Det finns ett före och efter 2001

Vad är en händelse? Det är något med ett tydligt före och efter. Det är något man först kan veta efteråt, att den här händelsen finns ingen väg tillbaka från. Att kartan har ritats om. Globali­serings­protesterna 2001 var en sådan händelse. Men även terrorattacken den 11 september 2001 var en händelse. Två händelser samma år, med globala konsekvenser och chockverkan.

Nittiotalet kändes politiskt som ett tomrum. Ett förlorat årtionde för vänstern. Där vänstern befann sig i en svår identitetskris efter realsocialismens och murens fall. 2001 fanns vänstern överallt, den var global och märkbar överallt lokalt. En händelse gör något märkligt. Den skriver om historien, skapar en ny historia. Lyfter fram sin förhistoria. Nittiotalet var plötsligt inte ett tomrum längre. Det fanns massor med kamper som var isolerade från varandra, men som alla ledde fram till 2001. Den globala rättviserörelsen var ett barn med många föräldrar.

Zapatisternas viktiga bidrag var att sätta ett namn på den gemensamma motståndaren, namnge en fiende: nyliberalismen.

På nyårsafton 1994 påbörjade zapatisternas uppror i södra Mexi­kos djungler, i Chiapas. Det var en ny form av nationell befrielserörelse. De krävde inte nationell självständighet, utan autonomi för sina befriade områden. De vädjade inte om internationellt stöd, utan om gemensam kamp – var man än befann sig. Zapatisternas viktiga bidrag var att sätta ett namn på den gemensamma motståndaren, namnge en fiende: nyliberalismen.

Upproret inleddes symboliskt på samma dag som det nordamerikanska frihandelsavtalet Free Trade Agreement of Americas (FTAA) började gälla. Nyliberalismen fanns institutionaliserad i de globala frihandelsinstitutionerna. I Internationella valutafonden (IMF) och dess nyliberala strukturanpassningsprogram för stora delar av världen, i Världsbanken, i toppmötena för G8 (där Ryssland just tagits in) och i alpbyn Davos, där World economic forum hölls varje januari.

Zapatisterna pekade inte bara ut en fiende, nyliberalismen, utan föreslog även olika former för att mötas och koordinera vårt motstånd: encuentros. Deras första intergalaktiska forum för mänskligheten mot nyliberalismen hölls i Lacondadjungeln i Chiapas 1996. Forumen spred sig över världen. Nätverken kring mötena fick ett namn, Peoples Global Action. Globala aktionsdagar organiserades och fick spridning i de första e-postlistorna på internet.

Redan 1994 var vi en grupp svenskar nere i Madrid och deltog i protesterna kring Världsbankens möte. Vi besköts med gummikulor och kom hem fulla med erfarenheter. Hemma pågick kampanjen mot Sveriges anslutning till Europeiska unionen. Det stannade inte vid organisationen Nej till EU, som kampanjade inför folkomröstningen.

Miljörörelsen organiserade europeiska aktionsdagar mot motorvägsbyggen i hela Europa, det blodomlopp den nya europeiska marknadens varutransporter skulle vila på. Vägprotesterna i Storbritannien födde Reclaim the streets, som tog vägar i besittning med stora gatufester och rejvfester. De blev europeisk koordinatör för Peoples global action. Under deras marsch för sociala rättvisa, en stor gatufest 1997, uppstod en spännande kombination: miljöaktivisterna besöktes av de strej­kande hamnarbetarna från Liverpool och ett samarbete inleddes.

Frankrike skakades 1995 av arbetslöshetsprotester i hela landet. Efter det började ett europeiskt nätverk för arbetslöshetsmarscher att koordineras. I Sverige blev SAC Syndikalisterna en viktig organisatör och arrangerade bussar ner till de stora protesterna vid EU-toppmötet i Amsterdam 1997. 300 aktivister massarresterades under protesterna, däribland många svenskar, som deporterades hem.

I Frankrike bildades 1998 föreningen Attac, med kravet på en internationell valutatransaktionsskatt riktat mot de globala finansflödena. Attac kom att spela en viktig roll de kommande åren och få internationella avläggare. 1999 hölls återigen en arbets­löshetsmarsch vid EU-toppmötet och G8-mötet i Köln.

Toppmötesprotesterna började bli samlande för en mängd olika sociala rörelser som fann varandra. De europeiska trafikaktionsdagarna blev sociala aktionsdagar, antikapitalistiska protester. Efter den globala aktionsdagen 15 maj 1999, den största av sitt slag ditintills, utropades nästa till 30 november 1999, då World Trade Organization, WTO, skulle mötas i Seattle, USA.

