Folkrepubliken Walmart – del 15

Walmart är världens tredje största arbetsgivare, efter USA:s försvarsdepartement och Kinas armé. Med utgångspunkt i Walmart argumenterar vetenskapsjournalisten Leigh Phillips och ekonomen Michal Rozworski för att globala företags storskaliga planerade ekonomier kan lägga grunden för en demokratisk socialism. Detta är del 15 i Arbetarens sommarföljetong.

Allendes socialistiska internet 

Historien om Salvador Allende – världens första demokratiskt valda marxistiska president, som dog när general Augusto Pinochet störtade hans knappt tre år gamla regering i en USA-stödd kupp den 11 september 1973 – är välkänd och sörjd bland progressiva. För stora delar av vänstern symboliserar krossandet av Allendes regering en revolutionär väg som stängdes, en socialism olik den i Sovjetunionen eller Kina, besvuren till konstitutionell demokrati, rättssäkerhet och medborgerliga rättigheter, även när den ställdes inför fascistisk paramilitär terror. Listan på fruktansvärda brott mot mänskliga rättigheter under Pinochet och berättelserna om los desaparecidos, eller ”de försvunna” – en eufemism för mer än 2 000 av Pinochets i hemlighet bortförda offer vars öde staten vägrade avslöja – har fram tills nyligen överskuggat ett djärvt och banbrytande experiment i cybernetisk ekonomisk planering som initierades under Allende. 

Projektet, som kallas för Cybersyn på engelska och Proyecto Synco på spanska, var ett ambitiöst (kanske för ambitiöst) försök att koppla ihop hela ekonomin, och samhället, i ett nätverk. Det har på goda grunder beskrivits i Guardian som ett ”socialistiskt internet” – ett projekt som var årtionden före sin tid. Det förblev i stort sett okänt i årtionden, men har äntligen fått den uppmärksamhet det förtjänar. Ungefär vid tiden för den fyrtionde årsdagen av Pinochets kupp skrevs en rad artiklar i mainstreammedia, från New Yorker till den populära podcasten 99% Invisible, som i många fall baserades på den omfattande research och intervjuer med arkitekterna bakom Cybersyn som elingenjören och teknikhistorikern Eden Medina genomförde för att skriva sin bok om Cybersinprojektets triumfer och bakslag, Cybernetic Revolutionaries från 2011. Anledningen till det uppflammande intresset för Cybersyn idag, och återupptäckten av dess historia, har att göra med den slående parallellen till den amerikanska militärens ARPANET (Advanced Projects Agency Network) – en föregångare till internet – och insikten, som en blixt från klar himmel, att en internetliknande struktur först kan ha utvecklats i det globala syd. Lockelsen i berättelsen om Chiles socialistiska internet beror förmodligen också på de lärdomar för vår tid som kan dras av denna skapelse av Allendes demokratiska revolution – ”med en smak av rött vin och empanadas” som han uttryckte det – när det gäller integritet och big data, faran och nyttan med ”sakernas internet” och framväxten av algoritmisk reglering. 

Här är vi dock främst intresserade av Cybersyns eventuella framgångar och tillkortakommanden som verktyg för decentraliserad ekonomisk planering. Utan kalla krigets skygglappar kan vi idag betrakta Cybersyn mer objektivt och fråga oss om det skulle kunna tjäna som modell för ett alternativ till både den fria marknaden och central(iserad) planering. 

Cybernetik som att valla katter 

År 1970 fann sig Salvador Allendes nyvalda regering i en salig röra av fabriker, gruvor och andra arbetsplatser som i vissa fall länge varit statsägda, i andra fall höll på att förstatligas eller var under ockupation av arbetarna, medan åter andra var under chefernas eller ägarnas kontroll. Den tidigare centristiska administrationen under kristdemokraten Eduardo Frei hade redan delvis förstatligat koppargruvorna, landets största exportsektor. Freis regering hade också lanserat ett massivt statligt program för bostadsbyggande och kraftigt byggt ut det offentliga skolsystemet, allt med betydande stöd från USA. Washington oroade sig för att om man inte betalade för sociala reformer, så skulle man snart bevittna en social revolution på det halvklot som man betraktade som sitt eget. Betydande delar av Chiles relativt begränsade ekonomi var alltså redan i offentlig ägo när socialisterna tog över, och byråkratins administrativa kapacitet var utsträckt till sin yttersta gräns. En mer effektiv strategi för koordinering krävdes. 

Fernando Flores, den då 29-årige chefen för Chilenska myndigheten för utveckling av produktionen, som ansvarade för koordineringen mellan nationaliserade företag och staten, hade imponerats av texter om ”ledningscybernetik” av en brittisk operationsvetare and managementkonsult vid namn Stafford Beer. Flores hade studerat industriell ekonomi vid Katolska universitetet, men också tagit kurser i operationsanalys, den gren av tillämpad matematik som söker optimala lösningar på komplexa beslut. Det är en spretig disciplin, som blandar modellering, statistisk analys, industriell ekonomi, ekonometri, operativ förvaltning, beslutsvetenskap, datavetenskap, informationsteori och till och med psykologi. Under sina studier och sitt tidiga arbete för chilenska järnvägen hade Flores stött på Beers texter om cybernetik. Beers arbete, som gett honom betyd- ande internationellt erkännande, fokuserade på mer effektiva ledningstekniker. Men enligt Medinas intervjuer med Flores fascinerades den senare av hur den ”sammanhängande filosofiska grunden” i Beers ledningscybernetik skulle kunna tjäna Allendes vision om en antibyråkratisk demokratisk socialism i vilken arbetare deltog i ledningen och där individuella medborgerliga rättigheter skulle garanteras. Ledningscybernetiken skulle enligt Flores kunna hjälpa den unga regeringen att ”valla katterna”* i den offentliga och arbetarstyrda sektorn. 

Idag vilar ett naivt, teknoutopiskt skimmer över begreppet ”cybernetik”, eller till och med en dystopisk kroppsskräck. Men i grund och botten undersöker cybernetiken hur olika system – biologiska, mekaniska, sociala – anpassar sig till och hanterar kommunikation, beslutsfattande och handling. Den första upplagan av Beers bok Cybernetics and Management från 1959 refererar inte ens till datorer, och som Medina är noga med att påpeka var Beer själv en oförsonlig kritiker av hur företag och regeringar använde datorer. Cybernetik är inte ledning genom algoritmer. Det är inte digital taylorism. 

Under andra världskriget fick MIT-matematikern Norbert Wiener och hans ingenjörskollega Julian Bigelow uppgiften att utveckla sätt att förbättra träffsäkerheten mot fientliga flygplan. Efter konsultation med en tidig neuropsykolog utvecklade de båda en apparat som automatiskt hjälpte den mänskliga skytten att korrigera sitt sikte genom något som de kallade feedback, en cirkulär metod för kontroll där reglerna som styr en process förändras som svar på resultaten eller effekterna. Idag kanske det verkar självklart, och denna självklarhet är förmodligen en följd av hur inflytelserika cybernetiska begrepp har blivit i vår kultur – det är alltså härifrån ordet ”feedback” kommer. Men på den här tiden när linjära kontrollsystem (”om si, gör så”) dominerade var det en uppenbarelse. Som Richard Barbrook berättar i sin historik över datorernas gryning, Imaginary 

Futures från 2007, skulle Wiener trots fältets militära ursprung bli radikaliserad av det kalla kriget och kapprustningen, och inte bara deklarera att vetenskapsmän hade ett ansvar att vägra delta i militär forskning, utan också argumentera för behovet av en socialistisk tolkning av cybernetiken. ”Stora företag var beroende av en specialiserad kast av byråkrater för att styra sina organisationer,” noterar Barbrook. ”De styrde det administrativa ‘Panoptikon’ som ser till att anställda lyder order utfärdade uppifrån. De övervakade finansieringen, tillverkningen, marknadsföringen och distributionen av företagens produkter.” Wiener, och senare Beer, såg å andra sidan cybernetiken som en mekanism för att undvika dominans. En stor utmaning som ledningen för vilket system som helst av tillräcklig komplexitet står inför är, enligt Beer, att sådana system är ”omöjliga att beskriva i detalj”. 

Som ett eko av denna insikt och tre år innan arbetare och studenter gjorde uppror under Pragvåren och krossades av sovjetiska tanks 1968, publicerade de tjeckoslovakiska författarna Oldrich Kýn och Pavel Pelikán boken Kybernetika v Ekonomii, som utmanade det toppstyrda centrala planeringssystemet. I boken fokuserade de på den centrala roll som korrekt information spelar i koordineringen av ekonomiska aktiviteter, vare sig det sker via marknaden eller planering. De argumenterade för att människans kapacitet för att ta emot och behandla information är naturligt begränsad. En kraftigt centraliserad hierarki kräver att beslutsfattare på högsta nivå har stor kapacitet för att behandla information.

Samtidigt kan centralisering, förutom dålig kvalitet på beslutsfattande till följd av en individs eller till och med en liten grupp människors oförmåga att hantera mer än en viss mängd information, leda till att kostnaderna för att överföra och behandla information är ”många gånger högre än de mest pessimistiska uppskattningar av förluster som skulle kunna uppstå vid en minskning av informationsmängden och decentralisering av en stor del av beslutsfattandet”. Kýn och Pelikán föreslog istället att mängden information gradvis skulle minska ju längre upp i hierarkin man kom, så att varje plats i hierarkin skulle få ett visst mått av frihet att fatta självständiga beslut: ”All information som samlas in längst ner kan inte nå de högsta punkterna. Problemet är så klart hur vi kan minska informationen utan att förlora det som är avgörande för att fatta beslut”. 

Omvänt var Beer medveten om att för mycket decentralisering och autonomi kan leda till kaotiska resultat som undergräver systemet som helhet, antingen genom skadlig överproduktion eller brist. Hans modell strävade därför efter maximal självorganisering bland de ingående delarna genom redundanta, horisontella, nätverk för kommunikation, samtidigt som vissa kanaler för vertikal kontroll behölls för att upprätthålla systemets stabilitet och långsiktiga planering. Istället för den abstrakta dikotomin mellan centralisering och decentralisering frågade han sig: vad är den maximala grad av decentralisering som fortfarande låter systemet fungera? 

Allende tilltalades av idén om en rationellt styrd industri, och efter Flores rekommendation anlitades Beer som rådgivare till regeringen. Beer var i sin tur frustrerad över att de företag han arbetade för bara implementerade hans idéer ofullständigt och tilltalades av möjligheten att få förverkliga hela sin vision i praktiken, och i en mycket större skala än han hittills hade försökt. 

