Strejker har varit en viktig del av Norges historia. Gabriel Kuhn läser en lärorik bok om strejken som kamp- och organiseringsmetod, som också drar paralleller till svensk arbetarhistoria.
Förordet till Jonas Bals bok ”Streik!”, publicerat på norska, bär titeln ”Strejken har format Norge och kan rädda världen”. Det sätter tonen för dem 650 sidor som följer. I 30 kapitel skriver Bals en historia ”om strid, sammanhållning och solidaritet”. Det är också en historia om hur Norge och Sverige gick från ett rekordhögt till ett rekordlågt antal av arbetskonflikter.
Bals citerar en studie som har beräknat att arbetskonflikterna per 100 000 arbetare mellan 1920 och 1940 var mellan 10 och 25 i Sverige och Norge, mellan 3 och 7 i England och USA och mellan 3 och 10 i Frankrike. Det var innan den ”nordiska modellen” tog över. Idag är det ”klasskampen uppifrån” som sätter prägel. Ett av bokens sista kapitlen bär rubriken: ”Från den norska modellen till ’Norwegian-modellen’?”
Fokuset ligger på Norge, men det finns mycket om svensk arbetarhistoria här. Storstrejken 1909 och Ådalen 1931 är med. Gruvstrejken i Kiruna 1969 får sitt eget kapitel. Det hänvisas till arbetsmigrationen från Sverige till Norge på slutet av 1800-talet och hur de norska arbetsgivarna försökte att rekrytera svenskar som strejkbrytare. Det berättas om stenhuggare i dagens Viken fylke som anslöt sig Bohusläns lokala samorganisation när Sveriges Arbetares Centralorganisation (SAC) grundades år 1910. Det fanns tydligen planer för att bilda en ”Skandinavisk Arbetares Centralorganisation”, men någon sådan blev aldrig av.
Men det är just spänningen mellan gräsrotsorganisering och de stora fackföreningarna som gör Bals historia både omfattande, utmanande och lärorik.
Strejker handlar för Bals om mer än krav på högre löner och bättre arbetsvillkor, även om dessa är en central del av alla strejkrörelser. Men strejkrörelser bär också ett löfte om ett bättre samhälle, om en annan form av politisk och ekonomisk organisering, om ”människovärde och folkstyre”, om ”samhällsförändring”. Bals skriver: ”Under arbetet med denna bok har det slagit mig hur viktigt det var att arbetarna har kunnat göra sina egna erfarenheter med arbetskamp, och inte minst att de har kunnat lära sig av varandra.
Det handlar inte bara om att ’träna musklerna’ utan om en annan syn på världen och ens roll i den, från tändsticksarbetarnas upptäckt av sin egen mänsklighet och potentiell makt år 1889 till Foodoras cykelbud som egentligen inte ville strejka år 2019 men som sedan dess har pratat om hur mycket de nu saknar sammanhållningen och gemenskapen de upplevde när de gjorde det.”
Att SAC får en del uppmärksamhet i Bals bok kommer inte som en överraskning. När Bals skrev boken ”Utopi Revolusjon Sosialisme” tillsammans med den avlidne anarkisten Harald Beyer-Arnesen år 2006 uttryckte han tydliga sympatier för den syndikalistiska rörelsen. Samtidigt är den utbildade målaren idag rådgivare i norska LO.
Men det är just spänningen mellan gräsrotsorganisering och de stora fackföreningarna som gör Bals historia både omfattande, utmanande och lärorik. Det blir tydligt för svenska läsare att relationen mellan LO och Arbeiderpartiet i Norge inte kan likställas med den mellan LO och Socialdemokraterna i Sverige. Banden är inte lika tajta och det finns mer utrymme för opposition.
”Streik!” påminner svenska läsare också om hur givande ett närmare samarbete mellan de norska och svenska fackföreningsrörelserna kunde vara. Det är glädjande att möta Arbetarens ledarskribent och Stockholms LS förhandlingssekreterare Emil Boss i Bals bok.
Bals refererar till en text som Boss skrev för den norska dagstidningen ”Klassekampen”. Det handlar om hur kollektivavtal skyller över exploateringen av migrantarbetare. Där det finns ett utbyte av idéer kan det också finnas gemensam organisering.