Nu föll alla bitar på plats. I Seattle lyckades fackföreningsrörelsen att tillsammans med miljöorganisationerna, Teamsters och Turtles, blockera toppmötet och få det att ställas in. Nya aktivistorganisationer som Direct Action Network spelade en viktig roll.

Svarta blocket gjorde sin amerikanska debut. Alternativmedian Independent mediacenter (IMC), Indymedia föddes och exporterades som nyhetsplattform över hela världen. Europa fick sin möjlighet att ”göra en Seattle”, när Världsbanken och IMF möttes i Prag i september 2000. Nu utvecklades modellen med en taktikmångfald (diversity of tactics). Staden delades in av proteströrelsen i olika zoner, där olika aktionsgrupper kunde använda olika aktionsformer.

Det som i tidningarna kallades antiglobaliseringsrörelsen tog sig själva namnet den globala rättviserörelsen, eller globaliseringsrörelsen.

Toppmötena blockerades från ena hållet av de italienska sociala centrens rörelse, De vita overallerna. Aktivister i vita overaller, med skumgummiskydd, sköldar och hjälmar försökte med ”konfrontativt ickevåld” blockera toppmötet från ett håll. Från ett annat samlades Reclaim the streets karnevalsklädda rosa block och fyllde gatan med fest. Från ett tredje håll kom de autonoma och antifascistiska grupperna från svarta blocket och genomförde militanta blockader och konfronterade polisens avspärrningar. Förutom uppbyggandet av en lokal Indymedia för egen rapportering från protesterna satte aktivisterna också upp ett ”convergence center”, en stor möteslokal där aktionsträningar kunde genomföras, möten hållas och aktioner planeras. Där sammanstrålade alla aktivister från Europa som rest till staden.

Så kom 2001. Toppmötesprotesterna hölls nu överallt, vid vart­enda möte finanseliten och de globala makthavarna möttes på. Det som i tidningarna kallades antiglobaliseringsrörelsen tog sig själva namnet den globala rättviserörelsen, eller globaliseringsrörelsen. Nu var Europa och världen en arena inte bara för kapitalet och frihandeln, utan även för sociala rörelser att mötas på och koordineras. Och initiativen var inte bara europeiska eller nordamerikanska. I Brasilien organiserade aktivister som tidigare hållit lokala zapatistinspirerade encuentros ett World Social Forum i Porto Alegre, samma dagar som World Economic Forum möttes i schweiziska Davos i januari 2001.

Med World Social Forum fick globaliseringsrörelsen en egen form, inte bara som en antirörelse av protester, utan kunde utveckla sina egna visioner. En annan värld är möjlig, blev parollen. Den marxistiska teoretikern Immanuel Wallerstein beskrev det som två olika andar, de två globala aktörerna; the spirit of Porto Alegre och the spirit of Davos, som stod ställda mot varandra.

Två böcker som mer än några andra kom att beskriva den nyliberala handelns värld var Naomi Kleins No Logo (1999) samt Michael Hardts och Antonio Negris Imperiet (2000). Klein beskrev den nyliberala frihandelns varukedjor och globala försörjningslinjer, från den högst materiella produktionen i frihandelzonernas maquiladoras på gränsen mellan Mexiko och USA eller kinesiska sweatshops, till de nordamerikanska företag som satt på den immateriella rätten till varumärkena och patenten. Genom varumärket avklädde hon den globala fabriken bakom varorna. Hardt och Negri tog fasta på suveränitetens förändrade form under globaliseringen, hur vi passerat från imperialistisk konkurrens till en övergripande nyliberal global marknad och produktion upprätthållen genom frihandelsinstitutionerna, ett globalt imperium.

Europeiska unionen var under en kraftig uppbyggnad och expansiv fas. På toppmötet i franska Nice december 2000 antogs Niceföredraget. Toppmötesprotesterna utanför slutade i kravaller, de sociala rörelserna menade att Niceföredraget gjorde nyliberalismen till EU:s övergripande mål. Därpå lämnades ordförandeklubban över till Sverige för att våren 2001 hålla i besluten om EU:s östutvidgning, där Baltikum, Polen, Tjeckien, Ungern med flera gemensamt skulle anslutas till EU. Folkomröstningarna i Europa avlöste varandra. I juni 2001 röstade Irland nej till Niceföredraget, Danmark hade året innan rösta nej till euron och skulle följas av ett svenskt nej och 2005 röstade Frankrike nej till Europeiska konstitutionen. Det svenska EU-ordförandeskapet skedde därmed i en laddad period.

