Lilla Namo’s stad, som drivs av arkitekten och samhällsplaneraren Namo Marouf, är en podcast för alla som är intresserade av en stad och arkitektur för alla.
Under arkitektutbildningen på KTH under 1980-talet var det tydligt att det behövdes större medvetenhet inom utbildningen och branschen vad gällde representation och jämställdhet. Själv var jag flera tillfällen med om att elever med rötter i till exempel Mellanöstern blev avfärdade i sina presentationer med ett ”Så gör vi inte här i Sverige”, eller ”Så bor vi inte här i Sverige”, med hänsyn till tradition och väl beprövad arkitekturerfarenhet när exempelvis en lägenhets planering gav möjligheten för flera generationer (eller fler vuxna än ett par) att bo tillsammans.
Kvinnliga arkitekter var lätträknade även i den moderna arkitekturhistorien trots att de bevisligen funnits som goda representanter för funktionell, uppskattad och värdefull arkitektur. Detta under ett kraftigt paradigmskifte då mycket av det gamla kastades över ända under en av många arkitekter omfamnad postmodernism som betraktades som mycket spännande. I dag kan ojämställdhet yttra sig i att en bostadsrättsförening tvingar bort en funktionshindrad hyresgäst genom att vägra bygga om bostaden så att den blir tillgänglig.
