Walmart är världens tredje största arbetsgivare, efter USA:s försvarsdepartement och Kinas armé. Med utgångspunkt i Walmart argumenterar vetenskapsjournalisten Leigh Phillips och ekonomen Michal Rozworski för att globala företags storskaliga planerade ekonomier kan lägga grunden för en demokratisk socialism. Detta är del 2 i Arbetarens sommarföljetong.
Skulle Walmart kunna vara en socialistisk konspiration?
Skulle Walmart kunna vara en socialistisk konspiration? Detta är frågan som den amerikanska litteraturkritikern, marxisten och provokatören Fredric Jameson alltför kortfattat ställer i en fotnot till sin bok Archaeologies of the Future från 2005 – en diskussion om utopins väsen i globaliseringens tidsålder. Efter att efterkrigstidens teknikoptimism mattats av på 70-talet har den en gång så robusta traditionen av utopiskt tänkande försvagats kraftigt enligt Jameson; den handfull nya utopiska idéer som enligt honom har framträtt – som cyberpunkens estetik eller dyrkandet av den företagsledda globaliseringen – framstår som fantasilösa jämfört med deras prometeanska och modernistiska föregångare, som inte nöjde sig med att transformera kommunikationens och informationens fält som samtida utopister ofta gör. Deras ambitioner är sektorella snarare än samhällsomfattande; de är inte heltäckande utopier.
Dagens så kallade utopister tar inte fasta på de genuint nya – de som Jameson kallar ”verkligt utopiska” – resurser som existerar idag. Vi skulle kunna använda oss av de glimtar av en bättre värld som redan finns idag, men ingen tycks ha upptäckt dem. I en kortfattad fotnot, där han muntert pekar på den progressiva konsesusuppfattningen att Walmart är en världsomfattande kedja av stormarknader, kapitalismens Galactus, dess beau idéal – kanske i högre grad än Goldman Sachs – för allt som är fel med allt som är fel, frågar sig Jameson om vi i själva verket missar poängen med detta interkontinentala under av planering och logistik:
De litterära utopisterna har knappast hållit jämn takt med affärsmännen på fantasins och skapandets område … eftersom de ignorerar en framväxande global infrastruktur i vilken, från detta minst sagt annorlunda perspektiv, samma Walmart som hyllas av Friedman blir den anteciperande prototypen för en ny slags socialism för vilken avståndstagandet från centralisering nu visar sig historiskt missriktat och irrelevant. Hursomhelst är det tveklöst en revolutionär omorganisering av den kapitalistiska produktionen, och som erkännande av detta skulle ”Waltonism” eller ”Walmartifiering” vara ett mer passande namn för detta nya stadium.
Men den provocerande tanken utvecklas inte bortom dessa kommentarer. Han lägger förslaget åt sidan i fem år, ända till publiceringen av en essä på temat ”Walmart som utopi.” I den insisterar han mer kraftfullt att Walmart inte bara är en användbar institution från vilken progressiva ”efter revolutionen” kan (med Lenins ord) ”hugga bort det som kapitalistiskt vanställer denna förträffliga apparat”. Det är inte bara en rest från det gamla samhället, menar han, utan snarare något som framträder ur det nya som ännu inte fötts. Walmart är ”konturerna av en utopisk framtid som skymtar genom dimman, en möjlighet att aktivera vår utopiska föreställningsförmåga till fullo, som vi måste gripa, snarare än ett tillfälle att hänfalla åt moraliserande omdömen eller regressiv nostalgi.”
Jameson är inte någon stridslysten ”edgelord ” som vill provocera för sitt eget nöjes skull. Han är genuint fascinerad av framväxten av detta nya fenomen som inte enkelt låter sig kategoriseras. Han liknar det vid upptäckten av en ny slags organism, eller en ny typ av virus. Han roas av det till synes motsägelsefulla i att världens största företag, trots sin fullständiga dominans – faktiskt just på grund av sin allsmäktiga position – beskrivs av beundrande och skräckslagna affärsjournalister som en boaorm som långsamt men obönhörligt stryper marknadskapitalismen.
