Sent ska sossen vakna

”Stödet för Socialdemokraterna sägs ha ökat under coronakrisen. Men vi får inte glömma partiets egen del i att vården slimmats, beredskapen försvunnit och personalen bränts ut. Titta er själva i spegeln.” Det skriver Arbetarens tf chefredaktör Annie Hellquist.

Ledare
Annie Hellquist, tf. chefredaktör på Arbetaren
Foto: Axel Green

Beredskapslager har under veckan varit på allas läppar. Finland har ett, där landets sjukvård just nu kan hämta munskydd och säkerhetsutrustning. Sverige har inget. Det rationaliserades bort i samband med att alliansen lade ut apoteken på marknaden – som också förväntades ta ansvar för läkemedelsberedskapen. Det gjorde den inte. 

Den före detta KD-ledaren Göran Hägglund var i en DN-intervju i veckan självkritisk. Och socialdemokrater på sociala medier syntes beklaga sig över de borgerligas naivitet. En vad-var-det-vi-sa-känsla vilar över många utspel. ”Detta genomfördes med blind tro på att marknaden skulle fixa det, det var ett ideologiskt präglat beslut”, konstaterar mycket riktigt den tidigare socalförsäkringsministern Annika Strandhäll och skickar vidare tweet efter tweet som kritiserar avregleringen och bristen på beredskap.

Men sedan avregleringen har inte mindre än sju statliga utredningar påtalat bristerna i läkemedelsberedskapen, utan att det har gått att skönja en socialdemokratisk linje som har velat göra något åt det. Vad gjorde socialdemokratiska Strandhäll när hon själv hade ansvar för frågan mellan 2017 och 2019? Hon tillsatte också en utredning. Sent ska sossen vakna. 

”När krisen är här är vi alla sossar” konstaterar socialdemokratiska tidningen Folkbladets ledarsida. Tänk om det faktiskt också kommer att gälla Socialdemokratiska partiet? 

Det var länge sedan idédebatten stagnerade inom S. Vänstersossar har gjort sitt bästa för att blåsa liv i den, men har mest haft effekten av att fungera som ett rött alibi. I praktiken så rödmålar de ett parti som inte längre är särskilt rött. Väljarna luras att tro att någon sorts ”röd själ” lever, trots att den såldes för längesen.

Skulden hamnar lika tungt på deras axlar som på Alliansens.

Vilken del i ansvaret har Socialdemokraterna som parti och maktbärare i det slimmade läget i vården, den nedrustade beredskapen och den redan innan krisen utarbetade personalen? För anpassningen till marknadsdoktrinerna och åtstramningspolitiken? För att en hemtjänstanställd i dag i genomsnitt besöker tolv äldre under ett heltidspass, jämfört med 80-talets fyra äldre under en dag.

Skulden hamnar lika tungt på deras axlar som på Alliansens. Politiker i maktställning – oavsett partifärg – har de senaste fyrtio åren konsekvent låtit ekonomiska hänsyn överordnas politiken. Politikens område – det vill säga demokratins område – har krympt och marknadens har växt.

Den utvecklingen har vi sett under både blåa och röda regeringar. Och på region- och kommunnivå ser vi åtstramningar och smygnedskärningar förklädda till effektiviseringar både under blått och rött styre. Och på riksnivå har partiet sträckt händerna allt längre över blockgränsen ju mer partiet har dalat i opinionen. 

Det är inte läge för socialdemokratiska politiker att peka finger åt borgarna när det kommer till coronakrisen. Istället borde de titta sig själva i spegeln.