”Vill vi ha jämlikhet måste vi arbeta för det”

I Världens jämlikaste land? Vill Erik Bengtsson göra upp med den svenska nationalmyten om att jämlikheten är något typiskt svenskt. Arbetaren möter honom för ett samtal om svensk självbild, kampen för jämlikhet och varför syndikalister och anarkister inte fick plats i hans bokprojekt.

Intervjun
Erik Bengtson inklippt över ensvartvit bild föreställande en demonstration för allmän rösträtt. En fana med texten Lefve den allmänna rösträtten och en blåsorkester syns främst i demonstrationen.
Erik Bengtsson vill göra upp med bilden av jämlikhet som en del av den svenska folksjälen.
Foto: Lunds universitet, Wikimedia commons

Historikern Erik Bengtson har ett tydligt ärende med sin nya bok Världens jämlikaste land? Han vill göra upp med bilden av jämlikhet som någon sorts nationalkaraktär eller något typiskt svenskt – det han menar är den svenska nationalmyten: idén om en jämlik, bondedriven och fredlig historia.

Den höga grad av jämlikhet Sverige uppnådde under 1900-talet var på inget sätt sprunget ur en folksjäl, med rötter i ett föreställt jämlikt bondesamhälle. Snarare visar Erik Bengtsson att perioden mot massivt ökande jämlikhet var ett skarpt brott mot tidigare historia av extrem ojämlikhet. Det han gör är att politisera historieskrivningen, jämlikheten var inget opolitiskt nationellt särdrag, som vem som helst kan göra anspråk på (och här riktar han udden bland annat mot Moderaternas lansering av sig själva som det nya arbetarpartiet). Jämlikheten var ett politiskt bygge – av arbetarrörelsen.

Erik Bengtsson har tidigare forskat om förmögenhetsfördelning och ojämlikhet i Sverige på 1700- och 1800-talet på Lunds universitet. Men fröet till att skriva en bok om utvecklingen till att bli ett av världens jämlikaste länder såddes under en resa till Brasilien.

– Jag skulle föreläsa för masterstudenter och doktorander om svensk ekonomisk historia och samlade ihop kurslitteratur på engelska, och där var den här bondeberättelsen väldigt stark. Bilden av att Sverige var unikt med bönder i riksdagen. Men det växte en diskrepans mot vad vi hade kommit fram till under förmögenhetsforskingen i Lund. 2018 skulle jag tillbaka, och skrev då en text om bristerna i den här litteraturen, säger Erik Bengtsson.

Huvudspåret i hans kritik är detta: Det finns en bild av en bondecentrerad, jämlik och fredlig historia, som reproduceras av historiker, politiker och debattörer. Bland andra Henrik Berggren och Lars Trädgårdh har fått stort genomslag med denna berättelse i boken Är svensken människa från 2006. De förklarar att jämlikhet är svenskarnas ”öde”.

Erik Bengtsson nagelfar denna berättelse om Sverige genom att gå igenom statistik över hur ekonomiskt och politiskt jämlikt Sverige var under 1700- och 1800-talet och finner att med västeuropeiska mått mätt var Sverige extremt ojämlikt både när det kom till förmögenhet och till politisk representation. I början av 1900-talet var Sverige ett av Europas mest ekonomiskt ojämlika länder och ett av de mest odemokratiska – för att sedan bli världens mest jämlika demokratiska land 1980.

Boken är också en uppgörelse med en historiesyn som betraktar historien som ett ständigt framåtskridande, där i dag alltid är bättre än i går, där den historiska utvecklingen bygger vidare på och stärker redan existerande tendenser. Han menar att kontinuiteten i svensk historia har överskattats.

I stället för Erik Bengtsson fram ett dialektiskt synsätt, ett motsatsernas spel, där det faktum att Sverige var oerhört ojämlikt med västeuropeiska mått mätt och utestängde exceptionellt många från politiken, skapade den motreaktion i form av breda och starka folkrörelser, som ledde fram till ett av världens mest jämlika samhällen. Han skriver: ”Samhället förändras ibland genom småputtrande kontinuitet, men ibland tvärtom genom motsatsernas spel.”