Men till och med här är Jameson framförallt intresserad av att använda Walmart som grund för ett tankeexperiment – en demonstration av ”den nya verklighetens dialektiska karaktär” och ett exempel på dialektikens tanke om motsatsernas enhet: företaget som ”det renaste uttrycket för den dynamik genom vilken kapitalismen slukar sig själv, som avskaffar marknaden med marknaden själv som medel.”
Sådana filosofiska utsmyckningar är definitivt värdefulla, men vi är nyfikna på något som kanske är aningen mer konkret. Vi vill ta Jamesons provokation förbi fotnoten eller tankeexperimentet och, mot bakgrund av vad vi vet om hur Walmart fungerar, återvända till en nästan hundra år gammal debatt mellan förespråkare av socialism och de som menade att kapitalismen erbjuder den bästa av alla möjliga världar. För bakom den slitna klyschan att socialismen är ”vacker i teorin, men omöjlig i praktiken” gömmer sig påståenden om ekonomisk planering, och om huruvida det är möjligt att räkna fram en jämlik fördelning av varor och tjänster utan att använda sig av marknader. På ytan kan det se ut om att dessa påståenden har bevisats genom det odemokratiska Sovjetunionens och dess lika odemokratiska satellitstaters misslyckande. Men hur kontraintuitivt det än kan verka kan det lika odemokratiska Walmart, och några andra exempel som vi ska granska, stärka den socialistiska hypotesen att en planerad ekonomi – men denna gång demokratiskt koordinerad av vanliga arbetande människor, snarare än av byråkrater och chefer – inte bara är praktiskt möjlig, utan också mer effektiv än marknaden.
Men innan vi förklarar varför Walmart är svaret, så måste vi först fråga oss: vad är frågan?
Det socialistiska kalkyleringsproblemet
Sedan den nyliberala revolutionen på 1970-talet och dess intensifiering efter det kalla krigets slut har ekonomisk planering i stor skala hånats av såväl högern som den måttliga vänstern. Planerade verksamheter som offentlig sjukvård har utsatts för marknadisering i de flesta länder. Elsystem som en gång var i offentliga händer har sedan länge privatiserats, med följden att regeringar som vill minska koldioxidutsläppen tvingas förlita sig på marknadsmekanismer som utsläppshandel eller koldioxidskatter, snarare än att minska utsläppen på demokratisk väg – det vill säga genom att helt enkelt beordra elproducenterna att byta till energikällor som inte genererar utsläpp. Nästan överallt håller transporter, kommunikation, utbildning, fängelser, polis och till och med ambulansverksamhet på att avknoppas helt eller delvis från den offentliga sektorn för att istället bedrivas av marknadsaktörer. Bara militären förblir ett statligt monopol, och bara till en viss gräns, med tanke på framväxten av multinationella privata säkerhetsföretag som de ökända G4S och Blackwater (som går under det nya namnet Academi sedan 2011).
Den handfull socialdemokratiska och liberala partier som fortfarande försvarar offentlig sjukvård och offentlig utbildning gör det med vaga uttalanden om att ”staten har en roll att spela” och ”staten kan vara en god kraft”. Men de säger inte varför. Därmed blir det snarare ett argument för staten än för planering i sig, trots att ”staten” och ”planering” långtifrån är synonymer. Dagens socialdemokrater argumenterar för en blandad ekonomi eller för en blandning mellan statlig planering och marknad – men återigen utan att förklara varför. Om planering är bättre, varför inte planera allting?
Och om vissa varor och tjänster bör produceras av marknaden snarare än genom planering, vilka egenskaper gör just dessa varor och tjänster lämpade för detta? Allt detta prat utan verkliga argument avspeglar en kapitulation inför ett oföränderligt status quo, vars arkitekter först i efterhand försöker formulera som en sammanhängande ideologi. För stora delar av dagens socialdemokrati följer övertygelser från politik, snarare än politik från övertygelser. Och samtidigt som marknadsvänliga centrister och konservativa inte går så långt som till att förespråka en värld där allting styrs av marknaden, så presenterar de inga argument för varför just deras föreslagna mix av marknad och planering är överlägsen. När de utmanas svarar de med att helt enkelt beskriva sakernas tillstånd: ”Ingen ekonomi är fullständigt planerad eller fullständigt marknadsbaserad”. Ja, det är uppenbart sant. Men återigen förklarar det inte varför just den konfiguration de förespråkar är optimal.
