Signerat #28/2021

Med mörkret, mot framtiden

Kristina Alstam, universitetslektor och skribent. Foto: Laila Vianden

”Vi måste vara beredda på att kliva ut i någon sorts samhälle igen – fortsätta vara ensamma och beroende tillsammans med andra ensamma och beroende. Det kan antagligen inte bli som förr. Vi måste transformeras, vi har inget val. Butohn visar på ett av sätten.” Kristina Alstam om att dansa mörkrets dans under pandemin.

Är du trött på det? Drygt ett år av restriktioner, forskargräl, alternativa fakta, munskydd och trängsel på bussen och gamla kompisar som en dag plötsligt säger att vaccinet består av plaster och mikrochips. En känsla av att sitta passiv framför skärmen och vänta in nästa möte med de overkliga rutorna som föreställer dina kollegor, studiekamrater, vänner; nu framför en glansig bild av en piazza i Rom, medan världen därute stadigt försämras. Eller är du den som med stressen bultande mot tinningen springer fyra trappor upp för att leverera covidtest till hen som öppnar dörren till en springa, ler ursäktande och drar till sig förpackningen? Och du sitter i trapphuset och väntar på att testet ska stickas tillbaka ut genom glipan, så att du kan ta igen tiden du redan missat på dagens körningar? 

Tänker du på hur det ska bli sen? Om det här som vi lever i ska bli det nya normala, eller om vi ska lära oss att leva i en hybrid mellan då och nu? Hör du till dem som slutat säga att du längtar efter att åter kunna svepa ett onödigt sista glas vid en bardisk någonstans? Orkar du inte upprepa att du har sån lust att gå en tangokurs, dra halsbloss på Berlin Hauptbahnhof eller ligga i en bastu och lyssna på okända kvinnor som pratar om bantning och programmering? Står du inte ut med att höra dig själv formulera såna önskningar, eftersom du inte längre kan föreställa dig att de skulle bli verklighet? 

Och det där som vi hade en gång och som vi nu säger oss längta efter; vad var det för nåt? Var det bara bastu och tangokurser? Var det inte också ett accelererat arbetslivstempo, en privatisering av skuld, en nyprotestantisk etik som kom att invadera inte bara våra timmar i arbete, utan våra relationer till allt – barn, vänner, sömn, träning, vila, matlagning? Vad är det vi väntar på ska återkomma och vad ska vi göra medan vi väntar? Jag kan inte påstå att jag har svaret på den frågan men jag vill påstå att det finns bättre och sämre sätt att vänta. Ett bra sätt är att bekanta sig med japansk butohdans.  

När man kallar butohn revolutionär leds tankarna kanske till något vildsint eller rasande till sin uttrycksform men butohn är allt annat än vildsint. Den är lika provocerande långsam som en väntan, en bristupplevelse, en icke-händelse. Den är förvillande lik upplevelsen av att vänta under en pandemi.

Butohn, eller från början Ankoku-Buyou, 暗黒舞踊, betyder ”mörkrets dans” och kan beskrivas som en performancedans som undersöker det kroppsligas groteska aspekter; dess förvridenhet, orimlighet och dess politiska dimension. Kroppen i butoh, menar koreografen Julie Becton Gillum, används som ett slagfält för att åstadkomma personlig, social eller politisk transformation. Den uppstod i slutet av 1950-talet, grundad av Tatsumi Hijikata och Kazuo Ohno, och kom att omfatta en hel filosofi om kroppens plats i världen. Den bär spår av expressionism, existentialism, dadaism och surrealism; alla de ismer som präglade Tokyos undergroundscen vid tidpunkten. När man kallar butohn revolutionär leds tankarna kanske till något vildsint eller rasande till sin uttrycksform men butohn är allt annat än vildsint. Den är lika provocerande långsam som en väntan, en bristupplevelse, en icke-händelse. Den är förvillande lik upplevelsen av att vänta under en pandemi.

Butohn accepterar att kroppen påverkas av alla slags krafter: sjukdom, genetik, anatomiska förutsättningar, våld, sexualitet, språk, skador och ålder men också av krafter utanför kroppen; gravitation, miljö, politik och påbud (ja, butohn skulle älska munskydden!), arbete och pengar. Kroppen och ansiktet på butohdansaren målas traditionellt vita och inte sällan använder man kroppstrikå eller svarta kläder, peruker av långt svart hår. Effekten är inte bara grotesk utan bidrar också till att släcka ut ett slags vardagens persona. Kvar blir en människomask, ett neutrum eller en rörlig canvas som flyter in och ut ur uttrycken. 

Det handlar inte om att göra sig kvitt kroppens vardaglighet – det butohn gör är att sträcka ut denna vardaglighet till det groteskas gräns. Jag har sett butohdansare ramla utför trappor, klättra på väggar, krypa genom parker, gunga som foster i fostervatten, rulla tillsammans med vågorna upp på grusiga stränder tills det inte längre går att se vad som är dansaren och vad som är stranden. Buthons kropp vrider sig i plågor, den lider och grinar illa, pressar sig som i stor smärta genom rummet. Den rör sig genom vad som ser ut som en omöjlighet – den kan inte röra sig men rör sig ändå. ”Butohdansaren ser livet som ett ständigt pågående sönderfall. Ett liv i kris. Där något dör, föds det samtidigt något nytt”, säger SU-EN, en av få svenska butohdansare. Butohkroppen är förtvivlat ensam men den är ensam med andra ensamma och dess villkor gäller för alla kroppar. Butohn, hur förvriden den än ser ut, talar om beroende och hjälplöshet.

Förr eller senare kommer den, framtiden. Den kommer inte bli som förr och den kommer inte bli som nu. Vi kanske inte kan förbereda oss på den och ändå måste vi vara beredda på att kliva ut i någon sorts samhälle igen – fortsätta vara ensamma och beroende tillsammans med andra ensamma och beroende. Det kan antagligen inte bli som förr. Vi måste transformeras, vi har inget val. Butohn visar på ett av sätten.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984