Varför är den historiesyn som betonar kontinuitet så stark?

– Det är en jättebra fråga. Jag kan förstå att det tilltalar folk som inte är professionella historiker. Det kräver ju mer sakkunskap om man ska tänka i termer av brytningar och motsättningar i stället för raka linjer. För professionella historiker är nog lockelsen att om man forskar om viss period och vill ha forskningspengar, då vill man göra sig relevant genom att häröra det vi tycker är bra i dag till den period man själv forskar på och då drar man en rak linje genom historien, från Gustav Vasas kontrakt med bönderna till den svenska modellen 400 år senare, eller vad det nu må vara.

På vilket sätt la det odemokratiska och ojämlika Sverige grunden för den här utvecklingen mot en exceptionellt stor jämlikhet?

– Det är ett exempel på det jag tänker om motsatsernas spel. Det byggs upp en politisk regim i Sverige på 1860-talet, där bara en femtedel av alla vuxna män får rösta till andra kammaren, och bara 2 procent till första kammaren. På den tiden säger man att andra kammaren är demokratiskt. I jämförelse med andra länder är andra kammaren otroligt odemokratisk, och i kommunerna var det ännu värre.

– Ska man få något gjort politiskt sett, måste man ha en koalition. Alla politiska rörelser är sammansättningar av olika rörelser. I Tyskland bildades en koalition mellan överklass och medelklass, de hade en bredare rösträtt där och både medelklass och överklass fanns representerade i politiken. I Sverige uppstod den motsatta koalitionen, medelklass och arbetarklass mot överklass, eftersom det i princip bara var överklass fick bestämma. Där finns en befolkningsmajoritet som var uteslutna med ett intresse av medborgerliga rättigheter. Liberaler och socialdemokrater med olika mål, men med samma intresse av demokratiskt inflytande. Även inom socialdemokraterna var det ju en otroligt bred kyrka. Men man hade strategiska mål att enas kring och starka och breda organisationer byggdes upp för detta.

Erik Bengtsson beskriver hur Sverige, tillsammans med Norge och Danmark, stack ut, även innan Socialdemokraterna nådde politiska hegemoni. Partimedlemsskapet var högt och en stor del av befolkningen fick sina nyheter från tidningar ägda av arbetarrörelsen under det tidiga 1900-talet

Som anställd på en av de tidningar som har rötterna i den arbetarpress du beskriver, tyckte jag att det var väldigt intressant att läsa om hur stark arbetarrörelsepressen var. På vilket sätt kan det ha haft en roll i Sveriges utveckling mot jämlikhet?

– Det är ju en gammal metoddebatt: vilken påverkan har det vad man läser för tidningar? Den kritiska hållningen säger att tidningen inte påverkar läsaren, det är läsaren som väljer sin tidning. Det är ett odialektist sätt att se på saken. Vad är hönan och ägget? Jag tänker att det är en process åt båda håll. Klart man väljer tidning delvis politiskt, men det kommer hela tiden nya människor som växer upp, som socialiseras in av vilka tidningar man läser. Det samspelar i att forma ens världsbild. Finns det många tidningar av en viss typ eller finns de inte? A-pressen var den del av en socialdemokratisk livsvärld, inte ett enskilt element. Där fanns också hyresgästförening, partier, studieförbund. Där tror jag att varje beståndsdel spelade stor roll. Pressen spelar ju också roll för de som jobbar på den. Radikala politiker jobbade som agitatorer, skribenter, redaktörer. Arbetarörelsepressen var viktig för att få fram rörelseintellektuella.

En intressant skillnad du belyser är att högern i andra länder organiserade arbetare, men inte i Sverige, något som du menar bidrog till att svensk arbetarrörelse blev så pass stark. Kan du berätta lite om det?

