David Ritschard halvt bortvänd, tänder en cigarett.

Intervjun #61/2021

David Ritschard: ”Jag är min egen kvacksalvare och medicinman”

David Ritschard släpper i september albumet Blåbärskungen. Foto: Johan Apel Röstlund

Den hyllade countryartisten David Ritschard har på relativt kort tid gått från en anonym tillvaro till ett namn på nästan allas läppar. Under sommaren har han släppt flera uppmärksammade singlar till albumet Blåbärskungen som kommer ut i mitten av september. Arbetaren mötte upp för ett samtal om amerikansk honky tonk, politik, alkohol och hjärta och smärta i både livet och musiken.

Om innehållet på en skiva kunde rymmas i ett glas skulle David Ritschards solodebut Brobrännaren från 2019 vara lika mycket fyllt med vin som av tårar. Dessutom spetsad med några starka droppar klasskamp. 

En blandning präglad av amerikansk bergsmusik, Björn Afzelius slirande berättarstil och Gram Parsons pråligt självförbrännande countrypop.

Nervevade Cadillacs, glittrande Nashville-kostymer och kommunism med vemodigt vackra berättelser om livet och kampen för att leva. Att rätt och slätt vara människa. Om trassel, sorg, otrohet och spruckna drömmar. Sus och dus. Hjärta och smärta.

Orden i hans texter är på många sätt en historia om mitt eget senaste år. Om förra sommaren, då livet var i en enda röra. Då hans musik berörde mig på ett sätt som nästan är svårt att förklara. Ett förhållande på fallrepet, ett infekterat familjedrama och för många långa kvällar på krogen hade ställt allt på ända. Det fina som byggts upp under 15 års tid höll på att försvinna i aska och ruiner. Räddningen, eller åtminstone en djup tröst där i mörkret, var ett album med tio låtar som fångade allt jag kände just där och då. 

I ungefär samma vevadog min bästa vän och allt vändes upp och ner igen. Hon var en av de finaste men hade svårt med livet. Ibland var det som att hon levde för mycket, andra gånger levde hon inte alls.

Om henne och dem hon lämnade kvar, människor som varit och fortfarande är en stor del av mitt liv, skrev David Ritschard sedan en låt som nyligen släpptes som första singel till det kommande albumet BlåbärskungenNär du reser dig är en plågsamt vacker berättelse om att leva vidare med sorgen efter att ha förlorat någon man älskat. Hur man tacklar tillvaron när allt rasar samman.

Jag berättar det i ett mail för David, att jag och dem låten handlar om är vänner, i samband med att vi spikar tid för intervjun. Kvällen innan vi ska ses ringer telefonen. Han är nervös, förklarar han. 

– Jag är lite bipolär när det gäller krogar och går nästan bara på ett ställe och de öppnar inte förrän vid 16. Går det att ses då i stället, undrar han och pratar vidare. 

Frågar om mina frågor. Vad reportaget ska handla om. Min egen relation till de han sjunger om. Vad jag tycker om låten.

Ett halvt dygn senare ses vi. Längst inne i baren som bestämt. Undanskymt. Kvavt och utanför i den klibbiga hettan hänger sommarregnet i luften. 

Förra året vid den här tiden kändes mitt liv som sista låten på din förra skiva, Som en Hank Williams refräng. Du är duktig på att sätta ord på ganska jobbiga känslor…

– Det mesta jag skriver är lånat av mig själv eller personer i min närhet. Samtidigt har jag haft ett lyckligt förhållande i tio år nu med Agnes Nalle Odén som också står för allt stråk i mina produktioner. Så även om vi så klart haft våra tuffa perioder blir det nog mindre skilsmässodraman på kommande album. Texterna är inga memoarer men jag fabulerar ju inte heller. Tack och lov har jag varit relativt förskonad från riktigt stora personliga tragedier men man ser dom ju ständigt omkring sig. Inte minst nu sista året under pandemin. Jag har tappat räkningen på uppbrott och återfall och elände i den närmaste kretsen. Om det en vacker dag känns lite för bra då tänker jag “att snart smäller det”. På det sättet trivs jag personligen kanske bäst i det lågintensiva vardagsmolandet där jag inte hinner tänka eller känna så mycket. Det där kristänkandet har jag haft med mig sen tidigt och det präglar säkert mitt musikaliska uttryck. 

Den där känslan att katastrofen alltid står runt knuten har jag själv lärt mig dämpa genom prestation och arbete

Det låter rätt jobbigt tycker jag…

– Ja kanske, men för mig är det normalt. Och den där känslan att katastrofen alltid står runt knuten har jag själv lärt mig dämpa genom prestation och arbete. Något jag visserligen inte vill rekommendera någon annan. Jag är min egen kvacksalvare och medicinman men det har blivit en livsstil. Ångestflykt genom sysselsättning.