Den visionen skulle involvera skapandet av ett kommunikationsnätverk i realtid, som kopplade samman fabriksgolv med fabriksgolv och uppåt med den chilenska utvecklingsmyndigheten (CORFO) som snabbt skickade data båda horisontellt och vertikalt, och därigenom möjliggjorde snabb respons på förändrade förutsättningar för alla delar av systemet. Den data som samlades in skulle också bearbetas av en huvuddator som skulle producera statistiska prognoser för framtida ekonomiska beteenden. Dessutom skulle systemet involvera en datorsimulering av hela den chilenska ekonomin, som Beer och hans kollegor kallade för ”CHECO” – Chiles ekonomiska simulator. Men vid sitt första besök i Chile konfronterades Beer med verkligheten i form av landets begränsade datorresurser: bara fyra huvuddatorer av låg till ordinär standard ägdes av den statliga datamyndigheten, ECOM, och de var redan upptagna med andra uppgifter. Som mest kunde ECOM erbjuda processortid på en av dessa maskiner, en IBM 360/50. Som Medina skriver skulle Beer behöva bygga ett nätverk bestående av en enda dator. 

Men det viktiga var nätverket, inte vilken typ av maskin som utförde nätverkandet. Som lösning föreslog Beer därför att den enda IBM-huvuddatorn skulle kopplas ihop med ett nätverk av telexmaskiner (de där 70-talsaktiga skrivmaskinsliknande apparaterna som syns i All The President’s Men, direkta arvingar till telegrafen som först tillverkades på 1930-talet) vilka var vanliga nog i Chile och på den tiden mer pålitliga än telefoner. Till en början trodde Beer att han arbetade på ett projekt för att utveckla ett mer responsivt kommunikations- och kontrollsystem mellan regeringsutnämnda fabrikschefer, eller ”intervenörer” för att använda den tidens chilenska terminologi, och CORFO.

Han föreställde sig att varje företags intervenör skulle använda telexmaskinen för att skicka in produktionsdata till telexmaskinen på Datamyndigheten. Där skulle operatörer översätta informationen till hålkort som skulle matas in i huvuddatorn, som i sin tur skulle använda statistisk mjukvara för att jämföra nuvarande data med historiska resultat och söka efter avvikelser. Om en sådan upptäcktes skulle operatörerna meddelas och i sin tur meddela både den berörda intervenören och CORFO. CORFO skulle då ge intervenören en kort tidsfrist för att rätta till avvikelsen på egen hand, vilket skulle ge företag ett visst mått av autonomi från högre beslutsfattare och samtidigt skydda regeringens beslutsfattare från vad som annars skulle kunna bli en tsunami av data, genom att bara skicka vidare det som var viktigt. Endast om intervenören inte kunde lösa problemet på egen hand skulle CORFO gripa in.

Istället för att alla produktionsbeslut fattades uppifrån och ned på ett centraliserat sätt, skulle det ske genom en iterativ ”roll up”-process, som Beer beskrev det, där riktlinjer skickades nedåt till fabrikerna och fabrikernas behov skickades uppåt till regeringen och hela tiden anpassades till förändrade förutsättningar. Beer var en hård kritiker av den sovjetiska byråkratin och trodde att de statistiska jämförelser som producerades centralt skulle minska fabrikschefernas möjlighet att producera falska produktionssiffror, vilket inträffade i Sovjetunionen, och möjliggöra snabbare upptäckt av flaskhalsar och andra problem. Målet var att ge en ekonomisk överblick i realtid – på den tiden en förbluffande ambition, för såväl socialister som andra – eller något som var så nära detta som möjligt. Fram till dess hade Chiles konventionella ekonomiska rapportering involverat tjocka utskriva dokument med detaljerad information som samlades in månatligen eller till och med bara en gång om året. 

Paul Cockshott, datavetaren som vi mött tidigare i boken som länge skrivit om möjligheten till postkapitalistisk planering underlättad av nutidens processorkraft, är en stor beundrare av Cybersyn: ”Det stora framsteget med Stafford Beers experiment med Cybersyn var att det var designat för att vara ett realtidssystem snarare än ett system som, likt det sovjetiska, i grunden var ett stegvis system där beslut togs vart femte år.” 

När Allende väl förstått exakt hur systemet fungerade uppmuntrade han Beer att vidareutveckla dess ”decentraliserande, arbetardeltagande och antibyråkratiska” potential. Allendes önskan att Proyecto Synco inte skulle bli en teknokratisk motsvarighet till ekonomisk planering i sovjetisk anda utan ett verktyg som skulle låta arbetarna på fabriksgolvet delta i beslutsfattandet imponerade på Beer. Den pekade också mot en mycket bredare tillämpning av systemet än bara den statliga sektorn. Men Beer hade redan radikaliserats av utvecklingen i landet, oberoende av det konsultarbete han utförde för CORFO. Allende sparkade in en öppen dörr. 

Redan före valet av Allendes koalitionsregering av sex partier hade USA spenderat miljoner på proganda riktad mot vänstern och till stöd för Kristdemokraterna. När kopparindustrin förstatligades (med helhjärtat stöd av den kristdemokratiska oppositionen) strypte USA krediterna, och de multinationella bolag som hade ägt gruvorna försökte blockera exporten. Fabriks- och jordägare gick till domstolarna för att försöka blockera reformer, och delar av högern manade öppet till en militärkupp, ett alternativ som stöddes av CIA. Medan betydande löneökningar för manuella arbetare och tjänstemän till en början bidragit till minskad arbetslöshet och en stark tillväxt på 8 procent om året så lamslog blockaden ekonomin och begränsade tillgången till konsumtionsvaror. När lönerna ökade och utbudet minskade uppstod brist och förlamande inflation, som i sin tur provocerade fram anklagelser om hamstring inom medelklassen. Allendes regering – som arbetarklassen i högsta grad såg som sin egen – hotades både utifrån och inifrån landet. Arbetare och bönder radikaliserades; samhället som helhet genomgick en skarp polarisering. 

Hoten mot regeringen tvingade Beers team att arbeta under ett hetsigt schema. Projektet stod inför flera utmaningar som inte underlättades av den snäva tidtabellen, men svårigheterna var inte i första hand tekniska utan sociala. Operationsanalytiker var tvunga att studera varje nationaliserat företag och avgöra vilka produktionsindikatorer som skulle övervakas och vilka de kunde ignorera. Det var ingen lätt uppgift, inte ens för en förenklad modell som inte skulle representera hela komplexiteten i den chilenska ekonomin utan bara hitta de avgörande faktorer som hade störst påverkan på resultaten. Trots det skulle CHECO- modellen gå bortom produktionsfaktorer – produktivitet och efterfrågan – och även ta hänsyn till valutaflöden: investeringar och inflation. 

Men arbetsgruppen hade svårigheter med att ens få tag på den nödvändiga informationen för att testa modellen. Data om gruvdriften var två år gammal. Data om jordbruket fanns knappt. I vissa företag fanns överhuvudtaget inga utvecklade processer för att samla in information. Även om CHECO i slutändan kunde köra några experimentella modeller som utforskade inflation, växelkurser och nationell inkomst, liksom förenklade modeller av hela ekonomin och en handfull sektorer, så såg arbetsgruppen dessa ansträngningar endast som experiment som inte skulle användas för att fatta beslut. 

Trots Beers och Flores önskan, och trots Allendes insisterande på att projektet skulle leda till ett deltagande, decentraliserande och antibyråkratiskt system, så spelade arbetarna på fabriksgolvet ofta en försumbar roll. Cybersyns ingenjörer tenderade att först prata med företagens ledning, sedan med mellancheferna, och sist med ingenjörerna. I sin historik över projektet är Medina noga med att inte romantisera resultaten. Ingenjörerna konsulterade med arbetarnas kommittéer, men inte på ett regelbundet sätt. För att kunna modellera individuella fabriker krävdes dessutom högre utbildning i operationsanalys, och i Chile fanns på den tiden ett mycket begränsat antal personer som fått en sådan utbildning. Arbetsgruppen mötte motstånd från fabrikschefer, vars klassposition gjorde dem mindre välvilligt inställda till projektet, eller som helt enkelt inte förstod vad syftet var. Trots direktiv till fabrikernas ingenjörer att de skulle samarbeta med arbetarnas kommittéer så utgjorde klasskillnader en barriär – ingenjörer var nedlåtande mot arbetare och föredrog att tala med ledningen. Medina fann i sina undersökningar få bevis för att arbetare på golvet spelade någon större roll i att påverka modelleringsprocessen. 

Men man kan också föreställa sig hur samma system används på ett annat sätt, för att beväpna snarare än avväpna arbetare. Faktum är att Cybersyns kommunikationsnätverk till och med i sin embryonala form hjälpte grupper av arbetare att själva organisera produktion och distribution under det som annars hade varit en förödande transportstrejk, som iscensattes av konservativa företagsintressen och understöddes av CIA år 1972. Därigenom gav de den kämpande Allende-regeringen en kort frist. 

Cybernetiskt strejkbryteri 

Det var under den strejken som Cybersyn kom till sin rätt. Genom nätverket kunde regeringen säkra information om var bristen var mest extrem och var chaufförer som inte deltog i strejken fanns, och mobilisera eller omdirigera sina egna transportmedel för att hålla varor i rörelse. Men detta var inte bara en toppstyrd operation som dirigerades från Monedapalatset av presidenten och hans ministrar. Strejken tvingade offentliga verksamheter som befann sig nära varandra att arbeta tillsammans i ”cordónes industrialises” – bokstavligen ”industribälten” – för att koordinera flödet av råvaror och färdiga produkter. Dessa cordónes arbetade i sin tur tillsammans med organisationer i lokalsamhället, till exempel mödragrupper, som hjälpte till med distributionen. Genom att operera autonomt speglade dessa cordónes olika former av spontant självstyre av arbetare och lokalsamhällen som ofta dyker upp under tider av revolutionära omvälvningar, liksom under tider av kris eller naturkatastrofer, oavsett om vi kallar dem ”råd”, ”comités d’enterprises” (Frankrike), ”sovjeter (Ryssland), ”szovjetek” (Ungern) eller ”shorai” (Iran). 

