Pedro Almodóvars senaste film om moderskap och historiska avslut är underhållande och underfundig.
Janis och Ana föder barn samma dag på en förlossningsklinik i Madrid. De är båda ensamstående men i övrigt helt olika; tonårsflickan Ana har blivit gravid i en gruppvåldtäkt och upptäckte sin graviditet för sent att göra abort, medan Janis som är 20 år äldre valt att själv föda och uppfostra sitt barn.
Ödet för samman de båda kvinnorna som har så olika förutsättningar, och med tiden blir de vänner och lite mer än så.
Pedro Almodóvar använder i sin nya film, som verkar ha fått ett ovanligt svalt mottagande vid olika festivaler som Cannes och Berlin, flera av sina tidigare stjärnor, inte minst blir man glad att återse den magnifika Rossy de Palma (som slog igenom i hans Kvinnor på gränsen till sammanbrott, 1988).
Men i mötet med de fortfarande sörjande anhöriga bränner det till, på ett sätt som nästan får en dokumentär känsla. Krigets mördande och Franco-tidens övergrepp på människors liv – med stöd av fascisternas Italien och av Nazityskland – kommer nära och är inte bortglömt.
Penelope Cruz spelar här huvudrollen och tyvärr blir en del av filmupplevelsen att fundera hur mycket hon opererat sitt ansikte – Cruz är några år äldre än sin karaktär och ser lite onaturlig ut, som om maskör, frisör och botoxingenjör sprungit hack i häl på henne inför varje scen.
Samtidigt tillhör ju Almodóvar en queer fraktion inom europeisk filmkonst där det artificiella kan vara en del av verket, och som förhöjer det genom att erkänna var och ens rätt att få skapa en yttre persona som den önskar. Synd då att den diskussion om åldersskam som pågår på vissa svenska kultursidor skvätter in också i en historia som denna.
Bortsett från detta är berättelsen om de två kvinnorna som blandar samman sina respektive moderskap och gör val som man bara vill skrika åt dem att låta bli, en så kallad mänsklig komedi som inte är svår att relatera till och kanske mer hjärtevärmande än spektakulär.
Det finns ändå några scener som skapar nästan Hitchcock-spänning, där knivar och strykjärn utan tvivel speglar undermedvetna känslor i rummet, och höjer spänningen. Så är det alltid med Almodóvar att det finns flera lager för den som är intresserade av att se dem.
Utan den samtidiga – parallella – historien med Janis morfar som mördades av falangisterna under spanska inbördeskriget, och som vilar i en massgrav som Janis tillsammans med sin släkts hemby arbetar på att få öppnad, vore denna berättelse ändå om än underhållande så inte en av Almodóvars märkvärdigaste.
Men i mötet med de fortfarande sörjande anhöriga bränner det till, på ett sätt som nästan får en dokumentär känsla. Krigets mördande och Franco-tidens övergrepp på människors liv – med stöd av fascisternas Italien och av Nazityskland – kommer nära och är inte bortglömt.
Filmaffischen till Parallella mödrar som också fanns med på Stockholms filmfestivals katalog i höstas (båda mycket omdebatterade), föreställer en bröstvårta som fäller en mjölktår i sin ögonform.
Den kopplingen finns i filmen – processerna kring historiska sorgen och en komplicerad kärlek till det ammade barnet. Det är flummigt men i Almodóvars värld ett logiskt flummeri som bygger på tanken att fantasi, kärlek och konst ger kraft att orka kämpa vidare när allt blir komplicerat för ett tag.
