Walmart är världens tredje största arbetsgivare, efter USA:s försvarsdepartement och Kinas armé. Med utgångspunkt i Walmart argumenterar vetenskapsjournalisten Leigh Phillips och ekonomen Michal Rozworski för att globala företags storskaliga planerade ekonomier kan lägga grunden för en demokratisk socialism. Detta är del 15 i Arbetarens sommarföljetong.

Allendes socialistiska internet 

Historien om Salvador Allende – världens första demokratiskt valda marxistiska president, som dog när general Augusto Pinochet störtade hans knappt tre år gamla regering i en USA-stödd kupp den 11 september 1973 – är välkänd och sörjd bland progressiva. För stora delar av vänstern symboliserar krossandet av Allendes regering en revolutionär väg som stängdes, en socialism olik den i Sovjetunionen eller Kina, besvuren till konstitutionell demokrati, rättssäkerhet och medborgerliga rättigheter, även när den ställdes inför fascistisk paramilitär terror. Listan på fruktansvärda brott mot mänskliga rättigheter under Pinochet och berättelserna om los desaparecidos, eller ”de försvunna” – en eufemism för mer än 2 000 av Pinochets i hemlighet bortförda offer vars öde staten vägrade avslöja – har fram tills nyligen överskuggat ett djärvt och banbrytande experiment i cybernetisk ekonomisk planering som initierades under Allende. 

Projektet, som kallas för Cybersyn på engelska och Proyecto Synco på spanska, var ett ambitiöst (kanske för ambitiöst) försök att koppla ihop hela ekonomin, och samhället, i ett nätverk. Det har på goda grunder beskrivits i Guardian som ett ”socialistiskt internet” – ett projekt som var årtionden före sin tid. Det förblev i stort sett okänt i årtionden, men har äntligen fått den uppmärksamhet det förtjänar. Ungefär vid tiden för den fyrtionde årsdagen av Pinochets kupp skrevs en rad artiklar i mainstreammedia, från New Yorker till den populära podcasten 99% Invisible, som i många fall baserades på den omfattande research och intervjuer med arkitekterna bakom Cybersyn som elingenjören och teknikhistorikern Eden Medina genomförde för att skriva sin bok om Cybersinprojektets triumfer och bakslag, Cybernetic Revolutionaries från 2011. Anledningen till det uppflammande intresset för Cybersyn idag, och återupptäckten av dess historia, har att göra med den slående parallellen till den amerikanska militärens ARPANET (Advanced Projects Agency Network) – en föregångare till internet – och insikten, som en blixt från klar himmel, att en internetliknande struktur först kan ha utvecklats i det globala syd. Lockelsen i berättelsen om Chiles socialistiska internet beror förmodligen också på de lärdomar för vår tid som kan dras av denna skapelse av Allendes demokratiska revolution – ”med en smak av rött vin och empanadas” som han uttryckte det – när det gäller integritet och big data, faran och nyttan med ”sakernas internet” och framväxten av algoritmisk reglering. 

Här är vi dock främst intresserade av Cybersyns eventuella framgångar och tillkortakommanden som verktyg för decentraliserad ekonomisk planering. Utan kalla krigets skygglappar kan vi idag betrakta Cybersyn mer objektivt och fråga oss om det skulle kunna tjäna som modell för ett alternativ till både den fria marknaden och central(iserad) planering. 

Cybernetik som att valla katter 

År 1970 fann sig Salvador Allendes nyvalda regering i en salig röra av fabriker, gruvor och andra arbetsplatser som i vissa fall länge varit statsägda, i andra fall höll på att förstatligas eller var under ockupation av arbetarna, medan åter andra var under chefernas eller ägarnas kontroll. Den tidigare centristiska administrationen under kristdemokraten Eduardo Frei hade redan delvis förstatligat koppargruvorna, landets största exportsektor. Freis regering hade också lanserat ett massivt statligt program för bostadsbyggande och kraftigt byggt ut det offentliga skolsystemet, allt med betydande stöd från USA. Washington oroade sig för att om man inte betalade för sociala reformer, så skulle man snart bevittna en social revolution på det halvklot som man betraktade som sitt eget. Betydande delar av Chiles relativt begränsade ekonomi var alltså redan i offentlig ägo när socialisterna tog över, och byråkratins administrativa kapacitet var utsträckt till sin yttersta gräns. En mer effektiv strategi för koordinering krävdes. 