David beställer vitt vin och småpratar hela tiden med servitrisen. Han är, har jag fått förklarat för mig, något av en inventarie på baren och är hej och tjena med alla i personalen. Jobbet på Systembolaget ligger bara en halv kilometer bort och på den här delen av östra Södermalm känner han sig hemma. Som musiker och profilerad Hammarby-fan är det svårt att inte bli omtyckt på gatorna där och ut med tunnelbanans gröna linje söderut.

 – Musiken för mig har delvis varit mycket av ett logistikproblem men samtidigt något slags behov antar jag. Det har varit mer pengar ut än in trots att jag, om man räknar timmar, haft det som halvtidssysselsättning i många år. Då är det klart det betyder nåt när jag efter ett tio timmars arbetspass, som en torsdag förra veckan, blir stannad sex gånger för samtal och selfies. På en sträcka av kanske 700 meter av Folkungagatan mellan jobbet och Medborgarplatsen. Där och då är jag Maradona i Neapel haha, men aldrig annars och ingen annanstans.  

David Ritschard har av vissa beskrivits som en uppdaterad Alf Robertson. Han skriver låtar om människor och ett Sverige som många gånger tycks både bortglömt och förbisett. Country på svenska är visserligen inget nytt, men det är något med hans texter som biter sig fast. Som känns annorlunda. En uppriktig ärlighet och den där känslan att man tror på varje ord han sjunger.

David Ritschard sitter med en cigarett i handen och solglasögon på huvudet.
Foto: Johan Apel Röstlund

– Det började med bluegrass i sena tonåren. Jag och några polare såg den där gamla filmen om Bonnie och Clyde från 1967 och jag föll pladask för soundtracket. Det var nått med drivet, världens hårdaste musik, berättar David och beställer mer vin. 

Kort efter första mötet med traditionell bluegrass startade han den nu mer kultförklarade kvintetten Spinning Jennies. De for snart runt i landet och gjorde under en period omkring 100 spelningar per år, de flesta utanför Stockholm på små och stora scener och fick med tiden en liten men intensivt hängiven publik.

– Vi stack ut som bluegrassband för att vi dels kunde själva hantverket, på en hög nivå utifrån vår ålder och nationalitet, men samtidigt sjöng på svenska och hade politiska inslag. Det var inte så många här som gillade country och bluegrass på den tiden och jag hade till och med svårt att förklara för mig själv varför det verkligen blev min grej. Från tidiga tonår i punken via politisk aktivism till att sitta som ordförande för Amerikanska Folkmusikföreningen, AFF, och boka banjo-akter från hela världen, bära stolar och koka kaffe på den lilla fritid man hade. Kamrater till mig som var de första pionjärerna inom svensk bluegrass under sent 60-tal har vittnat om hur dom kände sig trängda att kalla det irländsk folkmusik för att folk skulle komma och lyssna. Delvis av politiska skäl då.

– I dag känns det annorlunda men jag kan ändå relatera till en ingrodd skepsis mot den amerikanska söderns kultur. Tror folk har en mer nyanserad bild i dag av vad countrymusik är och kan vara, kanske delvis med hjälp av produktioner som Jills veranda som visat bredden och samtidigt ofta tagit in ett socialt perspektiv. Och att till exempel låta Jerry Williams breda ut sig med politiska resonemang och samtidigt jamma med samma folk jag själv spelat med när jag turnerat i Tennessee. Dynamik helt enkelt.  

Via bluegrass började han att öppna sig för mer och söka efter annat. 1960- och 70-talets countrymusik innehåller inte sällan plågsamt självdestruktiva berättelser om att hela tiden leva på gränsen. Att balansera motgång och framgång.

– Genom sångare som George Jones och Merle Haggard upptäckte jag att det fanns ett större spelrum för mig att göra det jag är bra på. Berättandet och att använda rösten på ett annat sätt. Så jag vandrade vidare. Under bluegrass-åren var det ett självändamål att lira så snabbt och tekniskt som möjligt, nästan som sport om du förstår. Och att samtidigt pressa upp rösten till bristningsgränsen som Bill Monroe och Jimmy Martin gjorde. Honkytonken och gråtcountryn kan tvärt om bli lite av ett VM i långsamt. Där finns fallgropen samtidigt att det, om man dessutom som jag sjunger på modersmålet, kan bli snubblande nära vad man kallar dansbandsmusik. Jag har i och för sig inget ont allt att säga om dansbanden, det är en potent kultur som fyller sin funktion. Men det är inte vad jag håller på med. I Texas och östra delarna av Nashville är det helt naturligt att dansa twostep när man ser sin favoritartist live, jag tror de rent evolutionärt på relativt kort tid lärt sig att dansa, gråta och lyssna samtidigt. Där är vi inte än.