Den liberala författaren Rebecca Solnit beskriver i sin sociala historik över de extraordinära gemenskaper som växer fram under sådana extrema ögonblick, A Paradise Built in Hell, hur verkligheten vid dessa tillfällen inte motsvarar elitens fantasier om ett kaotiskt, hobbesianskt allas krig mot alla, utan snarare präglas av lugn, beslutsam organisering. Hon upptäckte gång på gång att berättelser från människor som försökt överleva jordbävningar, stora bränder, epidemier, översvämningar och till och med terrorattacker avspeglar hur de, trots de fasor de upplevt, verkligen känt sig uppfyllda av liv, av gemensamt syfte och till och med lycka. Det är inte så konstigt att en rik, långlivad strömning av frihetligt socialistiskt tänkande, av personer som Rosa Luxemburg, Anton Pannekoek och Paul Mattick lyfter fram sådan organisering, sådana ”råd”, som grunden till det fria samhälle som de vill bygga. Den stora utmaningen är att skala upp en sådan demokratisk organisering utanför marknaden. 

Detta är den destillerade versionen av kalkyleringsdebatten: relativt platta hierarkier tycks fullständigt kapabla att demokratiskt koordinera produktion och distribution av ett begränsat antal varor och tjänster, för ett litet antal människor och inom en begränsad geografi. Men hur skulle de oräkneliga produkter som behövs i en modern nationell (eller till och med global) ekonomi – med dess komplexa nät av leverantörskedjor, tusentals företag och miljontals invånare (miljardtals, om vi utgår från global skala) – kunna produceras utan enorma, svällande och ineffektiva byråkratier? Hur kan den lokala produktionsnodens intressen harmoniskt integreras med hela samhällets intressen? Det som ligger i ett lokalt företags intresse kanske inte är i hela landets intresse. 

Det som hände i Chile i oktober 1972 är kanske inte det slutliga svaret på dessa frågor, men det antyder några möjligheter. Den 15 oktober föreslog Flores till direktören för CHECO- projektet att de skulle tillämpa vad de lärt sig i experimenten för att bekämpa strejken. De skapade en central kommandocentral i presidentpalatset, sammankopplad via telexmaskinerna med en rad specialiserade operativa enheter som fokuserade på olika nyckelsektorer: transporter, industri, energi, banker, godsleve- ranser, och så vidare. Genom detta nätverk kunde regeringen ta mot statusuppdateringar minut för minut direkt från platser runt om i landet, och svara lika snabbt med order som skickades genom samma nätverk. En arbetsgrupp i palatset analyserade den data som kom in och sammanställde den till rapporter som regeringsföreträdare behövde för att fatta beslut. Om en fabrik led brist på bränsle, reservdelar, råvaror eller andra resurser flödade denna data genom nätverk till en annan fabrik som kunde hjälpa till. Information om vilka vägar som var fria från oppositionella delades också, så att de lastbilar som förblev under offentlig kontroll kunde omdirigeras och undvika blockader. Medina noterar hur vissa historiker istället betonar den roll som folklig mobilisering underifrån spelade för att bryta strejken och argumenterar för att det är en onödig dikotomi. Även om det inte eliminerade den vertikala hierarkin så kopplade nätverket samman regeringens kommandocentral med horisontella aktiviteter på gräsrotsnivå. Medina skriver: ”Nätverket tillhandahöll en infrastruktur för kommunikation som kopplade samman revolutionen från ovan, ledd av Allende, med revolutionen underifrån, ledd av de chilenska arbetarna och medlemmar av gräsrotsorganisationer, och hjälpte till att koordinera bådas aktiviteter i en krissituation.” Hon menar att Cybersyn helt enkelt verkade i bakgrunden, ”som infrastruktur ofta gör”. Systemet berättade inte för arbetare vad de skulle göra. Arbetarna och deras representanter i regeringen använde helt enkelt systemet som ett verktyg för att hjälpa dem göra det som de ville göra. 

Detta verkliga exempel på hur chilenarna använde en teknologi snarare än tvärtom bör dämpa potentiella farhågor att vår hypotes – att vår tids processorkraft och telekomnätverk kan hjälpa oss att övervinna den utmaning som ekonomisk kalkylering utgör – innebär en teknokratisk lösning: att vi argumenterar för att lämna ansvaret för att skapa ett demokratiskt samhälle utan marknader till en algoritm. Detta är raka motsatsen till vad vi menar. 

Flores strategi visade sig framgångsrik, genom att den tog udden av den akuta bristen. Regeringens data visade att tillgången till mat förblev mellan 50 och 70 procent av den normala. Distributionen av råvaror fortsatte som vanligt till 95 procent av de samhällsviktiga företagen och distributionen av bränsle var 90 procent av den normala. Ekonomiska rapporter baserades nu på data som hade samlats in från hela landet på ett par dagar, där det tidigare hade tagit upp till sex månader att producera samma bedömningar. Mot slutet av månaden hade strejken i praktiken brutits och den hade tydligt misslyckats med målet att paralysera landet. Chile fungerade fortfarande. En minister sa till Beer att om det inte vore för Cybersyn hade regeringen kollapsat på kvällen den 17 oktober. 

Resultatet inspirerade Beer att föreställa sig ännu bredare tillämpning av cybernetiken för att stödja arbetarnas deltagan- de. Den före detta företagskonsulten hade rört sig i en nästan anarkosyndikalistisk riktning (anarkosyndikalismen är den politiska filosofi som argumenterar för ett statslöst samhälle koordinerat direkt av arbetare genom deras fackföreningar): ”Cybernetikens grundläggande svar på frågan hur systemet bör organiseras är att det borde organisera sig självt.” Vetenskap och teknologi skulle kunna bli verktyg som används av arbetare för att demokratiskt koordinera samhället, nerifrån och upp, och hoppa över dikotomin mellan centralisering och decentralisering. 

Istället för att låta ingenjörer och operationsanalytiker bygga modeller av fabriker skulle programmerare ledas av arbetarna och bädda in deras djupa kunskap om produktionsprocessen i mjukvaran. Istället för den sovjetiska modellen där stora mängder data skickades till en central kommandocentral skulle nätverket distribuera, vertikalt och horisontellt, endast den mängd information som behövdes för beslutsfattande. För Beer, skriver Medina, erbjöd Cybersyn ”en ny form av decentraliserad, anpassningsbar kontroll som respekterade individuell frihet utan att offra det allmänna bästa.” 

Men för oss återstår, mer än fyra årtionden senare, några olösta frågor. Inte minst den om huruvida ett system som använts i ett enda land, i ett nödläge, ett tillstånd nära inbördeskrig – och som omfattat ett begränsat antal företag och faktiskt bara delvis lindrat en svår situation – kan tillämpas i fredstid och i global skala. 

Efter strejken fortsatte regeringen använda sig av nätverket och planerade för dess expansion, men vi kommer aldrig få veta om det skulle ha fungerat. Den 11 september 1973 inledde den chilenska militären den kupp mot Allende som USA länge hade önskat. Enligt de flesta bedömare, inklusive en rapport om frågan av USA underättelsetjänster från år 2000, agerade kuppmakarna efter underförstått klartecken från Washington. Klockan sju den morgonen gjorde flottan myteri och intog hamnen i Valparaíso. Två timmar senare kontrollerade armén större delen av landet. Mitt på dagen beordrade general Gustavo Leigh jetplan av typen Hawker Hunter att bombardera presidentpalatset, medan stridsvagnar attackerade på marken. När Allende fick veta att Monedapalatsets första våning intagits beordrade han all personal att lämna byggnaden. De bildade kö från andra våningen ner längs trappan och fram till dörren som ledde ut till gatan. Presidenten gick längs kön och skakade hand med och tackade alla personligen.

President Salvador Allende gick sedan till Självständighetssalen på den nordöstra sidan av palatset, satte sig ner och placerade ett gevär som han fått av Fidel Castro mellan sina ben, med mynningen under hakan. Två kulor slet av toppen av hans skalle. General Augusto Pinochets militärregim stoppade omedelbart arbetet med Proyeto cybersin, och förstörde fysiskt mycket av det som hade byggts upp, även om den viktigaste dokumentationen överlevde tack vare snabbtänkt agerande av viktiga inblandade. 1975 hade juntan, utöver att ha mördat, kidnappat och torterat tusentals och tvingat tusentals andra att fly som politiska flyktingar till länder som Kanada, också implementerat världens första experiment i det som skulle bli känt som nyliberalism. Ett recept som skrivits ut av ekonomer, varav de flesta studerat vid University of Chicago under Milton Friedman, som senare skulle bli rådgivare till USA:s president Ronald Reagan och Storbritanniens konservativa premiärminister Margaret Thatcher.

Juntan följde dessa ”Chicagopojkars” rekommendationer till punkt och pricka: chockprivatiseringar av stora delar av den offentliga sektorn, kraftigt minskade offentliga utgifter, massiva avsked av statliga tjänstemän, frysta löner och avregleringar i alla delar av ekonomin. Varianter på detta nyliberala tema har sedan dess genomförts, med varierande grad av hängivenhet eller tveksamhet, av nästan alla regeringar världen över. Det har skapat gapande klyftor över stora delar av västvärlden – även om de visserligen inte alltid åtföljts av CIA-tränade dödsskvadroner som kastar ut fackliga aktivister från flygande helikoptrar eller skär av fingrar och tungor på vänsterorienterade gitarrspelande folksångare. Att återuppväcka drömmen om planering underifrån idag kräver att vi först reparerar de skador, inklusive inom idéernas värld, som orsakats av ett halvt århundrade av nyliberalism. 

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Sandra Pandevski har skrivit boken abort 50 år av fri abort 50 berättelser utgiven på Kaunitz-Olsson
I samband med att svensk abortlagstiftning fyller 50 år släpper Sandra Pandevski och Malin Clausson en bok om abort. Foto: Foto: Per Englund och Johan Nilsson/TT

Aborträtten 50 år: ”Viktigt att våga prata om egna erfarenheter”


I Sverige genomförs ungefär 100 aborter om dagen. Trots det talar få kvinnor högt om sina erfarenheter av abort. Detta är något som Sandra Pandevski vill ändra på. I samband med att svensk abortlagstifting i år fyller 50 år kommer hennes och Malin Claussons bok Abort: 50 år av fri abort 50 berättelser. Arbetaren har mött Sandra Pandevski för ett personligt samtal om det egna valet och den rättighet många tar för givet men som ständigt tycks vara under attack.

– Jag var 30 år och kvinna och visste inte ens hur det i praktiken skulle gå till, säger Sandra Pandevski när vi ses.