Fernando Flores, den då 29-årige chefen för Chilenska myndigheten för utveckling av produktionen, som ansvarade för koordineringen mellan nationaliserade företag och staten, hade imponerats av texter om ”ledningscybernetik” av en brittisk operationsvetare and managementkonsult vid namn Stafford Beer. Flores hade studerat industriell ekonomi vid Katolska universitetet, men också tagit kurser i operationsanalys, den gren av tillämpad matematik som söker optimala lösningar på komplexa beslut. Det är en spretig disciplin, som blandar modellering, statistisk analys, industriell ekonomi, ekonometri, operativ förvaltning, beslutsvetenskap, datavetenskap, informationsteori och till och med psykologi. Under sina studier och sitt tidiga arbete för chilenska järnvägen hade Flores stött på Beers texter om cybernetik. Beers arbete, som gett honom betyd- ande internationellt erkännande, fokuserade på mer effektiva ledningstekniker. Men enligt Medinas intervjuer med Flores fascinerades den senare av hur den ”sammanhängande filosofiska grunden” i Beers ledningscybernetik skulle kunna tjäna Allendes vision om en antibyråkratisk demokratisk socialism i vilken arbetare deltog i ledningen och där individuella medborgerliga rättigheter skulle garanteras. Ledningscybernetiken skulle enligt Flores kunna hjälpa den unga regeringen att ”valla katterna”* i den offentliga och arbetarstyrda sektorn. 

Idag vilar ett naivt, teknoutopiskt skimmer över begreppet ”cybernetik”, eller till och med en dystopisk kroppsskräck. Men i grund och botten undersöker cybernetiken hur olika system – biologiska, mekaniska, sociala – anpassar sig till och hanterar kommunikation, beslutsfattande och handling. Den första upplagan av Beers bok Cybernetics and Management från 1959 refererar inte ens till datorer, och som Medina är noga med att påpeka var Beer själv en oförsonlig kritiker av hur företag och regeringar använde datorer. Cybernetik är inte ledning genom algoritmer. Det är inte digital taylorism. 

Under andra världskriget fick MIT-matematikern Norbert Wiener och hans ingenjörskollega Julian Bigelow uppgiften att utveckla sätt att förbättra träffsäkerheten mot fientliga flygplan. Efter konsultation med en tidig neuropsykolog utvecklade de båda en apparat som automatiskt hjälpte den mänskliga skytten att korrigera sitt sikte genom något som de kallade feedback, en cirkulär metod för kontroll där reglerna som styr en process förändras som svar på resultaten eller effekterna. Idag kanske det verkar självklart, och denna självklarhet är förmodligen en följd av hur inflytelserika cybernetiska begrepp har blivit i vår kultur – det är alltså härifrån ordet ”feedback” kommer. Men på den här tiden när linjära kontrollsystem (”om si, gör så”) dominerade var det en uppenbarelse. Som Richard Barbrook berättar i sin historik över datorernas gryning, Imaginary 

Futures från 2007, skulle Wiener trots fältets militära ursprung bli radikaliserad av det kalla kriget och kapprustningen, och inte bara deklarera att vetenskapsmän hade ett ansvar att vägra delta i militär forskning, utan också argumentera för behovet av en socialistisk tolkning av cybernetiken. ”Stora företag var beroende av en specialiserad kast av byråkrater för att styra sina organisationer,” noterar Barbrook. ”De styrde det administrativa ‘Panoptikon’ som ser till att anställda lyder order utfärdade uppifrån. De övervakade finansieringen, tillverkningen, marknadsföringen och distributionen av företagens produkter.” Wiener, och senare Beer, såg å andra sidan cybernetiken som en mekanism för att undvika dominans. En stor utmaning som ledningen för vilket system som helst av tillräcklig komplexitet står inför är, enligt Beer, att sådana system är ”omöjliga att beskriva i detalj”. 

Som ett eko av denna insikt och tre år innan arbetare och studenter gjorde uppror under Pragvåren och krossades av sovjetiska tanks 1968, publicerade de tjeckoslovakiska författarna Oldrich Kýn och Pavel Pelikán boken Kybernetika v Ekonomii, som utmanade det toppstyrda centrala planeringssystemet. I boken fokuserade de på den centrala roll som korrekt information spelar i koordineringen av ekonomiska aktiviteter, vare sig det sker via marknaden eller planering. De argumenterade för att människans kapacitet för att ta emot och behandla information är naturligt begränsad. En kraftigt centraliserad hierarki kräver att beslutsfattare på högsta nivå har stor kapacitet för att behandla information.