Men i mitt dagjobb, till skillnad från i artistlivet, visar sig ju drickandets baksidor och monopolets själva syfte i blixtbelysning. Jag ser en halv stadsdel i ögonen veckovis och där ryms många livsöden.

Dina låtar handlar ju mycket om alkohol och trassliga förhållanden. Rätt gråtmilda på något sätt.

– Någonstans hör det väl till traditionen, och mindre på kommande skiva men, visst. Vad gäller alkohol är jag ju fullkomligt omringad med halvtid på ”syrran” respektive halvtid i show business. Det finns ju där hela tiden så det är klart att det färgar ditt sinne, det går ju knappt en minut utan att man blir påmind. Skillnad om man låt säga skulle blivit urolog eller murare eller nåt i stället men som cowboy på bolaget är du ju totalexponerad dagligen. Och det är en utmaning, helt allvarligt menat. Men i mitt dagjobb, till skillnad från i artistlivet, visar sig ju drickandets baksidor och monopolets själva syfte i blixtbelysning. Jag ser en halv stadsdel i ögonen veckovis och där ryms många livsöden. Vissa kunder träffar jag ju långt mer än min fästmö och min närmsta krets av vänner och familj. Är glad att jag jobbar där jag gör, den gamla söderstammen dominerar fortfarande och varje dag blir jag inspirerad av minst en gammal kis eller böna.

– Men jag ser ju även förfallet och hur skört livet är, genom hundratals möten på daglig basis. Han eller hon som kan vara nån du eller jag känner, som kanske kommer från arbetarklassen men tagit något slags språng. Egen hantverkarfirma eller liknande, kanske till och med sommarstuga i Roslagen. På kort tid faller allt, konkurs och skilsmässa och hönan eller ägget spelar ingen roll. Att se hur litet glappet kan vara mellan vad som kan verka som nån slags mellanklass till parkbänken stärker mig dels i min politiska övertygelse men även i min yrkesstolthet.

Att se hur litet glappet kan vara mellan vad som kan verka som nån slags mellanklass till parkbänken stärker mig dels i min politiska övertygelse men även i min yrkesstolthet.

Du skrev ju den där låten om båda mina väldigt nära vänner. Där den ena dog och den andra lever kvar med alla frågor. Om hur man dukar bordet när någon gått bort, hur man går sönder mitt i middagen. Om vad man gör med alla planer i kalendern som alrig kommer att bli av. Den berörde mig djupt och jag grät faktiskt en skvätt när jag hörde den första gången.

– Jag kände stark ångest inför att skicka den till honom. Livrädd att han skulle tycka att jag profiterade på hans olycka. Vad har jag för rätt liksom, att klampa in i det där rummet av sorg och smärta. Jag tänkte 70 procent sannolikt att han skulle uppskatta låten, och att han fick höra den innan den släpptes med min förklaring. 30 procent att det skulle landa fel. Men jag är glad att jag tog risken. Det hade känts fattigt om han och familjen, och även du, inte visste vad sången handlade om. Det är ju en hyllning till er efterlevande och till alla som kämpar, så med facit i hand hade det andra alternativet varit slöseri.

Jag vet att han blev rörd. Och hon skulle varit väldigt stolt om hon kunnat höra den…

– Det betyder allt, det var ju första singeln inför kommande plattan så man var inte så kaxig. Dessutom automatiskt lite skrynkligt läge när en debutant ska följa upp ett album som fått visst beröm. Men på riktigt första gången någonsin som jag känt att det spelar ingen roll vad någon tycker om det här. I och med att jag fick den responsen jag fick från er anhöriga, och att den kändes så självklar när den skrevs förra sommarn. Jag hade tagit en sågning i vilken tidning som helst, far och flyg vem är du liksom. Där var jag inte för ett år sen.

Ja det känns ju väldigt mycket country just det här med hjärta och smärta. Du har ju sagt att George Jones är din största stjärna. Vad var det med honom som var så speciellt?

– Nu ska du få ett smaskigt originalcitat, Johan. Man brukar prata om artister som ”levde sina sånger”, ofta menat i bohemisk eller politisk mening eller i symbios. Men i mina öron låter det lite bak och fram, då skulle ju vem som helst som är strax över normalbegåvad kunnat bli en George Jones eller Loretta Lynn och så vidare. Det gäller bara att kunna skriva tuffa låtar, och sedan bygga en livsstil och därmed varumärke efter det. Jag menar det är tvärt om, det börjar inifrån och sångerna gestaltar livet.  Någon gång ska jag krysta in det i en låt; ”jag lever inte mina sånger, mina sånger lever mig”. George Jones vill jag inte överteoretisera, lyssna bara, är nåt äkta så är det. Rösten.

