Nicaragua liknar alltmer en diktatur. Den senaste inskränkningen i samhället handlar om ett parlamentsbeslut som innebär att 25 civilsamhällesorganisationer tvingas stänga ner.
De flesta av de berörda organisationerna arbetar med människorättsfrågor eller bedriver socialt och kulturellt arbete. Många av dem har framfört kritik mot regeringen.
Nicaraguas president, Daniel Ortega, som dessutom är en av Putins allierade i Latinamerika, behåller efter fyra år av våld och förtryck sitt järngrepp om landet och det finns inga utsikter om att han släpper det.
Den senaste i raden av organisationer som drabbas är Organisationen för amerikanska stater, vars kontor i huvudstaden Managua ockuperades av nicaraguanska myndigheter söndagen den 24 april. Nicaragua är en av medgrundarna till organisationen.
Organisationen för amerikanska stater är ett regionalt politiskt forum för politiska diskussioner och beslut i hela regionen från Amerika via Centralamerika till Argentina och Chile i Sydamerika.
Den svenska biståndsorganisationen Diakonia beslutade att lämna landet förra sommaren (2021) efter att den nicaraguanska regeringen hotat med att beslagta organisationens alla tillgångar. En annan svensk biståndsorganisation, We effect, hade tvingats lämna landet ett år dessförinnan på grund av ny lagstiftning som gjorde det omöjligt att arbeta vidare.
Vid det senaste beslutet hävdade lagstiftarna att de icke-statliga organisationerna brutit mot nicaraguanska lagar och underlåtit att redovisa sina pengar korrekt.
– Det finns ingen vilja från regeringens sida att ha organisationer som dokumenterar människorättsbrott, sade Marcos Carmona, chef för Comisión permanente de derechos humanos (CPDH), en av de berörda organisationerna som nu tvingas stänga ner, till Al jazeera.
Pablo Hurtado, ingenjör och tidigare medlem i föreningen Asociación de ingenieros y arquitectos (Ania) – en av de 25 föreningar som nu tvingats stänga ner, säger till Arbetaren att det inte bara handlar om icke-statliga organisationer utan att det större förtrycket även drabbar medier, företag, och universitet.
– Det dessa har gemensamt är att de omfattas av lagen om ideella organisationer, säger Hurtado till Arbetaren.
– Regeringen stänger helt enkelt allt som de inte kan kontrollera, säger han och tillägger:
– De kommer inte att sluta förrän de har den fullständiga kontrollen över precis allt.
Under månaderna efter den 18 april dödades över 300 personer, mest unga och studenter, tusentals skadades, torterades och kastades i fängelse. Sedan dess uppskattas det att cirka 200 000 nicaraguaner har flytt landet – mörkertalet är stort eftersom många flyr illegalt om natten – och ett okänt antal är interna flyktingar eller bor i så kallade skyddade hus.
Ekonomin är på knä, lagarna ur kraft och ingen känner sig säker. Inte ens regeringen, som är paranoid över bakhåll från de egna leden.
I dag finns det minst 184 politiska fångar i landet. 139 organisationer och institutioner har fråntagits sin legala status. Till dem hör medier, internationella biståndsorganisationer, universitet samt människorätts- och kvinnorättsorganisationer.
Sedan april 2018 har regeringen förföljt och fängslat oppositionella och andra politiska aktörer. Inför presidentvalet i november 2021 intensifierades förföljelsen.
Det finns ett före och ett efter den 18 april 2018 i Nicaragua. Jag hade aldrig trott att detta kunde hända och jag hade aldrig planer om att fly landet.
Noé González, 25
Dussintals oppositionella profiler, inklusive presidentkandidater, fängslades, enligt människorättsorganisationer som menar att det handlade om att garantera segern för Ortega i omvalet. Många oppositionella har också flytt, bland annat till grannlandet Costa Rica.
Nicaraguanska Noé González, 25, befinner sig dock som flykting i Finland.
– Det finns ett före och ett efter den 18 april 2018 i Nicaragua. Jag hade aldrig trott att detta kunde hända och jag hade aldrig planer om att fly landet, säger han.
Noé González studerade vid det statliga universitetet UNAN i Esteli, en stad ett par timmar norr om huvudstaden Managua.
Han var själv involverad i protesterna från dag ett, den 18 april.
Den dagen gick en grupp pensionärer ut på gatan i protest mot en pensionsreform som skulle ge dem mindre pengar. Men de blev brutalt nedslagna av regeringsstyrkor. Studenter över hela landet gick ut på gatorna i protest över övergreppet. Noé González var på plats vid sitt universitet i Esteli:
– Vi krävde rättvisa åt pensionärerna. Samtidigt protesterade vi mot regeringens dåliga hantering av en skogsbrand i ett naturreservat, säger González.
Men studenterna blev angripna av regeringsstyrkor och en av de unga från González´ universitet blev anhållen. Nästa dag dödade regeringsstyrkorna de första studenterna och så satte snöbollen sig i rörelse: De unga fick stora delar av befolkningen med sig i aldrig tidigare sedda massdemonstrationer och protester över hela landet.
Den nuvarande förtryckarapparaten är tio gånger större än under Somoza. Och befolkningen har bara fördubblats sedan Somoza-diktaturen.
Pablo Hurtado, 82 år
Men motståndet blev brutalt nedslaget och efter några månader sänkte sig tystnaden över Nicaragua. Att försiktigt i ett gatuhörn vifta med Nicaraguas flagga, oppositionens symbol för demokrati och rättvisa, hade blivit livsfarligt.
Noé González gick som så många andra under jorden. Hans utbildning, statskunskap och internationella studier, lades ner.
– De ansåg att den var farlig, de var rädda för tänkande hjärnor inom universitetet, säger han.
Hans studier, som var på slutrakan, sattes därför på standby, liksom tusentals andra studenters.
Noé González kom till Finland i februari och sökte där politisk asyl efter fyra år av flykt, övergrepp och förföljelse i hemlandet. Som politiskt aktiv samlade han in information och dokumenterade kidnappningar, tortyr och mord, samt det illegitima presidentvalet 2021 och den falska information om coronapandemin som regeringen spred.
Tillsammans med andra nicaraguaner i exil över hela världen är González nu fullt upptagen med att samordna aktiviteter för att markera de ödesdigra händelserna i april 2018, de som ändrade Nicaragua för alltid. De arrangerar presskonferenser och kampanjer, varje dag i april publicerar de en ny video om händelserna:
– Vi vill först och främst ge alla offren för konflikten en röst, säger aktivisten som i det internationella nätverket representerar en studentorganisation som bildades i kölvattnet av upproren.
Pablo Hurtado, som är 82 år, beskriver det pågående förtrycket som det värsta i Nicaraguas historia. Mycket värre än under Somozas diktatur.
Enligt uppgifter från honom hade Somoza 6 000 beväpnade inom polisen och armen medan Ortega har 17 000 inom militären, 24 000 inom polisen och cirka 20 000 paramilitära.
– Den nuvarande förtryckarapparaten är tio gånger större än under Somoza. Och befolkningen har bara fördubblats sedan Somoza-diktaturen, säger han.
Många analytiker tror att förtrycket nu också kommer att riktas mot de egna leden. Förra månaden avgick nämligen den nicaraguanska ambassadören för Organisationen för de amerikanska staterna och fördömde den nicaraguanska regeringen för kränkningar av mänskliga rättigheter och nedslag mot yttrandefriheten.
I regeringens ögon kan vem som helst vara en fiende nu, också den egna förtryckarapparaten. Och med konfiskeringen av OAS verkar det som om regeringen nu också försöker få kontroll över internationella organ.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