Samtidigt kan centralisering, förutom dålig kvalitet på beslutsfattande till följd av en individs eller till och med en liten grupp människors oförmåga att hantera mer än en viss mängd information, leda till att kostnaderna för att överföra och behandla information är ”många gånger högre än de mest pessimistiska uppskattningar av förluster som skulle kunna uppstå vid en minskning av informationsmängden och decentralisering av en stor del av beslutsfattandet”. Kýn och Pelikán föreslog istället att mängden information gradvis skulle minska ju längre upp i hierarkin man kom, så att varje plats i hierarkin skulle få ett visst mått av frihet att fatta självständiga beslut: ”All information som samlas in längst ner kan inte nå de högsta punkterna. Problemet är så klart hur vi kan minska informationen utan att förlora det som är avgörande för att fatta beslut”. 

Omvänt var Beer medveten om att för mycket decentralisering och autonomi kan leda till kaotiska resultat som undergräver systemet som helhet, antingen genom skadlig överproduktion eller brist. Hans modell strävade därför efter maximal självorganisering bland de ingående delarna genom redundanta, horisontella, nätverk för kommunikation, samtidigt som vissa kanaler för vertikal kontroll behölls för att upprätthålla systemets stabilitet och långsiktiga planering. Istället för den abstrakta dikotomin mellan centralisering och decentralisering frågade han sig: vad är den maximala grad av decentralisering som fortfarande låter systemet fungera? 

Allende tilltalades av idén om en rationellt styrd industri, och efter Flores rekommendation anlitades Beer som rådgivare till regeringen. Beer var i sin tur frustrerad över att de företag han arbetade för bara implementerade hans idéer ofullständigt och tilltalades av möjligheten att få förverkliga hela sin vision i praktiken, och i en mycket större skala än han hittills hade försökt. 

Den visionen skulle involvera skapandet av ett kommunikationsnätverk i realtid, som kopplade samman fabriksgolv med fabriksgolv och uppåt med den chilenska utvecklingsmyndigheten (CORFO) som snabbt skickade data båda horisontellt och vertikalt, och därigenom möjliggjorde snabb respons på förändrade förutsättningar för alla delar av systemet. Den data som samlades in skulle också bearbetas av en huvuddator som skulle producera statistiska prognoser för framtida ekonomiska beteenden. Dessutom skulle systemet involvera en datorsimulering av hela den chilenska ekonomin, som Beer och hans kollegor kallade för ”CHECO” – Chiles ekonomiska simulator. Men vid sitt första besök i Chile konfronterades Beer med verkligheten i form av landets begränsade datorresurser: bara fyra huvuddatorer av låg till ordinär standard ägdes av den statliga datamyndigheten, ECOM, och de var redan upptagna med andra uppgifter. Som mest kunde ECOM erbjuda processortid på en av dessa maskiner, en IBM 360/50. Som Medina skriver skulle Beer behöva bygga ett nätverk bestående av en enda dator. 

Men det viktiga var nätverket, inte vilken typ av maskin som utförde nätverkandet. Som lösning föreslog Beer därför att den enda IBM-huvuddatorn skulle kopplas ihop med ett nätverk av telexmaskiner (de där 70-talsaktiga skrivmaskinsliknande apparaterna som syns i All The President’s Men, direkta arvingar till telegrafen som först tillverkades på 1930-talet) vilka var vanliga nog i Chile och på den tiden mer pålitliga än telefoner. Till en början trodde Beer att han arbetade på ett projekt för att utveckla ett mer responsivt kommunikations- och kontrollsystem mellan regeringsutnämnda fabrikschefer, eller ”intervenörer” för att använda den tidens chilenska terminologi, och CORFO.

Han föreställde sig att varje företags intervenör skulle använda telexmaskinen för att skicka in produktionsdata till telexmaskinen på Datamyndigheten. Där skulle operatörer översätta informationen till hålkort som skulle matas in i huvuddatorn, som i sin tur skulle använda statistisk mjukvara för att jämföra nuvarande data med historiska resultat och söka efter avvikelser. Om en sådan upptäcktes skulle operatörerna meddelas och i sin tur meddela både den berörda intervenören och CORFO. CORFO skulle då ge intervenören en kort tidsfrist för att rätta till avvikelsen på egen hand, vilket skulle ge företag ett visst mått av autonomi från högre beslutsfattare och samtidigt skydda regeringens beslutsfattare från vad som annars skulle kunna bli en tsunami av data, genom att bara skicka vidare det som var viktigt. Endast om intervenören inte kunde lösa problemet på egen hand skulle CORFO gripa in.