– Jag tror att det är ganska viktigt. I Storbritannien exempelvis fick många manliga arbetare rösträtt redan 1867, i och med att de har så pass bred rösträtt. Även konservativa såg arbetare som möjliga väljare, ett nytt väljarsegment som måste vinnas. De konservativa hade ett hegemoniskt anspråk av att kunna företräda hela nationens intressen. Man bildade ”Working mens clubs”, som förenades kring patriotism och flaggan men också kultur, man drack öl och spelade biljard. Man anordnade klassiska arbetarrörelsegrejer som utflykter med tal och så vidare. Man etablerade sådana organisationer redan på 1880-talet. I Sverige är arbetarna lämnade åt sitt eget öde av de officiella partierna, då de är politiskt ointressanta. Det var det som gjorde att folkrörelserna fick en så oppositionell karaktär här. Det var bara rösträttsivrarna, liberalerna och socialdemokraterna, som var intresserade av att organisera massorna.
– Svenska konservativa gjorde en strategisk dålig bedömning när de trodde att arbetarklassen inte skulle bli politiskt viktig.

I boken beskriver Erik Bengtsson det faktum att den konservativa hegemonin var så stark, att svensk höger helt enkelt inte behövde bry sig om arbetare. Någon som fick syn på denna missbedömning var högerledaren Christian Lundeberg som 1906, när den socialdemokratiska rörelsen började bli en verkligutmanare sa: ”vänstern är välorganiserad, högern är överlägsen och indolent.”

Det demokratiska genombrottet kom sent i Sverige, men gick snabbt och långt i och med de starka folkrörelser som bildats och jämlikheten kom sedan att rusa fram med stormsteg på grund av en av världens starkaste arbetarrörelser som pressade på både från fackligt håll och från det politiska.

Du lägger ingen större vikt vid 1900-talets rörelser till vänster om socialdemokratin, som kommunism, syndikalism, anarkism. Varför är den delen av arbetarrörelsen inte så intressant för ditt projekt?

– En enkel förklaring är ju den att min analys är rätt mycket av riktningen är utstakad runt 1910, innan splittringen i Socialdemokraterna, en bred och stark rörelse. Det är en legitim fråga, och jag förstår varför Arbetaren ställer den. Ska jag vara lite defensiv, min förklaringsfaktor är vad som händer 1870-1920, att det är den rörelsen som spiller över. Men jag skulle vilja forska mer på aktörerna, vägvalen, att zooma in mer på demokratiseringen. Det vore ju absolut intressant att ta mer av ett aktörsperspektiv.

Vad är faran med att arbetarrörelsens kamp görs oviktig i förklaringarna av utvecklingen mot jämlikhet?

– Från början gjordes den inte oviktig, den gjordes legitim. Socialdemokraterna på 20-30-talet skrev själva den här historien, att jämlikhet var något med djupa historiska rötter. Det var ett sätt att säga att vi är inte tokiga revolutionärer från Ryssland, vi bygger på en gammal svensk tradition. Det handlade om att göra utvecklingen trygg och nödvändig. Men det är ju också en slags dialektik. Då kan ju nästa smarta person säga, om ni bara bygger på en 400 år gammal tradition då behövs ju inte ni. Det jag menar har gjorts av Berggren och Trädgårdh och senare Schlingmans och Nya Moderaternas tolkning. De kunde säga att jämlikheten och demokratin kommer från den svenska traditionen och socialdemokratin är överspelad, traditionen kan lika gärna förvaltas av Moderaternas ”nya arbetarparti”. Det är olika motiv till att berätta varianter av den här berättelsen.

– Faran är att man tar saker för givet som man inte kan ta för givet. Om man tycker att jämlikhet är något bra, och vill att det ska finnas ett mått av jämlikhet i samhället, då ska vi inte tro att det kommer av sig självt. Det finns inget i vår kultur eller historiska arv som garanterar att det fortlever, det är en historisk process. Det är en enkel sanning. Tycker man att jämlikhet är något värt att ha så måste man vara beredd att arbeta för den.