Detta var sammanhanget som globaliseringsrörelsens toppmötesprotester 2001 skedde i. I mars 2001 hölls Peoples Global Actions första europeiska möte på det enorma sociala centret Leoncavallo i Milano. Där drogs planerna upp på europeiska protester mot EU-toppmötet i Göteborg i juni och G8-mötet i Genua, Italien, i juli. Samtidigt pågick protesterna i Quebec mot Summit of Americas och FTAA-avtalet, med massdemonstrationer och upplopp. I april hölls EU:s Ecofinmöte i Malmö. Polisen valde att omringa 200 demonstranter i det autonoma blocket i ett försök att separera dem från resten av demonstrationen. Allt byggdes upp inför EU-toppmötet i Göteborg och Genua. Där hann repressionen i fatt och trappades upp. Sedan kom 11 september, undantagstillstånd, kriget mot terrorismen. USA rustade för krig mot Afghanistan och Irak.

2001 hade ett tydligt före och efter. Men precis som rörelserna som ledde fram till 2001 inte uppstod det året, försvann de inte heller efter 2001. Det är en myt att repressionen krossade rörelserna. Snarare började ett nytt kapitel. Året efter hölls det första Europeiska sociala forumet i Florens, med en demonstration med en miljon deltagare. Protesterna mot Irakkriget i mars 2003 var de största manifestationer som hållits globalt. Men framför allt skedde det saker i Sydamerika. Argentinas ekonomiska kris i december 2001 födde en stark social rörelse på gatorna med arbetslösa piqueterosrörelsens vägblockader, kvartersorganiseringar och fabriksockupationer som växte samman till en stark motmakt underifrån. The spirit of Porto Alegre födde den ”rosa vågen”, rörelserna lyfte fram vänsterpopulistiska partier som tog makten i en rad länder, från Brasilien till Bolivia.

I artikeln Segerchocken från 2007 tittar antropologen och den anarkistiska aktivisten David Graeber tillbaka på globaliseringsrörelsen. Han konstaterar att aktiviströrelser har svårt att se de vinster de uppnått, på grund av att de inte motsvarar deras målsättningar. Ofta är målsättningarna både kortsiktiga och långsiktiga, man vill stoppa ett toppmöte och krossa kapitalismen. Sett ur den synvinkeln uppnådde man sällan sina kortsiktiga mål och aldrig sina långsiktiga mål. Men Graeber menar att förändringen sker på en annan nivå, på mellanlång sikt. Globaliseringen förändrades av globaliseringsrörelsen och framväxten av den rosa vågen.

Alliansen mellan sociala rörelser och progressiva krafter i syd spräckte det så kallade Washington consensus och blev slutet på frihandelsnyliberalismens hegemoni. Frihandelsavtalet MAI besegrades, FTAA föll samman, EU:s europeiska konstitution skadesköts av det franska nej:et. Världshandelsorganisationens (WTO) Doharunda gick i baklås. Den drivande institutionen bakom nyliberala strukturanpassningsprogram, Internationella valutafonden (IMF) tappade sin position efter att Argentina som första land ställde in sina lån efter krisen 2001. Därefter började land efter land lösa ut sig ur IMF:s skulder; Brasilien och Argentina gick samman och betalade av sina skulder, resten av Sydamerika fick stöd av Chavez Venezuela att reducera sina skulder. De följdes av Kina, Indien, stora delar av Asien och Ryssland.

Var det här nyliberalismens död? Inte riktigt, men den enade världsmarknaden – imperiet – fick sig en rejäl törn och världen blev mer multipolär, med handelskrig och ekonomisk nationalism i kölvattnet. Den inre marknaden i EU med östutvidgningen och den gemensamma valutan euro boostade den tyska ekonomin, som kunde exportera sin produktion till låga valutakostnader och gav samtidigt billig kredit åt Öst- och Sydeuropa, med en ökad skuldsättning som följd. Detta exploderade under eurokrisen som följde på finanskrisen 2008. Allt det här har fött nya proteströrelser världen över, mot åtstramningspolitik, nedskärningar och skenande levnadskostnader. Nya rörelser tog över stafettpinnen från globaliseringsrörelsen och lärde sig av dess former att arbeta med breda mobiliseringar, torgmötesockupationer, aktionsmångfald och nätverksstrukturer.

Den rosa vågen i Latinamerika kom att inspirera vänsterpopulismen efter finanskrisen, med Syriza, Podemos, Corbyn och Sanders. Samtidigt ser vi i dag en klimatrörelse som är direkt arvtagare till 2001:s aktions- och mobiliseringsformer. Black lives matter, Hongkongs proteströrelser och de nya gatuprotesterna i Sydamerika bär mobiliseringsformerna vidare.

Vi lever fortfarande nedströms händelsen 2001 och verkar i dess tradition.