TV #89/2020

Upptrappade strider i Etiopien – därför krigas det

Människor tänder ljus och ber för fred i Addis Abeba. Foto: Mulugeta Ayene/TT

Hundratals har dödats i de senaste veckornas strider i norra Etiopien och samtidigt varnar FN för potentiell en stundande flyktingkatastrof på Afrikas horn. Men hur hamnade Etiopien, med Nobelprisvinnaren Abiy Ahmed vid rodret, på randen till ett inbördeskrig?

Vad som exakt pågår i den nu nästan helt avskärmade regionen Tigray, som ligger i Etiopiens nordliga delar och gränsar till både Eritrea och Sudan, är svårt att med säkerhet veta. Väldigt lite information sipprar ut efter en nästan total nedstängning av delstaten. 

– Regeringen har en tradition av att så fort det börjar bli oroligheter så stänger de ner telefon- och internetnätet, säger David Larsson Gebre-Medhin, doktor vid institutionen för freds- och konfliktforskning på Uppsala Universitet. 

Den våldsamma eskaleringen i landet startade efter att regionala miliser attackerade en federal militärbas i Tigray – vilket enligt premiärministern Abiy Ahmed var en så pass allvarlig händelse att de federala styrkorna beordrades till en motoffensiv. 

Det har rapporterats om flera hundra döda på båda sidor i konflikten och flyktingar i tiotusental som flytt över gränsen mot Sudan. Men spänningarna i landet och mellan de styrande TPLF (Tigreanska folkets befrielsefront) i Tigray och Abiy Ahmeds regeringsparti Prosperity Party är inget nytt och bottnar i en stor förskjutning av politisk makt som skett i Etiopien sedan Abiy Ahmed kom till makten 2018. 

– Sedan dess har det helt klart funnits en slitning mellan det regionala styret i Tigray med det styrande TPLF och den federala regeringen i Addis Abeba som leds av Abiy Ahmed, säger David Larsson Gebre-Medhin.

Kartan visar Tigrayregionen där strider pågår. Foto: TT/AP

I nuläget finns det tre etniskt och regionalt baserad grupperingar som förenklat kan ses som de mest tongivande politiska krafterna i Etiopien; Tigray, Amhara och Oromo. Tigray, som utgör cirka sex procent av Etiopien befolkning, företräds huvudsakligen av TPLF. Abiy Ahmeds regeringsparti fångar till stor del upp Amhara och Oromo, de två största folkgrupperna i Etiopien som utgör cirka 27 respektive 35 procent av befolkningen. 

För att helt förstå hur maktbalansen ser ut i landet måste man gå längre tillbaka – till det Etiopiska inbördeskriget som rådde 1974 och 1991 efter att den marxistiska organisationen Dergen genomförde en statskupp mot kejsaren Haile Selassie. TPLF och EPLF (som nu har makten i Eritrea) var de främsta av de olika rebellrörelser som låg i konflikt med den dåvarande regimen. 

Stridande för EPLF under det Etiopiska inbördeskriget 1986. Foto: AP/TT

Efter regimen störtades tog EPLF makten i Eritrea (som tidigare var en del av Etiopien) och utropade sig till en egen stat. Samtidigt samordnade TPLF flera rebellrörelser och politiska partier i andra regioner i Etiopien under koalitionspartiet EPRDF och tog makten i landet.

De satte då upp ett system som gav de olika regionerna i landet som i stor del baserades på etnicitet regionalt självstyre. Alla regioner skulle då få ett större självstyrande än de haft under den tidigare militärdiktaturen. 

– På pappret var det ett federal system. Men i praktiken dominerades det av regeringskoalitionen och TPLF som hade alla viktiga positioner. Tigray var i slutändan den enda regionen som hade riktigt självbestämmande, säger David Larsson Gebre-Medhin.

Regionerna styrdes istället av regionala partier som var ombud för den centrala regeringsmakten som var dominerande av Tigray. TPLF och Tigray hade därefter den dominerande politiska ställningen i Etiopien fram till 2018, trots att de bara utgör omkring 6 procent av befolkningen. 

Runt om i landet växte en stor frustration över att politiken i Etiopien dominerades från Tigray.

Det ledde till flera år av protester – speciellt i den sydvästliga regionen Oromia. Vilken till största del bebos av gruppen Oromo som är landets största folkgrupp på omkring 35 procent landets befolkning. En befolkning som nästan helt saknade reell politisk makt.

TPLF har sedan dess blivit rejält marginaliserade när det gäller inflytande över politiken. De har även ställts som ansvariga för det politiska förtrycket och maktkoncentrationen som rådde i landet mellan 1990- och 2018.

David Larsson Gebre-Medhin, doktor vid institutionen för freds- och konfliktforskning på Uppsala Universitet

Efter att protesterna växte i både Oromia och Amhara påbörjade regeringspartiet reformer som i praktiken innebar att framförallt Oromo, men även Amhara som stödde reformeringen, utökade sitt politiska inflytande på bekostnad av TPLF och Tigray. 

– De tidigare regionala partierna upplöstes till förmån för ett centraliserat parti i december 2019. 

TPLF valde då att lämna regeringskonstellationen som de var med att grunda för att istället gå i opposition. De fruktade att de skulle bli marginaliserade och att det var ett första steg bort från ett system med regionalt självstyre som de ser som en central punkt.

– TPLF har sedan dess blivit rejält marginaliserade när det gäller inflytande över politiken. De har även ställts som ansvariga för det politiska förtrycket och maktkoncentrationen som rådde i landet mellan 1990- och 2018, säger David Larsson Gebre-Medhin och fortsätter: 

– De menar att de blivit orättvist behandlade. De har fått retirera från att haft den centrala makten i landet till att iallafall ha sitt inflytande och bas i Tigray, säger David Larsson Gebre-Medhin. 

Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed. Foto: Themba Hadebe/TT

Runt om i landet finns en utbredd uppfattning om att TPLF, och i förlängningen Tigray, på ett orättfärdigt sätt dominerat politiken och därmed tillskansat sig stora både ekonomiska, politiska och även territoriella fördelar. 

– Det finns en stor känsla att TPLF måste vika ned sig och ta ansvar för detta. De mer hårdragna inom Abiys regering vill sätta dit TPLF, säger David Larsson Gebre-Medhin. 

Det är dock någonting som Abiy har bemött genom att bland annat mana till att inte diskriminera tigreaner i landet. 

Det som nu ses som en avgörande del i konflikten ligger i att Abiys regering hävdat att TPLF:s styre i Tigray är illegitimt. 

Adiy Ahmed är inte folkligt vald ledare i Etiopien, utan är bara tillsatt internt av regeringspartiet. Det skulle egentligen hållits ett val i Etiopien i våras, men det sköts upp till augusti. 

När augusti kom sköts det upp ytterligare på obestämd tid på grund av corona. Från regeringshåll har man sagt att det först kan bli av när läget i landet är under kontroll. 

– Det har TPLF reagerat på och menar att det är okonstitutionellt att ytterligare skjuta på valet då deras mandat gick ut i oktober, säger David Larsson Gebre-Medhin.

De valde därför att i september hålla egna val i Tigray. Någonting som Adiys federala regering istället menade var okonstitutionellt. 

De lokala valen i Tigrayregionen den 9 september 2020. Foto: AP/TT

– Resultatet är att den federala regeringen anser att TPLFs nuvarande regional styre i Tigray är illegitimt. TPLF säger samtidigt att det federala styret är illegitimt, då de inte längre har mandat, säger David Larsson Gebre-Medhin.

Attacken som sedan skedde mot militärbasen i Tigray blev den faktor som startade våldet i den långsamt uppbyggda konflikten i landet. 

En konflikt mellan olika aktörer som alla har stora militära resurser – både inom men även utanför Etiopien. TPLF har sedan 2018 rustat upp den regionala milisen ordentligt. Enligt David Larsson Gebre-Medhin nämns det siffror på en regionala milis på omkring 250 000 man, i Tigray som har en befolkning på cirka 6 miljoner invånare.

Valen i Tigray har förkastats av den federala regeringen. Foto:AP/TT

Från regeringens sida så har de omkring halva sina styrkor baserade i Tigray i det så kallade nordliga kommandot (Northern Command). Det på grund av den tidigare gränskonflikten landet hade med Eritrea fram till 2018. En konflikt som löstes då Etiopien, med initiativ av premiärminister Abiy Ahmed, valde att fullt ut acceptera den gränsdragning som satts upp av en FN-kommission. Det var också ett av skälen till att Abiy Ahmed tilldelades Nobels fredspris 2019. 

När det gäller de federala enheterna är det samtidigt inte helt klart vilken lojalitet de egentligen har. Då tigreaner är överrepresenterade som officerare i de nordliga trupperna. 

– Vid en eventuell fortsatt eskalering är det osäkert vilken sida de federala styrkorna i det norra kommandot kommer att ta, och i vilken mån de kommer vara villiga att utkämpa en konflikt i eller mot Tigray. 

Abiy Ahmed har samtidigt nära relationer med Eritrea och den eritreanska regimen efter fredsavtalet som skrivit länderna mellan. Samtidigt är relationen mellan Eritrea och Tigray mycket dåliga. 

– Eritrea har en oproportionerligt stor militär för landets storlek. Eritrea brukar nämnas ha omkring 300 000 man och där finns en reell risk, om det här skulle eskalera, att Eritrea blir direkt inblandade i striderna. 

Eritreansk militär är redan mobiliserade längs gränsen mot Tigray i de områden de två länderna krigade om mellan 1998 och 2000. Områden Tigray fortfarande kontrollerar trots att Abiy 2018 sa att Etiopien skulle lämna över till Eritrea. 

– Eritrea har en anledning att blanda sig i detta både av det skälet samt att de nu säger sig ha en väldigt nära relation med Abiy, säger David Larsson Gebre-Medhin.

Abiys tweet där han hävdade att en attack skett mot federal militär.

Det TPLF vill ha är politiskt inflytande – att åtminstone behålla sitt inflytande i den regionala nivån. 

– I Tigray finns en rädsla för att det regionala självstyret är hotat och man utmålar det som en konflikt att de vill tillintetgöra den regionala självständighet som man vann 1991. Ledarskapet i TPLF kämpar för sin överlevnad och relevans. 

Abiy har sedan starten vägrat att låta FN medla i konflikten.

Bland de andra krafterna i landet finns en uppdämd frustration över TPLF:s tidigare maktmonopol och de fördelar som de historiskt tillskansat sig. 

– De vill åtgärda det här och samtidigt sätta dem på plats. Det finns en ganska utbredd diskurs om detta som även gäller i Eritrea. Trots att man har en bättre relation med Etiopien och Abiy Ahmed så har man inte det med Tigray, snarare tvärt om. Man har snarare byggt på narrativet att det är TPLF som är fienden och att de behöver sättas på plats och måste inse sin nya situation, säger David Larsson Gebre-Medhin och menar att det redan är en väldigt farlig situation som eskalerat i våldshandlingar. 

– Frågan nu är snarare hur stor risken är för att konflikten ytterligare ska eskalera till ett regelrätt inbördeskrig. Och om det då även spiller över till Eritrea som blir en del i konflikten. Alla tre parter har stor militärmakt och det kan få förödande konsekvenser, säger David Larsson Gebre-Medhin. 

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984