“Låt oss mötas i internationell arbetarsolidaritet på första maj. Låt oss inse att vi har mer gemensamt med varandra än vad vi har med de som har makten över vår tid, våra kroppar, våra liv. Kräv förbättrade villkor för alla arbetare, inte bara för en utvald skara. Vi står i solidaritet med varandra. Vår fana är inte nationens.” Det skriver Arbetarens Vendela Engström i samband med arbetarnas högtidsdag.
I år kan vi fira första maj utan restriktioner. Folk, fanor, slagord och hopp som trängs på gator och torg världen över. Det är arbetarrörelsens internationella högtidsdag och vi har mycket att fira – och mycket att vara förbannade på.
För närvarande ligger världens fokus på den ryska invasionen av Ukraina. Mitt i allt står vi. Vanligt knegande folk, i Ryssland och i Ukraina, såväl som i andra delar av världen. Det här är inte vårt krig, det är maktelitens.
I Sverige krigshetsar högern och stödet för ett svenskt Nato-medlemskap ökar, samtidigt fegar vänstern i frågan. Det är valår och mycket står på spel. Det som saknas är någon som säger: Aldrig Nato. Aldrig Putin. Båda alternativen, och deras imperialistiska världsordningar, är skit.
Lägg ned vapnen. När vi väl håller på, lägg ned hela vapenindustrin samtidigt. Bara den europeiska militärsektorns klimatpåverkan motsvarar årligen koldioxidutsläpp jämförbart med 14 miljoner bilar, enligt en rapport som vänstergruppen i Europaparlamentet nyligen släppt. De menar att ett trovärdigt skifte till en grön ekonomi kräver avmilitarisering. Och jag håller med. Lägg pengarna på att hantera den akuta klimatkris vi befinner oss i, inte på upprustning. Lägg pengar på att förbättra välfärden och livet för vanligt folk, i stället för att demolera hela skiten.
Återigen förvrider krig blicken från arbetarnas intressen. Det handlar om makten över våra arbetsplatser och våra livsvillkor.
Vem vet hur en arbetsplats bäst ska förvaltas om inte de som arbetar där? Må arbetarna ta över ansvaret, släpp makten uppifrån och låt den landa där den ska vara.
Vem vet hur pengarna bäst ska spenderas om inte de som i realiteten bedriver verksamheten? Må arbetarna ta över styrelser och bolag.
Vem vet hur en arbetsplats bäst ska förvaltas om inte de som arbetar där? Må arbetarna ta över ansvaret, släpp makten uppifrån och låt den landa där den ska vara.
Allt sedan den ekonomiska krisen på 1970-talet har den ekonomiska ordningen blivit allt mer globaliserad, på ett sätt som främst gynnat kapitalägarna. Sedan dess, argumenterar den spansk-amerikanska ekonomen Lourdes Benería, har kapital fått flöda allt mer fritt över nationsgränserna – samtidigt som människors möjligheter till förflyttning, exempelvis arbetskraftsmigration och asylrätt, blivit allt mer begränsad och kantad av restriktioner och osäkerhet. Enligt henne är det en av förklaringarna bakom den ökade obalansen mellan arbetarklassens position gentemot kapitalisterna. Detta eftersom det finns ett konstant hot om att kapitalägarna kan förflytta sin verksamhet till platser med än lägre lönekostnader om arbetarnas krav på bättre villkor blir allt för ”högljudda”.
I Sverige ökade lönerna på bekostnad av företagens vinster fram till 1980-talet, men därefter skedde ett skifte. Sedan dess har i stället företagens vinster ökat på bekostnad av lönerna, enligt SCB. Samma trend går att se internationellt sett. De rika blir allt rikare, på arbetarnas bekostnad. Arbetarrörelsens styrka har försvagats av neoliberal politik som skiftat över maktbalansen till de som sitter på stålarna.
Det behöver inte vara så här.
Låt oss mötas i internationell arbetarsolidaritet på första maj. Låt oss inse att vi har mer gemensamt med varandra än vad vi har med de som har makten över vår tid, våra kroppar, våra liv. Kräv förbättrade villkor för alla arbetare, inte bara för en utvald skara. Vi står i solidaritet med varandra. Vår fana är inte nationens.