Det är kanske förståeligt. De projekt som brukade symbolisera planering – Sovjetunionen och dess satellitstater – kollapsade under trycket av folkligt motstånd, ekonomisk stagnation, en militärt överlägsen geopolitisk rival och ett ledarskap som i praktiken slutat tro på sitt eget system. Den andra stalinistiska stormakten, Kina, vände sig bort från statligt ägande, liberaliserade ekonomin och är nu världens andra supermakt. De Kommunistländer-med-stort-K som finns kvar, som Vietnam och Kuba, följer i Kinas fotspår. Vid en första anblick ser det ut som att marknaden vann det kalla kriget och planeringen förlorade.
Men om marknaden tveklöst, ovedersägligt och slutgiltigt är den optimala mekanismen för att allokera varor och tjänster, varför upplever länder i väst fortsatta diskrepanser mellan det som produceras och det som behövs – diskrepanser som har lett till återkommande allvarliga recessioner och nästan katastrofala ekonomiska kriser sedan 1991? Varför räddades den globala ekonomin nätt och jämt (och troligen tillfälligt) från en investeringskollaps 2008 i klass med den stora depressionen – inte av marknadskrafterna utan genom (blygsam) keynesiansk stimulanspolitik? Vad är roten till den ekonomiska stagnationen sedan finanskrisen? Varför har ojämlikheten ökat de senaste fyrtio åren, efter tre årtionden av stadigt ökad jämlikhet i Väst efter andra världskriget, och utlöst en explosion av folklig ilska och ett uppsving för den reaktionära högern i land efter land? Varför har infrastrukturen rasat samman och innovationen stannat av? Varför kan inte marknaden lösa det som kanske är det största hotet mot moderniteten, nämligen utvecklingen av antibiotikaresistenta bakterier – en situation som riskerar att slunga läkekonsten tillbaka till den viktorianska eran – när en offentlig satsning troligen skulle klara av det? Och varför kan inte marknaden, lämnad åt sig själv, lösa det existentiella hot mot civilisationen som klimatförändringarna utgör?
Frågan om marknad kontra planering tycks därmed lika öppen som någonsin.
I början av förra århundradet var det allmänt accepterat att frågan om marknaden eller planering var den optimala mekanismen för att allokera varor och tjänster var obesvarad. På 1920- och 30-talen pågick en livlig diskussion mellan vänsterekonomer influerade av marxismen å ena sidan, och högerekonomer från den neoklassiska österrikiska skolan å den andra – en debatt som senare blev känd som ”det ekonomiska kalkyleringsproblemet” eller ”det socialistiska kalkyleringsproblemet”. Frågan var om ekonomisk planering i stor skala var praktiskt möjlig. På den tiden argumenterade inte neoklassiska ekonomer från en hegemonisk ideologisk position. Sovjetunionen hade nyligen etablerats och både de allierades och centralmakternas krigsansträngningar var omfattande övningar i centralplanering. Framåt 30-talet hade bolsjevikerna snabbt fört det feodala Ryssland in i en elektrifierad och industriell modernitet, samtidigt som få utanför landet kände till omfattningen av Stalins brott. Ekonomer som avfärdade planering tvingades därför bemöta vad som tycktes vara omfattande bevis för dess fördelar. Följden var att debattörer på båda sidor tog idén om planering på allvar, och den österrikiska skolan tvingades arbeta hårt för att argumentera för sin sak och visa att ekonomisk planering var en omöjlighet.
Den positivistiska filosofen, matematikern och ekonomen Otto Neurath från Wien inledde ”kalkyleringsdebatten” med en serie artiklar som baserades på hans erfarenheter som chef för Kommittén för krigsekonomi i det tyska kejsardömets krigsministerium. Neurath var en mångsysslare som studerat matematik, fysik, filosofi och historia, och doktorerat i ekonomisk historia med fokus på den icke-monetära ekonomin i det forntida Egypten. Efter att ha studerat Balkankrigen 1912–13 drog han slutsatsen att krigsekonomier är ”bytesekonomier”, eller vad han kallade ”naturliga ekonomier.” Naturliga ekonomier är sådana där allokering av varor sker utan pengar och marknader; det finns ingen gemensam räkneenhet, inga priser, och bokföring sker istället i termer av en varas eller tjänst nytta, beskriven i termer av dess fysiska egenskaper. Neurath hade också tagit intryck av ministeriets omfattande planering under världskriget.
