Vildrosens död och uppståndelse

”Man behöver inte uträtta något speciellt här i livet för att betyda en hel värld för någon annan. Man kämpar på, även i ett samhälle som inte alltid känns som gjort för en själv. Man knegar på, och säkrar grunden till samhället samtidigt som man drömmer om ett helt annat.”

Signerat
Vendela Engström, reporter på Arbetaren
Foto: Axel Green

Och så stod jag där tillslut, på husvagnscampingen jag inte besökt sen du gick bort. Tre och ett halvt år för sent med en spade i handen. För att gräva upp det sista spåret du satt. En vildros som du hittat någonstans och krånglat hit. Till en camping utanför stan. Du hade inte råd med en sommarstuga i skärgården, men du lyckades spara ihop till en skruttig husvagn. Det var ditt sommarparadis, som jag fick ta del av.

Jag var liten, sen äldre och rosen växte från liten till större än mig. Idag, sent anlänt, återstår bara några skott. Resten är nedklippt, uppgrävt, begravt för att ge plats åt något annat för någon annan.

Det var ett helt vanligt liv du levde, som inte kommer bli omnämnt i några historieböcker. Så som livet är för de flesta av oss. En i mängden. Du fick barn tidigt och hade inte möjlighet att studera vidare. Du flyttade från landsbygden in till förorten. Du arbetade på restaurang och sedan på kontor. Du knegande på, och gjorde ditt bästa för att passa in i formen vi alla pressas in i.

Något du, liksom många andra inte mår bra av. Du blev sjukpensionär och hade tur nog att ha husvagnen som din frizon. Du plöjde böcker i korgstolen på altanen och gjorde vackra planteringar utanför vagnen. Du behandlade människor väl, och sa till när andra inte gjorde det. Bara det är redan så mycket. 

Man behöver inte uträtta något speciellt här i livet för att betyda en hel värld för någon annan.

Under våren och året som gått har döden känts mer närvarande än på länge. Många människor har dött av viruset. Inte vet jag hur deras liv sett ut eller vad de sysslat med under livets dagar. Men det finns andra som vet och som kommer minnas dem.

Man behöver inte uträtta något speciellt här i livet för att betyda en hel värld för någon annan. Man kämpar på, även i ett samhälle som inte alltid känns som gjort för en själv. Man knegar på, och säkrar grunden till samhället samtidigt som man drömmer om ett helt annat. Ibland är det tungt och svårt att få ihop det. Men tiden går, och ibland får man förhoppningsvis vara lycklig.

De senaste dagarna har varit varma och jag skriver ditt namn i vattnet när jag badar. Det försvinner bort med strömmen, men bokstäverna rör ändå om i vågsvallet. Jag kommer vattna ditt minne och göra så gott jag kan för att vildrosen ska leva vidare.