamma goda. Redan i vårt klassamhälle är det ju, för övrigt, knappast pengar som främst driver personerna bakom de största vetenskapliga landvinningarna. Och de snuskigt rika har i allmänhet demonstrerat en överlägsen talang främst på just området att berika sig.
Klimatförnekelse är knappast längre gångbart i högstatussalonger, men jämlikhetsförnekelse förblir det i högsta grad.
Ojämlikheten är i dag något av vår ödesfråga, eftersom den – genom att stimulera konsumistisk statustävlan och försvåra samarbete för det gemensamma goda – tycks omöjliggöra omställningen mot ett ekologiskt hållbart samhälle. Klimatförnekelse är knappast längre gångbart i högstatussalonger, men jämlikhetsförnekelse förblir det i högsta grad.
Som vi sett medför större ekonomiska klyftor även en tendens till att i högre utsträckning felaktigt värdera människor utifrån deras socioekonomiska position, samtidigt som det i verkligheten blir allt svårare att avancera i hierarkierna och våra livsmöjligheter i allt större utsträckning bestäms av vår klassbakgrund. Bland annat Paul Piffs ovan nämnda forskning visar också på hur de allra rikaste tenderar att se sig själva som naturligt överlägsna och värda en allt större del av den kollektivt producerade kakan, oavsett effekterna för resten av oss och vår planet. Det tycks mig ofta som om de regredierat till pre-humana alfahannar som sitter fast i en liberal faktaresistens. Intellektuellt tar det sitt uttryck i framgångarna för elitistisk vulgärpsykologi av Jordan Peterson-typ.
Men det finns också hoppfulla lärdomar att ta med sig från en läsning av Wilkinson och Pickett. De motbevisar med emfas tanken på att vår natur skulle omöjliggöra en radikal förändring mot jämlikare samhällen. De låter oss ana den enorma mänskliga potential som ett jämlikare samhälle skulle kunna frigöra. Och de pekar på att vi rent faktiskt är i en situation där de två grundförutsättningarna för radikalt jämlika samhällen existerar: precis som under jägar-samlarepoken är vår produktion i dag kollektiv och vi befinner oss i en situation där det inte råder någon absolut brist på de resurser som krävs för att tillfredsställa allas grundläggande behov.
Ojämlikheten är i dag, med Wilkinson och Picketts ord, helt enkelt ”en irrationell rest från gången tid”.
Följ oss på Mastodon
Följ oss via rss