Under den socialistiska novemberrevolutionen 1918, som störtade det tyska kejsardömet, hjälpte Neurath till att ta fram en plan för socialisering av Sachsens ekonomi. Även om han aldrig var någon framträdande teoretiker inom det österrikiska socialdemokratiska partiet, så trodde han att den pågående omvälvningen skulle ge honom en chans att omsätta sina idéer i praktiken. Han höll tal om sina teorier på gruvarbetarnas stormöten i den tyska provinsens södra delar – tal som av hans vän och medarbetare Wolfgang Schumann beskrevs som ”segertåg”. På den tiden fanns visserligen en uppsjö av politiska vänstergrupper som strävade efter makt över hela Europa, men få av dem – inklusive bolsjevikerna i Ryssland – hade utvecklat några planer för att bygga ett socialistiskt samhälle bortom slagord om att störta cheferna och alla producenters fria förening. Nu när cheferna var borta, hur skulle denna fria förening fungera?
Det fanns många som förespråkade socialism, men få kunde beskriva i detalj hur den skulle kunna se ut. Neurath gick däremot bortom slagord och önskningar för att ge socialismen en konkret form. Och han gjorde ett sådant intryck att Bayerns socialdemokratiske president, Johannes Hoffmann, bad honom utforma och bygga upp ett kontor för centralplanering i hans region också. Vid ankomsten möttes han av kaos: där fanns ingen personal, inget kontor, inte ens en skrivmaskin. Trots det lyckades Neurath och hans medarbetare producera de första fungerande enheterna för ekonomisk planering, samt fler flygblad och föreläsningar för att sprida idéerna. Strax därefter utlyste revolutionärerna Bavaria till en ”rådsrepublik”, men experimentet var kortlivat. I maj 1919 intog Frikårerna – en föregångare till nazisterna – München och krossade rådsrepubliken. Ett tusental människor dog i hårda gatustrider och ytterligare 700 i summariska avrättningar. Neurath arresterades och dömdes till 18 månaders fängelse i Tyskland, men benådades i ett fångutbyte med den österrikiska regeringen, organiserat av Österrikes dåvarande socialdemokratiske utrikesminister Otto Bauer (som även var en marxistisk teoretiker).
Neurath förblev en aktiv deltagare i Wiens socialistiska politik långt efter den bayerska republikens fall, och deltog i utvecklingen av vuxenutbildningen och stadens berömda försök med socialt bostadsbyggande. Men han skulle bli mest känd som en av grundarna av Wienkretsen, en grupp av likasinnade forskare och filosofer som bidrog till den filosofiska rörelse som kallades för logisk positivism (påståendet att all säker kunskap är produkten av sinnesförnimmelser tolkade av förnuftet) som argumenterade för en ”vetenskaplig föreställning om världen”. Han blev också känd för en idé som han beskrev som ”enhetsvetenskap”: idén att samma vetenskapliga lagar gäller överallt och på alla nivåer av organisering, inklusive de sociala och till och med konstnärliga.
Men denna uppmaning till förening av olika kunskapsfält var ingen defaitistisk flykt från den politiska sfären, och än mindre från hans tro på socialistisk ekonomisk planering. Neuraths planer för fullständig socialisering hade baserats på hans teorier om naturliga (icke-monetära) ekonomier och en strävan att använda olika typer av kunskap för att förstå och förutse samhällets komplexiteter – det han kallade för ”empirisk sociologi”. För att uppnå ekonomisk effektivitet och samtidigt undvika social ojämlikhet måste det nya samhällets organisatoriska struktur bygga på strikt vetenskapliga förutsägelser om socioekonomiska interaktioner. Neuraths argument för ”vetenskapens enhet” följde med andra ord ur hans erkännande av den planerade ekonomins behov av information.