Istället för att alla produktionsbeslut fattades uppifrån och ned på ett centraliserat sätt, skulle det ske genom en iterativ ”roll up”-process, som Beer beskrev det, där riktlinjer skickades nedåt till fabrikerna och fabrikernas behov skickades uppåt till regeringen och hela tiden anpassades till förändrade förutsättningar. Beer var en hård kritiker av den sovjetiska byråkratin och trodde att de statistiska jämförelser som producerades centralt skulle minska fabrikschefernas möjlighet att producera falska produktionssiffror, vilket inträffade i Sovjetunionen, och möjliggöra snabbare upptäckt av flaskhalsar och andra problem. Målet var att ge en ekonomisk överblick i realtid – på den tiden en förbluffande ambition, för såväl socialister som andra – eller något som var så nära detta som möjligt. Fram till dess hade Chiles konventionella ekonomiska rapportering involverat tjocka utskriva dokument med detaljerad information som samlades in månatligen eller till och med bara en gång om året. 

Paul Cockshott, datavetaren som vi mött tidigare i boken som länge skrivit om möjligheten till postkapitalistisk planering underlättad av nutidens processorkraft, är en stor beundrare av Cybersyn: ”Det stora framsteget med Stafford Beers experiment med Cybersyn var att det var designat för att vara ett realtidssystem snarare än ett system som, likt det sovjetiska, i grunden var ett stegvis system där beslut togs vart femte år.” 

När Allende väl förstått exakt hur systemet fungerade uppmuntrade han Beer att vidareutveckla dess ”decentraliserande, arbetardeltagande och antibyråkratiska” potential. Allendes önskan att Proyecto Synco inte skulle bli en teknokratisk motsvarighet till ekonomisk planering i sovjetisk anda utan ett verktyg som skulle låta arbetarna på fabriksgolvet delta i beslutsfattandet imponerade på Beer. Den pekade också mot en mycket bredare tillämpning av systemet än bara den statliga sektorn. Men Beer hade redan radikaliserats av utvecklingen i landet, oberoende av det konsultarbete han utförde för CORFO. Allende sparkade in en öppen dörr. 

Redan före valet av Allendes koalitionsregering av sex partier hade USA spenderat miljoner på proganda riktad mot vänstern och till stöd för Kristdemokraterna. När kopparindustrin förstatligades (med helhjärtat stöd av den kristdemokratiska oppositionen) strypte USA krediterna, och de multinationella bolag som hade ägt gruvorna försökte blockera exporten. Fabriks- och jordägare gick till domstolarna för att försöka blockera reformer, och delar av högern manade öppet till en militärkupp, ett alternativ som stöddes av CIA. Medan betydande löneökningar för manuella arbetare och tjänstemän till en början bidragit till minskad arbetslöshet och en stark tillväxt på 8 procent om året så lamslog blockaden ekonomin och begränsade tillgången till konsumtionsvaror. När lönerna ökade och utbudet minskade uppstod brist och förlamande inflation, som i sin tur provocerade fram anklagelser om hamstring inom medelklassen. Allendes regering – som arbetarklassen i högsta grad såg som sin egen – hotades både utifrån och inifrån landet. Arbetare och bönder radikaliserades; samhället som helhet genomgick en skarp polarisering. 

Hoten mot regeringen tvingade Beers team att arbeta under ett hetsigt schema. Projektet stod inför flera utmaningar som inte underlättades av den snäva tidtabellen, men svårigheterna var inte i första hand tekniska utan sociala. Operationsanalytiker var tvunga att studera varje nationaliserat företag och avgöra vilka produktionsindikatorer som skulle övervakas och vilka de kunde ignorera. Det var ingen lätt uppgift, inte ens för en förenklad modell som inte skulle representera hela komplexiteten i den chilenska ekonomin utan bara hitta de avgörande faktorer som hade störst påverkan på resultaten. Trots det skulle CHECO- modellen gå bortom produktionsfaktorer – produktivitet och efterfrågan – och även ta hänsyn till valutaflöden: investeringar och inflation. 

