Ledare #21/2021

Hur håller vi liv i demokratin när vi inte kan utöva den?

Annie Hellquist, tf. chefredaktör på Arbetaren Foto: Axel Green

I snart ett år har vi levt med kraftigt kringskuren demonstrationsrätt. Viruset är ingalunda ett påhitt för att hindra oss från att uttrycka protest, såsom de konspiratoriskt lagda hävdar, men under året har gränser onekligen flyttats runt om i världen och pandemin har gett inskränkningarna hjälp på traven.

”Tell me what democracy looks like!”

”This is what democracy looks like!”

Minnet av talkörer från demonstrationer för åratal sedan gör sig påminda, som kroppsminnen av att vara en del av en folkmassa som rör sig som en kropp. Det var länge sen den känslan infann sig nu. Vi lever i ett demokratiskt undantagstillstånd och vi pratar sällan om vägen tillbaka till en demokratisk praktik där gatan och massan ingår. 

Eller är det egentligen så här många vill att demokrati ska se ut? Sverige under pandemin är i mångt och mycket sett ut som modellen för hur det kapitalistiska samhället, inbäddat i en liberal parlamentarisk demokrati, borde se ut – om man drar det till sin spets. Platser för konsumtion och arbete har hållits öppna, de ekonomiska hjulen snurrar, medan kulturlivet och socialistiska kvarlevor som gemensamt ägda bibliotek, ishallar och simhallar har stängt. Du får arbeta, konsumera och titta på tv. Punkt. Demokratin utövar du när du går och röstar var fjärde år och inte däremellan, du kan möjligen skriva en insändare eller starta en namninsamling på nätet. 

Att tvinga upp en fråga på dagordningen, och in i samtalet, genom att ta plats på gatorna, störa och skapa, genom att samlas om och om igen, fler och fler, är just nu inte möjligt. 

Först angrips den fria pressen och den akademiska världen, sedan skruvas ringaktningen av politiska motståndare upp, polariseringen ökar och maktapparaten sprider desinformation, först därefter kommer attackerna på fria val och institutioner. 

Detta samtidigt som demokratin i världen är på tillbakagång. Världens största databas för att mäta demokrati, forskningsinstitutet V-Dem, som drivs av statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet, släppte nyligen en rapport som visade på en fortsatt negativ global trend när det kommer till demokrati. Utvecklingen är som mest alarmerande i Polen och Ungern. Det rapporterar Europaportalen. Forskarna har spårat trenderna i hur demokrati nedmonteras. Först angrips den fria pressen och den akademiska världen, sedan skruvas ringaktningen av politiska motståndare upp, polariseringen ökar och maktapparaten sprider desinformation, först därefter kommer attackerna på fria val och institutioner. 

Men det är inte bara i Polen och Ungern vi har sett demokratiska inskränkningar. Även i länder som ligger betydligt högre upp på demokratirankingen har börjat begränsa rätten till protest. I Storbritannien håller just nu en ny lagstiftning på att drivas igenom som begränsar rätten att demonstrera om demonstrationen bedöms ”störa” samhällslivet, detta som ett svar på Extinction rebellions aktioner i brittiska städer och Black Lives matter-demonstraioner.

I Grekland drev högerregeringen i somras igenom en lag som begränsar demonstrationer som bedöms störa allmänheten och kommersiella intressen. 

USA har sett en massiv lagstiftningspush där en femtedel av landets stater sedan stormningen av kongressen, genomdrivit lagar som begränsar demonstrationsrätten. 

Pandemin har blottlagt samhällets brister, men vi kan inte protestera mot dem, vi kan inte gå samman och kräva förändring på det sätt vi tidigare gjort.

Den klaustrofobiska känslan kom nästan direkt förra våren när jag insåg vad restriktionerna innebar när det kom till rätten att demonstrera. För de allra flesta betyder det ingenting. Många demonstrerar aldrig, eller bara någon gång om året. Hur stor var skillnaden egentligen? Samtidigt fanns känslan av instängdhet där. 

Pandemin har blottlagt samhällets brister, men vi kan inte protestera mot dem, vi kan inte gå samman och kräva förändring på det sätt vi tidigare gjort. Mer än något har pandemin visat hur vi alla är sammanlänkade, skidturisten, handlaren på marknaden i Wuhan, intensivvårdssjuksköterskan. Men den har samtidigt drivit oss i sär på ett helt nytt sätt. 

För mig handlar klaustrofobin om protesten som möjlighet, eller just nu icke-möjlighet. Demonstrationen, den fysiska akten att samlas, marschera tillsammans, skrika tillsammans, ta plats i staden, mötas och hämta kraft, det är ofta ett av de första stegen från envägskommunikation till mobilisering, aktivering och organisering. En spontan protest kan med tiden hitta formen av en organiserad rörelse. Jag saknar också protesten som manifestationen av ett annat sätt att göra saker på, ett annat sätt att ordna samhället. 

Vi är många som har lovat att det finns något annat, som har berättat berättelser om den nya värld vi bär i våra hjärtan. Mot individualismen har vi ställt kollektivismen. Men nu kan vi inte heller längre utöva den. Mot alienationen har vi ställt gemenskapen, men känslan av gemenskap finns ingenstans. Det gör det svårt att drömma andra drömmar och berätta andra berättelser. Det är som att själva löftet om en annan värld numera svårt att få fatt på. I en tid med stagnerande politiska rörelser är det här farligt. 

Jag tvivlar inte på att vår grundlagsskyddade rätt att demonstrera kommer att återställas när smittspridningen minskar. Vi har heller just nu inte i närheten en tillräckligt stor och utmanande rörelse för att impulsen att begränsa den ska väckas. Men den dag vi har en rörelse som utmanar, stör och ställer till det, så finns det exempel både i Europa och USA att snegla på för den som skulle vilja sätta stopp.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984