Den internationella abortkartan ritas ständigt om. Rättigheter vi här Sverige länge tagit för givet kommer och försvinner i land efter land och frågan om kvinnors beslut över sina egna kroppar har på många håll hamnat högt upp på den politiska dagordningen. Inte minst i och med det så kallade kulturkriget där högerkonservativa krafter på frammarsch allt mer börjat ifrågasätta och på många håll även förbjudit flickor och kvinnor att avbryta sina egna graviditeter.

I Sverige genomförs i runda slängar omkring 36 000 aborter per år. Rent statistiskt väljer därmed varannan kvinna runt om i landet att någon gång i livet avbryta sin graviditet. 

När den svenska abortlagstiftningen nu fyller ett halvt sekel uppmärksammas det tidigare och till viss del fortfarande så tabubelagda ämnet med en lika upplysande som livsviktig bok, Abort: 50 år av fri abort 50 berättelser.

När jag såg plustecknet på stickan började jag gråta. Jag hade länge haft barnlängtan så det var en blandning av lycka och rädsla som rörde sig inom mig.

Journalisten och yogaläraren Sandra Pandevski inleder den långa raden av personliga berättelser, där unga tjejer och kvinnor i alla åldrar, men även några män, delar med sig av av sina upplevelser kring hur det är att avbryta en graviditet alldeles oavsett orsak. Det är hon, tillsammans med vännen och medförfattaren Malin Clausson, som är redaktör för antologin Abort: 50 år av fri abort 50 berättelser, och som under en skogspromenad för fem år sedan kom med idén.

– Jag var 30 år och kvinna och visste inte ens hur det i praktiken skulle gå till utan satt där och googlade och det är ju väldigt konstigt…

Sandra Pandevski förklarar hur hon och hennes sambo gemensamt tog beslutet. De hade just hittat tillbaka till varandra efter några års uppehåll och använde sig inte av preventivmedel. Jag visste, berättar hon i sitt kapitel, att det var med honom jag vill ha barn. Men inte nu.

Hon valde att inte prata om beslutet att göra abort med någon annan än just sin partner.

– Antagligen för att jag inte ville bli påverkad eller ifrågasatt, säger Sandra Pandevski och häller upp bubbelvattnet i ett isfyllt glas längts inne i den dovt mörka restaurangen på Birger Jarlsgatan i centrala Stockholm.

Abort : 50 år av fri abort 50 berättelser visar hur viktigt det är att prata om upplevelserna kring abort. Foto: Pressbild Kaunitz-Olsson

Hon har just kommit med tåget från Göteborg, där hon bor, och har den nytryckta boken med knallrött omslag i väskan. Det är bara någon vecka sedan Donald Trump installerades som amerikansk president och i stora delar av Europa blåser det högerradikala och nykonservativa vindarna starkare än på mycket länge. Frågan om rätten till abort är långt ifrån lika självklar som för bara tio år sedan.

– Den här boken kommer nog ganska lägligt, säger Sandra Pandevski och ler.

– När vi kontaktade Kristina Gemzell Danielsson (överläkare vid enheten för gynekologi och reproduktionsmedicin på Karolinska Universitetssjukhuset, red. anm.) och frågade om hon ville skriva förord sade hon att ”vi inom vården måste kämpa med aborträtten varje dag”.

Det var trångt och fullt av folk vid releasefesten för boken Abort : 50 år av fri abort 50 berättelser i Göteborg för några veckor sedan. Foto: Privat

Få vågar prata om sin abort

Kort efter att Sandra Pandevski själv genomfört sin abort berättade hon för sin pappa. Plötligt öppnades saker upp och han delade med sig om sina egna erfarenheter han inte tidigare talat om.

– Det visade sig att han varit med om två aborter innan jag kom till världen och det där ledde till ett väldigt fint samtal, säger Sandra Pandevski.

Trajko Pandevski medverkar därför i boken med sin berättelse. Liksom alla andra ställer han upp med bild och personliga reflektioner. Ett både snyggt och effektfullt sätt att hantera ett många gånger tungt och inte helt okomplicerat ämne. För trots att Sverige haft fri abort fram till den 18:e veckan i 50 år och varit ett av pionjärländerna när det gäller kvinnors rättigheter pratas det fortfarande relativt tyst om frågan, menar Sandra Pandevski.

– Jag och Malin funderade på det där. Att så många håller det inom sig trots att det är vår rättighet.

Varför tror du att det är så?

– Kanske för att det anses vara en kvinnofråga? Det blir ofta tystare då. Och för att det fortfarande är ett laddat och polariserat ämne. Sen kan en abort leda till flera olika känslor som kan vara komplexa att förstå, och inte alltid accepterade och därför svåra att dela. Vissa känner en sorg, utan att för den skull ångra sitt beslut. Andra känner en stor lättnad och tacksamhet.

Du berättar väldigt öppet i din del av boken om den egna aborten och alla känslor både före och efter. Hur var det att skriva?

– Det kändes faktiskt väldigt befriande. Men när jag bollade texten med min partner sade han ”Sandra, det här hände faktiskt också”, och det fick mig att inse att jag förträngt vissa saker. Han hjälpte mig att komma ihåg hur jag mådde efteråt. Att det var en lång läkningsprocess för mig rent kroppsligt, säger Sandra Pandevski.

En nästan pinsam grej som slog mig när jag läste boken är att jag som kille nog aldrig riktigt fattat. Trots att många i min närhet gjort att abort har jag liksom tänkt att det väl bara är att ta ett piller och så är allt som vanligt igen. Jag känner mig därför ganska dum när jag läser många av berättelserna här…

Sandra Pandevski nickar över bordet och det ser ut som att hon förstår.

– Du är inte ensam, många killar vet för lite. Jag tror att skolan spelar en viktigt roll där, för att tidigt få ut information om hur man gör en abort. Det går inte att komma ifrån att det är två som bär ansvaret för en graviditet. 

Många berättelser om abort

Boken är som sagt full av berättelser. För vissa har aborten varit ett trauma – en hemlighet de tvingats behålla för sig själva i en tid då samhällets syn på frågan såg radikalt annorlunda ut. Andra har avslutat sin graviditet med en axelryckning.

Allas röster tillåts komma fram utan några som helst moraliska pekpinnar åt något håll. I samband med utgivningen har Sandra Pandevski också pratat med många som hört av sig. Inte minst barnmorskor och andra inom vården som arbetar med frågan.

”Det viktiga är att inte ifrågasätta någons beslut om abort”, säger Sandra Pandevski. Foto: Privat

– Jag både tror och hoppas att de ska få användning av boken. För det här är ju historier de själva sällan får höra. De är främst med innan och ibland under aborten, men inte efteråt. Så det vore fantastiskt om boken skulle kunna förbättra abortvården, säger Sandra Pandevski.

Hon poängterar flera gånger att det viktiga är att inte ifrågasätta någons beslut om abort, framförallt inte bland vårdpersonalen.

– Under de samtal vi haft med personer som gjort abort har det blivit tydligt att när man väl bestämt sig är man säker på sitt val. Då vill man känna stöd, inte bli ifrågasatt. 

Sandra Pandevski berättar om ett mejl hon nyligen fick från en kvinna. På internationella kvinnodagen, den 8 mars, ska Tjejjouren i Eslöv få nya lokaler och kvinnan undrar om Sandra vill komma och berätta om boken på öppningen.

– Det är exakt sådant som jag vill göra. Komma ut och prata, för vi måste bli bättre på det.

I vissa latinamerikanska länder, där de tidigare haft några av världens hårdaste abortlagstiftningar, har det under de senaste åren skett en liberalisering av lagen. På andra håll, som i stora delar av USA och i Polen, har det skett en kraftig tillbakagång. Och överallt seglar abortfrågan upp som politiskt slagträ när partier på den yttersta högerkanten vill positionera sig.

Är aborträtten i Sverige under attack?

– Kanske inte just nu, men inget lands abortlag är säkrare än dess sittande regering, vilket visat sig på många håll i världen, senast i USA. Och vi brukar ta efter mycket som kommer därifrån. Just därför känns det viktigt att boken kommer nu och att vi hörs, säger Sandra Pandevski innan hon avslutar:

– Statistiskt gör varannan kvinna abort någon gång i livet så vi är många som vet värdet av den fria aborträtten. Om alla delar sina berättelser överröstar vi dem som vill se strängare lagar och inte tror på kvinnans rätt att själv få bestämma över sin egen kropp. 

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Trumpregeringens angrepp på USA:s myndigheter följs av attacker mot alla demokratiska institutioner. Foto: Evan Vucci/TT, Jan-Åke Eriksson. Montage: Arbetaren

Per-Anders Svärd:
Teknikoligarkerna har en antidemokratisk agenda

Med Trumpregeringen och hans följeslagare – teknikoligarkerna – har polariseringen på nätet gått över i en öppen fascistisering av institutionerna och tänkandet, skriver Per-Anders Svärd och menar att hoppet nu står till den gryende mobiliseringen av en motrörelse i USA – och, om den misslyckas, till oss själva. För snart kommer samma utveckling hit.

Den nya Trumpregeringens angrepp på USA:s myndigheter har i dagarna ofta beskrivits som en ”självkupp”. Med det avses ett lagligt maktövertagande som följs av attacker mot alla demokratiska institutioner som skulle kunna begränsa ledarens makt. Syftet är att kringgå de etablerade politiska processerna och neutralisera allt motstånd mot regimen. 

Det är uppenbart att det är ett sådant kuppförsök vi bevittnar just nu. Men i ett längre perspektiv bör kuppen ses som ett uttryck för en mer djupgående historisk spänning i samhället – nämligen motsättningen mellan revolution och kontrarevolution.

USA föddes ur en revolution. Samtidigt är det uppenbart att revolutionens frihetssträvanden aldrig fördes till sin fullbordan. Landet förblev ett land för de rika och vita. Republiken infekterades av pengaintressen, och arbetar- och folkrörelser underifrån har regelbundet mötts med repression och våld. 

Den amerikanska revolutionen nådde så att säga bara halvvägs innan den blockerades av kontrarevolutionära krafter. Den politiska revolten lyckades installera liberaldemokratiska spelregler och konstitutionellt skydd för vissa friheter, men den blev aldrig till en social revolution som förändrade samhällets grundstrukturer. 

Följden blev en skör balans mellan djupt motstridiga intressen. Precis som på många andra håll i världen har de kontrarevolutionära krafterna levt kvar och väntat på en möjlighet att rulla tillbaka den påbörjade demokratiseringen. Nu tar de sin chans.