Men arbetsgruppen hade svårigheter med att ens få tag på den nödvändiga informationen för att testa modellen. Data om gruvdriften var två år gammal. Data om jordbruket fanns knappt. I vissa företag fanns överhuvudtaget inga utvecklade processer för att samla in information. Även om CHECO i slutändan kunde köra några experimentella modeller som utforskade inflation, växelkurser och nationell inkomst, liksom förenklade modeller av hela ekonomin och en handfull sektorer, så såg arbetsgruppen dessa ansträngningar endast som experiment som inte skulle användas för att fatta beslut. 

Trots Beers och Flores önskan, och trots Allendes insisterande på att projektet skulle leda till ett deltagande, decentraliserande och antibyråkratiskt system, så spelade arbetarna på fabriksgolvet ofta en försumbar roll. Cybersyns ingenjörer tenderade att först prata med företagens ledning, sedan med mellancheferna, och sist med ingenjörerna. I sin historik över projektet är Medina noga med att inte romantisera resultaten. Ingenjörerna konsulterade med arbetarnas kommittéer, men inte på ett regelbundet sätt. För att kunna modellera individuella fabriker krävdes dessutom högre utbildning i operationsanalys, och i Chile fanns på den tiden ett mycket begränsat antal personer som fått en sådan utbildning. Arbetsgruppen mötte motstånd från fabrikschefer, vars klassposition gjorde dem mindre välvilligt inställda till projektet, eller som helt enkelt inte förstod vad syftet var. Trots direktiv till fabrikernas ingenjörer att de skulle samarbeta med arbetarnas kommittéer så utgjorde klasskillnader en barriär – ingenjörer var nedlåtande mot arbetare och föredrog att tala med ledningen. Medina fann i sina undersökningar få bevis för att arbetare på golvet spelade någon större roll i att påverka modelleringsprocessen. 

Men man kan också föreställa sig hur samma system används på ett annat sätt, för att beväpna snarare än avväpna arbetare. Faktum är att Cybersyns kommunikationsnätverk till och med i sin embryonala form hjälpte grupper av arbetare att själva organisera produktion och distribution under det som annars hade varit en förödande transportstrejk, som iscensattes av konservativa företagsintressen och understöddes av CIA år 1972. Därigenom gav de den kämpande Allende-regeringen en kort frist. 

Cybernetiskt strejkbryteri 

Det var under den strejken som Cybersyn kom till sin rätt. Genom nätverket kunde regeringen säkra information om var bristen var mest extrem och var chaufförer som inte deltog i strejken fanns, och mobilisera eller omdirigera sina egna transportmedel för att hålla varor i rörelse. Men detta var inte bara en toppstyrd operation som dirigerades från Monedapalatset av presidenten och hans ministrar. Strejken tvingade offentliga verksamheter som befann sig nära varandra att arbeta tillsammans i ”cordónes industrialises” – bokstavligen ”industribälten” – för att koordinera flödet av råvaror och färdiga produkter. Dessa cordónes arbetade i sin tur tillsammans med organisationer i lokalsamhället, till exempel mödragrupper, som hjälpte till med distributionen. Genom att operera autonomt speglade dessa cordónes olika former av spontant självstyre av arbetare och lokalsamhällen som ofta dyker upp under tider av revolutionära omvälvningar, liksom under tider av kris eller naturkatastrofer, oavsett om vi kallar dem ”råd”, ”comités d’enterprises” (Frankrike), ”sovjeter (Ryssland), ”szovjetek” (Ungern) eller ”shorai” (Iran). 

Den liberala författaren Rebecca Solnit beskriver i sin sociala historik över de extraordinära gemenskaper som växer fram under sådana extrema ögonblick, A Paradise Built in Hell, hur verkligheten vid dessa tillfällen inte motsvarar elitens fantasier om ett kaotiskt, hobbesianskt allas krig mot alla, utan snarare präglas av lugn, beslutsam organisering. Hon upptäckte gång på gång att berättelser från människor som försökt överleva jordbävningar, stora bränder, epidemier, översvämningar och till och med terrorattacker avspeglar hur de, trots de fasor de upplevt, verkligen känt sig uppfyllda av liv, av gemensamt syfte och till och med lycka. Det är inte så konstigt att en rik, långlivad strömning av frihetligt socialistiskt tänkande, av personer som Rosa Luxemburg, Anton Pannekoek och Paul Mattick lyfter fram sådan organisering, sådana ”råd”, som grunden till det fria samhälle som de vill bygga. Den stora utmaningen är att skala upp en sådan demokratisk organisering utanför marknaden. 

