”Misslyckade kontrollreformer slår fel”

”Både unga och äldre som söker nya jobb, hänger i sköra trådar på arbetsmarknaden, samtidigt som flera av de myndigheter som hanterar trygghetssystemen stramar åt och skapar ovärdiga, otrygga och orimliga levnadsförhållanden för allt fler.” Det skriver Nike Markelius i en debattartikel i Arbetaren.

Debatt
Nike Markelius, artist och skribent
Foto: Elisabeth Olsson

Nu har corona härjat i hela världen i ett halvår och många av våra värsta farhågor om dess konsekvenser blivit en smärtsam verklighet. I spåren av Covid-19 krisen är det plötsligt omöjligt för många att få sin privatekonomi att gå ihop, då jobb försvunnit, skjutits på framtiden eller helt ställts in. Och någon ljusning syns ännu inte till. Mängder av kulturarbetare, hotell-och restaurangarbetare, företagare, tekniker, folk inom industri, handel och andra serviceverksamheter, med flera, har på kort tid blivit av med både sina arbetsplatser och inkomster.

Både unga och äldre som söker nya jobb, hänger i sköra trådar på arbetsmarknaden, samtidigt som flera av de myndigheter som hanterar trygghetssystemen stramar åt och skapar ovärdiga, otrygga och orimliga levnadsförhållanden för allt fler.

Ingen tillräcklig hänsyn tas till situationens allvar som drabbar enskilda individer fruktansvärt hårt.

Antalet arbetssökande som skrivit in sig på Arbetsförmedlingen har ökat med 48% de senaste månaderna. Många sadlar om, byter yrke, kan tänka sig att arbeta med vad som helst, även långt ifrån sitt kompetens-eller intresseområde, bara för att få ekonomin att gå ihop.

Unga vuxna, med eller utan gymnasiekompetens, äldre vuxna, med gedigna utbildningar, lång arbetslivserfarenhet och stort kunnande – det är samma för alla – verkar du i en riskbransch kan allt ha tagits ifrån dig i ett slag. Och trots mängder av sökta jobb, får de flesta inte ens svar från arbetsgivarna, än mindre ett nytt jobb att gå till. Och månaderna går, räkningarna lägger sig på hög.

Det som ser ytterligare bekymmersamt ut är att i samma veva som det blivit en sån extrem huggsexa om de lediga jobb som finns, så tycks myndigheter som hanterar till exempel försörjningsstöd, a-kassa och aktivitetsstöd, hålla fast vid stenhårda, rigida regler för behövande, som alltid. Fast det borde vara precis tvärtom nu i kristider. Ingen tillräcklig hänsyn tas till situationens allvar som drabbar enskilda individer fruktansvärt hårt. Det är regler, villkor och krav på de utsatta, som redan när de infördes var förnedrande, krångliga och så beskaffade att de bara försvårar för människor som redan har det svårt.

Straffen för utebliven rapport är brutalt höga och kan totalruinera en redan utsatt person i ett slag.

Det är i och för sig ingen nyhet, att till exempel aktivitetsrapporteringen som infördes som krav på arbetssökande redan 2013, är en misslyckad kontrollreform som slår fel och stjälper och stressar människor snarare än hjälper. Straffen för utebliven rapport är brutalt höga och kan totalruinera en redan utsatt person i ett slag. Varför är den ens kvar? Det finns olika skäl till att alla inte förmår leva upp till de krav som bygger på misstro i systemen ”normalt” sett, men varför lättar man inte på detta nu åtminstone, när krisen är här?

Vad är det som är så svårt att förstå med att vi hamnat i en situation då vi behöver hjälpas åt för att komma på fötter igen och göra allt vi förmår för att rädda de som halkat ur. Det vill säga alla som inte sitter på trygga anställningar där lönekuverten trillar in som vanligt, corona eller inte, för det gäller faktiskt inte alla.

Vi har ett medmänskligt ansvar för varandra här, och även frilansare, timanställda och folk med tillfälliga, osäkra åtaganden, uppdrag och arbetsvillkor, är med sina arbetsinsatser normalt med och skapar ett rikt samhälle för alla.

Krispaketen har inte räckt, de har utnyttjats felaktigt och pengar har betalts ut, i till exempel musikbranschen, till personer med miljonföretag, medan fattiga musiker blivit utan. För lite pengar har satsats här, och med bristfälliga villkor.

Alla har inte samma förutsättningar och kan således inte stöpas i samma form.

Socialtjänsten nekar unga arbetslösa människor att ens få existensminimum. Det finns exempel på unga personer som står i starten av sitt arbetsliv, eller mellan gymnasium och universitet, men som på grund av corona blivit arbetslösa efter gymnasiet, som får mindre än själva hyreskostnaden i stöd samt avslag på bidrag till mat, telefon, glasögon – vad ska de leva av? Luft? Hur ska de kunna fortsätta söka jobb utan bostad, utan mat i magen, utan telefon att svara i, utan att ens kunna se klart? Alla har inte ett rikt nätverk att falla tillbaks på eller få hjälp av, och det är skamligt att sådan segregering ska drabba unga i denna känsliga livsfas.

A-kassan stänger av unga arbetslösa människor som straff, för att de till exempel inte svarat i telefon vid rätt tillfälle, trots att de sökt mängder av jobb utan att få napp. Har du till exempel en ADHD-diagnos är det omöjligt att få gehör för de speciella svårigheter det innebär att armbåga sig fram bland paragrafer och omänskliga kontroll-och straffsystem i de bristfälliga regelverk vi har idag.

Alla har inte samma förutsättningar och kan således inte stöpas i samma form. Vi behöver nya flexibla, humana och generösa trygghetssystem, som ser, lyfter och respekterar individerna, så att de kan behålla tron på sin egen förmåga och sin framtid.

Hur kan de hjärtlösa reglerna få fortsätta gälla i en modern civilisation 2020? Är det verkligen ett sånt samhälle vi vill ha?

Nike Markelius