Även om Neuraths ekonomiska idéer framstår som obskyra idag togs de på dödligt allvar av Ludwig von Mises, ekonom inom den österrikiska skolan och hjältefigur för senare tiders nyliberaler, som avfyrade den första salvan av motargument i kalkyleringsdebatten. I den tongivande essän ”Economic Calculation in the Socialist Commonwealth” gick Mises bortom det välkända moraliska argumentet mot socialismen: att det under ett sådant system inte skulle finnas incitament att arbeta och därför ingen strävan efter förbättring. I denna korta text ställde Mises istället följande frågor: I en ekonomi större än den primitiva familjen, hur kan socialistiska planeringskommittéer veta vilka varor som behöver tillverkas, hur mycket av varje vara som ska tillverkas vid varje tidpunkt, vilka råmaterial som bör användas och i hur stora mängder? Var ska produktionen äga rum och vilka tillverkningsprocesser är mest effektiva? Hur kan de samla in och beräkna den enorma mängd information som krävs, och hur kan denna information sedan spridas till alla aktörer i ekonomin?
Hans svar var att den gigantiska mängd information som krävs – för producenter, konsumenter och alla aktörer däremellan, och för varje steg i produktionsprocessen för alla de varor som samhället behöver – är större än varje tänkbar planeringskommittés kapacitet. Ingen mänsklig process kan någonsin samla in all nödvändiga data, behandla den i realtid och göra upp planer som korrekt beskriver utbud och efterfrågan inom alla sektorer. Varje försök att ersätta myriaden av beslut av otaliga självständiga konsumenter i ett helt lands ekonomi med byråkratiska planer baserade på data som oundvikligen kommer att vara felaktiga, skulle därför leda till regelbundna och omfattande – avgrundsdjupa – klyftor mellan vad som efterfrågas och vad som tillverkas. Dessa ineffektiviteter skulle leda till ett sådant socialt och ekonomiskt barbari – brist, svält, frustration och kaos – att marknaden, även om man erkänner att kapitalismen oundvikligen leder till ojämlikhet och andra fasor, skulle framstå som godartad i jämförelse.
Samtidigt menade Mises att den extremt enkla mekanism som prissättning på marknaden utgör, genom att avspegla utbudet och efterfrågan på resurser, redan innehåller all denna information. Varje aspekt av produktionen – från kostnaden för alla insatsvaror vid varje tidpunkt till information om var insatsvaror och produkter finns eller om konsumenternas föränderliga preferenser och smak – finns inbakad i priset.
Men om marknaden är så mycket mer okomplicerad, smidig och hanterbar – varför förlitar vi oss inte helt på den?
Mises essä från 1920, vars argument senare utvecklades i en rad böcker, beskrivs än idag som hans mästerverk. Och det på goda grunder: det är kanske det starkaste argument som någonsin förts fram mot socialismens idé. Hur kan vi egentligen ersätta priser med planeringskommittéer? Och skulle inte socialismen innebära arbetarstyre, snarare än att bara ersätta chefer med avlägsna byråkrater? Om makten centraliseras till byråkrater, hur kan vi samla in all denna information? Och om makten decentraliseras, hur kan alla dessa miljoner arbetare (eller miljarder, på den globala nivån) demokratiskt koordinera produktionen?
Neurath insisterade i sin tur att marknadspriser, betraktade som indikatorer för beteenden i en ekonomi, lider minst lika mycket av brist på precision eftersom de inte innehåller tillräckligt med information om medborgarnas materiella omständigheter och inte beskriver alla handlingars nyttor och kostnader på ett adekvat sätt. I ett marknadsorienterat sjukvårdssystem kommer priser till exempel inte ge någon information om bristande tillgång till sjukvård, precis som de inte fångar den effekt som utsläpp av växthusgaser har på planetens medeltemperatur.
Kalkyleringsdebatten är större än så, och längre fram kommer vi i korthet beskriva några av de matematiska och beräkningsmässiga aspekterna. Men tills vidare bör denna teoretiska konfrontation räcka. Allt vi behöver veta är att följden av detta dödläge är att vi, utifrån vår politiska övertygelse, har tvingats välja mellan marknadens ofullständiga information eller planer- ingens ofullständiga information, utan att debatten någonsin avgjorts till endera sidans fördel. Debatten skulle till och med kunna sammanfattas i en tweet på 140 tecken: ”Ofullständig information kommer att leda till brist!” ”Jaha? Men ofullständig information kan också leda till orättvisor!”
Och där sitter vi fast. Så har det åtminstone sett ut under lång tid.
