Händerna som bygger Sverige

Bland Byggnads medlemmar har Sverigedemokraterna gått om Socialdemokraterna som det populäraste partiet. Förbundsledningen upprörs i media. Men hur konstigt är det egentligen att yrkeskåren splittras, när Byggnads i så liten grad försöker inkludera och representera alla som jobbar i branschen?

Ledare
Emil Boss är författare och facklig aktivist.
Foto: Eva Bergström

Gia, Carlos, Nelson, Poliushko, Ivan, Zurab, Yulieski, Daviti, Juan, Igor, Ricardo, Andrii, Ayman, Bismarck, Sergei. Under våren har jag pratat med ett hundratal byggnadsarbetare i Stockholm. Av deras berättelser drar jag två slutsatser.

I Kulturhuset finns en utställning om Stockholms pågående och planerade byggprojekt. Det är en uppseendeväckande samling nya stadsdelar, kvarter och hus som ska växa fram de närmaste åren. Människorna som ska bygga dem kommer från hela världen. Yrkeskåren i svensk byggindustrin är internationell.

Utvecklingen mot flerspråkiga byggarbetsplatser har inte gått över en natt, men när jag lyssnar till arbetarnas berättelser får jag ändå intrycket att den svenska modellen har stora probem att hantera den.

Byggnadsarbetare i Stockholm arbetar i månader utan att få någon lön. Byggnadsarbetare i Stockholm arbetar med livsfarliga arbetsuppgifter helt oförsäkrade för låga svarta löner (till exempel trettiofem kronor i timmen). Inte sällan sker missförhållandena på företag som har kollektivavtal.

Av arbetarnas berättelser drar jag två slutsatser. För det första: Byggnads är en av Sveriges viktigaste organisationer. Det finns ingen annan stor bransch där arbetsmiljöarbetet i så hög grad handlar om liv och död. Det finns ingen annan stor bransch där så många människor helt blir lurade på lönen (förhållanden liknar ibland trafficking och styrs av organiserad brottslighet). Det finns ingen annan stor bransch där behovet av facklig organisering är så stort.

Den andra slutsatsen: Byggnads fajt för goda arbetsvillkor går faktiskt inget vidare. För trots alla viktiga initiativ som Fairplaybygg, huvudentrepenörsansvaret och det politiska förslaget om utökade befogenheter för regionala skyddsombud, är läget långt ifrån under kontroll.

Varför vänder sig Byggnads i så liten grad till den betydande del av yrkeskåren som inte talar svenska?

Det är inte avtalen eller arbetsmiljöreglerna som brister. Varenda byggfirma som vill delta i fina upphandlingar har numera kollektivavtal och bra arbetsmiljö-policys. Det som saknas är lokal facklig organisering. Ofta finns inga fackmedlemmar alls på plats som ser till att avtalen följs och inga skyddsombud som kontrollerar arbetsmiljön.

Hur har det blivit så? När jag går igenom Byggnads sociala medier slås jag av att nästan all information är på svenska. På hemsidan går det visserligen att använda google translate men få av filmerna eller dokumenten finns på andra språk än svenska. Samma sak med den påkostade reklamen. Varför vänder sig Byggnads i så liten grad till den betydande del av yrkeskåren som inte talar svenska?

Bland Byggnads medlemmar har Sverigedemokraterna gått om Socialdemokraterna som det populäraste partiet. Förbundsledningen upprörs i media. Men hur konstigt är det egentligen att yrkeskåren splittras, när Byggnads i så liten grad försöker inkludera och representera alla som jobbar i branschen?

Den svenska modellen bygger på stora anspråk. LO-facken vill ta ansvar – inte bara för de egna medlemmarna – utan för hela branschen. Det är grunden för (de inte så demokratiska) anspråken på fackligt monopol. Byggnads vill vara det enda facket för byggnadsarbetare. Då vore borde man anstränga sig mer för att representera alla byggnadsarbetare, inte bara de svenskfödda. Tills dess är det viktigt att det finns flera fackföreningar, som talar flera språk, i Stockholms byggbransch.