Utställning #68/2020

Med döden i fokus

Bröstbygge, 1983, av skulptören Berit Lindfeldt i Bonniers konsthalls utställning Sorgearbete. Foto: Berit Lindfeldt

Livet är kort men konsten är lång, sade den banbrytande grekiske läkaren Hippokrates som dog 70 år gammal år 379 före vår tideräkning. I jämförelse med döden står sig dock till och med konsten slätt. På Bonniers konsthall görs det ändå ett försök med den inte så dumma titeln Sorgearbete, syftande på både det arbete […]

[Utställning] Sorgearbete
Bonniers konsthall
Torsgatan 19, Stockholm
Visas till den 1 november 2020

[Film] Samtidigt på jorden
Regi Carl Olsson

Livet är kort men konsten är lång, sade den banbrytande grekiske läkaren Hippokrates som dog 70 år gammal år 379 före vår tideräkning. I jämförelse med döden står sig dock till och med konsten slätt. På Bonniers konsthall görs det ändå ett försök med den inte så dumma titeln Sorgearbete, syftande på både det arbete som sorg innebär och det arbete som de sju medverkande konstnärerna gjort. Alla medverkande konstnärer har personlig erfarenhet av att ha förlorat en nära anhörig och deras verk är verkligen en synlig del i arbetet att överleva förlusten. Nadine Byrne har i ett videoverk spelat in kulturarbetande kvinnor som liksom hon själv förlorat sin mamma, och som försöker berätta vad sorg egentligen är, och gestalta den. ”Min mamma har dött så jag har ingen mamma”, säger en och man drar efter andan. ”Det är som en explosion här innanför, men det är lättare att bli en sten än en explosion”, säger en annan.

Fyra målningar av Lena Cronqvist är som en gåva; med titlar som Vita Arkiv, Pietà och Framkallning framgår det tydligt att det handlar om just ett arbete som ska göras, ett påträngande krav på att engagera sig i val av begravningsdetaljer men som också, vilket målningarna utstrålar, kan vara en trösterik känsla av att bädda om, visa omsorg inför den ”sista färden” – även om den leder bort ifrån en själv.
Vandringen runt i utställningen väcker känslor så klart, Alejandro Cesarcos fotografier och filmer av sin far just när han får veta att han har en obotlig lungcancer är så närgångna att jag väjer undan med blicken, titeln Present Memory berättar att han konstnärligt gestaltar sin far till ett minne redan i livet, ”Dead man walking” som vandringen mellan dödscellen och schavotten kallas. Jag tycker det är obehagligt – i så fall är vi alla döda redan när vi föds. Eller som Samuel Beckett formulerar det: ”Kvinnan föder grensle över en grav”. Men för det mesta är det inte dödens existentialistiska aspekt, utan det grå sorgearbetet de efterlevande gör som är i fokus här.

Lena Cronqvist: Vita Ark, 2001. Foto Bonniers Konsthall.

Jag talar en stund med konstnären Berit Lindfeldt som gjorde en serie skulpturer efter att ha förlorat ett barn för många år sedan, och hon bekräftar min association mellan konstnärens ensamma arbete och den sörjandes. Hon berättar om en befrielse i att nästan få gömma sig i gestaltningen av sitt skadade inre, men påpekar också att andra barn och partner tvingar en upp i verkligheten. Hennes verk är verkligen starkt berörande över decennierna, som det rostiga Bröstbygge och den lilla sköra puppan som man direkt förknippar med ett litet barn som ligger där så stilla och oberörbart.

En extremt ojämn samling verk som säkert fungerar starkt för vissa i sin helhet. Inte minst får man ett unikt tillfälle att fundera över konstens rätt att klampa in.

Carl Olssons film Samtidigt på jorden handlar om alla dödens praktiska konsekvenser utom just sorgen. Den kallas dokumentär i pressutskicket men i så fall måste det ha gått åt många timmar i busken för att få just scenerna med liktransportörerna som smaskar mat och diskuterar den plötsliga lusten att glufsa i sig när man betalat för en middagsbuffé eller de två gravgrävarna som likt två figurer i en Hamletföreställning filosoferar bakom knuten i väntan på att träda till arbete.

En kitschig pastisch på Roy Anderssons filmer där allt är grått och kalt och lite smålustigt just för att det är så ”folkligt”. Trots alla yrkesverksammas överskuggande respekt för de döda kropparna som ska sminkas, kläs, transporteras, begravas och brännas innan själva gravsättningen, gör bristen på betraktarens önskan om närhet att det blir spekulativt. Kameran står på ett fast avstånd, och är också den lika likgiltig vare sig någon rör sig i eller ut ur bild.
Visst kan trivialiteten vara en intressant kontrast till dödens hemska grundton men det hade vi fattat utan tilläggen med karaoke och bingoutrop i fula miljöer som det är omöjligt att se kopplingen till.

Ur Samtidigt på jorden.
Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984