Detta är den destillerade versionen av kalkyleringsdebatten: relativt platta hierarkier tycks fullständigt kapabla att demokratiskt koordinera produktion och distribution av ett begränsat antal varor och tjänster, för ett litet antal människor och inom en begränsad geografi. Men hur skulle de oräkneliga produkter som behövs i en modern nationell (eller till och med global) ekonomi – med dess komplexa nät av leverantörskedjor, tusentals företag och miljontals invånare (miljardtals, om vi utgår från global skala) – kunna produceras utan enorma, svällande och ineffektiva byråkratier? Hur kan den lokala produktionsnodens intressen harmoniskt integreras med hela samhällets intressen? Det som ligger i ett lokalt företags intresse kanske inte är i hela landets intresse. 

Det som hände i Chile i oktober 1972 är kanske inte det slutliga svaret på dessa frågor, men det antyder några möjligheter. Den 15 oktober föreslog Flores till direktören för CHECO- projektet att de skulle tillämpa vad de lärt sig i experimenten för att bekämpa strejken. De skapade en central kommandocentral i presidentpalatset, sammankopplad via telexmaskinerna med en rad specialiserade operativa enheter som fokuserade på olika nyckelsektorer: transporter, industri, energi, banker, godsleve- ranser, och så vidare. Genom detta nätverk kunde regeringen ta mot statusuppdateringar minut för minut direkt från platser runt om i landet, och svara lika snabbt med order som skickades genom samma nätverk. En arbetsgrupp i palatset analyserade den data som kom in och sammanställde den till rapporter som regeringsföreträdare behövde för att fatta beslut. Om en fabrik led brist på bränsle, reservdelar, råvaror eller andra resurser flödade denna data genom nätverk till en annan fabrik som kunde hjälpa till. Information om vilka vägar som var fria från oppositionella delades också, så att de lastbilar som förblev under offentlig kontroll kunde omdirigeras och undvika blockader. Medina noterar hur vissa historiker istället betonar den roll som folklig mobilisering underifrån spelade för att bryta strejken och argumenterar för att det är en onödig dikotomi. Även om det inte eliminerade den vertikala hierarkin så kopplade nätverket samman regeringens kommandocentral med horisontella aktiviteter på gräsrotsnivå. Medina skriver: ”Nätverket tillhandahöll en infrastruktur för kommunikation som kopplade samman revolutionen från ovan, ledd av Allende, med revolutionen underifrån, ledd av de chilenska arbetarna och medlemmar av gräsrotsorganisationer, och hjälpte till att koordinera bådas aktiviteter i en krissituation.” Hon menar att Cybersyn helt enkelt verkade i bakgrunden, ”som infrastruktur ofta gör”. Systemet berättade inte för arbetare vad de skulle göra. Arbetarna och deras representanter i regeringen använde helt enkelt systemet som ett verktyg för att hjälpa dem göra det som de ville göra. 

Detta verkliga exempel på hur chilenarna använde en teknologi snarare än tvärtom bör dämpa potentiella farhågor att vår hypotes – att vår tids processorkraft och telekomnätverk kan hjälpa oss att övervinna den utmaning som ekonomisk kalkylering utgör – innebär en teknokratisk lösning: att vi argumenterar för att lämna ansvaret för att skapa ett demokratiskt samhälle utan marknader till en algoritm. Detta är raka motsatsen till vad vi menar. 

Flores strategi visade sig framgångsrik, genom att den tog udden av den akuta bristen. Regeringens data visade att tillgången till mat förblev mellan 50 och 70 procent av den normala. Distributionen av råvaror fortsatte som vanligt till 95 procent av de samhällsviktiga företagen och distributionen av bränsle var 90 procent av den normala. Ekonomiska rapporter baserades nu på data som hade samlats in från hela landet på ett par dagar, där det tidigare hade tagit upp till sex månader att producera samma bedömningar. Mot slutet av månaden hade strejken i praktiken brutits och den hade tydligt misslyckats med målet att paralysera landet. Chile fungerade fortfarande. En minister sa till Beer att om det inte vore för Cybersyn hade regeringen kollapsat på kvällen den 17 oktober. 