Kontrarevolutionära rörelser

I boken Counterrevolution: The Global Rise of the Far Right (2019) skiljer sociologen Walden Bello mellan två typer av kontrarevolutionära rörelser. Den första typen är den klassiska klassbaserade motreaktionen mot en rebellisk underklass som vill förändra det system som gynnar eliterna.

Den andra typen kännetecknas av ett mer genomgripande motstånd mot samtidens politiska och ideologiska ramverk i dess helhet. Paradexemplet är mellankrigstidens fascism som helt förkastade den liberala modernitetens fundament i upplysning, demokrati och individuella rättigheter.

Det som oroar mest med utvecklingen i USA är just att ledande samhällsaktörer öppet förkastar de liberaldemokratiska normer som hittills skänkt legitimitet åt samhällsordningen. Vi har redan vant oss vid att se den attityden personifierad i landets president, en narcissist som ser sig själv som en kung snarare än som en president. Men ännu värre än Trump själv är det stöd han fått av landets ekonomiska härskare, det vill säga de stora teknikföretagen och deras ledare.

Att Elon Musk, Mark Zuckerberg, Jeff Bezos, Peter Thiel och de andra teknikoligarkerna sluter upp bakom en revanschlysten Donald Trump är förstås delvis ekonomiskt motiverat. De hoppas byta sitt stöd mot större anslag från staten och bättre villkor för sina företag.

Samtidigt blir vidden av deras egen antidemokratiska agenda nu tydlig. Med stöd av Trumps administration och hans fanatiska fotsoldater hoppas de kunna undanröja de sista hindren för sitt eget herravälde över teknologin, politiken och ekonomin.

Algoritmerna underblåser hat

Så har det inte alltid sett ut. Under Obamas tid som president försökte vissa av dem, som Zuckerberg, framställa sig som goda liberaler. Hans Facebook, ursprungligen en hö-hö-grabbig hemsida där collegekillar kunde betygsätta kvinnliga studenters utseende, brandades om till ett forum för kontakt och kommunikation mellan människor. Tidvis sattes likhetstecken mellan den fria kommunikationen på de sociala medierna och själva demokratins idé.

Snart blev det dock tydligt att algoritmerna bakom sajterna hade en antisocial effekt. De underblåste hat och underlättade politisk manipulation. Engagemanget för yttrandefrihet visade sig ofta bottna i en önskan att få diskriminera fritt.

Men då var det för sent. Silicon Valley-miljardärernas viktigaste seger vanns i det ögonblick de fick samhället i stort att se den digitala revolutionen som en lösning på alla våra problem. Det främsta uttrycket för deras ideologiska dominans är just det likhetstecken vi har börjat sätta mellan sociala framsteg och att låta teknikbranschen få som de vill.

Teknikoligarkerna ser sig som övermänniskor

Nu, under Trump 2.0, har den demokratiska masken fallit. Efter Elon Musks offentliga Hitlerhälsningar, hans stöd till fascister och hans huvudroll i angreppet på de federala myndigheterna genom det halvofficiella ”effektiviseringsministeriet”, går det inte att ha några illusioner om den saken. 

Teknikoligarkerna framträder nu som de auktoritärer de alltid har varit, marinerade i Silicon Valleys cyberlibertarianism och övermänniskotänkande. De är den dominerande eliten nu, och de tänker inte acceptera några inskränkningar av sin makt.

”Move fast and break things” lär länge ha varit ett internt motto på Facebook. Tanken var att teknikbranschens målsättningar var så viktiga att företagen inte behövde vänta på tillstånd från den tröga demokratin.

Nu förverkligas slagordet på nationell nivå genom att Musks hantlangare drar ur sladdarna för landets myndigheter samtidigt som Trump rullar ut röda mattan för Putin.

De kontrarevolutionära tendenser som alltid varit närvarande i USA och resten av västvärlden slår igenom igen. Men det handlar inte bara om fördelningen mellan rika och fattiga. Det handlar om en uppgörelse med den demokratiska idén som sådan. Polariseringen på nätet har gått över i sitt nästa stadium, den öppna fascistiseringen av institutionerna och tänkandet.

Hoppet står nu till den gryende mobiliseringen av en motrörelse i USA – och, om den misslyckas, till oss själva. För snart kommer samma utveckling hit.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Hjärta
I över 20 år har Karin Schenck-Gustafsson arbetat för att uppmärksamma kvinnors hjärtan. Bild: Arbetaren

Kamp för kvinnors hjärtan

Alla hjärtans dag. Men hur väl mår egentligen våra hjärtan? Tidigare sågs hjärtinfarkt som mannens sjukdom, men i dag vet vi att arbetarkvinnor har en ökad risk att drabbas, säger Karin Schenck-Gustafsson, professor emeritus i kardiologi vid institutionen för medicin på Karolinska institutet i Solna och pionjär inom området hjärtan och könsskillnader.

Hjärtat är den muskel som får blodet att röra sig genom kroppen. Hjärtat drar sig samman, och ur den vänstra kammaren pumpas syrerikt blod ut i kroppen. Hjärtat vidgar sig och blod flödar in i höger kammare. I vila pumpar hjärtat ut runt fem liter blod till kroppens alla vävnader och organ, skriver Hjärt- och lungfonden på sin hemsida.

Det är en livsviktig process och det är också sjukdomar i detta system som är den vanligaste dödsorsaken Sverige.

Statistik från Socialstyrelsen visar att cirkulationssystemets sjukdomar, dit hjärt- och kärlsjukdomar hör, stod för nästan 30 procent av dödsorsakerna bland både kvinnor och män 2023. Samtidigt har dödstalen minskat: 1969 avled 932 kvinnor per 100 000 av denna orsak och 2023 var det nästan 213 kvinnor som avled. Dödstalen bland män har minskat från nästan 1 230 fall per 100 000 år 1969 till 324 män som avlidit per 100 000 år 2023.

Riskfaktorer för hjärtat i arbetslivet

I arbetslivet finns många riskfaktorer för att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar. När statens beredning för medicinsk och social utvärdering sammanställer forskningen om samband mellan arbetsmiljö och hjärt- och kärlsjukdomar syns samband mellan faktorer som låg kontroll, obalans mellan ansträngning och belöning, osäkerhet i anställning, nattarbete och buller. Bara för att nämna några. 

Karin Schenck-Gustafsson, som är professor emeritus i kardiologi vid institutionen för medicin på Karolinska institutet i Solna och prisbelönad expert på hjärtsjukdomar och könsskillnader, har intresserat sig för hur hjärtinfarkt tar sig uttryck hos kvinnor.

– Vi har gjort studier med kvinnor som har haft hjärtinfarkt, då har vi sett att psykosocial stress både i äktenskapsproblem och på arbetet innebär en ökad risk för hjärtinfarkt. Det värsta är om man har stress både hemma och på jobbet, säger hon.

Hjärtinfarkt skiljer sig åt mellan kvinnor och män

2001 bildade Karin Schenck-Gustafsson Centrum för genusmedicin och anledningen var just insikten om hur hjärtinfarkt kan skilja sig åt hos män och kvinnor.

– När jag var chef för hjärtintensiven på Karolinska universitetssjukhuset i Solna upptäckte jag att jag hade kvinnliga patienter som uppfyllde alla kriterier för hjärtinfarkt, men när vi gjorde den så kallade kranskärlsröntgen såg vi inte att de hade någon förträngning. Då behandlades kvinnorna som simulanter och skickades till psyk eller ut till öppenvården, säger Karin Schenck-Gustafsson.

I dag, berättar hon, vet man att förträngningarna hos kvinnor i stället för att sitta vid de centrala kärlen på hjärtat ofta sitter längre ut. Dessutom känner man numera till att kranskärlen kan brista, vilket är en form av hjärtinfarkt som framförallt drabbar kvinnor.

Karin Schenck-Gustafsson, adjungerad professor och läkare, pionjär inom området hjärtan och kvinnor i Sverige. Foto: Madeleine Svärd

Centrum för genusmedicin

Bildandet av Centrum för genusmedicin kom till efter att Karin Schenck-Gustafsson besökte olika hälsocenter för kvinnor i USA. 

– Jag började fundera över att även i andra specialiteter var det dålig könsrepresentation. I stora studier tittade man inte på om det var skillnader mellan kvinnor och män när det gällde resultaten, säger hon.

Men i USA hade det börjat komma ett antal artiklar som tittade på skillnader.

– Bland annat såg man att kvinnor insjuknade tio år senare i hjärtinfarkt, och då tänkte man att det hade att göra med östrogenet. Vilket vi fortfarande tror, men detta resulterade i att man testade att ge östrogen till män, berättar Karin Schenck-Gustafsson.

Experimentet gav inga goda resultat, då flera män dog.

– De dog i proppar och allt möjligt. Jag tyckte det var fruktansvärt, fortsätter hon.

Tillbaka i Sverige gick Karin Schenck-Gustafsson upp till rektor Harriet Wallberg på Karolinska institutet och sade att hon tyckte att Sverige behövde ett Centrum för genusmedicin. Något som Harriet Wallberg tyckte var en bra idé.

Brustet hjärta

Sedan dess har forskning bedrivits och Karin Schenck-Gustafsson själv har skrivit flera böcker. Bland annat Kvinnohjärtan: hjärt- och kärlsjukdomar hos kvinnor, som har kommit i flera upplagor, där hon skildrar vad som hänt inom forskningsområdet.

Hon har även skrivit boken Det brustna kvinnohjärtat där hon bland annat lyfter fram brustet hjärta, även kallat takotsubo, vilket huvudsakligen drabbar kvinnor över femtio år som varit med om en chockartad händelse som exempelvis dödsfall eller skilsmässa. 

Hjärtinfarkt vanligaste dödsorsaken för kvinnor

Karin Schenck-Gustafsson berättar att en sak som har skett sedan de startade Centrum för genusmedicin är att riktlinjerna för hur man ska behandla hjärt- och kärlsjukdomar har ändrats. Numera hör kvinnor inte längre till kategorin ”specialgrupper”.

– Förut stod det först hur man behandlade män och sedan stod det ”speciella grupper”, där kvinnor, utlandsfödda, äldre med flera ingick. Men hjärtinfarkt är i dag den vanligaste dödsorsaken även för kvinnor, säger Karin Schenck-Gustafsson.

Inte längre ”mannens sjukdom”

Bilden av hjärtinfarkt som männens sjukdom menar hon håller på att försvinna.

