Författaren Annie Ernaux har tidigare skrivit om sin uppväxt med starka inslag av hur klasstillhörighet på verkat hennes föräldrars liv. I sin nya bok går hon tillbaka till en historia hon aldrig berättat förr – tonårstidens begär och skam. En omskakande berättelse.
Författaren Annie Ernaux är född 1940 och gick in mot vuxenlivet i slutet av 1950-talet, en generation som låg strax före Europas efterkrigs-babyboom – en generation självsäkra ungdomar, upproriska mot all gammal moral och politik. Ernaux har skrivit böcker om sin uppväxt och om sina föräldrar, starka klassbaserade berättelser om arbetarklasskvarter i Yvetot i Normandie där föräldrarna drev en kombinerad livsmedelsaffär och kafé.
För henne var det inte självklart att studera vidare efter grundskola och grundläggande gymnasiestudier i en katolsk flickskola men modern hade ambitioner för sin dotter som så småningom hamnade på lärarhögskolan – långt under flickans begåvning och hemliga drömmar, men en lagom kompromiss för att inte såra fadern som kände hur hans dotter sprang ifrån honom och hans bakgrund.
Som en duktig flicka reser hon 18 år gammal för att arbeta som ledare på en barnkoloni i ett gammalt kloster. Det är denna sommar hon reser tillbaka till i sin sjäälvbiografiska En flickas memoarer. Hennes hemliga plan är att få kyssas litegrann, kanske förlora den mytiska oskulden som böcker talar om, kamrater viskar om och föräldrarna vaktar utan ord. Redan efter några dagar blir hon vid en danstillställning överfallen av en ung lärare som tar för sig – hon låter det ske – på ett sätt som vi kanske skulle kalla våldtäkt idag.
Hon skäms över sin oförmåga och skräms av hans brutalitet men blir passionerat förälskad bortom sans i mannen som inte bryr sig om henne alls. Det blir flera förnedrande möten på hennes initiativ, och händelserna under ett par veckor sommaren 1958 sätter sig i hennes kropp och själ, hon blir aldrig fri från dem men gömmer dem och skriver aldrig om dem. Nu är det dags.
Flickan som 60 år senare förmår sig att berätta om det omvälvande ”syndafallet” har levt många liv med kärlekar, barn och arbete i intellektuella kretsar. Hon inser att hon måste locka fram minnet och betrakta det helt och hållet utifrån den unga, oerfarna flickan hon var då, utan alla sina erfarenheter och kunskaper. Hon börjar se flickan och beskriva henne som utifrån. Som ett ”hon”. Genom detta framkallar Ernaux också en känsla av betydelsen av det franska tilltalet ”voux”, ni, och ännu starkare sättet att på gammalt vis utgå från sig själv i ett ”noux”, vi.

Vad innebär det att vara ett vi, en tu- eller flerdelad person? Alla har vi olika personligheter inför föräldrar, en annan inför syskon och ytterligare en inför en lärare, arbetsgivare eller partner. Samt den egna, innersta individen som kan bära egenskaper och erfarenheter, kanske dolda för en själv, som i allmänhet inte exponeras för någon annan. Alla dessa delar går in i varandra mer eller mindre öppet – men om uppdelningen är institutionaliserat inbankad från tidig ålder? Så var det för många ”förr” och är för många fortfarande; i hierarkiska sammanhang där en blottad skevhet, ett hack i gränsen mellan det privata och det offentliga till exempel, kunde äventyra hela familjens inkomstmöjligheter och därför var en viktig del i uppfostran.
Det blir social- och klassuppehållande barriärer att vara ”trevlig”, att kunna uppföra sig efter förväntan. Det fanns och finns skam kring den egna personens önskningar (själviskhet) och särskilt kring kvinnors sexualitet.
För flickan Annie blir det sexuella övergreppet och inte mindre på grund av brutaliteten och tvånget i det, en bekräftelse på hennes värde som kvinna. Hans begär som hon tolkar som enormt på grund av situationen får henne att drömma om honom, tro att han är den enda som kan ge henne den fantastiska känslan av passion, i att vara så starkt begärd.
Ernaux memoar är en nedstigning i en erfarenhet av att vara ung och styrd av skam och begär utan karta, med ena dagen en okunnig men fantasifull kamrat som guide på resan och andra dagen en förälder som är skräckslagen över allt som kan drabba en livsglad tonåring.
Flickan som försöker orientera sig i den nya sexuella frigörelsen med gamla medel är hjärtskärande att följa. Det är lätt att identifiera generationer av kvinnor (och män) i tonårens bråddjup mellan sökande och tvärsäkerhet, mellan skam och lycka över kraften över det egna begäret. Två år senare får flickan Simone de Beauvoirs tio år gamla bok Det andra könet i sina händer, och hon får en form för sin känsla – utan att släppa skammen. På ett sätt knyts de två storheterna – den sexuella debuten som hon fortfarande vägrar kalla våldtäkt och de Beauvoirs genomlysning av hur en flicka blir kvinna i och utanför samhällets händer – ihop.
Ernaux memoar är en nedstigning i en erfarenhet av att vara ung och styrd av skam och begär utan karta, med ena dagen en okunnig men fantasifull kamrat som guide på resan och andra dagen en förälder som är skräckslagen över allt som kan drabba en livsglad tonåring. Det blir en drömlik föreställning som gör en omtumlad.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.