Film #97/2021

Drömmar om en festlig paus från allt

Ur Maciej Kalymons "dokumentärhybrid" In i dimman. Foto: Maciej Kalymon

Maciej Kalymon har gjort en sårig, ganska jobbig men också skönt drömmande film om alkohol, gemenskap och ensamhet.

Efter att ha sett Maciej Kalymons In i dimman känner man ett starkt behov av att ta reda på hur sanningen ser ut bakom filmens själva tillblivelse, hur mycket är spelfilm och hur mycket är dokumentära bilder av alkoholdimmorna vi tar del av i korniga bilder till ett kongenialt sentimentalt soundtrack?

Det är inte som att gå på teater och se Lars Noréns Personkrets 3:1 där det uppenbart är skådespelare som spelar missbrukare och rasister. Pjäsen från 1997 (finns att se på SVT Play) som i upp till sex timmar lät rollfigurerna ta upp vår tid i trovärdiga och gripande scener, är en självklar referens till Kalymons karaktärer vare sig de är dokumentärt under lupp eller skådespelare.

Jag gissar att Kalymon också har sneglat lite på Stefan Jarls Mods-trilogi som också är lätt att associera till. Och så klart slutscenerna i Roy Anderssons En kärlekshistoria (1970). Där har ni känslan ungefär, och liksom i de skildringarna finns humorn där. Enligt presstexten till In i dimman är det en ”poetisk hybridfilm” där ”den mest diskbänksrealistiska dokumentär blandas med hypnotiska feberdrömmar och skapar en storslagenhet som sällan unnas dem som befinner sig på botten” – kanske ett tveksamt arbetssätt men med ett svårglömt resultat.

De inledande bilderna får mig att undra om det är någons syster jag ser, en son som aldrig blivit vuxen eller en pappa som någon inte har träffat länge och försöker undvika att stöta på. Sådant anhörigskap kommer med missbruket, det gör ont att påminnas om – och det gör man i den här filmen. Det finns konsekvenser av drickande som helt enkelt är omöjligt att värja sig från. Det är bilder av olyckliga drinkare vi ser, vi nyktra åskådare ser länge misslyckande, ensamhet och ovärdighet.

Har vi inte alla strategier för att hantera misslyckandet i relationer eller på jobbet? Som bär på en bukett gamla minnen som man gärna vill be hålla käften ett slag, för att i stället få dansa loss framför en flamencodansös i Malmö folkpark?

Men för den lite tuffare filmtittaren är det skildringar som också här och där verkligen berättar om alkoholen som en befriare från ensamheten, som en värdinna till festen, och bortom skammen som verkligen inte bara hänger ihop med missbruket. Har vi inte alla strategier för att hantera misslyckandet i relationer eller på jobbet? Som bär på en bukett gamla minnen som man gärna vill be hålla käften ett slag, för att i stället få dansa loss framför en flamencodansös i Malmö folkpark? Skit samma om någon viktigpetter försöker hindra en.

Är det så dumt att dansa en fylletryckare med en lika ensam medmänniska? Kalymons bilder är hypnotiska och skildringarna ibland nästan vackra när de landar i ett saligt leende hos henne som hittat hem för en stund.

En kvinna för en förtvivlad monolog om sin ensamhet medan hon går runt med sin städvagn på ett äldreboende. Hon passar inte riktigt in bland de berusade övriga men ger kanske en bakgrund till människans existentiella plågor i gemen, de som ber om – ibland kräver – en liten paus.

Ur In i dimman. Foto: Maciej Kalymon
Ur In i dimman. Foto: Maciej Kalymon
Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

facebook-grupp