– Förr trodde man att hjärtinfarkt var mannens sjukdom och att det var direktörer som drabbades. Men nu ser vi att arbetarkvinnor har en ökad risk, säger Karin Schenck-Gustafsson.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur mödrar mellan 30 till 39 år är värst drabbade när det gäller sjukfrånvaro för stressrelaterad psykisk ohälsa. De har mer än dubbelt så hög risk jämfört med män.

Att många kvinnor arbetar i riskyrken inom välfärdssektorn som vård, skola och omsorg, där arbetsmiljöns brister förstärker könsskillnaderna, framkommer i en rapport från Försäkringskassan. 

Karin Schenck-Gustafsson pekar även på att utrikesfödda kvinnor är extra hårt drabbade då ärftligheten är vanligare i vissa delar av världen.

– Många utlandsfödda kvinnor jobbar hårt när de kommer till Sverige och har många jobb, det kan ju också ha betydelse, säger hon.

Karin Schenck-Gustafsson tycker också att man behöver prata mer om vad som händer för kvinnor under de reproduktiva åren.

– Havandeskapsförgiftning och diabetes under graviditeten kan innebära ökad risk för hjärt-och kärlsjukdom. Vi är dåliga på att följa upp vad som händer med de här kvinnorna. Även endometrios och PCO som innebär att man har blåsor på äggstockarna och mer testosteron, kan innebära en ökad risk för kvinnor, säger hon.

Karin Schenck-Gustafsson önskar att fler skulle forska på området och hon lägger ner stort engagemang för att få med sig fler kollegor. Den 10 mars är hon därför med och delar ut stipendier på den årliga galan Women in red. Stipendierna på 100 000 kronor går varje år till fyra yngre kvinnliga forskare som forskar med ett genusperspektiv.



Publicerad Uppdaterad
7 days sedan

Lyssna på första avsnittet av podden Norra situationen

Norra situationen är en ny podd från skrivarkollektivet Mismar. Första avsnittet handlar om den ”gröna omställningens” stora skyltfönster mot världen – Northvolt.

Vad hände, vad händer, vad kommer att hända?

Och vem tjänar på eländet?

För att se det här innehållet måste du godkänna cookies från shows.acast.com genom att klicka här.

Skrivarkollektivet Mismar skrev även texten ”Inhemsk syndikal­ism mellan fjäll och älv”, som Arbetaren publicerade i samband med granskningen av den gröna omställning.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Manifestation med tända ljus
Manifestation på Gustav Adolfs torg i Malmö. Foto: Johan Nilsson/TT

Rasismen i svenska medier – en viktig insikt om Örebroskjutningen

Mitt i chocken och sorgen efter den fruktansvärda masskjutningen i Örebro förra veckan framträdde också rasismen i media och i samhällsdebatten, skriver den svensk-kurdiska journalisten Shamm Shamayi Salih.

Den 5 februari 2025 chockades Sverige av en tragisk skjutning i Örebro. Mitt i denna sorg framträder en oroande verklighet: rasismens närvaro i vår media och samhällsdebatt. När gärningspersonen har svenskt ursprung, framhäver medierna berättelser präglade av empati och förståelse, med “psykisk ohälsa” som förklaring.

Men är gärningsmannen i stället av utländsk bakgrund, då stämplas han omedelbart som terrorist, och hans handlingar blir representativa för en hel kultur av våld och kriminalitet. Vad ligger bakom denna snedvridna verklighet? 

Djupt rotad rasism

Det handlar om mer än bara nyhetsrapportering. Det blottlägger en djupt rotad strukturell rasism som utkristalliserar sig i vårt samhälle. Varför, när en vit man begår ett brott, betraktas han som en individ med personliga problem? Och varför dras vi i stället till att skuldbelägga en hel grupp utifrån några få individuella handlingar när det handlar om någon med annan etnicitet?

Detta handlar inte bara om fördomar – det är en systematisk nedvärdering av våra medmänniskors värde! 

Svenska medier besitter kraften att forma berättelser och därmed påverka våra uppfattningar. Vad sker när medierna ständigt betonar en gärningspersons etniska bakgrund?

Ofta leder det till att vi ser ”den andre” som en hotfull fiende snarare än som en människa. Detta förstärker inte bara rasistiska generaliseringar utan cementerar också hat och rädsla i vårt samhälle. Det är skamligt! 

Ingen föds brottsling

Är vi verkligen blinda för de underliggande orsakerna till våld och brott? Ingen föds till brottsling. Vi måste ställa oss själva dessa frågor och utmana våra fördomar: Varför är det så lätt att brandmärka en invandrare, men så svårt att förstå den svenska mannens agerande som mer än en gärning? 

Sverige, vi har en brådskande uppgift framför oss. Vi måste erkänna dessa skillnader och agera. Ingen kultur är problemfri, och att betrakta en handling i isolering är att blunda för den komplexa verklighet vi lever i. Vi behöver omfamna en medvetenhet som alltid sätter mänskligheten i första rummet. 

Vi behöver ett mer empatiskt samhälle

Det är dags att revolutionera vårt sätt att diskutera sådana här händelser. Låt empati, förståelse och nyansering bli ledord i våra samtal. Tiden är mogen för en gemensam insats där vi oförtrutet ifrågasätter normer och berättelser som leder till fördomar, hat och splittring.

Låt oss skapa en debatt som verkligen gör skillnad – där vi ser varandra som de individer vi är, bortom färg och bakgrund. 

Tillsammans har vi kraften att bekämpa oförståndet.

Vi kan gemensamt kräva en rättvisare media och ett mer empatiskt samhälle. Tänk på en framtid där vi bygger broar istället för murar. Tillsammans kan vi stå upp och säga: Vi accepterar inte rasismens plats i våra medier! Är du med oss? Låt oss forma en historia som vår nästa generation kan vara stolta över!

Shamm Shamayi Salih, svensk-kurdisk journalist 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Slottskogen LS stöd Hamnarbetarförbundet
Forskare i Borås, Sekoklubben Pågatågen, Seko Tunnelbana och Palestinagrupperna Göteborg har en sak gemensamt: De vill att Erik Helgeson ska få tillbaka jobbet. Foto: Adan Ihse/TT

Många uttalar stöd för Helgeson, men inte LO

Flera fackföreningar uttalar sitt stöd för Erik Helgeson och kräver att uppsägningen dras tillbaka. ”Vi kräver att varsel om uppsägning ska dras tillbaka och att Gothenburg Roro Terminals ber Hamnarbetarförbundet och Erik Helgeson om ursäkt”, skriver Sekoklubben Pågatågen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om att Arbetsdomstolen gav grönt ljus till att genomföra blockad i hamnen i Göteborg. Samtidigt ska anledningen till att företaget Gothenburg Roro Terminals (GRT) polisanmälde Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson varit att han listade försvarsföretag som skulle påverkas av blockaden, vilket SR rapporterat om.

Polisen och Justitiekanslern, JK, har valt att inte inleda någon förundersökning mot Erik Helgeson och krav på att varslet om uppsägning ska dras tillbaka har de senaste dagarna kommit från flera håll.

Sekoklubben Pågatåg: ”Attack mot våra fackföreningar”

”Vi kräver att varsel om uppsägning ska dras tillbaka och att Gothenburg Roro Terminals ber Hamnarbetarförbundet och Erik Helgeson om ursäkt”, skriver Seko klubb Pågatåg i ett uttalande och kopplar situationen till egna erfarenheter.

”Vi på Pågatågen har färska erfarenheter av att förtroendevalda sägs upp och attackeras på lösa grunder och vi ser detta som en direkt attack mot våra fackföreningar.”

Det anser även en grupp av fackligt anslutna forskare och lärare på institutionen för arbetsliv och välfärd på högskolan i Borås.

”Vi ser konflikten i Göteborg som ett angrepp på en facklig företrädare. Därmed är konflikten – oavsett meningsskiljaktigheter kring Hamnarbetarförbundet, Helgeson och krigsmaterielblockader – ett angrepp på den svenska fackföreningsrörelsen som helhet”, skriver de.

Varslet tecken på negativ utveckling

Den syndikalistiska fackföreningen Slottsskogen LS pekar också på uppsägningsvarslet som en del av en bredare utveckling. 

”Det är ett angrepp på föreningsfriheten och mot den internationella solidaritet som blockaden är ett uttryck för. Att det är ett i raden av angrepp mot civilsamhället, där fredliga aktivister stämplas som säkerhetshot och repressionen ökar, gör inte saken bättre.”

Palestinagruppen Göteborg är inne på en liknande linje i sitt stöduttalande och lyfter hur även internationella institutioner och människorättsorganisationer också ifrågasätts.

”När blev det olagligt och skäl till uppsägning att protestera och agera mot att mänskliga rättigheter helt ignoreras när en civilbefolkning dagligen utsätts för brutala angrepp?”, skriver de.

Styrelsen för Seko Tunnelbana påpekar i ett uttalande till stöd för Helgeson att:

”Det är helt uppenbart att varslet och uppsägningen hänger samman med vice ordförandens (Erik Helgesons red. anm.) inställning vid genomförandet av det beslut som fattats av medlemmarna i Hamnarbetarförbundet och arbetsgivarnas inställning att rikta ett avgörande slag mot förbundet, som inte tillhör LO utan är oberoende och mer radikalt än de andra förbund som predikar arbetsfred och social dialog.”

LO, TCO och Saco vill inte kommentera

Fackförbunden LO, TCO och Saco vill däremot inte kommentera.

”Saco kommenterar inte uppsägningar av enskilda personer. Vi gör inget undantag i det här fallet. Jag har ingen ytterligare motivering till det”, skriver Saco:s kommunikationschef Emma Nilsson i ett mejl till tidningen Arbetsvärlden.

TCO:s presschef Tora Heckscher hänvisar till LO: 

”Vi har tyvärr inte möjlighet att kommentera detta nu, LO kan säkert turerna bättre”, skriver hon till Arbetsvärlden.

När tidningen söker LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä får de följande svar:

”Generellt ska förtroendevalda och andra anställda i Sverige inte kunna sparkas lättvindigt. Jag tänker dock inte kommentera det här enskilda fallet. Jag kan inte detaljerna i det alls och det handlar inte om ett LO-förbund”, skriver han i ett sms till Arbetsvärlden.

”Arbetsdomstolens beslut är bekymmersamt”

Att Arbetsdomstolen i ett interimistiskt beslut gett Hamnarbetarförbundet rätt att genomföra blockaden är något som förvånar Transportföretagens och Sveriges Hamnars vd Marcus Dahlsten. Till Tidningen Näringslivet säger han att beslutet skapar problem i svenska hamnar.

