Med sitt nya album Eros Agape Philia vill Sara Parkman berätta för oss om kärlek. Den hyllade folkmusikern, kompositören och sångerskan har hittat sin inspiration i så väl bibeln som hos mystikern och den tidigare akademiledamoten Gunnel Vallquists verk.
Ingen kan ha missat Sara Parkmans framfart de senaste åren. Med låtar som exempelvis Sång till välfärden och ett uppmärksammat sommarprogram i P1, tillsammans med kollegan Samantha Ohlanders, har den 33-åriga mångsysslaren från Västernorrland satt svensk folkmusik på kartan på ett sätt som knappast skett sedan proggen och 1970-talets spelmansstämmor.
Med fiolen som vapen var Sara Parkman en av grundarna till det löst sammansatta nätverket Folkmusiker mot rasism som snabbt kom att bli en viktig röst i debatten när Sverigedemokraterna, efter sitt inträde i riksdagen 2010, försökte kapa frågan om svenskt kulturarv.
Hembygdsföreningar, tunnbrödsbakande kvinnor och folkdanslag. Många kände ett obehag över att deras kultur plötsligt skulle tas över av ett brunfascistiskt parti med rötterna rakt ned i den svenska naziströrelsen. Sara Parkman var en av de som sa ifrån. Ofta både högt och tydligt. Folkmusik är folkets kultur och där existerar inga gränser.
Nu är hon aktuell med ett nytt album. Temat är grekiskans tre ord för kärlek. Eros, erotik och det romantiska. Agape, det gudomliga. Och Philia, kärleken till vänner och familj.
– Just de där orden har följt med mig väldigt länge och visar att kärlek kan se ut på flera olika sätt. När jag satte mig ner och började skriva på skivan hade jag precis kommit ur en dålig relation och hade ett behov att få ur mig det. Kärlek är ju också en sak som kan ta slut och vara både skör och stor. Det är väl sällan man skriver när man är ”high on life” så att säga, förklarar hon och skrattar till.
Trots att i stort sett allt hon tidigare släppts hyllats av både publik och enig kritikerkår känner hon ett obehag inför att skivan snart ska komma ut. Nervositeten finns där, men också rastlösheten och längtan att ge sig iväg. Turnén sträcker sig från Köpenhamn och Malmö i söder, till Svanö och Ljusdal i norr. Nio spelstopp är spikade från mitten av oktober till början av december.
– Det ska bli jätteroligt att åka ut och spela igen. För mig är varje konsert en chans att skapa en liten parantes i livet där människor får möjlighet att mötas och sådant ger förhoppningar. Men skivan, jag förväntar mig att den ska gå skitdåligt. Det gör jag i och för sig alltid. Jag tillhör nog den där kategorin människor där glaset är halvtomt.
För 12 år sedan var du med och startade upp Folkmusiker mot rasism. Det projektet känns ju minst sagt aktuellt i dag.
– Ja verkligen. Vi är ju ingen förening eller så, utan bara något som uppstår här och där när det finns behov. Men jag upplever ändå att det skett en stor förändring i synen på vad folkmusik faktiskt är. Under 1990-talet var det ju coolt med sådant här som folkrock. Band som Hedningarna och Garmarna spelade på Hultsfred och Roskilde. Sedan dog det ut litegrann och började kopplas ihop med Skansen och någon slags museal musik. Men nu har det ju kommit en ny våg och det är kul och viktigt.
Många uppfattar nog dig som en ganska politisk artist tidigare. Hur känner du efter valet?
– Det var ett fruktansvärt val och jag känner mig faktiskt helt desillusionerad av det politiska läget. Jag är också oerhört besviken på Vänsterpartiet som jag tycker haft öppet mål i så många frågor, men missat det helt. Och det är väl tyvärr också bara att konstatera att det inte längre finns något brett organiserat motstånd mot fascismen även om många människor gör väldigt mycket bra saker. Det känns som att det blir ett stålbad framöver och många kommer få det tufft, precis som i resten av världen, men någonstans måste det väl komma en vändning ändå.
Albumet släpps på fredag den 14 oktober och redan dagen efter är det turnépremiär i Malmö.
Någon dag efter intervjun hör Sara Parkman av sig igen efter att ha läst sina citat. Hon tycker att hon låter deppig med det där om vänstern och bristen på organiserat motstånd.
– Jag tror ju på hoppet också, med musiken som motstånd, förklarar hon och skrattar.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.