Resultatet inspirerade Beer att föreställa sig ännu bredare tillämpning av cybernetiken för att stödja arbetarnas deltagan- de. Den före detta företagskonsulten hade rört sig i en nästan anarkosyndikalistisk riktning (anarkosyndikalismen är den politiska filosofi som argumenterar för ett statslöst samhälle koordinerat direkt av arbetare genom deras fackföreningar): ”Cybernetikens grundläggande svar på frågan hur systemet bör organiseras är att det borde organisera sig självt.” Vetenskap och teknologi skulle kunna bli verktyg som används av arbetare för att demokratiskt koordinera samhället, nerifrån och upp, och hoppa över dikotomin mellan centralisering och decentralisering. 

Istället för att låta ingenjörer och operationsanalytiker bygga modeller av fabriker skulle programmerare ledas av arbetarna och bädda in deras djupa kunskap om produktionsprocessen i mjukvaran. Istället för den sovjetiska modellen där stora mängder data skickades till en central kommandocentral skulle nätverket distribuera, vertikalt och horisontellt, endast den mängd information som behövdes för beslutsfattande. För Beer, skriver Medina, erbjöd Cybersyn ”en ny form av decentraliserad, anpassningsbar kontroll som respekterade individuell frihet utan att offra det allmänna bästa.” 

Men för oss återstår, mer än fyra årtionden senare, några olösta frågor. Inte minst den om huruvida ett system som använts i ett enda land, i ett nödläge, ett tillstånd nära inbördeskrig – och som omfattat ett begränsat antal företag och faktiskt bara delvis lindrat en svår situation – kan tillämpas i fredstid och i global skala. 

Efter strejken fortsatte regeringen använda sig av nätverket och planerade för dess expansion, men vi kommer aldrig få veta om det skulle ha fungerat. Den 11 september 1973 inledde den chilenska militären den kupp mot Allende som USA länge hade önskat. Enligt de flesta bedömare, inklusive en rapport om frågan av USA underättelsetjänster från år 2000, agerade kuppmakarna efter underförstått klartecken från Washington. Klockan sju den morgonen gjorde flottan myteri och intog hamnen i Valparaíso. Två timmar senare kontrollerade armén större delen av landet. Mitt på dagen beordrade general Gustavo Leigh jetplan av typen Hawker Hunter att bombardera presidentpalatset, medan stridsvagnar attackerade på marken. När Allende fick veta att Monedapalatsets första våning intagits beordrade han all personal att lämna byggnaden. De bildade kö från andra våningen ner längs trappan och fram till dörren som ledde ut till gatan. Presidenten gick längs kön och skakade hand med och tackade alla personligen.

President Salvador Allende gick sedan till Självständighetssalen på den nordöstra sidan av palatset, satte sig ner och placerade ett gevär som han fått av Fidel Castro mellan sina ben, med mynningen under hakan. Två kulor slet av toppen av hans skalle. General Augusto Pinochets militärregim stoppade omedelbart arbetet med Proyeto cybersin, och förstörde fysiskt mycket av det som hade byggts upp, även om den viktigaste dokumentationen överlevde tack vare snabbtänkt agerande av viktiga inblandade. 1975 hade juntan, utöver att ha mördat, kidnappat och torterat tusentals och tvingat tusentals andra att fly som politiska flyktingar till länder som Kanada, också implementerat världens första experiment i det som skulle bli känt som nyliberalism. Ett recept som skrivits ut av ekonomer, varav de flesta studerat vid University of Chicago under Milton Friedman, som senare skulle bli rådgivare till USA:s president Ronald Reagan och Storbritanniens konservativa premiärminister Margaret Thatcher.

Juntan följde dessa ”Chicagopojkars” rekommendationer till punkt och pricka: chockprivatiseringar av stora delar av den offentliga sektorn, kraftigt minskade offentliga utgifter, massiva avsked av statliga tjänstemän, frysta löner och avregleringar i alla delar av ekonomin. Varianter på detta nyliberala tema har sedan dess genomförts, med varierande grad av hängivenhet eller tveksamhet, av nästan alla regeringar världen över. Det har skapat gapande klyftor över stora delar av västvärlden – även om de visserligen inte alltid åtföljts av CIA-tränade dödsskvadroner som kastar ut fackliga aktivister från flygande helikoptrar eller skär av fingrar och tungor på vänsterorienterade gitarrspelande folksångare. Att återuppväcka drömmen om planering underifrån idag kräver att vi först reparerar de skador, inklusive inom idéernas värld, som orsakats av ett halvt århundrade av nyliberalism.