− Arbetsdomstolens beslut är bekymmersamt, framför allt utifrån ett säkerhetsperspektiv, säger Marcus Dahlsten.

Han menar att den identifiering av godsflöden som blockaden skulle innebära är viktiga för det svenska försvaret och beredskapen.

− Det är information som främmande makt kan ha stort intresse av. Dessutom riskerar stridsåtgärderna att få omfattande ekonomiska verkningar för hamnarna. Bara risken för blockad påverkar vilka handelsvägar hamnarnas kunder väljer för sina transporter, säger Marcus Dahlsten till Tidningen Näringslivet.

Samtidigt bedömer Arbetsdomstolen att blockaden kunde tillåtas eftersom verkningarna skulle vara så pass ringa för arbetsköparen.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Skolskutningen i Örebro är det värsta våldsdået i Sveriges moderna historia
De senaste årens skoldåd i Sverige följer alla samma rasistiska mönster, skriver Johan Apel Röstlund. Foto: Kicki Nilsson/TT, Axel Gren

Vi måste prata om Tidö­partiernas retorik när ord förvandlas till handling

Så dödades minst 10 oskyldiga människor och polisen fortsätter att mata ut ”utan ideologiska motiv”. Även om inget naturligtvis är hugget i sten än så är det svårt att inte se ett mönster. Mycket av det väldiga utredningsarbetet kvarstår och dödssiffran kan fortfarande komma att stiga. Tragedin är enorm.

Skolskjutningen i Örebro – terrordåd bör vi enligt så kallade experter på området av oklar anledning inte kalla det – var en ren massaker. Den värsta i modern svensk historia.

Vi har naturligtvis alla haft våra aningar om motivet. Men i ett direkt och inledande skede gäller det att sitta stilla i båten. Nu har det dock gått några dygn och bilden börjar allt mer klarna. Det tycks, föga förvånande, finnas ett tydligt mönster. En man (givetvis), ensam och socialt isolerad. En hel del dataspel och en av allt att döma rubbad verklighetsuppfattning. Och så: högerradikalisering och rasism.

Det var under onsdagseftermiddagen som TV4, efter att med hjälp av ljudtekniker och avancerad specialutrustning låtit analysera ljudet från en av många filmer som cirkulerat från brottsplatsen, sände ett ljudklipp.

”Ni ska ut ur Europa”, hörs enligt många bedömare skrikas strax innan två snabba skottsalvor.

”Utan ideologiska motiv”, hör jag nyhetsuppläsarna rapportera morgonen efter.

Polis och media tonar ner ideologi

I januari 2022, dagarna efter skolattacken på NTI-gymnasiet i Kristianstad, pratade jag med Christer Mattsson vid Segerstedtinstitutet i Göteborg som länge forskat om unga som radikaliserats genom högerextrema ideologier.

Han påpekade då att de flesta svenska skolattacker följt samma mönster och var kritisk till att just ideologin ofta tonas ner av polis och i media.

– Tvärtom är den väldigt central i de här sammanhangen, sade Christer Mattsson och berättade att attackerna inte sällan begås av personer som i kombination med sina rasistiska motiv även lider av psykisk ohälsa.

Antisemitiska och rasistiska motiv i flera dåd

På nätet, den misstänkte Örebro-mördaren Rickard Andersson tycks som sagt ha tillbringat rätt mycket tid framför sin dator, är det lätt att hitta likasinnade. Inom både delar av gamingvärlden och på mer eller mindre obskyra forum sprids antisemitiska konspirationsidéer med den Sverigedemokratiska paradgrenen om påstått ”folkutbyte”.

Vi har som sagt inte hela bilden klar ännu men om vi tar en kort blick i backspegeln.

Trollhättan 2015: Den misstänkta högerradikala gärningsmannen Anton Lundin Pettersson kliver in på grundskolan Kronan beväpnad med kniv och svärd utklädd i tysk arméhjälm från andra världskriget. Tre personer dödas och i det manifest som polisen hittar efteråt skyllde Lundin Pettersson terrordådet på Sveriges invandringspolitik och motiverade attacken mot just Kronan med att den var ”invandrartät”.

Eslöv 2021: En 15-årig pojke går till attack mot en lärare på Källebergsskolan. Han filmade själv händelsen och enligt polisen ska han vid upprepade gånger innan dådet gett uttryck för nazistiska och rasistiska åsikter. Strax efter attacken hittade polisen även ett manifest i pojkens dator med tydliga rasistiska och antimuslimska motiv till dådet.

Kristianstad 2022: En knivbeväpnad 16-åring attackerar en elev och lärare på NTI-gymnasiet. Den jämngamla eleven skadas allvarligt och läraren, som var i 50-årsåldern, får föras till sjukhus på grund av sina skador. Även här var motiven rasistiska och antisemitiska.

Högerextremt våld ökar

Ett dystert axplock ur en nattsvart verklighet där unga män, stärkta av den kraftiga högersvängen i samhällsdebatten, känner vind i seglen när allt fler partier anammat Sverigedemokraternas politik.

Listan av högerextremt våld i Sverige de senaste åren kan tyvärr göras betydligt längre och finns för den intresserade en googling bort. 

I dag sörjer stora delar av landet det fruktansvärda som skedde i Örebro. Chocken har fortfarande inte lagt sig och ljusen brinner ännu för de döda.

Men trots att sorgen måste få ta sin tid går det inte längre att vänta. Vi måste prata om det högerextrema våldet och vilka som bär ansvar. Den Trumpifierade Tidöregeringens anpassning till rasisterna i SD är förutom vidrig också direkt livsfarlig. Ord spelar roll och hätska budskap förvandlas inte sällan till dödlig kamp. 

Och dessutom: Det är inte en dag för tidigt att ta tag i den destruktiva mansrollen som tycks växa sig allt starkare. Och rusta för allt i världen även upp psykvården!

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar stod under 2024 för 55 procent av alla fall i Arbetsdomstolen.  Foto: Volodya Vagner, Johan Apel Röstlund, Julia Lindblom, Mika Kastner Johnson, Kollage: Arbetaren

Är det en svart svan vi ser i klasskampen?

Antalet domar i Arbetsdomstolen ökade dramatiskt förra året. Från 77 domar 2023 till 105 domar 2024. Och det är en fackförening som sticker ut i statistiken – SAC Syndikalisterna. De var part i hela 55 procent av fallen i AD. Håkan Gustafsson har grävt ner sig i den smått galna statistiken för att försöka förstå vad det är som håller på att hända.

”Syndikalisterna har tagit över Arbetsdomstolen” skriver den ansedda tidningen Lag & Avtal i juni 2024. Och när vi summerar antalet domar från 2024 så måste vi ge dem rätt. Syndikalisterna stod för en majoritet av domarna. Men hur är det möjligt att en så liten fackförening som SAC kan dominera statistiken så stort?

Den galna statistiken från Solidariska byggare

Föreställ dig att Sveriges alla cirka 3,5 miljoner fackföreningsmedlemmar skulle rymmas tillsammans på en enorm fotbollsplan och att vi sedan skulle gruppera in dem efter respektive centralorganisation eller fackförening.

Då skulle fördelningen se ut så här: LO 1 362 525 medlemmar (december 2024), TCO 1 000 988 medlemmar (2023), Saco 955 737 medlemmar (2023) och Ledarna 100 000 medlemmar (mars 2024).

Längst ute vid ena hörnflaggan skulle SAC Syndikalisterna med sina 3 543 medlemmar (oktober 2024) trängas tillsammans med Hamnarbetarförbundet, Svenska pilotföreningen, Brandmännens riksförbund och Säljarnas riksförbund.

Utslaget i procent representerar SAC:s 3 543 medlemmar bara 0,1 procent av Sveriges alla cirka 3,5 miljoner fackföreningsmedlemmar.

Föreställ dig sedan att vi nu i stället skriver ut alla 105 domar från Arbetsdomstolen (AD) under 2024 och sorterar dem i prydliga högar och lägger ut på vår fotbollsplan. Då skulle fördelningen se helt annorlunda ut.

Då skulle LO, TCO och Saco tillsammans vara part i 33 domar, medan SAC var part i hela 57 domar. Med andra ord, den lilla fackliga organisationen SAC, som i antalet medlemmar bara täckte en liten liten del av planen, skulle nu täcka mer än hälften.

0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar stod under 2024 för 55 procent av alla fall i Arbetsdomstolen. 

Den absolut största delen av SAC:s domar i AD stod fackföreningen Solidariska byggare för. De var part i hela 50 fall under 2024. Av dessa vann fackföreningen samtliga fall, eller uppnådde förlikning. Ja, du läste rätt – inte en enda förlust.

Under verksamhetsåret 2024 hjälpte Solidariska byggare 318 medlemmar att få ut sammanlagt 12 161 000 kronor i stulna löner och skadestånd, enligt fackföreningen själva.

Den absolut största delen av alla de här miljonerna kom inte från överläggningar i AD – utan från blockader och vanliga förhandlingar mellan fack och arbetsköpare.

Är det en svart svan vi ser?

När man tänker på den här sortens siffror får man nästan svindel. För vad är det vi ser och hur kan vi förstå det?

Filosofen, matematikern och den före detta börshandlaren Nassim Nicholas Taleb beskriver i boken The Black Swan: The Impact of the Highly Improbable från 2007 hur sällsynta händelser kan få extremt stor betydelse.

Fenomenet kallar han för ”svarta svanar” och de har alla gemensamt att de har ansetts näst intill omöjliga att förutse innan de inträffat (för den som observerar), de får stora konsekvenser för samhället, och de går bara att förklara i efterhand. Några sådana händelser menar han till exempel är första världskriget, upplösningen av Sovjetunionen eller uppkomsten av internet.

För att beskriva fenomenet använder sig Taleb av begreppen Mediocristan och Extremistan – två mentala platser.

Om vi nu använder oss av de begreppen för att försöka beskriva vad det är som händer med våra fackföreningar och domarna i AD, så skulle det se ut så här:

I Mediocristan är det ingen enskildhet som dramatiskt påverkar helheten. I vårt fall: SAC:s cirka 3 500 medlemmar utgör ”bara” 0,1 procent av Sveriges alla fackföreningsmedlemmar.

