“Hopplösheten sprider sig i kroppen. Likaså ilskan och till viss del även frustrationen. Hur fan kunde det gå så här långt.” Arbetarens Johan Apel Röstlund om valet och vänsterns nederlag.

Det känns nattvart och finns egentligen ingenting mer att säga än att mörkret som lagt sig över Sverige är lika kompakt som isande kallt.

En liberal dödsdans framöver tv-kamerorna när fascismen inte bara knackade på dörren utan tog sig hela vägen in i finrummet. Lika motbjudande som vidrigt med armarna i luften av människor som aldrig kommer att påverkas av de beslut som snart börjar fattas. 

Högersluggarna mot de sjuka, de fattiga, mot invandrare, arbetare och mot fri och oberoende press. Mot klimatet och global rättvisa. Mot all form av anständighet.

Hopplösheten sprider sig i kroppen. Likaså ilskan och till viss del även frustrationen. Hur fan kunde det gå så här långt. Vänsterns totala nederlag. En seger, även om alla röster ännu inte är räknade, för de brunblå är en triumf för ondskan.

Och mitt i allt de här de dansande ungdomarna på Liberalernas fåniga valvaka.

En majoritet av de röstberättigade, och en stor del under 30 år, har lagt sina röster på klimatförnekande fascister och rasister som inget annat vill än att montera ner de allra sista bitarna av välfärden.

Precis som många andra vaknade jag med en gnagande känsla i kroppen, i ett nytt Sverige där allt nu är förändrat över en natt. Satte visserligen inget hopp till det tidigare styret, men fallet framför våra ögon är så brutalt att det just nu är svårt att hitta ord.

En majoritet av de röstberättigade, och en stor del under 30 år, har lagt sina röster på klimatförnekande fascister och rasister som inget annat vill än att montera ner de allra sista bitarna av välfärden. Som kommer att tvinga cancersjuka tillbaka i arbete, sänka a-kassan, stänga de redan stängda gränserna ännu mer och inte lyfta ett finger för miljön.

Ett tåg mot avgrunden. Mycket hinner förstöras på fyra år. Återstår dock att se vad SD:s väljarbas kommer att säga när stålbadet snart drar igång. När de så småningom tvingas stå till svars som en del av den verkliga makten. 

Det är som sagt nattsvart. Låt oss hoppas att sorgen och vreden någonstans leder till organisering och motstånd.