Fram till albumsläppet i september fortsätter David Ritschard att mata ut singlar från den kommande skivan. En låt som också hyllats är den uppmärksammade och soulindränkta honky tonk-balladen Sverigerocken som släpptes i samband med nationaldagen den 6 juni. Den har beskrivits som en modern version av Ted Ströms klassiska Sverige-epos Vintersaga från 1984. I sången kuskar David Ritschard landet runt. Han får ansiktet dunkat mot en motorhuv i Skogås, har en skuld i Hallstahammar och blir jagad från Lund till Härnösand. Han sitter på den nedlagda hamburgerkedjan Clock i Huddinge centrum ”innan allting såldes ut”.  Och trots det, sjunger han, så älskar han sitt land.

– Låten bygger ju på anekdoter. Tror du förresten att folk kan bli provocerade av att jag sjunger att jag älskar mitt land?, frågar David plötsligt.

Det tror jag faktiskt inte…

– Skönt att höra, jag stämde faktiskt av med ett par gamla vänner från den avancerade politiska vänstern och de gav grönt ljus också. Första gången dock som jag fått E-märket (explicit innehåll, reds anm.)av distributören, lite svårtolkat men ändå lättsmält för egen del. Kanske var det det där med att kräkas på Dragon Gate.

Några dagar efter intervjun ses vi igen. Den här gången i ett naturreservat alldeles i närheten av där David bor. Regnet öser ner men det är fortfarande varmt i luften och han vill bada. Vi promenerar ner till den lilla skogssjön och delar på en flaska vin under ett vindskydd. Pratar politik. Det är liksom ofrånkomligt och löper som en röd tråd genom mycket av hans musik utan att på något sätt ta över. Små instick i stället för uppenbart plakatpolitiska refränger. I låten Röd från förra skivan är det svårt att inte förstå var han hör hemma. Och i just Sverigerocken sjunger han om hur släkten sjöng internationalen på farmors 80-årskalas.

Attackerna på arbetsrätten och hyresrätten kan jag inte möta med tystnad, inte när jag faktiskt har privilegiet att stå på en scen med en mikrofon. Far och flyg.

– Trots att jag inte ser mig själv som främst en politisk sångare har jag fått ta en del skit för att jag är öppen med var jag står, och rent konkret faktiskt tappat vissa betydelsefulla jobb och gig på grund av det. Nu är jag inte orolig för det längre, jag tror att folk längtar efter rakhet och tydlighet oavsett om det handlar om politik eller annat. Jag är ju inte någon som hoppar upp och mular någon bakifrån med revolutionära slagord rätt i nyllet, sånt tycker jag  själv är väldigt osexigt. Jag vill vara en sångare och artist och människa som folk respekterar för det jag gör, för mitt hantverk. Om det i förlängningen leder till en ökad respekt hos lyssnaren för vad jag står för kan jag bara lyfta på hatten, men det är en bisak i sammanhanget. Sen har jag också gränser.  Det är tragiskt att arbetarrörelsen hela tiden smyger runt på defensiven. Men att försvara saker, oavsett om vi vinner eller inte, kan ju i bästa fall bli nåt som får folk på fötter. Attackerna på arbetsrätten och hyresrätten kan jag inte möta med tystnad, inte när jag faktiskt har privilegiet att stå på en scen med en mikrofon. Far och flyg, säger David.

En annan låt till kommande skivan är den urstarka duetten Än går det vågor som han gör tillsammans med Frida Hyvönen. Också det en sprucken berättelse om en tilltufsad tillvaro där livet inte alltid går ihop.

– Som vi pratat om tidigare så har mitt liv präglats av rädsla, fenomenet Frida Hyvönen är inget undantag. Hennes skiva Kvinnor och barn från 2016, jag vet ingen bättre platta som getts ut på svenska.

Regnet avtar och han kliver ner i det mörka vattnet alldeles intill vassen. Årets första bad, förklarar han. Hade det inte varit för pandemin skulle sommaren troligen varit uppbokad. Intresset för hans musik har växt enormt de senaste två åren men på grund av alla inställda festivaler kan han nu ta det lugnare än på länge.

David Ritschard i ljusblå badbyxor ståendes vid vassen i vattnet.
Foto: Johan Apel Röstlund

– Så fort jag kliver på semestern ska jag och Nalle knalla ner till bensinmacken och hyra en bil och sen bara brumma iväg.  Vi gör några väl valda framträdanden som passar med rutten, sådant som kändes för kul för att säga nej till men ingen gedigen turné. Den kommer till hösten, med full kraft, säger David när han kommer upp på stranden.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984