På den andra mentala platsen, Extremistan, kan variationerna vara så stora att en enskildhet kan få en extrem effekt på helheten. I vårt fall lägger vi till antalet domar i AD och då står plötsligt 0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar för 55 procent av alla fall i AD. En enskildhet påverkar nu helheten dramatiskt.

Eller för att låna den ansedda tidningen Lag & Avtals rubrik: ”Syndikalisterna har tagit över Arbetsdomstolen.”

Receptet för framgång

Att fackföreningen Solidariska byggare, och därmed SAC, har fortsatt att växa under 2024 är med andra ord inte speciellt förvånande. 2023 hjälpte Solidariska byggare 280 medlemmar att få ut 11 miljoner kronor i skadestånd och löner. Samtidigt var de part i ett tjugotal mål i AD under 2023.

Under 2024 var Solidariska byggare alltså part i mer än dubbelt så många fall i AD än året innan. Under 2024 växte SAC med 500 medlemmar, varav de allra flesta nya medlemmarna är organiserade i byggfacket.

Receptet för framgång verkar vara lika enkelt som genialt. Varje månad håller man basdemokratiska medlemsmöten – på ryska, spanska och svenska. Man har flerspråkiga tolkar, organisatörer och förhandlare. Man håller kurser i arbetsmiljö på flera språk. Man kallar bolagen till förhandling.

Och i de fallen när bolagen vägrar att förhandla kallar man till blockad på gatan eller kallar skurkarna inför skranket hos AD. 

Utöver det håller man också flera sociala aktiviteter med mat och musik, där medlemmarna själva tar med sig instrumenten och maten.

Flera gånger de senaste åren har Solidariska byggare behövt byta till större och större möteslokaler. När Arbetaren i februari 2024 följde med på ett av Solidariska byggares medlemsmöten så bildades köer för att få skriva in sig som medlem i facket.

På Solidariska byggares banderoll, som används vid blockader, står receptet utskrivet: ”Många språk – en kamp”. Enkelt och genialt, som sagt.

Går det att skala upp?

Men vad som också kännetecknar Nassim Talebs svarta svanar i Extremistan är att de kan växa i en oproportionerlig skala. Sett till mängden fall i AD, indrivna löner och medlemsökning så kan man redan nu konstatera att det finns en oproportionerlig skalbarhet. Men en svart svan i Talebs bemärkelse åstadkommer inte bara konsekvenser på en ort eller i en bransch – den skapar stora konsekvenser för hela samhället. 

Föreställ dig nu vår fotbollsplan med Solidariska byggare. De växer i antal. De dominerar i AD. Och på ett år driver de in 12 miljoner kronor i skadestånd och återbördade löner, i framförallt Stockholm. Vad händer om, låt oss säga, städare börjar organisera sig på samma sätt? (Vilket just nu händer!) Vad händer om jordbruksarbetare, restaurangarbetare, fastighetsskötare och lastbilschaufförer med flera börjar att organisera sig på samma sätt – på flera orter samtidigt?

Det krävs varken att man är filosof eller matematiker för att förstå vad som skulle hända då. Vi skulle få se en svart svan som inom ett år skulle kunna se till att arbetslivskriminaliteten och den människofientliga exploateringen av migrantarbetare blev rent olönsam för de små skurkarna och de stora bolagen.

Det är bara genom facklig organisering som vi kan ta tillbaka människovärdet.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna, Foto: Annie Hellquist och Adam Ihse/TT

Klasskamp uppifrån måste bemötas

”Vi visste att kartan för facklig kamp i Sverige har ritats om, men vi var väl få som trodde att det var så pass illa”, skriver Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna, apropå att Hamnarbetarförbundets vice ordförande, Erik Helgeson, har sagts upp i samband med en blockad mot israeliskt krigsmateriel.

I dag börjar Hamnarbetarförbundets blockad mot transport av krigsmateriel till och från Israel. Arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar lyckades inte med att förhindra blockaden genom juridiska spetsfyndigheter.

Den 3 februari fastslog Arbetsdomstolen att blockaden var laglig. Men det brydde sig inte Gothenburg Roro Terminal (GRT) om. Redan innan Arbetsdomstolens besked varslade GRT om att Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson, som har jobbat i Göteborgs hamn i tjugo år, ska sägas upp.

Anledningen? GRT anser att ”den anställde inte längre kan antas vara lojal mot de intressen som skyddas i säkerhetsskyddslagen och i övrigt pålitlig ur säkerhetssynpunkt”. Hur en blockad mot transport av krigsmateriel till en region där tiotusentals civila massakreras kan vara en större säkerhetsrisk än att leverera krigsmaterialet dit får förbli GRT:s hemlighet.

För Helgeson förklarade GRT att det handlade om hans ”uttalande och agerande”. Men vad betyder det? Helgeson har ett förtroendeuppdrag i sin fackförening. 68 procent av dess medlemmar hade röstat ja till en blockad av krigsmateriel till och från Israel.

Klasskamp uppifrån

Om en förtroendevald ska vara rädd för att bli uppsagd när hen uttrycker fackets majoritetsvilja kommer det överhuvudtaget inte vara möjligt att agera som facklig representant i Sverige längre. Åtminstone inte om facket vågar sticka ut hakan – en stolt tradition som tyvärr lätt glöms i den svenska modellen.

Vad vi bevittnar är inget annat än klasskamp uppifrån. Det är klart att den politiska situationen uppmuntrar arbetsköparna. De vet att makthavarna inte godtar Hamnarbetarförbundets hållning gentemot Israel och att de aldrig skulle försvara fackliga aktivister.

Det är lätt att skylla på Tidöregeringen och SD och den globala politiska högervågen. Men det är för enkelt. Vad vi ser nu har förberetts under lång tid, också av andra aktörer. Inskränkningen av strejkrätten år 2019 får socialdemokratin stå för.

Hamnarbetarförbundets ordförande Martin Berg säger sig vara ”i chock” över GRT:s avsikt att säga upp Erik Helgeson. Det är inte konstigt. Vi visste att kartan för facklig kamp i Sverige har ritats om, men vi var väl få som trodde att det var så pass illa.

Om de stora fackförbunden håller tyst nu tydliggör det deras syn på facklig verksamhet. Den som inte bemöter klasskampen uppifrån stöttar den, särskilt om det egentligen var hens uppgift att göra precis tvärtom. Men motståndet kan organiseras även på andra sätt och någon ska göra det.

Gabriel Kuhn
Generalsekreterare SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Backa Erik. Hamnarbetarförbundets Erik Helgesson varslas om uppsägning, Johan Apel Röstlund
Den svenska fackföreningsrörelsen har en lång historia av internationell solidaritet att vara stolta över. En historia vi vårdar bäst genom att nu sluta upp bakom Hamnarbetarförbundet, skriver Johan Apel Röstlund. Foto: Adam Ihse/TT, Axel Green

Varslet är en attack på demokratin – därför måste facken backa Erik

Hamnarbetarförbundet fattade beslut om att blockera israeliskt krigsmateriel för att visa internationell solidaritet, något den svenska fackföreningsrörelsen har en lång och stolt tradition av. Dagen innan blockaden träder ikraft sparkas dock vice ordförande Erik Helgeson. Därför känns det viktigare än någonsin att landets samtliga fackföreningar nu visar att den egna historien vårdas bäst genom att sluta upp bakom Hamnarbetarförbundet, skriver Johan Apel Röstlund.

Det går fort nu och utveckligen är farlig.

Under måndagseftermiddagen kom nyheten att Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson varslats om uppsägning. Detta, dagen innan fackets blockad av israeliskt krigsmateriel inleds.

Arbetsköparen Gothenburg Roro Terminals, GRT, hänvisar bland annat till ”illojalitet kopplad till säkerhetsskyddslagen” och menar att uppsägningen görs med hänsyn till rikets säkerhet. Dessutom har arbetsköparen, av oklar anledning, även polisanmält Erik Helgeson.

Absurda anklagelser

Det är så klart absurda anklagelser. Och ytterst allvarligt. Inte minst för den samlade fackföreningsrörelsen i Sverige som nu måste lägga gammalt internt groll åt sidan och sluta upp bakom hamnarbetarna.

GRT har inte velat kommentera varslet när Arbetaren har kontaktat företaget, men det krävs knappast någon raketforskning för att lista ut vad det handlar om. Hamnarbetarförbundet har alltid varit stridbara och är en obekväm motpart.

Att arbetsköparsidan därför försöker göra sig av med en av fackets främsta och mest profilerade företrädare är därför både logiskt och skrämmande på samma gång.

Det är en attack mot demokratin, om ”brottet” Erik Helgeson anklagas för att ha begått är att följa medlemmarnas fullt rimliga beslut när de meddelat att de inte längre kommer att befatta sig med israeliska vapen under pågående folkmord.

Lång tradition av internationell solidaritet

Den svenska fackförenings- och arbetarrörelsen har en lång historia av internationell solidaritet att vara stolta över.

Från 1920-talets enorma protestvåg i solidaritet med de dödsdömda italiensk-amerikanska socialisterna Sacco och Vanzetti till kampen mot fascismen i inbördeskrigets Spanien och för en bojkott av Apartheidregimens blodiga diktatur i Sydafrika.

Det är en historia där handling ofta vägt mer än tomma ord och som vårdas bäst genom att nu sluta upp bakom Hamnarbetarförbundet.

De har själva valt att på det sätt de funnit det möjligt stödja den sönderbombade och svårt utsatta civilbefolkningen i Gaza och på det ockuperade Västbanken. De ska inte lasta mer krigsmateriel. Inte lossa fler varor som används i Israels brutala krig.

En till stora delar symbolisk men samtidigt livsviktig handling och ett ekonomiskt slag, naturligtvis, även mot arbetsköparnas medlemsföretag.

Blockaden vår signal till regeringen

Eller som Hamnarbetarförbundets ordförande Martin Berg själv sade till Arbetaren så sent som förra veckan, när beskedet om blockaden kom.

– Vi gör det här för att höja våra medlemmars röster och samtidigt skicka en signal till den svenska regeringen och deras beslut att inte införa några sanktioner kring handelsförbindelser med Israel.

För detta har, av allt att döma, nu förbundets vice ordförande, Erik Helgeson, alltså fått sparken. För att han, på medlemmarnas mandat, stod upp för anständighet och folkrätt.

Plötsligt känns det viktigare än någonsin att landets samtliga fackföreningar nu sluter upp och visar sin solidaritet med Hamnarbetarförbundet. En för alla, alla för en. Backa Erik!

Publicerad Uppdaterad